Boomers under historieämnets boom

Historiker från olika generationer verkar i olika verkligheter. Givetvis finns det mycket som förenar oss: institutioner, tidskrifter, bibliotek, arkiv och intresset för det förflutna. Men våra forskarlivs utformning och praktiska villkor är i hög grad generationsbundet. För millennials, som jag själv, är internationell publicering, postdoctjänster, ansökningsskrivande, vetenskapliga konferenser och digitala sökmotorer självklarheter. Däremot är det inte alls självklart att vi behärskar tyska, franska och latin, kan läsa äldre handskrifter, värdesätter stora empiriska materialgenomgångar eller är beredda att kämpa för vår sak när sakkunniga skriver ned oss. Den verklighet som vi verkar i har i ärlighetens namn inte speciellt mycket gemensamt med den som historiker ett par generationer tillbaka verkade i.

Svensk historievetenskap var fram till 1960-talet ett förhållandevis litet och greppbart fält. Det fanns en handfull professurer i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, som alla var mycket åtråvärda. När en stol blev ledig utkämpade en mindre grupp docenter, i princip samma i varje konkurrens, hårda strider med överklaganden och maktspel bakom kulisserna. Även i tematiskt hänseende var ämnet påfallande samlat. Svensk politisk och ekonomisk historia under medeltid och tidigmodern tid stod i fokus. Studier av 1800- och 1900-talshistoria sågs som statskunskap, ett ämne som historikerna hade nära band till. Det var i tematiskt hänseende närmast ett gemensamt fält, men med olika kronologiska tyngdpunkter.

Vid 1960-talets mitt inleddes dock en ny fas. Historiker började då öppet debattera ämnets övergripande målsättningar, vetenskapsteoretiska grundvalar och relation till samhällsvetenskaperna. Detta skedde mot bakgrund av den pågående expansionen av högre utbildning. I numerärt hänseende växte antalet historiestudenter kraftigt under 1960-talet och till följd av detta inrättades, utöver de befintliga professurerna, en ny sorts tjänster: lektorat. Historieämnets expansion, i runda slängar en två- till tredubbling på ett decennium, var dock en stilla bris i jämförelse med vad som hände inom samhällsvetenskaperna. På sina håll undervisades nybörjarstudenter i sociologi av andra studenter som låg någon termin längre fram. 

Den generation som började läsa historia på 1960-talet, boomers, har nu gått i pension. Till följd av historieämnets fortsatta expansion, 1990-talets utbyggnad av högre utbildning och den därpå följande befordringsreformen, bär många av dem i dag titeln professor emeritus. En hel del är alltjämt vetenskapligt aktiva, skriver böcker och tar plats i offentligheten. På senare år har också ett växande intresse för historiografi, historieämnets historia, kunnat skönjas hos dem. I böcker som Svenska historiker (2009) och Historieskrivningen i Sverige (2012) har olika röster och berättelser samlats. Därtill har Rolf Torstendahl, nestorn inom svensk historiografisk forskning, gett ett vägande bidrag genom Den historiografiska revolutionen 1960–1990 (2017). Torstendahl själv, född 1936, är inte boomer, men hans professionella karriär överlappade till stor del med denna generations. Han bevittnade på nära håll hur det en gång samlade historieämnet sprängdes i en rad nya inriktningar: socialhistoria, genushistoria, arbetarhistoria, kulturhistoria, globalhistoria etcetera. Parallellt med detta flyttades de kronologiska gränserna framåt och det geografiska rummet blev öppnare (om än fortsatt med svensk tyngdpunkt). Sammantaget innebar detta att det gemensamma kunskapsprojektet ersattes av flera olikartade. Förändringarna skedde inte över en natt och var inte nödvändigtvis synliga i sin samtid eller för aktörerna som befann sig mitt uppe i processen. Inte desto mindre karaktäriserar Torstendahl utvecklingen som en revolution. 

En avhandling i historia fick ta tid och skulle grunda sig på ett stort, gärna mödosamt, empiriskt arbete. Däremot var det inte självklart att det var man själv som hittade på sin avhandlingsidé.

Hur upplevde då den svenska historikergeneration som var med om ämnets genomgripande expansion och omvandling denna process? Hur var det att vara boomer-historiker? Vad kännetecknade den akademiska bana man beträdde? Hur forskade och undervisade man? Hur försörjde man sig? Bland vilka grynnor och skär navigerade man? Och vad tänker man om ämnets framtid?

En ny ingång till dessa frågor ger antologin Forskarliv – Självporträtt av samtida svenska historiker. Boken består av 15 självbiografiska essäer från forskare födda på 1940- och 1950-talet, 10 män, 5 kvinnor. Redaktörerna Gunnar Artéus och Ann-Katrin Hatje har skrivit ett kort förord (1 sida) i vilket det lyfts fram att skribenterna har fått stor frihet att utforma sina bidrag efter eget tycke och smak. Något försök till tematisk eller kronologisk ordning har inte gjorts, utan bidragen presenteras i bokstavsordning. För den historiografiskt intresserade läsaren är det glädjande att många nya röster ur denna historikergeneration här kommer till tals och berättar om sin forskarbana. Därtill uppskattar jag att boken inte håller sig strikt till historiedisciplinen, utan även inkluderar ett antal idéhistoriker samt en ekonomhistoriker. Det faktum att man valt att också inkludera en sen 50-talist som Maria Ågren gör att boken också ger en föraning om att stora förändringar – kanske minst lika stora? – har skett efter den ”historiografiska revolutionen”.

Vad är det då för generationsporträtt som tecknas i boken? Vad minns forskarna av sin yrkesbana när de nu blickar tillbaka? Två saker står ut: avhandlingarna och de stora projekten. Det förstnämnda var för denna generation historiker en stor sak. Det var inget körkort som skulle tas på utsatt tid för att man sedan skulle kunna börja söka projektmedel. En avhandling i historia fick ta tid och skulle grunda sig på ett stort, gärna mödosamt, empiriskt arbete. Däremot var det inte självklart att det var man själv som hittade på sin avhandlingsidé. Många av doktoranderna, inte minst de som verkade i de stora projekten, fick ämnen tilldelade sig. Det projekt vi får veta mest om i Forskarliv är ”Sverige under andra världskriget” (SUAV, 1966–1975). Det var det största projektet och sysselsatte ett tjugotal doktorander, varav många kom att gå en ljus akademisk framtid till mötes. Noterbart är att SUAV behandlade det nära förflutna. Det är som om historiker i dag skulle gripa sig an några år på 1990-talet för att ge en ny bild av vad som hände då, säg ”Sverige och Internet”. 

Vägen från SUAV till en professorsstol var dock i regel inte rak. På 1970- och 1980-talet fanns det, ännu mindre än i dag, några ”tydliga karriärvägar”. Flera av författarna berättar om hur de i perioder verkade utanför universitetsvärlden i olika roller för att senare göra comeback i akademin. Någon strategisk karriärplanering, eller något missmod över uteblivna framgångar, dröjer skribenterna inte vid. Av detta kan man dock inte dra alltför långtgående slutsatser. Vad man minns i efterhand är – som alla historiker vet – inte detsamma som hur det en gång var. Dessutom finns i den här typen av minnesskrifter en uppenbar ”survivorship bias”. Alla som skriver i boken blev till slut professorer, något alla doktorander som ingick i SUAV inte blev. Vad upplevde de som, frivilligt eller ofrivilligt, lämnade akademin för gott? Hur tänkte och agerade de som medverkar i Forskarliv år 1978 eller 1985?

För att ta reda på detta skulle det behövas empirisk historiografisk forskning. Sådan finns det gott om när det gäller 1900-talets första hälft. Där har brevsamlingar och sakkunnigutlåtanden nagelfarits. Vad skulle hända om samma metoder användes för att studera det sena 1900-talet? Skulle resultaten harmoniera med minnena? Eller finns det saker som glömts bort och annat som lagts till? Vad skulle en bredare kunskapshistoria kunna visa på? 

Under läsningen av Forskarliv väcks många frågor och tankar. Själv rycks jag gång på gång med i berättelserna och funderingarna, som när Ulla Wikander beskriver de tekniska förutsättningarna för sin forskning, eller när Bo Stråth som en av få historiker i sin generation kastar loss och gör internationell karriär. Det är spännande att se hur historiker från icke-akademiska hem, som Alf W. Johansson och Eva Helen Ulvros, resonerar kring sin bakgrund och livsbana, liksom det är intressant att se hur prästsöner som Erland Sellberg och Gunnar Broberg rört sig i det kulturradikala ämnet idé- och lärdomshistoria.

Det är också klädsamt att någon större bitterhet inte framkommer i boken. Detta är en anmärkningsvärd skillnad mot hur den närmast föregående historikergenerationen mindes tillbaka. I Gunnar T. Westins (1911–2008) berättelse om sitt liv, En historikers historia (2018), är det exempelvis uppenbart hur levande minnena från striderna på vägen till professuren var. Självklart finns det liknande historier också i boomer-generationen, men i ett brett generationsporträtt som Forskarliv är det uppenbart, om än inte analyserat och utvecklat, att möjligheterna att leva och verka som historiker var relativt goda. Det har varit mer än en handfull människor i Sverige som kunnat verka som professorer i historia. Dessutom har för första gången flera av professorerna, om än inte någon majoritet, varit kvinnor. Denna grundläggande förändring av historikerkårens sociala sammansättning är också en central linje i den historiografiska revolutionen. Forskarliv bidrar här genom att fler kvinnors livsberättelser fogas till dem som vi redan kunnat ta del av i Föregångarna (2010).

Det är också klädsamt att någon större bitterhet inte framkommer i boken. Detta är en anmärkningsvärd skillnad mot hur den närmast föregående historikergenerationen mindes tillbaka.

Men vad har det då inneburit att vara boomer-professor? Vilka möjligheter har man haft att själv forska och bygga vitala forskarmiljöer? Ja, här är svaret inte lika entydigt. Många av forskarna vittnar om att tiden för forskning försvann när den fasta tjänsten uppnåddes. Undervisning, handledning och administration gjorde att den typ av forskning som man satte högst – den empiriska arkivforskningen – var svår, kanske rentav omöjlig att genomföra under dessa villkor. Undantag finns givetvis. Vissa av skribenterna i boken har genom hela karriären ägnat sig åt att forska och skriva böcker. Men i takt med att professorskadern växte så var det kanske inte lika självklart på alla arbetsplatser vem som skulle ta på sig den ledande rollen och staka ut vägen för andra. 

Till sist måste också något sägas om internationalisering och publiceringsmönster. På denna punkt har mycket hänt efter den historiografiska revolutionen. På 2020-talet förväntas en svensk historiker delta aktivt i internationella sammanhang, skriva tidskriftsartiklar på engelska och regelbundet dra in forskningsanslag åt sig själv (och gärna också åt andra). Ingetdera av detta var nödvändigt för boomers. Det var förstås möjligt, men knappast det normala. Däremot var det en självklarhet att man under sin karriär publicerade ett flertal böcker på svenska som byggde på grundforskning. Så är det inte i dag. 

Kring detta sakernas tillstånd reflekterar vissa av skribenterna i Forskarliv, däribland idéhistorikern Bo Lindberg. Han karaktäriserar sin egen publiceringsprofil som gammaldags. Några ”utländska tidskrifter” har han inte skrivit i, men däremot har åtskilliga uppsatser, ”också några jag är nöjd med”, publicerats i festskrifter: ”en akademisk genre som är lågt rankad, men i regel uppskattad av både festföremålet och skribenterna”. Lindberg funderar självkritiskt kring konsekvenserna av detta och hur kontakter med en större internationell forskargemenskap hade krävt en annan publiceringspraktik. Å andra sidan kan man förstås fråga sig om andra gemenskaper, som också är viktiga, då hade gått förlorade, exempelvis kontakten med den bredare offentlighet där alla Lindbergs monografier recenserats. Så kommer det nog inte vara för alla de böcker på internationella förlag som millennialhistoriker kommer publicera.

Personligen tycker jag att det bränner till litet extra i boken när farhågor uttrycks för att en viss typ av forskning – den mödosamma arkivforskningen som går i närkamp med svårläst och svårtolkat material – riskerar att försvinna. Denna är nämligen svår att utföra inom ramarna för ett treårigt projekt på 75 procent och ännu svårare att utföra inom ramarna för en lektorstjänst. Då är det betydligt lättare att fulltextsöka i digitaliserade tryckta källor. För en ung aspirerande forskare, som utöver sitt arbete kanske har familj och barn att ta hand om, är det inte självklart vilka vägval som ska göras. Och vilka konsekvenser valen får i längden går inte att veta. Så var det förstås också för boomers. Jag ser fram emot att ta del av vad de själva – eller andra – en dag hittar i deras kvarlämnade papper och hårddiskar. Forskarliv ger för mig historiografisk mersmak.

Publicerad i Respons 2021-3