Blandekonomiska svar på kapitalismens kris

När man tar sig an Ruchir Sharmas bok Vad gick snett med kapitalismen? blir det inte riktigt som man trott. Sharma är en välkänd indisk-amerikansk liberal, journalist, krönikör, författare och fondmäklare, och det är lätt att tro att hans senaste bok är ytterligare ett försök i genren att ärerädda kapitalismen, det vill säga att den kan räknas bland de böcker som hävdar att den »reella« kapitalismen har övergivits och att staten reglerat ihjäl den och saboterat dess »rätta« väsen. Och visst kan man läsa hans bok på det sättet, hyllad av nyliberala recensenter och översatt till svenska på Timbro förlag som den är. Men det vore att underskatta Sharmas originalitet och den insiktsfulla analys av den moderna kapitalismen som han erbjuder. Jag kan tänka mig att många nyliberala läsare rent av kommer att bli besvikna på hans borrande analys av en kapitalism som inte längre fungerar så som läroböckerna lär ut och som enligt Sharma har »tappat gnistan«. Den förmår inte längre fungera som det var tänkt, som en »maskin« för ökad produktivitet och välstånd, menar han. 

Missförstå mig nu rätt! Sharma är förstås ingen anti-kapitalist och vänsterman. I botten tror han på marknadsekonomin och kapitalismen. Men samtidigt ger han inga höga odds för att kapitalismen ska kunna återgå till sitt ursprungliga ideal. Han ställer sig alltså skeptisk till möjligheten att kunna rulla bandet tillbaka till 1800-talets laissez-faire-kapitalism. I sin syn ligger han kanske närmast den världsberömde ekonomen Joseph Schumpeter och den rätt pessimistiska syn på kapitalismens framtid som denne gav uttryck för i sin bok Capitalism, Socialism and Democracy, utgiven under brinnande världskrig 1942.  

Schumpeter var den ekonom som först beskrev kapitalismen som en maskin för »kreativ förstörelse«, ett synsätt som vidareutvecklats av 2025 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne: Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt. I sin bok luftade Schumpeter − som ofta kallats för »en borgerlighetens Karl Marx« − sin oro för att demokratin skulle ta död på de djärva entreprenörer som kapitalismen behövde för att skapa innovationer och ekonomisk tillväxt. Enligt vissa bedömare hade alltså kapitalismen »tappat gnistan« redan för ett sekel sedan, och värre skulle det bli siade Schumpeter. I den framtid han kunde överblicka skulle entreprenörerna komma att kvävas av politik, byråkrati och intressegruppers kamp om inflytande. 

Kärnan i kapitalismens förfall är att en politik för att skapa ›easy money‹ helt tagit över kommandot.

Sharma lanserar i sin bok en ny bov i dramat: den moderna statens maktlystnad och ökande klåfingerhet i ekonomin. Denna analys innefattar också i hög grad USA, vilket kanske kan förvåna den som tänker sig att staten haft mindre inflytande där och att den amerikanska kapitalismen således behållit mer av sin livskraft. Men Sharma är verkligen inte nådig i sin kritik av USA, som utgör bokens främsta referenspunkt. Ända sedan andra världskriget har den amerikanska staten oavbrutet intervenerat på ett kraftfullt sätt i ekonomin. Möjligen kan det också förvåna att han inkluderar Ronald Reagans tid som president från 1981 till 1989 i denna kritik. Vad som än har påståtts åstadkom Reagan inte någon nyliberal revolution, menar Sharma. Trots presidentens utstuderade retorik kring »den lilla staten« gick utvecklingen i motsatt riktning. Såväl välfärdsstaten som regleringsstaten och den nationella säkerhetsstaten förblev oförändrade eller fortsatte att växa, samtidigt som staten fick allt större inflytande över våra ekonomiska liv. 

Tendensen har i all väsentlighet varit densamma hos de efterföljande presidenterna George Bush, Bill Clinton, George W. Bush, Barack Obama, Donald Trump och Joe Biden, trots deras skilda ideologier och retoriska stilar. Även om de republikanska presidenterna ständigt talade om avregleringar omsattes detta tal knappast i konkret praktik, menar Sharma. I stället genomförde de massiva skattelättnader för medelklassen och de rika vilket inte gjorde USA:s »stagnationsproblem« mindre besvärliga utan tvärtom. Faktiskt är det snarast demokraten Bill Clinton som kommer bäst ut i Sharmas historieskrivning eftersom landets skuldsättning minskade under hans tid som president. Joe Biden däremot ser Sharma som en svag president som mest skapade kaos både i ekonomi och politik. Trump kommer inte heller bra ut utan framställs som en utpräglad populist som spelar på väljarnas gunst och skapar ekonomisk oreda.

Men det är vad som händer efter IT-kraschen 2000 och Finanskraschen 2008 som enligt Sharma på allvar öppnar helvetets portar. Även på denna punkt är USA den huvudsakliga referenspunkten, men i dessa delar av boken tecknar författaren huvuddragen på mer global nivå. Kärnan i kapitalismens förfall är att en politik för att skapa »easy money« helt tagit över kommandot. Det har resulterat i en enorm privat och statlig skuldbörda som minskar tillväxt och produktivitet. Allt flera transfusioner av nya pengar behövs för att hålla maskineriet i gång. Det är inte produktion och innovationer som driver ekonomin utan högt risktagande med lånade medel. Andelen av vad Sharma kallar »zombie-företag«, som hela tiden kräver nya lån för att inte gå i konkurs, ökar. 

När det gäller USA var det IT-kraschen, som följdes av extremt låga räntor under ledning av Federal Reserve-cheferna Alan Greenspan och Ben Bernanke, som startade denna onda spiral. Den akuta krisen och kraschen på finansmarknaderna från sommaren 2008 möttes av en flodvåg av »lätta pengar«. Hela 2010-talet kännetecknas i princip av nästintill nollräntor. Ett nytt inslag var att en mängd centralbanker – från USA till Sverige – började ägna sig åt vad som brukar kallas »kvantitativa lättnader«. Det innebar att de köpte in sina egna obligationer och i princip »socialiserade« penningmarknaden. Uppköpen kom till stånd genom att man skapade pengar och slängde ut mera »lätta pengar« i systemet. De lätta pengarnas politik kräver ständiga ingripanden från statens sida. Allt flera oligopol skapas. Vidare slutar marknader och prissignaler fungera som vägledare för ekonomiska beslut.

Här är det intressant att notera att Sharma i långa stycken följer den franska »vänster«-ekonomen Thomas Pikettys analys som går ut på att fackens minskade styrka har lett till ökad ekonomisk ojämlikhet. Men även den lätta penningpolitiken är till de »superrikas« fördel, menar han, genom det sätt på vilket den ökar kapitalets andel i förhållande till arbete i ekonomin. Som följd blir kapitalismen, som Sharma uttrycker det, »alltmer impopulär«, vilket förvisso tvingar fram vänsterlösningar, men i ännu högre grad en populistisk politik som skapar en förstorad och korrupt stat. Här kan det påpekas att både Pikettys och Sharmas påstående om ökad ojämlikhet ifrågasätts av många ekonomer som hävdar att man inte bara ska stirra sig blind på inkomstfördelningen utan även måste väga in medelklassens stigande nettoförmögenhet. Men denna nettoförmögenhet kan förstås minska snabbt om räntorna börjar stiga och bubblorna på bostads- respektive aktiemarknaderna spricker.

Efter denna ödesmättade framställning av en alltmer impotent kapitalism är det förstås närmast pikant att notera vilka länder som enligt Sharma till viss del går mot strömmen och som kanske till och med kan ses som förebilder för framtiden. Som främsta kärring mot strömmen pekar han ut Schweiz med sina sunda statsfinanser och sin låga skuldsättning. Men även Danmark och i synnerhet Sverige nämns i sammanhanget. När det gäller vårt lands ekonomi pekar han på en omfattande vitalitet och innovationsförmåga. Han berömmer också de svenska politikernas förmåga att minska den offentliga sektorn efter 90-talskrisen. Han konstaterar dock att den svenska modellen inte passar alla.

Men kanske sockrar han bilden av Sverige lite väl mycket. Även här har vi från 2010 och framåt haft låga räntor – till och med negativa sådana – och en politik av »kvantitativa lättnader« från Riksbankens sida. Även i Sverige har tillväxt och hög produktivitet lyst med sin frånvaro under stora delar av perioden. Statsskulden ligger visserligen fortsatt på en låg nivå i förhållande till nästan alla utvecklade ekonomier. Men samtidigt har den privata upplåningen ökat språngartat och tillgångsvärden på börsen och på bostäder har ökat till så pass höga nivåer att vissa bedömare talar om en växande bubbla. Kanske bör alltså Sharma leta efter andra förebilder än Sverige?

Det är svårt att se hur Sharma tänker sig att vi ska kunna återgå till en mer livaktig och hälsosam kapitalism. Som nämnts tror han inte på en renässans för 1800-talets liberalism. I dessa dagar när många hyser enorma förhoppningar om den artificiella intelligensens kapacitet att sparka i gång en produktivitetsrevolution framstår Sharmas ståndpunkt som förvånansvärt nykter. Ny teknologi kan kanske vara en möjlighet, menar han. Men en AI-revolution som bygger på några få kolossala oligopol, för att inte säga monopol, inom Techbranschen och som arbetar i nära samklang med en omnipotent statsmakt – det tror han inte på. Är det någon som tror att USA kommer att återgå till sin gamla politik från 1900-talet, som gick ut på att bryta upp företag som växt sig för stora och dominerande på sina marknader, undrar han. Den enda möjlighet som Sharma ser framför sig är den blandkapitalism som utvecklats i norra Europa, där staten spelar en stor roll. Tricket är att skapa balans mellan statliga regleringar och individuell frihet, mellan tillväxt och omfördelning. I ett land som Sverige är denna balansgång knappast någon djärv tanke, men kanske i ett USA där man tenderar att se sådant som vi gör i Europa som »socialism«. Som svenskar vet vi också att en sådan balans är svår att åstadkomma och att pendeln lätt svänger väl hårt i endera riktningen. 

I ett land som Sverige är denna balansgång knappast någon djärv tanke, men kanske i ett USA där man tenderar att se sådant som vi gör i Europa som ›socialism‹.

Något enkelt recept på hur balansen mellan frihet och regleringar ska kunna skapas i närtid har inte Sharma. En första förutsättning, menar han, är förstås att staten slutar att bedriva en ekonomisk politik som bygger på »easy money«. Vi måste också återvända till budgetdisciplin och verkligen se till att banta den skuldsättning som växt från år till år. Men att åstadkomma allt detta är omöjligt utan omfattande åtstramningar och en »kreativ förstörelse« som är ytterst svår att genomföra i ett demokratiskt välfärdssamhälle. Möjligen är det sistnämnda faktiskt också en grundorsak till att stater under det senaste halvseklet sysslat med att intervenera och skapa »lätta pengar«.

Sharmas stora förtjänst är snarast att han sätter fingret på hur de senaste decenniernas penningpolitiska interventioner i global skala kraftigt förstärkt den finansiella ekonomins betydelse på bekostnad av produktion och produktivitet. Självfallet finns det mycket att diskutera i hans framställning. I sin ambition att bringa ordning i den ekonomiska saliga röra som vi för närvarande befinner oss i gör han sig utan tvivel skyldig till vissa överdrifter. Men om huvuddragen i detta tillstånd skriver han fördomsfritt och utan besvärande ideologiska skygglappar.