Blodigt om en skärningspunkt i kirurgins utveckling

Medicinhistoriens hjältar har varit på fallrepet en tid. Visserligen har populärkulturen utnyttjat William Harvey, Louis Pasteur och Alexander Fleming – allt oftare också Marie Curie – och andra historiska gestalter som fixstjärnor i berättelser om den moderna medicinens ofattbara framsteg. Men för många professionella medicinhistoriker har ett överdrivet fokus på heroiska individer och revolutionerande upptäckter framstått som en reminiscens från en ”traditionell”, naiv och okritisk historieskrivning. I stället har de velat lyfta fram hur olika sociala, politiska, kulturella och materiella förutsättningar samspelat i att forma medicinska liv och verksamheter. Medicinhistoria har blivit ett alltmer tvärvetenskapligt fält med starka inslag av socialhistoria, kulturhistoria och materialitetsteori, men också teknik- och vetenskapsstudier.

Vid första anblicken tycks Lindsey Fitzharris bok om den brittiske kirurgen Joseph Lister, Konsten att skära i kroppar – Joseph Lister och den moderna kirurgins födelse, markera en återkomst för ”traditionell medicinhistoria”. I bokens prolog beskrivs kirurgins status under 1840-talet. Salarna där patienterna opererades var ”dödens väntrum”. Infektionerna och den dåliga hygienen var inte de enda farorna. Chock och smärta gjorde att många hellre litade på försynen än lät sig opereras – vid amputationer spändes patienten fast och lemmarna sågades av utan bedövningsmedel. En av dem som var närvarande när etern introducerades vid operationer var Lister och Fitzharris skildrar hur denna uppenbarelse ledde till att han ägnade resten av sitt liv åt att försöka klarlägga orsakerna till ”sjukhusfeber” och hur man kunde göra för att undvika de postoperativa infektionerna.

I elva kapitel får läsaren följa Lister från barndomen till att han avlider vid över 80 års ålder. En formerande händelse var första gången han tittade i sin fars mikroskop. Med hjälp av bevarade brev kan Fitzharris visa hur kirurgens personliga historia fick betydelse för karriärvalen – hon uppehåller sig särskilt vid uppväxten i en kväkarmiljö som bland annat innebar att banan som militärläkare var stängd (all koppling till krig var oförenlig med kväkarnas lära). Lister sökte flera anställningar i London för att vara nära sin familj, men kom framför allt att verka i Edinburgh och Glasgow, där möjligheterna att avancera i det kirurgiska yrket var större. Återkommande framhålls vikten av förebilder: vid sidan av den mikroskoperande fadern, kirurgen och svärfadern James Syme, som var Listers mentor i Edinburgh, och Louis Pasteur, vars teori om mikroorganismernas roll vid smittoöverföring gav honom nyckeln till att förstå mysteriet med sjukhusfeber. Särskilt bland brittiska och amerikanska läkare var kritiken mot Listers antiseptiska metoder stor. Fitzharris skildrar hur motståndet gradvis gav vika och till sist gick listerismen segrande ur striden.

Under berättelsens gång bjuder Fitzharris på blodiga anekdoter och splattereffekter. En kvinna som hade blivit knivhuggen av sin man i magen med en lång smalbladig kniv opereras av Lister. Efter att ha tvättat såret med bedövningsmedel stoppar han tillbaka tarmarna på rätt plats och syr ihop buken. En berömd kirurg, känd för sin snabbhet (han brukade hålla den blodiga kniven mellan tänderna för att ha bägge händer fria), råkar av misstag skära av den ena testikeln på patienten tillsammans med benet som skulle amputeras. En annan kollega till Lister obducerar den döde Harry Leach, känd som ”världens kortaste man” och en av artisterna i P. T. Barnums cirkus, men slinter med skalpellen och skär upp sin hand. Några dagar senare avlider kirurgen i blodförgiftning med varbölder över hela kroppen. Så fortsätter det – känsliga personer är härmed varnade.

En berömd kirurg, känd för sin snabbhet (han brukade hålla den blodiga kniven mellan tänderna för att ha bägge händer fria), råkar av misstag skära av den ena testikeln på patienten tillsammans med benet som skulle amputeras.

Men skenet bedrar. Fitzharris månar om den personliga historien och trivs uppenbarligen med att blanda högt och lågt i sitt skrivande. Den konventionella berättelsen om Lister och de många spektakulära detaljerna är dock lika mycket ett smart grepp för att synliggöra de större sammanhang som präglade framväxten av den moderna kirurgin under 1800-talet. Fitzharris har en doktorsgrad i medicinhistoria från Oxford och det märks. Hon har tillgång till hela bredden av aktuell medicinhistorisk forskning – källorna redovisas längst bak i boken, men utan fotnoter i den löpande texten. De inledande sidorna, som beskriver den medicinska eliten, kirurgins professionalisering och reformeringen av det medicinska utbildningssystemet bygger på insikter från den socialhistoriskt orienterade medicinhistorien.

Samtidigt känns intresset för medicinens visuella och materiella kultur igen från en mer kulturhistoriskt inriktad medicinhistoria: Fitzharris betonar betydelsen av The Great Exhibition i London 1851, den första världsutställningen, som Lister besökte med sin far, och analyserar kompositionen i Thomas Eakins berömda målning ”The Gross Clinic” från 1875, där Listers kritiker Samuel D. Gross står i centrum av operationsteatern med en blodig skalpell i handen och otvättade kirurgiska instrument utplacerade i förgrunden.

Genomgående skildrar Fitzharris de mörka sidor, många misstag och praktiska svårigheter, som präglade kirurgins utveckling. Välkänt är att medicinen i början av 1800-talet var beroende av ”body snatchers” som plundrade gravar (i vissa fall utförde mord) och sedan sålde liken vidare till kirurger och anatomer som var i desperat behov av dissektionsobjekt för undervisningen. En kanske mindre uppmärksammad aspekt av medicinhistorien är att införandet av eter som bedövningsmedel vid operationer inte omedelbart innebar att dödligheten på sjukhusen gick ner. Möjligheten att operera utan smärta gjorde kirurger mer våghalsiga och radikala ingrepp utfördes som tog livet av snarare än räddade patienterna. Lister mötte också stora motgångar under sina experimentella försök och när han väl insåg karbolsyrans antiseptiska egenskaper var det svårt att veta hur pass mycket den skulle spädas ut för att inte vara skadlig för personerna som behandlades. Det finns alltså fog för Fitzharris – medvetet motsägelsefulla – påstående att under Listers verksamhetsperiod ”tog en ny kirurgisk revolution långsamt form”.

Fitzharris tillhör en växande grupp (medicin)historiker som mer aktivt vänder sig till och försöker skapa nya publiker för sin akademiska kunskapsproduktion. Allt oftare ser vi medicinhistoriker som tillhandahåller sin kunskap till regeringskommittéer, kommissioner inriktade på etiska problem inom biomedicinen, journalister som efterfrågar historiska perspektiv på medicinska övergrepp och skandaler, intendenter och besökare på museer, studenter på läkarprogram och vårdutbildningar – ibland även medicinska forskare som använder sig av historiskt material. Bakgrunden är dagens digitala medielandskap som medfört nya möjligheter för att nå ut och interagera med intressegrupper, men också de nya krav på att kunna redovisa ”relevans” och ”impact” som finansiärer börjat ställa på humanistiska forskare (för en utförligare diskussion kring detta fenomen se Communicating the History of Medicine, red. Solveig Jülich och Sven Widmalm, under utgivning på Manchester University Press).

Fitzharris använder flera plattformar för att kommunicera och marknadsföra sin medicinhistoria. Hon har bloggen The Chirurgeon’s Apprentice, men är mest aktiv på Twitter och instagram med ett flöde av vitsiga uppdateringar och makabra bilder från olika medicinhistoriska museer, bibliotek och privata samlingar. Flera av de videos som finns postade på hennes YouTube-kanal Under the Knife har tematiker som överlappar med Konsten att skära i kroppar. Varje avsnitt tar sin utgångspunkt i ett medicinhistoriskt objekt som Fitzharris presenterar med stor inlevelse och humor – med hjälp av animationer, dockor och lekfulla upptåg. Det är ofta bisarra föremål som står i fokus: viktorianska antionani-uppfinningar, böcker gjorda av mänsklig hud, läkemedel med mumier som en ingrediens. Men inplacerade i sina historiska sammanhang framstår objekten som mindre kuriösa. Den kirurgiska, svårmanövrerade urverkssåg som också figurerar i Konsten att skära i kroppar var tveklöst ett misslyckande, men när liv och död hängde på snabbheten i att amputera en kroppsdel kan dess tillkomst ändå framstå som begriplig. Med enkla visuella grepp gör Fitzharris också kopplingar mellan då och nu. Exempelvis följs inslaget om pestmasken, som läkare under medeltiden bar för att försöka skydda sig mot den smittsamma epidemin, av en kort sekvens kring de heltäckande skyddskläder som läkare i dag använder vid ebolautbrott. Avsnitten avslutas vanligen med att Fitzharris tar sig en stärkande klunk ”gin”. Det är lärorikt och roligt!

Varje avsnitt tar sin utgångspunkt i ett medicinhistoriskt objekt som Fitzharris presenterar med stor inlevelse och humor – med hjälp av animationer, dockor och lekfulla upptåg.

Uppenbarligen finns det en expanderande marknad för medicinhistoria – plötsligt tycks medicinska gestalter, miljöer, sjukdomar och behandlingar från det förflutna dyka upp överallt i populärkulturen. Det gäller inte minst i tv-seriernas värld. Steven Soderberghs två säsonger av The Knick (HBO) utspelar sig på Knickerbocker-sjukhuset i New York kring sekelskiftet 1900 då ett flertal nya upptäckter och innovationer introducerades. Men det är inte framstegen som står i centrum; i stället framställs medicinen som en experimentverkstad för läkare och kirurger, ofta med dödligt resultat för patienterna, i ett samhälle genomsyrat av rasism, sexism och hänsynslös ekonomisk vinning. I streaming-sajternas utbud finns också Call the Midwife (Netflix) om barnmorskor i 1950-talets England, och Masters of Sex (HBO) om de amerikanska sexologerna William Masters och Virginia Johnson som revolutionerade forskningen på 1960-talet. Bland storsäljande böcker märks Rebecca Skloots Den odödliga Henrietta Lacks (sv. utgåva 2012) och Siddhartha Mukherjees Lidandets konung – Historien om cancer (sv. utgåva 2014).

Originaltiteln på Fitzharris bok är The Butchering Art – Joseph Lister’s Quest to Transform the Grisly World of Victorian Medicine. Den är kongenial med det ofta brutala och läskiga innehållet, men markerar samtidigt en distans till tidigare heroisk historieskrivning. Flera översättningar har behållit denna association: på tyska heter boken Der Horror der frühen Medizin, och den danska undertiteln är En blodig historia. Överraskande nog har det svenska förlaget valt en titel som saknar denna laddning: Konsten att skära i kroppar – Joseph Lister och den moderna kirurgins födelse. Det är att reducera en mångbottnad berättelse till en mer konventionell historia.

Publicerad i Respons 2019-6