Bildningsbegreppet måste vitaliseras

För ett par år sedan gjorde jag vad som skulle komma att bli en av de sista intervjuerna med Karin Johannisson. Mot slutet av vårt långa samtal rörde vi oss mot ett tema som brände till ordentligt – bildning. Hon visade sig nämligen vara en kategorisk kritiker. Hon menade att bildningsbegreppet bar på alltför många gammaldags associationer, dessutom var det både innehållslöst och obestämt. Begreppet ledde helt enkelt tankarna i fel riktning eftersom det associerade humaniora med oanvändbara överflödskunskaper i stället för att klar-göra hur vi som är verksamma på området kan bidra till att lösa konkreta samhällsproblem. Därför borde vi överge kraven på att kunna citera Platon, Aristoteles, Nietzsche och Schopenhauer för att i stället ägna oss åt aktuella spörsmål, menade hon. Annars hotades vår legitimitet.

Hur är det möjligt att en av vår tids mest kända humanister – en forskare med en verksamhet bakom sig vilken av många utanför universitetet säkert uppfattas som själva sinnebilden för en bildningsgärning – kunde vara så kritisk? Förmodligen fanns det flera orsaker bakom denna hållning. En kan eventuellt ha varit den personliga erfarenheten. Bildningsfrågan fick säkert i den generation Karin Johannisson tillhörde en speciell färgning om man hade lärdomsstaden Uppsala som hemort. Det är inte svårt att tänka sig att hon med tiden fann det alltmer naturligt att associera bildning med dammig ädelhuma-niora och tanketomma högtidstal i frack och festblåsa. Men jag är övertygad om att Johannissons positionering också är ett exempel på ett generellt fenomen som gör sig påmint i hela humaniorasverige. Åtskilliga markerar numera skepsis eller direkt avståndstagande från bildningsbegreppet. Allt fler tycks vilja göra sig av med dess tyngande barlast för att formulera sina uppgifter med andra språkliga medel.

En paradox med den utvecklingen är att den äger rum samtidigt som bildningen förefaller mer aktuell, närvarande och accepterad än på länge i offentligheten. Visserligen består den typ av motstånd som hämtar sin retoriska näring ur elitismkritik och protester mot nedärvda traditioner och självutnämnda smakdomare, men ämnet har numera en framskjuten ställning, vilket inte minst höstens bokmässa med bildningstema belägger. Det är också slående att allt fler numera använder ordet bildning med positiva förtecken. När Ebba Busch Thor inte förmår att under ett förhör i tv pricka in tre klassiker i den svenska litteraturen visar sig överraskande många kommentatorer ur olika ideologiska läger (även de som avvisar tanken på en centralstyrd kanon) vara överens om att bildning är viktigt. I en tid av oöverskådlighet och nivellering lanseras bildning inte sällan som ett sätt att återerövra frågan om det gemensamma och beständiga.

Det ökade intresset för temat har också satt avtryck i bokutgivningen. Ett antal titlar kring ämnet har utgivits under senare år. Flera akademiker – inklusive undertecknad – har lämnat bidrag, men även journalister, debattörer och kulturskribenter. Till den senare kategorin hör Per Svensson och Thomas Steinfeld, sedan länge välkända röster i offentligheten. Deras gemensamma insats heter Bildningen på barrikaden – Ett manifest och lanseras som ett slags programskrift. Redan i förordets första stycke klargör de ambitionen. Med en travesti på Marx elfte tes om Feuerbach slår de fast att debattörerna hittills endast diskuterat bildningen, men att deras önskan nu är att ”sätta den i arbete”. Boken är alltså tänkt som en intervention i syfte att göra bildningsfrågan mer påtagligt närvarande i samhällslivet. Den består av femton texter av vilka Svensson har skrivit den litet längre inledningsessän samt två avslutande avsnitt. Steinfeld står för bokens lejonpart genom en serie betraktelser som bildar mittsektion.

Appeller för bildning i denna tappning är visserligen inte sällan tilldragande och lätta att ställa sig bakom, men de utmynnar ofta i verkningslösa rekommendationer av klassikerläsning och vaga uppmaningar till personlighetsdanande kulturumgänge.

Det offensiva anslaget i inledningen skapar onekligen förväntningar, särskilt hos en läsare som ägnat bildningsfrågan ett visst arbete och en del tankemöda. Föresatsen är lovvärd eftersom förespråkarna alltför sällan diskuterar hur bildningen kreativt kan anpassas till vår samtid och på nytt bli en reell kraft i kulturen. Och visst finns åtskilligt av värde i framställningen – Per Svenssons beskrivning av sina egna ungdomserfarenheter av läshunger och kunskapstörst är fint skildrade och ger en personlig dimension åt argumentationen. Steinfelds sakkunniga genomgång av skillnader och likheter mellan svenskans ”bildning” och tyskans ”Bildung” är upplysande och diskussionen om skolan och den ensidiga fixeringen vid Pisaundersökningarna är skarp.

Men trots dessa tillgångar dröjer det inte länge förrän besvikelsen kommer smygande. Svenssons och Steinfelds framställning visar sig vara en plädering som i allt väsentligt hämtar sitt argumentmaterial i välkända förråd, nämligen i tysk idealism och klassiska borgerliga tänkesätt med utlöpare i arbetarrörelse och folkbildning. Det är visserligen lätt att känna igen sig och för den som i likhet med mig själv odlar en världsbild med många rötter fast rotade i den myllan är det heller inte svårt att sympatisera med åtskilligt av det som sägs. Men det tilltal som var så distinkt i inledningen stumnar allteftersom läsningen fortskrider. Särskilt Steinfelds korta betraktelser över bildning i relation till en rad nutidsfenomen har en tendens att sluta sig i analyslösa lamentationer över ett pågående förfall. En viss öppning sker mot slutet när Per Svensson passionerat lägger ut texten om bildning som ett frihetsprojekt.

Jag tror att en stor del av den otillfredsställelse med bildningsbegreppet som Karin Johannisson gav uttryck för och som har spridit sig inom svensk humaniora beror på att vi så sällan förmår tänka längre än till den gräns där även Svensson och Steinfeld gör halt. Appeller för bildning i denna tappning är visserligen inte sällan tilldragande och lätta att ställa sig bakom, men de utmynnar ofta i verkningslösa rekommendationer av klassikerläsning och vaga uppmaningar till personlighetsdanande kulturumgänge. Många känner sig därför låsta av ett begrepp som förblir bundet vid ett arv vars innebörd inte längre är självklar och vid en förfluten tid avlägsen vår egen. Om den upplevelsen inte ska bestå måste bildningsförespråkarna även ställa de helt avgörande frågorna om villkoren för att den egna visionen ska kunna realiseras, annars riskerar lovtalen att snabbt skifta tonart till monologiska klagosånger och steril nostalgi helt utan konstruktiva lösningar.

Det vore inte rättvist att utan nyansering sortera in Bildningen på barrikaden i den sistnämnda litteraturkategorin, men tillräckligt mycket lämnas otänkt för att bokens målsättning – att utvidga bildningens samhälleliga verkningsområde – ska framstå som utsiktslös. Tyvärr tror jag heller inte att innehållet kan bidra substantiellt till att avhjälpa den skepsis som finns på många håll i den akademiska världen.

Låt mig bara nämna några av de trängande frågor som inte tas upp mer än flyktigt i Svenssons och Steinfelds volym. Hur ska vi gå vidare från observation till förklaring när vi diskuterar bildningens marginalisering? Vad spelar den digitala teknikutvecklingen för roll i sammanhanget? Vilka möjligheter finns för bildningen i en tid då den tryckta bokens symboliska status inte längre är självskriven? Hur hanterar vi det faktum att vi bebor en globaliserad värld samtidigt som det äldre borgerliga bildningsidealet var nära knutet till nationella identiteter och projekt? Hur förmedlar man en tradition så att den framstår som levande och existentiellt angelägen i en tid präglad av nutidsfixering och självcentrering? Vad innebär det kulturella händelseflödets tilltagande acceleration för långsamhetens, det tålmodiga tolkningsarbetets och självreflexionens möjligheter? Vilken roll kan den hissnande biomedicinska kunskapsutvecklingen och den förändrade förståelsen av det mänskliga spela i ett framtida bildningsprojekt? Och vad händer med detta projekt när gränserna mellan kunskaps- och erfarenhetsområdena eroderar, när estetiska praktiker eller humanistiska discipliner inte längre ter sig lika tydligt separerade? Jag menar naturligtvis inte att författarna borde ha givit utförliga svar på var och en av dessa punkter i ett manifest på drygt 150 sidor, men de kunde definitivt ha resonerat utförligare än vad som nu är fallet.

Utan tvivel finns det lovvärda försök i vår samtid att gripa sig an problemställningar som de ovanstående, både i Sverige och i andra länder, men dessa försök är alltför få och spridda för att förändra själva spelplanen. Om bildningsbegreppet ska kunna vinna långsiktig trovärdighet och legitimitet är det därför ofrånkomligt att vi som inte är beredda att överge det intensifierar våra intellektuella ansträngningar. I det arbetet har vi dessutom allt att vinna på ett förändrat umgänge med begreppshistorien. En av begränsningarna med den nuvarande diskussionen är nämligen att det innehåll som begreppet bildning betecknar oftast är givet på förhand och fixerat utan hänsyn till historiska om-ständigheter.

I Svenssons och Steinfelds bok finns ett signifikativt exempel på en sådan hämmande begränsning, nämligen behandlingen av frihetstemat. De bägge författarna är eniga om att bildning är en emancipatorisk idé och den enigheten utgör kärnan i hela deras programförklaring. De står med andra ord tryggt kvar på vad de uppfattar som ett fundament gjutet för tvåhundra år sedan av tänkare som Kant, Schiller och Humboldt. Bildning är till sitt väsen liktydigt med människans utträde ur en självförvållad omyndighet (eller ett uppstigande från mörker till ljus för att alludera på arbetarrörelsens vidareföring av denna tankefigur).

Men den frihetssträvan som författarna finner i idealismen och folkbildningen har inte längre samma innebörd. I Bildningen på barrikaden understryks på flera ställen vikten av att betrakta alla fenomen ur historiens synvinkel, men i fråga om friheten är boken okänslig inför det faktum att omständigheterna har förändrats radikalt. Vår tid präglas ju av ett liberalt frihetsbegrepp som i flera avseenden drivit långt iväg från sitt ursprung i riktning mot sina yttersta konsekvenser. Tidigare generationers vilja att göra sig kvitt nedärvda bojor har i vår nutida kultur ersatts av frihetsföreställningar som är ojämförligt mer riktningslösa, godtyckliga och ensidigt subjektiva. Och i den situationen – så olik de borgerliga skiktens uppgörelse med adelns kulturella monopol i sjutton- och artonhundratalets begynnande modernitet – är det därför inte längre meningsfullt att tala om bildning i termer av ökat självbestämmande utan bortre gräns.

Att formulera ett alternativ till denna frihetsuppfattning är en angelägen uppgift om bildningen i framtiden ska kunna utgöra ett levande arv. Men för att lyckas lösa den måste vi röra oss bortom Svenssons och Steinfelds historiska referensramar.

Publicerad i Respons 2017-6