Essä

Biografier som visar det kvinnliga pionjärskapets förutsättningar

| Respons 4/2021 | 23 min läsning

Fyra nya biografier synliggör gemensamma förutsättningar för kvinnligt pionjärskap: hög utbildning, gott självförtroende, enorm arbetskapacitet, utbrett kontaktnät och en förmåga att klara konflikter. Framställningarna fascinerar men den historiska biografin saknar skönlitteraturens frihet och tvingas med nödvändighet utelämna många delar av människans komplexitet. Det nyvaknade intresset för pionjärer och normbrytare har också en sorglig underton. De goda exemplen i den långa kampen för jämställdhet målas upp mot en fond av vanliga och ”felaktiga” kvinnoliv. Det krävs trots allt mycket styrka för att överleva med mindre makt och färre möjligheter.

Jag kan inte skaka av mig känslan att jag ger mig in på något riskabelt när jag skriver denna text om fyra nyutkomna böcker om kvinnliga pionjärer i Sverige, verksamma från 1850-talet till 1990-talet. Där möter vi kvinnorättskämpen Sophie Sager (1825–1901), som djärvt väckte åtal och försvarade sig själv i ett av de första våldtäktsmålen som en kvinna drivit i Sverige. Steget kan tyckas långt till sjuksköterskan och den konservativa riksdagsledamoten Bertha Wellin (1870–1951), yrkesaktiv sjuksköterska runt sekelskiftet och en bit in på 1900-talet, sedan riksdagsledamot, ordförande och tidningsredaktör. Hon var förtegen och hemlig om sitt privata liv, men menade att sjuksköterskeyrket var ett barmhärtighetsverk kvinnor bara skulle komma till genom ett högre kall. Hennes samtida och socialliberala Anna Bugge Wicksell (1862–1928) var modern och radikal och stred redan som ung för kvinnors rösträtt och för fred genom medling, förhandling och samarbeten över nationsgränserna. Så småningom, med examen i juridik i bagaget, kom hon som ensam kvinnlig diplomat till det första mötet i Nationernas förbund 1920. Och så är det socialdemokraten Ulla Lindström (1909–1999), som under tolv år var ensam kvinna i regeringar ledda av Tage Erlander. Hon arbetade för jämställdhet och välfärd och var den som reformerade det svenska samhället mot det tvåförsörjarsystem vi i dag tar för givet. Det krävdes verkligen konkreta förändringar för att både kvinnor och män skulle kunna försörja sig själva på egen inkomst, som exempelvis daghem och kvällsöppna matbutiker. Och även hon var aktiv för nedrustning och fred genom hela sitt liv.

Ulla Lindström i talarstolen första maj 1955. Foto: Aftontidningen

Men nog riskerar deras enskilda och unika levnadsöden att bli litet mindre skarpa i konturerna om de ska samlas i en grupp och beskrivas tillsammans. Det blir litet grand som att få en grupprecension som debuterande författare; de nyblivna författarna brukar ofta rangordnas av recensenten, fast det kanske är själva hopklumpandet av debutanterna som leder resonemanget och jämförelsen fel. Samtidigt finns det här ett faktiskt fenomen att förhålla sig till: flera böcker skrivna av kvinnor om dessa unika (men tidigare sparsamt beskrivna) kvinnor som ”gått före” dyker upp vid samma tidpunkt i svensk bokutgivning. Christina Carlsson Wetterberg, Sara Heyman, Gunnel Karlsson och Karin Milles skriver fram sina huvudpersoner utifrån sina specifika yrkesmässiga bakgrunder och en biografisk text kommer ofrånkomligt också att handla om den som gör urvalet, beskrivningarna och tolkningarna.

Jag vill alltså inte göra ”grupp” av dessa olika individer, samtidigt som det kvinnliga kollektivets underordning är ett av skälen till att just dessa kvinnor lyfts fram och blir belysta i biografierna. Deras enskilda verksamheter och livsöden har präglats av att de ofta varit ensamma kvinnor i mansdominerade miljöer.

Dessa kvinnor har på olika sätt bidragit till att det för många av oss i dag snarare är en regel än ett undantag att vara kvinnlig pionjär.

Och det är verkligen fyra intressanta böcker. Dessa kvinnor har på olika sätt bidragit till att det för många av oss i dag snarare är en regel än ett undantag att vara kvinnlig pionjär. De liv och gärningar som målas fram i böckerna är nu mer norm och ideal och det slags liv som många kvinnor i Sverige lever. Vi är fria att välja form för våra privata relationer, har en självklar rösträtt, myndighet och möjlighet att delta i det offentliga livet som politiker och yrkesaktiva. Vi kan välja att göra abort. Fler kvinnor kan öppet diskutera kränkningar och sexuella övergrepp. Vi tar rätten till utbildning och barnomsorg för given. Men ändå är en hel del av dessa föregångares kamp och det motstånd de mötte igenkännbart i det glastak som kvinnor fortfarande kan stöta mot i mansdominerade miljöer eller inom områden där kampen om ”makten” är hård.

Sophie Sager 1848. Faksimil ur dokumentsamlingen om Sagerska målet / Stockholmskällan

Författaren och språkforskaren Karin Milles har skrivit biografin Jag måste, när ingen annan vill. Med omsorg och engagemang tecknar hon Sophie Sagers öde, som skulle passa huvudpersonen i en äventyrsroman. Det är brutalt, men hjältinnan ger inte upp! Här kan en verkligen med fog tala om en outsider som kämpar för rörelsefrihet och möjligheten att definiera sin egen verklighet i en tid, när såväl klass och kön som hennes status som ung ogift kvinna snabbt kunde vändas emot henne. Hon blev rikskänd genom det Sagerska målet, genom vilket hon blev en av de första kvinnor i Sverige som väckte åtal för våldtäkt. Hon hade just rest från Småland till Stockholm för att utbilda sig till sömmerska, men hon hade fått studera en del under uppväxten och drömde också om att skriva. Milles bygger upp sin text genom att detaljerat teckna Sophie Sagers dramatiska tid i Stockholm. Utifrån källorna rekonstruerar hon och föreställer sig vad som kan ha hänt de där första dagarna i huvudstaden, hur det troligen gick till när Sager utsattes för misshandel och ett våldtäktsförsök av en äldre man som erbjudit henne husrum när hon blivit utkastad från sitt hyresrum. En läkare vid namn Brisman dokumenterade hennes skador, och fallet fick stor massmedial bevakning. Efter sin anmälan av övergreppet blev hon i flera meningar en offentlig kvinna, utskälld och beskylld för att vara lösaktig, men också något av en ”kändis” som föreläste, höll salong (i samma grannskap i Gamla stan som Wendela Hebbe), skrev insändare och även böcker.

Som offentlig person och debattör blev hon både utskälld och hånad i pressen, och texterna om det Sagerska målet samlade till en skrift. Så småningom emigrerade hon till USA, där hon gifte sig med en musiker och blev tvåbarnsmamma i Brooklyn. Hennes kamp för kvinnors frihet var starkt präglad av tidens tankar – någon rösträtt tyckte hon inte att kvinnor skulle sträva efter, samtidigt som hon slogs för kvinnors frihet. Kvinnors respektabilitet höll hon hårt på – frihet att röra sig, så länge dygden bevaras. Sophie Sager verkar ha varit en frimodig solitär som aldrig tillhörde något kvinnopolitiskt kollektiv, förbund eller förening. Systerskapet pläderade hon för, men hade inte den samtida Fredrika Bremers kontaktnät och familjebakgrund. Milles resonerar kring hur kraven på dygd, sedlighet och ordning var starka inom den tidiga kvinnorörelsen. Det fick inte finnas något för motståndarna att klanka ner på, och en frispråkig kvinna som Sager utmanade tidens rådande idéer om vad som var lämpligt beteende för kvinnor. Milles påminner, genom hur Sophie Sager beskrevs i pressen, att utrymmet ofta blir trängre för kvinnor – en yvig och frispråkig man bedöms helt annorlunda än motsvarande kvinna. Och Karin Milles har hela tiden förståelsens ömsinta blick på Sager, men blundar inte för att hon verkar ha varit egensinnig och komplex.

Om Sager utmanade idén om den måttfulla, respektabla kvinnligheten och att den skarpa gränsen mellan offentligt och privat skulle hållas helig, var detta snarare något riksdagskvinnan och sjuksköterskan Bertha Wellin (1870–1951) personifierade. Den motvilliga feministen är journalisten och sjuksköterskan Sara Heymans biografi om Bertha Wellin. Denna utbildade sig till sjuksköterska vid Sophiahemmet i Stockholm och blev ordförande i svensk sjuksköterskeförening 1914 fram till att hon avgick till tonerna av psalmsång i början av 1930-talet. Hon var redaktör för Svensk sjukskötersketidning och blev invald i andra kammaren 1921 för högerpartiet Allmänna valmansförbundet; hon hade då varit ledamot i Stockholms stadsfullmäktige sedan 1912. Wellin bidrog verkligen till att stärka sjuksköterskans yrkesmässiga roll och status, men hon var en stark förespråkare för att yrket skulle förbli ett kärleksfullt kall i första hand, och för att grunden för yrkesvalet skulle vara osjälvisk hängivenhet och barmhärtighet. Det var inte ett yrke som skulle utövas för pengarnas skull, och några helt reglerade arbetstider ville Wellin inte veta av. Privat levde hon sitt liv med en väninna från uppväxten, sjuksköterskan Emmy Peters, och Sara Heyman förmodar att de hade en kärleksrelation. Att de var partners och sambos och levde hela livet tillsammans var i alla fall helt självklart för släkt och vänner. Bertha Wellin var ytterst noga med att inte bevara något för eftervärlden som kunde uppfattas avslöjande eller privat, men genom brev och vänners beskrivningar tecknas en spännande och ganska motsägelsefull bild av denna motvilliga feminist, som åtminstone inte öppet stödde rösträttsrörelsen.

Bertha Wellin, andra från höger. Faksimil från Idun nr 4/1922.

Sara Heyman måste liksom jaga sin huvudperson och bråka med henne. På 20- och 30-talet var hon inne på nationalsocialistiska tankegångar och samarbetade med rasbiologen Herman Lundborg. Vad kan Heyman veta och anta? Vad finns det belägg för? Eftersom materialet är ganska sparsamt förstärks några få drag hos Bertha, framför allt hennes styrka och integritet, hennes längd, den mörka rösten, den flitiga dugligheten och den fysiska och mentala uthålligheten. I biografin tecknas Wellin som en person som definierar sig själv genom att ta avstånd från en viss typ av (fördomsfullt beskriven) ”kvinnlighet” med ord som ”bjäfs” och ”fnittrighet”. Som exempel lyfter författaren fram att Wellin tyckte illa om att många av rösträttsrörelsens kvinnor smyckar sig med vackra hattar. Det ”feminina” yttre i offentligheten skulle enligt Wellin tonas ner – samtidigt som hon starkt förespråkade idéer om kvinnlig dygd, godhet och självuppoffring. Wellin uppmanade i det nystartade Moderata kvinnoförbundet (som alltså har moderaterna i namnet långt före moderpartiet) Sveriges kvinnor att ta ansvar och engagera sig i politiken, att bidra mer – hon menade att Sverige väntar på kvinnornas deltagande i samhället – utan att hon problematiserade vad det är som gör att kvinnor kan ha svårt att delta i politiken och föreningslivet.

Det påminner mig om Melinda Gates bok Kvinnor förändrar världen som kom ut häromåret, i vilken Gates visar de faktiska konsekvenserna av att flickor och kvinnor fortfarande på många håll i världen så tidigt åläggs det tunga och tidsödande omsorgsarbetet i hemmet, tid som tas från utbildning och egenmakt. Gates visar även hur bristen på preventivmedel och tidiga giftermål är ett hinder för förbättrade livsvillkor för många kvinnor än i dag. Och långt ifrån alla kvinnor vid sekelskiftet 1900 hade hembiträden och kokerskor, och för hembiträdena själva, med de oreglerade arbetstiderna, var det nog en utmaning att gå på möten och bedriva politik… Men kanske var det inte de kvinnorna Wellin menade att Sverige väntade på. Det verkar som ett ofrånkomligt drag som återkommer i kampen för förändring att litet för lättvindigt skylla på hur några ”andra” kvinnor förstör för sina medsystrar genom att på olika sätt göra fel. Ibland är det yrkes- och föreningskvinnorna som får skulden (som i en brevväxling mellan Anna Bugge Wicksell och Ellen Key), men det kan också vara kvinnan som bara ”går hemma” som anses lat och bortskämd och parasiterande på samhällskroppen.

Därför är det så fint att i historikern och genusvetaren Gunnel Karlssons En kvinna i regeringen – Statsrådet Ulla Lindströms liv och arbete få ta del av Lindströms och flera samtida kvinnors strävan att synliggöra kvinnors (ålagda) arbete i hemmen, och hur man genom Hemmets forskningsinstitut till och med fick siffror på hur många kilon kvinnor bar varje vecka. Hämta mjölk och andra varor, för att inte tala om tvätt och små barn… det blev många tunga kilon! Då blev det genast svårare att med fog påstå att den ”vanliga” kvinnan var svag och lat och inte bidrog. När det kommer till att beskriva de kvinnliga pionjärerna betonas inte sällan att de är annorlunda än förmodat vanliga kvinnor. Och jag önskar att vi kunde slippa alla beskrivningar av just kvinnor i termer av stark, svag, lat, fnittrig, bjäfsigt fåfäng – det krävs nog något slags styrka av de flesta människor för att överleva – fysisk eller mental.

Att visa mångfalden och variationerna, det är oerhört viktigt. Men det kan finnas goda skäl att problematisera förenklade påståenden om att kvinnor generellt varit svaga, oansvariga eller fega; tvärtom krävs det mycket styrka för att överleva med mindre makt och färre möjligheter.

Jag förstår behovet av retoriken kring vissa kvinnors särskildhet för att rucka på normer och visa att kvinnor genom historien verkligen gjort annat än att ta hand om hem och hushåll. Att visa mångfalden och variationerna, det är oerhört viktigt. Men det kan finnas goda skäl att problematisera förenklade påståenden om att kvinnor generellt varit svaga, oansvariga eller fega; tvärtom krävs det mycket styrka för att överleva med mindre makt och färre möjligheter. Inom privilegierade miljöer har såväl kvinnor som män haft bättre förutsättningar att ägna sig åt tankearbete, bildning, ekonomiska affärer och politik, eftersom de sluppit det dagliga stöket med barnomsorg, mat, disk, tvätt och annat tungt och tidsödande hushållsarbete – och den dagliga försörjningen. När Heyman betonar hur yrkeskvinnan Bertha Wellin använde sin fysiska styrka som andresköterska på Kalmar lasarett i slutet av 1800-talet och senare verkade som hårt arbetande sjuksköterska i Falun, födde min farmors mamma, en mycket vanlig kvinna, femton barn, några på sågverket Norrbyskär och senare några i ett hemman i södra Västerbotten, varav bara tre fick leva till ålderdomen. Jag lyfter fram exemplet bara som en påminnelse om att det är lätt att gå i svaromål mot fördomsfulla beskrivningar av kvinnan som det svaga könet genom att hävda att vissa kvinnor visst varit starka, när det är den stereotypa beskrivningen av kvinnors liv och erfarenheter som ofta är felaktiga, inte kvinnorna som fått utstå beskrivningarna.

Socialliberalen och rösträttskämpen Anna Bugge Wicksell, som porträtteras i historikern Christina Carlsson Wetterbergs biografi Jag saknar fruntimmer här, växte upp i en bildad miljö i Norge, och var en av de första kvinnor som tog studenten där. Genom sitt ”samvetsäktenskap” med den svenske radikale debattören och nationalekonomen Knut Wicksell hamnade hon i det mer konservativa grannlandet Sverige, men verkade i radikala kretsar av intellektuella socialliberaler och vänstersinnade. Hon upplevde unionskrisen från den svenska sidan och blev också en av de ledande kvinnorna inom rösträttsrörelsen. Men hon kom alltså nästan i bråk med vännen Ellen Key, efter att Key i en debattartikel vänt sig mot att kvinnor slösade sin tid på föreningar och möten och försummade sin uppgift som födande och närvarande mödrar i familjens härd.

Suffrage Alliance Congress, London 1909. Anna Bugge Wicksell nedre raden, andra från vänster. Foto: Nasjonalbiblioteket i Norge

Anna Bugge Wicksell blev upprörd eftersom hon misstänkte att Key, när hon skrev sitt kritiska inlägg, hade tänkt på Bugge Wicksells starka politiska engagemang vid sidan av hennes arbete i hemmet där hon hade tre söner. Key kröp till korset. Men de enades om att de bortskämda hemmafruarna som hade tre jungfrur och två barn – de som förspillde sin kraft på kläder och konditorier och tvingade sina män att försörja dem för att ha råd med all flärd, det var de kvinnorna som var problemet: ”han är bra och hon är en parasit”, skriver Anna i ett brev till Ellen 1912. Och kanske är det den sorgliga undertonen i de här goda exemplens litteratur, att det i kampen för kvinnors förbättrade möjligheter och frihet, blir litet för mycket fokus på kvinnorna som ”gör fel” genom historien, i stället för att fokusera på de villkor som de flesta kvinnor måste verka under och göra det bästa möjliga av. Vad det är det som gör att många följer tidsandans normer och krav, och bara några med extra goda förutsättningar kan leva liv som radikalt bryter mot det förväntade?

Anna Bugge Wicksells liv är oerhört fascinerande genom hennes arbetskapacitet, hennes internationella utblick och diplomatiska arbete i Nationernas förbund. Hon var i likhet med den samtida Selma Lagerlöf en mycket modern kvinna. Elin Wägner beskrev också Anna Bugge Wicksell efter hennes bortgång som en ”lycklig människa”. Och det slår mig under läsningen av Jag saknar fruntimmer här att Anna Bugge Wicksell, Knut Wicksell och några andra familjer verkligen levde i en politisk elit i Sverige och Norden vid denna tid, när kontaktnätet också möjliggör ett pionjärskap. Knut Wicksell, som var en kontroversiell och fritänkande debattör och professor i nationalekonomi i Lund, hade till exempel vänner i riksdagen som motionerade för att just han skulle få höjd professorspension, vilket han också fick. Det ger en bild av hur kontakter och nätverk också bidrar till att ordna privatekonomin.

Ulla Lindström rör sig också i ett slags intellektuell och politisk elit i vilken ett friare liv var möjligt. Hennes borgerliga föräldrar skilde sig och det gjorde även Ulla från sin första man, men hon hade gott stöd från sin mamma, pianisten Gull Wohlin Magnell, som var helt för kvinnors yrkesarbete (och som tar med Ulla till det socialdemokratiska kvinnoförbundet). Ulla hade också barnflickor och hemhjälp. Det är viktigt att lyfta fram det, eftersom manliga politiker vid den här tiden mer självklart hade markservicen ordnad av sina hustrur. Men den kvinnliga politikern måste ordna hjälp utifrån – och betala för den. Ensamstående män hade förstås en liknande situation med avlönade hushållerskor. Men både Knut Wicksell och Martin Lindström stöttade sina hustrurs politiska karriärer – och utförde en smula hushållsarbete de också…

Gunnel Karlssons initierade och intressant reflekterande biografi om statsrådet Ulla Lindström ger verkligen en viktig pusselbit till bygget av det moderna Sverige som vi känner det i dag. Hon har hela tiden den dubbla blicken på Lindström – hur hon verkar i ett system i vilket den kvinnliga representationen på samma gång kan vara önskvärd och förkastas som fel och problematisk i det politiska livet. En genuskrock är tydlig i eftermälet om Lindströms uteblivna nigning vid drottning Elizabeth II:s statsbesök 1956. Statsrådet Ulla Lindström utförde samma bugning som övriga (manliga) statsråd, och neg inte. Många kritiker menade att hon som kvinna borde ha nigit, men i andra sammanhang var det just det kvinnliga som pekades ut som något som skulle döljas. Lindström ansågs ofta trampa i klaveret för att hon var kvinna med alltför lös gom – som politiker borde hon bete sig mer som en eftertänksam man! Men Karlsson visar också hur framgångsrikt Lindström deltog i FN:s arbete och på hemmaplan samarbetade med Nancy Eriksson, Inga Thorsson och Östen Undén. Biografin ger också spännande inblickar i Erlanders vilja att ha kvinnorna med sig, samtidigt som han var ganska blind för den typ av manlig homosocialitet som gjorde att Lindström aldrig kunde bli en av Erlanders ”pojkar”, något som däremot Olof Palme, som Lindström hade politiska strider med runt biståndsorganet NIB, föregångaren till SIDA, tidigt kvalificerade sig till.

Det finns också en återkommande konflikt kring vilka frågor kvinnor borde lyfta fram för att gynna jämställdheten mellan könen. Anna Bugge Wicksell ville exempelvis inte att den norska kvinnorörelsen skulle ägna sig åt sedlighetsdebatten; sexualiteten var för henne något privat. Men Sophie Sager, Anna Bugge Wicksell och Ulla Lindström utmanade alla kvinnors begränsningar när det gäller det ”privata”, som former för samlevnad och äktenskapslagar. Sager ville hävda ogifta kvinnors rätt att röra sig utan förkläde (det vill säga någon äldre kvinna eller manlig släkting) i staden, samtidigt som hon inte opponerade sig mot att gifta kvinnor var omyndiga. Några decennier senare förhöll sig både Wellin och Bugge Wicksell till mannens förmyndarskap. Wellin gifte sig aldrig och kunde därför både vara yrkesverksam och myndig, medan Bugge Wicksell visste att om hon hade gift sig med sin livskamrat Knut Wicksell, skulle hon som omyndig då berövats möjligheten att ta en juristexamen. Men paret Bugge Wicksell, som ingick ett formellt samboskap i vilket Anna också lade till Knuts efternamn till sitt flicknamn, var utmanande i mer konservativa rösträttskretsar. Lindström skilde sig och gifte om sig, i en tid när en skilsmässa nog kunde utmana, åtminstone i en mindre stad.

Några gemensamma förutsättningar till ett möjligt pionjärskap sticker ut hos dessa kvinnor. De hade alla en mer eller mindre gedigen utbildning. Även Sophie Sager, som kom från de minst privilegierade omständigheterna, fick utbildning i kristendom och språk. De kom från hem i vilka utbildning, språk, att förvärva ”bildning”, var något självklart. De tycks också alla fyra ha haft en förmåga att klara konflikter och politiska strider utan att älta och oroa sig alltför mycket – Bugge Wicksell, Wellin och Lindström genom att låta det rinna av och arbeta vidare, Sager kanske mer genom att envist strida för sin rätt. De visste att konflikterna var en del av den större kampen. Ulla Lindström stod ut när det blev riktigt fult medialt genom personliga påhopp och närmast ett avgångsdrev från Aftonbladet, för hon menade att ”misslyckas jag drabbas alla kvinnor”. Som ensam kvinna i regeringen gällde det att välja sina strider och sin avgång. Kanske kan man säga att de alla trodde på sin rätt att göra sig hörda – och självförtroendet verkar gott.

De hade också en enorm arbetskapacitet. Och de hade betydande kontaktnät, både inom landet och internationellt. Stödet från den ursprungliga familjen var det kanske lite si och så med. Ulla Lindström bråkade med sin konservativa far men hade mycket stöd av sin mamma, sina döttrar och sin man. Anna Bugge Wicksell förkastades av sin norska familj när hon valde sin Knut, men hade lätt att skapa nya stabila band till sina medmänniskor och verkade också hon i ett stort kontaktnät inom rösträttsrörelsen, radikala intellektuella och den diplomatiska politiken. Det var ett inflytelserikt kontaktnät som överskred de politiska tillhörigheterna.

Och biografin som genre måste helt enkelt tro på subjektets skrivbarhet – att brev, dagboksanteckningar, spår av livsgärningen genom olika dokument, släkt och vänners omdömen och minnesbilder sammantaget verkligen förmår teckna bilden av en människa.

Att skriva en biografi över någon annans livsgärning är en utmanande uppgift. Det går inte att få med allt. Vissa delar måste stryka på foten, annat får kanske oförtjänt mycket ljus. Om källor saknas går det inte att fantisera fritt och gissa, det man hävdar och påstår måste också vara rimligt och trovärdigt. Och biografin som genre måste helt enkelt tro på subjektets skrivbarhet – att brev, dagboksanteckningar, spår av livsgärningen genom olika dokument, släkt och vänners omdömen och minnesbilder sammantaget verkligen förmår teckna bilden av en människa. Naturligtvis går det att teckna en bild, men många delar av människans komplexitet förblir undflyende och ogripbara. Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates har sagt att skriva är att hålla människorna kvar, att teckna våra minnesbilder för att bevara dem, ge dem liv också när de försvunnit. Men i skönlitteraturen finns en frihet som biografin inte kan ta sig, och så måste det nog vara.

Dessa nyutkomna biografier bidrar verkligen till att fördjupa kunskapen om hur enskilda personer verkat inom större förändringar i samhället, där många olika faktorer gjorde det möjligt för dem att gå före. Hit hör kvinnoöverskottet i slutet av 1800-talet och de många ogifta kvinnornas situation att stå utan försörjning som banade väg för kvinnors yrkesarbete. Hela samhällets utveckling mot modernitet, ökad jämlikhet, kollektiva lösningar och föreningsliv bidrog också till den större förändringen för kvinnors villkor. De verkade som individer i större samhällsrörelser, i en tid där det inte ansågs önskvärt att framhålla sig själv och sin person. Böckerna om Sophie Sager, Anna Bugge Wicksell, Bertha Wellin och Ulla Lindström låter dem stå i rampljuset, men ökar samtidigt förståelsen för den tidsanda och samtid som de verkade i.

Behandlade titlar

  • Karin Milles: Jag måste, när ingen annan vill – Kvinnorättskämpen Sophie Sager (Natur & Kultur, 2021, 303 s., Isbn: 9789127169906)
  • Sara Heyman: Den motvilliga feministen – En biografi om riksdagskvinnan och sjuksköterskan Bertha Wellin (Verbal Förlag, 2021, 247 s., Isbn: 9789189155336)
  • Gunnel Karlsson: En kvinna i regeringen – Statsrådet Ulla Lindströms liv och arbete (Appell, 2020, 294 s., Isbn: 9789198548556)
  • Christina Carlsson Wetterberg: Jag saknar fruntimmer här – En biografi över Anna Bugge Wicksell (Natur & Kultur, 2020, 404 s., Isbn: 9789127162426)
Publ. i Respons 4/2021 729
I FOKUS | Gudomliga komedier
Relaterat
I Fokus

Respons talar med tre författare om historia och fiktion

Skönlitteraturen formar vår bild av det förflutna och bidrar med nya perspektiv. Men den svenska historieforskningen för sällan någon dialog med författare eller ifrågasätter deras tolkningar, trots att romaner och...


Kristina Sandberg

Kristina Sandberg är författare, litteraturkritiker och lärare i kreativt skrivande, aktuell med boken En ensam plats (Norstedts).  Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...