För den japanska ledningen framstod det kinesiska fastlandet som ett Lebensraum och man härjade urskillningslöst där. Det var emellertid först sedan Japan anfallit Pearl Harbor som kineserna fick stöd av USA. Att kineserna inte stillatigande lät sig utnyttjas av Väst framgår av att de olika grupperingarna i Kina också hade kontakter med Japan under kriget, hävdar Rana Mitter i en bok som skildrar kriget ur Kinas perspektiv. Eri Hotta tecknar i sin uppmärksammade Japan 1941 landets väg till angreppet mot USA. Hon menar att Japan i själva verket präglades av handlingsförlamning och en brist på ledarskap som mot de flestas önskan gjorde ett krig oundvikligt. Japan saknade en fastställd beslutsgång och militärens relation till regeringen var inte klart definierad. Starkt bidragande var också den japanska sedvänjan att inte säga rakt ut vad man menar. Under överläggningar visste beslutsfattare inte ens vad de närmast kollegerna stod för.
Japan och Kina är grannar med tvåtusenåriga relationer, men liksom många gånger förr är de i vår tid komplicerade. Det gäller för närvarande speciellt konflikten om de små klippöarna Senkaku/Diaoyu men också tolkningen av 1900-talets gemensamma historia. År 2006 bildades en historiekommitté bestående av ledande forskare från båda länder men när slutrapporten skrevs efter tre års överläggningar hade de ännu inte kunnat komma överens om en gemensam syn i grundläggande frågor.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
