Idén med koncentrerade redogörelser av vetenskapliga och vardagliga fenomen är högst levande i dagens boksamhälle. Den mest framgångsrika serien är Oxford University Press ”A Very Short Introduction”, som visar det korta formatets möjligheter till kunskapsförmedling och bildning. Men med digital teknik har även nya förlagsprodukter etablerat sig som präglas av kommersialism och snuttifiering. Bildningens kontemplativa sida riskerar att urholkas.
Hernando Colón hade en dröm. Under 1500-talets första decennier reste han land och rike runt och samlade på manuskript och trycksaker – grekiska klassiker, pamfletter, pjäser, almanackor, ballader… Vilket språk de skrivits på och vad de behandlade var ovidkommande. Folklig pornografi eller Platons Faidon var hugget som stucket. Det var inte kvalitet Colón var ute efter, utan innehåll, content, som en modern medieanalytiker skulle formulerat det.
På sätt och vis gick han i sin fars, Christopher Columbus, fotspår, frånsett att nyfikenheten och de grandiosa ambitionerna tog sig annorlunda uttryck. Columbus erövrade land för att bygga upp herraväldet Spanien. Colón exploaterade en annan resurs: information. Planen var att bygga det största bibliotek världen skådat. Samlingen skulle utgöra den spanska stormaktens hjärna, vara en enorm kunskapsreserv där allt vetande fanns tillgängligt på en och samma plats, ett slags vitterhetens Wunderkammer.
Planen var att bygga det största bibliotek världen skådat.
Själva insamlandet var dock bara halva arbetet. Organisering var den andra. Colón upprättade riktlinjer kring bibliotekets klassifikationssystem, och lät skickliga arkivarier utarbeta effektiva bruksanvisningar till bibliotekets böcker. Därtill anställdes en hel stab med professionella skribenter, sumistas. Deras uppgift var att bearbeta böckernas innehåll i korta sammanfattningar, vilka sattes samman i en katalog. Colón drevs nämligen av övertygelsen att all information kunde kokas ner, komprimeras, så att den blev lättare att hantera, materiellt som intellektuellt.
Colón deltog själv i arbetet med att addera, tagga, olika slags metadata till texterna; det kunde vara detaljerade uppgifter om var de hade köpts in, hur mycket de hade kostat och i vilken valuta de inhandlats. Ibland noterade han när han hade läst boken, vad han tyckte om den och om han träffat författaren. Förutom att ge en unik inblick i den bildade och kulturintresserade renässansmänniskans läsbeteenden, är kommentarerna mumma för bokhistoriker och alla med ett intresse för hur texter i den tidigmoderna eran cirkulerade och förhandlades.
Oxfordforskaren och bokhistorikern Edward Wilson-Lee framhåller i sin biografi om den spanske bibliofilen, The Catalogue of the Shipwrecked Books (William Collins, 2018) att Colóns informationshanteringsstrategier och ackumulerande av ”big data” har digitala förtecken. Visionen om ett bibliotek som innehåller allt, liksom den starka upptagenheten kring system och öppna, länkade data, föregriper kort sagt internets bitkultur, med sökmotorer och projekt som Google Books eller uppslagsverket Wikipedia.
Någonstans mellan 15 000 och 20 000 böcker blev det till slut. En gigantisk samling, särskilt med tanke på att tryckpressen var i sitt allra första århundrade. I dag, ett halvt millennium senare, finns knappt en femtedel kvar av bokskatten, som sedan 1552 huserar i den pampiga katedralen i Sevilla. I våras skedde dock något som kastade nytt ljus över spanjorens livsverk. Av en tillfällighet hittades en omfångsrik handskrift vid Universitetsbiblioteket i Köpenhamn. Fyndet var sensationellt. Den över 2 000 sidor tjocka volymen visade sig vara en av de mytomspunna katalogerna med sammanfattningar. År 2004 hade en liknande katalog hittats, men det nya fyndet behandlade helt andra verk. Med tanke på att en stor del av samlingen försvunnit under seklernas lopp, är katalogen ovärderlig. I många fall är sammanfattningen, den kondenserade texten, den enda form böckerna existerar i.
Idén med koncentrerade redogörelser av såväl vetenskapliga som mer vardagliga fenomen, må ha fötts under renässansen, men är högst levande i dagens boksamhälle, inte minst det akademiska. I Sverige finns Studentlitteraturs ämnesintroduktionsserie ”Varför…?”, Bokförlaget Langenskiölds ”Vad är…?”, Raster Förlags introduktioner till estetiska ämnen och Fri Tankes ”Kort om…”. Går vi längre tillbaka kan förstås Studentföreningen Verdandis småskrifter nämnas. De gavs ut mellan 1888 och 1954 och hade ett tydligt folkbildande upplägg.
Internationellt sett har varje facklitterärt förlag med självaktning en utgivning av komprimerad facklitteratur, gärna med populärvetenskapliga förtecken. Här kan nämnas Routledges ”Shortcuts” eller den något tidigare ”Thinking in Action”; MIT Press ”Essential Knowledge”; Princeton University Press ”Princeton Shorts”; Palgraves ”Pivots” och Bloomsburys ”Object Lessons”, bland många, många andra.
Den i särklass mest framgångsrika serien är emellertid anrika Oxford University Press ”A Very Short Introduction”. Sedan starten 1995 har 611 titlar getts ut på över 50 språk, och böckerna har sålts i 9 miljoner exemplar världen över. Förlaget släpper omkring 60 titlar per år och 1 200 titlar sägs ligga i pipeline, så framförhållningen är god. Satsningen sammanfattas i frasen – ”Stimulating ways into new subjects”. Man säger sig erbjuda något mer än handböcker med definitioner, i stället ger varje volym en skarpsinnig och nyanserad om än balanserad diskussion av ett centralt ämne.
Sett till serien som helhet går en tydlig brygga i tiden till Colóns anspråk på att utgöra ett universalbibliotek. ”A Very Short Introduction” vill nämligen omfatta allt, en strävan som delas av flera av de andra introduktionsserierna, inte minst Routledges ”Shortcuts”. Av förlagets hemsida framgår att titlarna ”behandlar brännande eller nya sociala, kulturella och politiska ämnen från a till ö”.
Vad beträffar ”A Very Short Introduction”, eller VSI, tycks inget ämne för litet (The Cell) eller för stort (The Earth), bara skribenten underkastar sig de stränga längdrestriktionerna som ligger på 35 000 ord, alltså ungefär 15 gånger så lång som denna essä. Kompressionsidén rör nu inte bara innehållet, utan även formatet. Storleken på ett VSI-häfte mäter cirka 11 x 17 cm och är därmed påtagligt mindre än en standardpocketbok. Numera finns även många av titlarna som strömmande ljudböcker, färdiga att lyssnas på i mobilen. Kunskap on the go, indeed. På senare tid har förlaget dragit nytta av den postdigitala bokbranschens hela repertoar av kanaler och arenor för kommunikation. Böckerna levereras med bloggposter, Instagraminlägg och Youtube-videos med intervjuer och föreläsningar, ofta på temat ”10 things to know about…”.
Formgivningen är sparsmakad. Rent designmässigt skulle omslagen kunna vara en redesign av de klassiska orange-vita-orangea Penguinböckerna signerade expressionisten Mark Rothko. Enkelheten och enhetligheten syftar förstås till att göra böckerna lätta att känna igen. De är tänkta som manualer, inte presentböcker. Penguin Books-grundaren och förläggaren Allen Lane torde le i sin himmel. Nyckeln till hans framgångsrika förlag låg just i etablerandet av en likformig, kvalitativ bokprodukt som kunde massproduceras, varmed priset på den enskilda boken kunde hållas nere. Inte sällan var Penguinböckerna också återutgivningar av framgångsrika titlar som redan fanns på marknaden.
Merparten av VSI-titlarna är just sammanfattningar eller nedbantat material av redan befintliga texter. Genom att publicera sig i serien når skribenten – ofta en expert, akademiker eller känd författare – en läsekrets (allmänheten) utanför de närmast sörjande (akademin). Böckerna kan därmed betraktas som en gyllene medelväg mellan den vetenskapliga artikeln och den populärvetenskapliga monografin: en materialisering av den så eftersträvade tredje uppgiften. För förlaget är lönsamheten god. Riskerna liksom den redaktionella insatsen är liten, eftersom man satsar på säkra kort.
Tjusningen med VSI är spännvidden mellan det traditionella och trendande (The Devil och Animal Rights), det smala och det extremt breda (Fractals och Climate). Även om det behandlade ämnet är avgränsat förmår framställningarna ofta att kasta ljus över större skeenden eller strukturella förändringar. I det lilla ser vi det stora. Verken är vattendroppar som speglar världen, för att något blasfemiskt apostrofera William Blake.
I en tid där avsändare konkurrerar hårt om läsarnas intresse och tid, ökar kraven även på den vetenskapliga framställningen.
För den som inte känner till böckerna, låter det kanske tröttsamt. Hur koncentrerat kan det bli om The Meaning of Life (Terry Eagleton)? En enkel analys är att utgivningen pekar mot en pågående kunskapsfragmentering, en kvasibildningskultur där introduktionen, sammandraget eller synopsisen, premieras på bekostnad av diskussion och analys. Men det är att förenkla. Seriernas stora spridning ger tvärtom vid handen att det i detta postsanningens tidevarv finns ett stort sug efter kvalificerad, kurerad fakta, partikulär som generell. Vidare illustrerar den med emfas att kompressionsstrategier kan vara en kungsväg till kunskapsförmedling. I en tid där avsändare konkurrerar hårt om läsarnas intresse och tid, ökar kraven även på den vetenskapliga framställningen. Den måste vara koncentrerad för att kunna konkurrera om läsarens uppmärksamhet.
Detta sätt att förvalta – i bemärkelsen komprimera – information kan förstås ta sig extrema uttryck. Av döma av de ”böcker” som tillhandahålls av amerikanska läsappföretaget Blinkist är det värt att fundera över om inte den så eftersträvansvärda akademiska produktiviteten eller effektiviteten spillt över i sin motsats. Blinkist, som lanserades 2017, erbjuder omkring 3 000 sakprosatitlar från en rad olika ämnesområden som filosofi, psykologi och ekonomi. Här finns allt mellan samtida klassiker som Rebecca Solnits essä ”Män förklarar saker för mig” och Jordan B. Petersons 12 livsregler till kanoniserade titlar som Machiavellis Fursten och Simone de Beauvoirs Det andra könet.
”Böckerna”, eller snarare sammanfattningarna, är kraftigt kondenserade versioner av förlagan. Samtliga titlar är upphackade i avsnitt, så kallade ”blinks”, vilket alluderar på det omedelbara, men också kortvariga. I realiteten rör det sig om stycken på en till två minuter, vilket gör att den genomsnittliga boken läses – processas – på en kvart. Antalet blinks avgörs av ursprungsverkets omfång, eller mer precist densitet, i bemärkelsen påståendefrekvens. Beauvoir landar på 27 minuter, Peterson på 21. Det sista avsnittet – ”blinken” – i alla böcker sammanfattar de viktigaste poängerna i de föregående, nästan som en parodi på en sonettkrans. Böckerna finns tillgängliga både som ljudböcker och e-text, och det går smidigt att navigera mellan formaten. Eller läsa dem simulant. I dag har man 11 miljoner prenumeranter. Appen går också att länka till Amazons e-boksuniversum Kindle eller anteckningsappen Evernote.
Enligt företaget är den redaktionella handpåläggningen, kompressionen, manuell. Så kanske är fallet, men något slags algoritmiskt stöd torde ha funnits till hands. Det är inte i första taget en tech-startup sätter sig ner och omformar 3 000 facklitterära verk till 15 minuter långa ljudböcker. Det hade varit intressant att mer om urvalsprinciperna – en sammanfattning är som bekant alltid ett urval. Vad som plockas ut och betonas säger ofta lika mycket om redaktören som själva verket, varför just sammanfattningarna i Colóns bok är så intressanta.
Den som tagit del av en handfull av titlarna märker strax att det vilar en viss nivellering över språket och framställningen. Böckerna tycks stöpta i samma form, kläckta ur samma ägg. Förklaringen är gissningsvis den hårdhänta redigeringen: det personliga uttrycket får inte skymma det strömlinjeformade tilltalet. Språket, stilen, är nu inte det primära. Det är essensen som vaskas fram. Blinkist-titlarna är, som det heter, ”Ideas Compressed” eller ”Big Ideas in Small Packages”. Därmed inte sagt att den litterära eller stilistiska dimensionen helt går förlorad. Tvärtom tillvaratas många gånger författarnas stilfigurer, som liknelser och metaforer.
Den tänkta läsaren är en läsare som hellre skannar, skaffar sig en överblick, än närläser.
Blinkist måste förstås mot bakgrund av den amerikanska utbildningsindustrins maximeringssträvanden, idén att även kunskap går att kommersialisera och kvantifiera. Komprimerade studieintroduktioner (”For Dummies-böckerna”) och digitala studieguider som Spark Notes, Bookrags och GetAbstract började bli big business redan på tidigt nittiotal. Blinkist utarbetade pedagogiska anslag syns på varje titels innehållssida. I punktform sammanfattas i korta rader vem författaren är, vem boken riktar sig till, varför den bör läsas och de främsta budskapen. Framställningarna i sin tur är späckade av ständiga summeringar och pedagogisk-retoriska metatexter av typen: ”I förra avsnittet såg vi…” eller ”Tre viktiga poänger är…”. Strukturen går förstås i linje med det slags lässtrategier som följt i den digitala teknikens kölvatten. Den tänkta läsaren är en läsare som hellre skannar, skaffar sig en överblick, än närläser. Potentiella kunder lockas också till appköp genom frågan: ”No time to read? Try the Blinkist app!”.
Det kan tilläggas att Blinkists utbud av självhjälpslitteratur är oproportionerligt stort. Med underkategorier som ”Hälsa och fitness”, ”Personlig utveckling och självförverkligande”, ”Produktivitet och tidsplanering” och ”Karriär och framgång” täcker man in nutidsmänniskans behovspektrum. Många av titlarna som här placerats på frontrow, ett slags det digitala gränssnittets motsvarighet till bokhandelsfönstret, innehåller siffror: 12 Rules for Life, 5 am Club, The 5 Second Rule, 15 Seconds Success… I ett samhälle där tid är bristvara har löftet om effektivitet blivit ett eftertraktat botemedel. Resultatet är att bildningens och förkovringens kontemplativa dimensioner förbyts i överansträngning.
Spänningen mellan den pågående snuttifieringen av bildningen och nutidsmänniskans ändå genuina vilja till vetande kan knappast få en tydligare illustration än i Oxfords ”A Very Short Introduction” och Blinkist. Icke desto mindre är de två ytterligheter av samma behov, eller dröm: att bemästra världen, skaffa kontroll. När det gäller den senare blir det tydligt att fenomenet inte nödvändigtvis bottnar i ett kunskapsbegär per se, utan en önskan om att hitta den perfekta balansen mellan minimal ansträngning och maximal utdelning.
