Bortom modernitetens grå slöja

Historikern Mark Sedgwicks senaste stora verk Traditionalism – The Radical Project for Restoring Sacred Order föreligger sedan en tid tillbaka på svenska i översättning av Öyvind Vågen. Den svenska utgåvan har fått titeln Den eviga ordningen – Filosofisk mystik och den radikala högern, och inkluderar ett förord av religionshistorikern David Thurfjell. 

I boken ger Sedgwick en samlad framställning av traditionalismen, en tankeströmning som den franske filosofen René Guénon (1886–1951) utvecklade under 1920-talet. Han visar även hur dessa idéer har fått förnyad aktualitet genom att influera samtida högerextrema ideologer. Traditionalismen är dock inte nödvändigtvis ett politiskt projekt, och dess grundargestalter hade mycket olika inställning både till olika politiska riktningar och till nyttan med att driva politik i allmänhet.

Enligt Sedgwick vilar traditionalismen på tre grundvalar. Dess mest grundläggande föreställning är att alla religiösa och filosofiska traditioner kan härledas till en ursprunglig och evig tradition som utgör grunden för en helig ordning. Traditionalismens anhängare har i allmänhet funnit uttryck för denna urtradition i österländska läror som taoism och den hinduiska läran advaita vedanta, samt i sufismen, den islamiska mystiken, i vilken flera av grundargestalterna också initierades. Faktum är att traditionalismen, åtminstone historiskt, haft en mer framskjuten ställning i vissa muslimska länder än i väst. Det var också genom sin forskning om sufism som Sedgwick själv först kom i kontakt med denna tankeströmning.

Nyplatonismen, som har inspirerat såväl kristen som islamisk mystik, utgör också en viktig inspirationskälla. Härifrån hämtade traditionalisterna en metafysik enligt vilken verkligheten utgår från det Ena (ibland identifierat med en personlig Gud) och succesivt emanerar ned till den materiella världen. Liksom inom många andra initiatoriska rörelser med nyplatonsk prägel är människans mål att genom självkännedom och andlig utveckling återvända till sitt ursprung och därigenom uppnå en högre grad av fullkomning. 

Den andra grundvalen är en pessimistisk historiesyn. Historien ses, bland annat efter klassiska indiska och grekiska modeller, som en stegvis nedgång – i motsats till den modernistiska framstegstanken. Moderniteten ses som ett uttryck för det sista stadiet av förfall.

Den tredje grundvalen rör synen på filosofins förmåga (eller oförmåga) att påverka samhället och kulturen. Traditionalister eftersträvar i allmänhet inte någon bred spridning av sina idéer till en masspublik, utan vänder sig snarare till en intellektuell elit som antas kunna förvalta vissa ideal och metafysiska insikter. Detta har dels att göra med föreställningen att den gemensamma metafysiska kärnan i världens traditioner är esoterisk, och alltså inte avsedd för flertalet, dels med historiesynen. Enligt denna befinner sig mänskligheten i den sista av fyra huvudepoker, vilka kännetecknas av ett gradvis förfall. Modernitetens kris förstås därmed som ett uttryck för en oundviklig historisk process, som knappast går att reversera annat än möjligen på ett personligt plan. Samtidigt rymmer historiesynen ett cykliskt element, inspirerat av indisk tradition, som ger hopp om en ny guldålder när nedgången har fullbordats.

Moderniteten ses som ett uttryck för
det sista stadiet av förfall.

Ingen av dessa grundvalar är i sig unik för traditionalismen. Flera versioner av perennialism – idén om en gemensam kärna i alla religiösa traditioner – har äldre rötter och fick genomslag under det sena 1800-talet. Genom sin perennialistiska utgångspunkt har traditionalismen ibland kommit att inspirera interreligiös dialog. René Guénon tog dock avstånd från det mesta av den tidigare perennialismen, som han ansåg vara oseriös och spekulativ. Särskilt kritisk var han mot teosofins ofta kreativa tolkningar av vediska och buddhistiska läror. 

När Sedgwick diskuterar skillnaderna mellan olika former av perennialism och andra försök till interreligiös samverkan framstår hans kategorisering ibland som mindre övertygande. Ett sådant exempel är när han definierar universalism som idén att »det finns många sanningar som alla är lika mycket värda« eller att »alla religiösa påståenden och utsagor [är] lika sanna«. Jag skulle snarare beskriva detta som en form av relativism, eftersom universalism vanligen syftar på föreställningen att det finns en universellt giltig sanning snarare än flera sinsemellan likvärdiga sanningar. Men man kan också fråga sig om inte den position Sedgwick benämner som universalism (och som jag skulle kalla relativism) ändå förutsätter en vag föreställning om en gemensam underliggande sanning, vilket skulle innebära att gränsen mot perennialismen inte är fullt så skarp som hans kategorisering antyder. Idén om en gemensam moralisk (men kanske inte lika ofta metafysisk) kärna i alla religioner tycks mig vara utbredd i dag och får ofta ligga till grund för uttalanden som kan framstå som relativistiska. 

Kritik av modernitetens framstegorienterade historiesyn återfinns i många olika tappningar på såväl höger- som vänsterkanten av det politiska spektrumet. Sedgwick berör Marx analys av hur kapitalismen alienerar människan från sin skapande förmåga, liksom Max Webers begrepp avförtrollning och rationalitetens järnbur. Däremot diskuterar han varken mer sentida post-marxistiska och feministiska modernitetskritiker eller den dekoloniala strömning som vänder sig mot modernitetens våldsamma strävan att behärska och omforma både människor och natur. Enligt Sedgwick utmärker sig traditionalismens modernitetskritik dels genom ett totalt avståndstagande från moderniteten, dels genom att den framställer traditionen som ett tydligt positivt alternativ. Här hade det varit relevant att jämföra med några av dagens dekoloniala tänkare, exempelvis Tyson Yunkaporta och Vanessa Machado de Oliveira, vars ganska radikala kritik av moderniteten i många avseenden är lika genomgripande som traditionalismens. Även här kontrasteras moderniteten mot ett alternativ i form av de australiska respektive sydamerikanska ursprungsfolkens traditioner där dessa författare själva har sina rötter. Den viktigaste skillnaden är kanske frånvaron av den elitism som vanligen förknippas med traditionalismen. 

Traditionalismen har, på grund av sin elitistiska kunskapssyn och den betydelse den tillskriver naturliga hierarkier, samhällsklasser och kaster, i allmänhet inte eftersträvat att utvecklas till en massrörelse. Detta kan förklara varför den fortfarande är relativt okänd för en bredare allmänhet. Ett intressant undantag är den kanadensiske psykologen Jordan B. Petersons populärt hållna föreläsningar och böcker, även om det inte är självklart att placera honom inom denna filosofiska tradition. Hans idéer har visserligen flera beröringspunkter med traditionalismen, framför allt när han talar om modernitetens nihilism och förlusten av tillvarons mytiska dimensioner. Men hans verksamhet riktar sig uttryckligen till en bred publik, snarare än till den intellektuella elit som traditionellt sett varit traditionalismens främsta målgrupp. Dessutom hänvisar Peterson själv aldrig till traditionalistiska tänkare. Sedgwick betecknar honom därför som en »traditionalismens medresenär« (fellow-traveller) snarare än som en fullvärdig representant för traditionen.

Traditionalismen har ett komplicerat förhållande till politik. Tanken om en evig och helig ordning, samt om en elit med privilegierad tillgång till sann kunskap, innebär att den i de flesta fall är tveksamt inställd till demokrati, jämlikhet och liberala värderingar. Guénon själv ansåg att demokratin vände upp och ner på, eller rent av upplöste, den naturliga sociala ordning som i andra kulturer och i andra historiska perioder manifesterade sig i form av kaster och ständer. Därmed hade människor tvingats in i roller för vilka de inte var lämpade. Möjligen finns ett eko av denna kritik i dagens debatt om den högre utbildningens framtid, där många ifrågasätter visdomen i att försöka göra alla till akademiker, om än oftast utan att för den skull ta avstånd från demokrati och liberala värderingar. 

För Guénon var demokratin illusorisk. Den allmänna opinion som de styrande sade sig företräda var, menade han, i hög grad skapad av dem själva. På denna punkt skulle Guénon sannolikt få medhåll av vänsterpolitiska teoretiker som Edward S. Herman och Noam Chomsky, som i samma anda kritiserat de västerländska demokratiernas sätt att »fabricera samtycke« (manufacture consent) genom en ohelig allians mellan makthavare, ekonomiska intressen och mediaetablissemang. Slutsatsen hos dessa vänsterteoretiker var dock inte att demokratin bör förkastas, utan snarare att den behöver fördjupas. 

Samtidigt var Guénon motvillig till att göra traditionalismen till ett politiskt projekt. Den traditionalistiska filosofin var för honom något som framför allt skulle verka i bakgrunden, inom filosofin och konsten. Den som först tog traditionalismen i en mer politisk riktning var italienaren Julius Evola (1898–1974) som hade aktivt samröre med såväl den italienska fascismen som den tyska nazismen. 

Det som gör traditionalismens idéer attraktiva i dag – och Sedgwicks bok högaktuell – är kanske just den stora förvirring som många upplever i samtidskulturen och den ökande oron för framtiden, en oro som kan handla om allt från klimatförändringar till ekonomisk kollaps och världskrig.

Inom dagens radikalhöger finns också tänkare som i varierande grad inspirerats av traditionalismen. Det är framför allt denna influens som gör det angeläget för Sedgwick att uppmärksamma och analysera denna tankeströmning. I allmänhet plockar dessa nutida ideologer endast vissa delar ur det traditionalistiska idéarvet. Sedgwick betecknar därför denna strömning som post-traditionalistisk.

Framför allt är det motsatsparet tradition – modernitet som visat sig användbart för nutida högertänkare. Traditionalismens perennialism har däremot i stor utsträckning övergivits. Likaså står den genomgående positiva inställning till islam som återfinns hos traditionalismens grundargestalter i skarp kontrast till de hållningar som präglar stora delar av dagens europeiska och amerikanska radikalhöger. 

Steve Bannon, som var Trumps kampanjchef och rådgivare under den första Trump-administrationen 2016–2020, är en av de mest framträdande av de nutida ideologer som direkt inspirerats av traditionalistiska idéer. Han har själv nämnt Julius Evola som en inspirationskälla, alltså den av de klassiska traditionalisterna som stod närmast den politiska fascismen. Men även Bannon gör väsentliga avsteg från vissa ursprungliga grundsatser, bland annat genom sin vilja att vända sig till arbetarklassen, den enda samhällsklass som enligt honom har bevarat något slags autenticitet, och som han vill befria från ekonomiskt förtryck och globaliseringens effekter. 

En annan betydelsefull post-traditionalist är den ryske filosofen Aleksandr Dugin, vars geopolitiska idéer enligt vissa bedömare har bidragit till att rättfärdiga Rysslands invasion av Ukraina. Även Dugin tar fasta på motsatsparet traditionell-modern. Men det är främst den rysk-ortodoxa traditionen och Rysslands historiska roll i Eurasien som han intresserar sig för. Guénons sätt att tala om traditionen i allmänhet, snarare än om specifika traditioner, är enligt Dugin ett modernistiskt drag i Guénons filosofi.

Det finns en annan strömning inom den samtida högern som snarast kan betecknas som ultramodernistisk, med visioner om rymdkolonisering, teknologisk acceleration och en transhumanistisk förening mellan människa och maskin.

Traditionalismen har långt ifrån alltid varit förknippad med högerpolitiska projekt (eller med politik över huvud taget), och dagens alternativ- och radikalhöger är inte heller entydigt präglad av traditionalistisk filosofi. Det finns en annan strömning inom den samtida högern som snarast kan betecknas som ultramodernistisk, med visioner om rymdkolonisering, teknologisk acceleration och en transhumanistisk förening mellan människa och maskin. Denna skiljelinje framträder bland annat i den ideologiska dragkampen mellan Steve Bannon och Elon Musk om vilken riktning Trumpadministrationen och MAGA-rörelsen ska ta. 

Det är inte heller enbart inom radikalhögern som traditionalistiska tankegångar fått förnyad aktualitet. De dyker också upp i vissa grenar av ekologiskt tänkande. Flera av traditionalismens grundgestalter beklagade naturens avsakralisering, men den som tydligast formulerat en ekologisk filosofi på traditionalistisk grund är den iransk-amerikanske filosofen Seyyed Hosseyn Nasr (f. 1933). Han har också vidareutvecklat traditionalismens historiesyn och bidragit till att ge den en mer solid akademisk förankring. 

Det som gör traditionalismens idéer attraktiva i dag – och Sedgwicks bok högaktuell – är kanske just den stora förvirring som många upplever i samtidskulturen och den ökande oron för framtiden, en oro som kan handla om allt från klimatförändringar till ekonomisk kollaps och världskrig. Samtidigt finns en utbredd trötthet inför den till synes självgående byråkratiseringen som ger allt mindre i utbyte för vår foglighet. 

När jag arbetar med denna recension är det också dags att deklarera (vilket i mitt fall innefattar lite mer än bara den förenklade självdeklarationen). Och medan jag försöker förstå vad »negativ räntefördelning« och »upplupna intäkter« kan betyda – samtidigt som tekniken fallerar – känner jag en tilltagande längtan efter en evig ordning, fri från modernitetens kvävande grå slöja över allt som är vackert och levande.