Charlie Hebdos satir skulle inte ha blivit fälld i svensk domstol

Attentatet mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris, då en stor del av redaktionen mördades av självutnämnda företrädare för islamistisk ideologi, har ställt yttrandefriheten i centrum för diskussionen även i Sverige. Charlie Hebdo verkar i en fransk tradition av frän skämtan. Hädelser av heliga ting, även den sekulära statens höghet, är ett huvudinslag i detta slags satir. Uttrycken för missaktning, för att använda en svensk lagterm, har ibland varit så grova att tidskriften någon gång blivit fälld för förtal och hets mot folkgrupp.

Man kan fråga sig om satirer av det slag som är Charlie Hebdos signum skulle tillåtas i Sverige eller fällas för hets mot och missaktning av folkgrupp eller om svenska medier ens skulle komma på idén att publicera något liknande.

Lagstiftningen och framför allt rättstillämpningen i Sverige värnar om yttrandefriheten, även friheten att ge grova uttryck för kritik. Tillämpningen av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ligger i justitiekanslerns händer. Bara JK kan väcka åtal enligt den brottskatalog som finns i förordningens sjunde kapitel, och JK åtalar ytterst sällan. I sina avvisningar av åtal hänvisar man regelmässigt till den långtgående yttrandefrihet som skall råda i Sverige som grundval för fri debatt och åsiktsbildning. Exempelvis i ett ärende från 2006 som gällde 16 teckningar på temat att judarna, israelerna och staten ­Israel utnyttjar Förintelsen för att gynna sig själva och att de därvid hindrar fredsprocessen, utövar våld och dödar palestinier med Förintelsen som ursäkt samt att Förintelsen rentav är ett påhitt, fann man att påståendena var provocerande och kränkande men inte brottsliga enligt svensk rätt.

Mediernas praxis är i allmänhet mer försiktig. Ytterst få svenska publikationer innehåller hädelser av det slag som är vardag på Charlie Hebdo eller som representeras av Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer 2005. Trots detta har repressiva politiska ingripanden förekommit. Justitieminister Leila Freivalds försäkrade företrädare för islam i Sverige att regeringen skulle be om ursäkt ifall några svenska tidningar publicerade Muhammedkarikatyrerna. Det var naturligtvis avhållande.

Låt oss se på utgångspunkterna och höra synpunkter från några viktiga aktörer på området.

Mediernas praxis är i allmänhet mer försiktig.

Tryckfriheten reglerades första gången i en lag 1766. I dag utgår den från förordningen av 1949, vilken tillkom som en reaktion mot de inskränkningar som införts under andra världskriget. Efter kriget skulle tryckfriheten återställas och förstärkas. Den nya grundlagen satte yttrande­friheten som ett överordnat värde i många sammanhang, dock inte när det gäller det som kom att kallas hets mot folkgrupp. Tillämpningen av denna begränsning var emellertid återhållsam. Instruktionen till dem som skulle tillämpa lagen är att ”städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick”.

Skyddsområdet i förordningen har successivt vidgats och omfattar nu även hudfärg, trosbekännelse och sexuell läggning. Lagstiftningen synes därför ge utrymme för en omfattande begränsning av vad man kan säga offentligt om olika grupper av personer utom etniska svenskar, de har inget skydd.

[…] hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller ­etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Tryckfrihetsförordningen kapitel 7, § 4, moment 11. Motsvarande formulering finns i Yttrandefrihetslagen (YGL).

När den nya förordningen förbereddes tvekade man om inskränkningen. Flera instanser ansåg att bestämmelsen kunde vara till förfång för den allsidiga belysning av politiska frågor som man avsåg att skydda. Ändå lades i beslutet större vikt vid skydd av en human samhällsanda och hinder för rasistiska uttryck än vid en fullständig yttrandefrihet. Som normangivelse gör hetsparagrafen yttrandefriheten relativ. I dag är de flesta bedömare ense om att det bör råda balans mellan yttrandefriheten och respekten för människors ursprung och andra karakteristika som de inte råder över (till exempel sexuell läggning).

I dag kan ord och handlingar också falla under lagstiftningen mot diskriminering i arbetsliv och undervisning. En samlad lag och ett diskrimineringsombudsmannaämbete tillkom 2009. Diskriminerings­lagen skyddar de kategorier som nämns i hetsparagrafen och tillägger kön, könsöverskridande identitet, ålder och funktionsnedsättning. Med diskriminering menas att någon direkt behandlas sämre än någon annan med avseende på någon av skyddskategorierna, men också indirekt genom tillämpning av bestämmelser eller kriterier som kan synas neutrala men som kan missgynna person av visst kön eller viss etnicitet etcetera.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) granskar hur arbets­givare och undervisningsinstitutioner lever upp till lagens krav och kan driva ärenden i domstol eller i egen regi till förlikning. Sambandet mellan diskrimineringslagens område och yttrandefriheten anger DO på sin hemsida genom att hänvisa den som känner sig kränkt eller drabbad av ”oförsvarliga publicitetsskador” till Allmänhetens Pressombudsman. Närheten till yttrandefrihetsfrågorna framgår också av hänvisningen till justitiekanslern för den som anser sig utsatt för tryck- och yttrandefrihetsbrott.

I detta sammanhang nämns särskilt hets mot folkgrupp beskriven som ”brott där gärningspersonens motiv är en negativ inställning till olika minoriteter på grund av deras hudfärg, nationella eller etniska ursprung, sexuella läggning, religiösa tillhörighet eller trosbekännelse”. Motivet är det avgörande, säger DO och går längre i definitionen av hets mot folkgrupp än justitiekanslern, för vilken inställningen hos den som yttrar sig inte är avgörande. Hot måste föreligga för att ett brott skall anses vara begånget enligt JK:s tillämpning av yttrandefrihetslagen.

Det är svårt att inte uppfatta diskrimineringsombudsmannens resonemang som en öppning för ytterligare inskränkning i yttrandefriheten. Detta påverkar rimligtvis tidsandan.

*

Konflikten mellan yttrandefrihet och skydd för samhällsfriden är filosofisk och moralisk, säger Jan Andersson i Yttrandefrihetens dilemman (2004). Den kan inte lösas definitivt. Genuina värdemotsättningar ser han även mellan yttrandefriheten och frågor om massmediekoncentration, pressens tillbakagång, diskriminering och den personliga integriteten.

I den diskussion som fördes inför riksdagsbeslutet 1949 framhölls att syftet med hetsparagrafen inte var att förhindra hård kritik, inte ens sådan som innefattar nedsättande uttalanden. Hur hård kritik av folkgrupper som numera anses tillåtlig kan verka oklart. Nils Funcke menar till exempel att brottet hets mot folkgrupp har genomgått en sådan förändring att bestämmelsen hotar en fri och öppen debatt. Paragrafen har fått karaktär av åsiktsförbud, hävdar han i Tryckfriheten, ordets män och statsmakterna (2006).

Jan Andersson ifrågasätter om samhällsmoraliska hänsyn är ett acceptabelt skäl att inskränka yttrandefriheten. Sådana hänsyn kan öppna för godtycke i lagstiftning och rättstillämpning.

Olika skyddsbehov ­tillåts så­ledes inskränka den fria diskussion som är demokratins främsta kännemärke. Skyddet mot kränkning och förföljelse ingår naturligtvis också i förutsättningarna för ett humant samhällsskick. Hur mycket skall yttrandefriheten kunna begränsas? Det handlar om att fortlöpande väga olika intressen och värderingar mot varandra i så demokratisk anda som möjligt

Nils Funcke menar till exempel att brottet hets mot folkgrupp har genomgått en sådan förändring att bestämmelsen hotar en fri och öppen debatt.

För att få underlag för en vidare diskussion om dessa frågor har Respons vänt sig till några viktiga aktörer på området.

Frågor och svar

• Hur ser du på utvecklingen av yttrandefriheten i Sverige under senare år?
• Har det skett en fort­gående inskränkning av det slag som de nämnda författarna anför?
• Vilka har i så fall varit de huvudsakliga argumenten för denna?
• Kan man tala om en pågående relativisering av begreppet yttrandefrihet?

Anna Skarhed: Bakgrunden till bestämmelsen om hets mot folkgrupp ligger mer än 40 år tillbaka. Jag vet inte om Nils Funcke i dag står fast vid att den hotar en fri och öppen debatt? Jag vet inte heller om Funcke och Andersson beskriver en ”fortgående inskränkning”? Jag är medveten om att det i den allmänna debatten, främst från journalister, återkommande förs fram att yttrandefriheten är hotad, men någon rättspraxis som skulle visa på det känner jag inte till. (Barnpornografiregleringen kan naturligtvis sägas ha inneburit en inskränkning men den har inte fått någon efterföljd och Manga-tecknaren blev frikänd i HD.)

Det är emellertid viktigt att hålla diskussionen levande och begreppet ”missaktning” kan absolut anses vara mera relativt än ”hat och hot”. Min uppfattning är dock att det i dag är direkt hets och det som betecknas ”hate­speech” som sätter ribban vid bedömningen. Någon ”pågående relativisering” av yttrandefrihetsbegreppet kan jag inte se.

Hans-Gunnar Axberger: I rättspraxis finns inga spår av en fortgående inskränkning av yttrandefriheten. Lagstiftningen har i grundläggande delar lämnats orörd under lång tid (barnpornografi undantaget). De justeringar som skett i bestämmelsen om hets mot folkgrupp har inte lett till någon märkbar skärpning av praxis, i varje fall inte på det grundlagsskyddade området. Det utrymme för inskränkningar som bestämmelsens ordalydelse kan tyckas medge används inte fullt ut. Det finns ett inslag av dubbel bokföring i detta. Från yttrandefrihetssynpunkt vore det bättre om lydelsen korrigerades så att den stämmer med praxis, men det är nog inte politiskt möjligt.

Ola Sigvardsson: Jag är överens med Funcke om betydelsen av att ordet ”missaktning” infördes i lagstiftningen. Det finns en glidning om man jämför med begreppen hot och hets. Däremot ser jag inte att detta lett till en märkbar förändring när det gäller behandlingen av medier som berörs av tryckfrihetsförordningen, vilket ju ligger närmast mitt arbetsområde. Åtalen är få och fällningarna ännu färre. I skrivande stund kan jag inte komma på någon enda skribent som straffats för att ha fört fram åsikter som skulle kunna beröras av hetslagstiftningen.

Även i en bredare bemärkelse har rättsväsendet valt att tillämpa hetslagstiftningen återhållsamt. I praktiken har hot och hets varit de styrande begreppen, inte missaktning. Åke Greens uttalanden om homosexualitet är ett talande exempel.

Detta sagt är det emellertid viktigt att se att begreppet missaktning öppnar för en stramare tillämpning av lagen i ett annat samhällsklimat eller politisk situation.

• Vilka moraliska eller andra hänsyn kan eller bör motivera inskränkningar i yttrandefriheten?

Anna Skarhed: Att några moraliska hänsyn skulle kunna motivera inskränkningar i yttrandefriheten anser jag som uteslutet. Barnpornografiregleringen är inte en morallag utan motiveras av att värnandet av verkliga barn måste prioriteras. Och åsikter – också sådana som är obehagliga eller odemokratiska – måste få framföras. Min uppfattning är att den nu gällande regleringen i TF/YGL är rimligt avvägd. Den fråga som seglat upp, inte minst på grund av det europeiska inflytandet, är att Sverige anses brista när det gäller att skydda enskildas personliga integritet. Sverige fälldes i Europadomstolen för att vi inte hade någon lagstiftning som förbjöd och kunde straffa mannen som smygfilmade sin styvdotter i badrummet. Ganska rimligt kan jag tycka … och jag har svårt att se att hans yttrandefrihet därmed skulle kunna anses bli inskränkt.

Hans-Gunnar Axberger: De hänsyn som brukar åberopas för att inskränka yttrandefriheten är den enskildes integritet och anseende samt nationell säkerhet. Svensk rätt på detta område bygger på att bedömningar framför allt ska göras i enskilda fall och då alltid med yttrandefrihetsintresset som utgångspunkt. Vi litar här mer till en justitiekansler som agerar under visst politiskt ansvar och till juryledamöter som står rätt fria från paragrafer och principer än till formell juridik. Man kan ha synpunkter på det men det är en ordning som tjänat oss och yttrandefriheten väl under sekler.

Ola Sigvardsson: Enskildas och gruppers skydd mot hot och förföljelse. Det vill säga ungefär som vi har det i dag. Men, med hänvisning till svaret på fråga ett, djävulen sitter i detaljerna: i avvägningen mellan de olika intressena (yttrandefrihet/skydd).

• Vilken betydelse har lagstiftningen mot diskriminering – av i stort sett samma grupper som nämns i hetsparagrafen – och utbyggnaden av ombudsmannainstitutionen haft för utvecklingen inom medier och forskning?

Anna Skarhed: Jag vet inte riktigt vad frågan syftar på. Och vad som avses med ”utbyggnaden av ombudsmannainstitutionen”? Diskrimineringslagstiftningen har ju reformerats och utvecklats starkt under de senaste decennierna vilket har satt fokus på rättigheter. Något som också skett genom att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna blivit en realitet i debatten liksom i svenska domstolar.

Hans-Gunnar Axberger: Jag har svårt att bedöma detta men ser inte diskrimineringslagstiftning som en stor yttrandefrihetsfråga. Att människor i det praktiska livet ska behandlas lika är en demokratisk självklarhet. En skärningspunkt finns förstås i just hetslagstiftningen, men där beaktas ju som jag nämnde tidigare yttrandefrihetsintresset i mycket stor utsträckning. Däremot kan jag hålla med om att ivern att skydda olika grupper mot ”kränkningar” av mer känslomässigt slag kan få en självcensurerande effekt som avhåller medier och forskare från att utnyttja sin yttrandefrihet. Desto viktigare då att rättspraxis inte följer i samma spår.

• Skulle satirer av det slag som den franska veckotidningen Charlie Hebdo publicerat i Sverige ha bedömts som olaglig hets mot folkgrupp?

Anna Skarhed: Ett viktigt uttalande som brukar citeras från Högsta domstolens dom i Åke Green-målet går ut på att det bästa sättet att hantera obekväma eller obehagliga uttalanden inte är genom lagstiftning och straff utan genom det öppna samtalet. Och det finns också uttalanden i praxis om att satir – om än osmaklig – måste tillåtas. JK prövade före min tid Muhammedteckningarna utan att ingripa. Såvitt jag kan avgöra av de bilder jag sett skulle publiceringarna i Charlie Hebdo aldrig kunna leda till en fällande dom i svensk domstol.

Respons: En följdfråga om Åke Green-målet: blev inte utslaget att Greens predikan om homosexualitet var otillåten enligt svensk lag men friades med hänvisning till Europakonventionen? Skulle inte en dom om de franska bilderna kunna bli som i Green-fallet: olaglig framställning enligt svensk lag men tillåten enligt konventioner Sverige anslutit sig till?

Anna Skarhed: Angående Åke Green är det riktigt att HD (där jag själv satt med som domare) skriver ungefär att en ”rent svensk” tolkning av hets-­bestämmelsen utifrån de gamla förarbetena nog skulle kunnat medföra en fällande dom men att man inte skulle kunna räkna med en fällande dom i Europadomstolen. Skrivningen har kritiserats och man kan säga att den kanske är litet dunkel. I sak är ju Europakonventionen svensk lag och därmed ska en svensk rättsregel som så att säga faller under en konventionsregel tolkas i första hand konventionsenligt och i andra hand får konventionsregeln så att säga ta över. Så även om man kan anse att svenska straffbestämmelser självklart ska vara utformade i överensstämmelse med både grundlag och Europakonvention så innebär den nuvarande ordningen att den som ställs till ansvar inför svensk domstol är garanterad att inte bli sämre behandlad på grund av att en svensk regel skulle kunna vara ”strängare” än överordnad lag. (Litet långt och krångligt men förhoppningsvis går det att förstå.)

Ovanstående ger väl också svar på den sista frågan. Det kan anmärkas att om de franska bilderna skulle anmälas sedan de publicerats här så är det en fråga om ett eventuellt brott mot TF/YGL. Eftersom JK är exklusiv åklagare i sådana mål kan ingen förundersökning inledas och därmed ingen bli ställd till ansvar om inte JK, det vill säga för närvarande jag, gör bedömningen att de kan förväntas bli fällda i svensk domstol.

Hans-Gunnar Axberger: Jag har inte följt just den tidningens publiceringar genom åren men i princip vågar jag ändå svara nej på frågan. Det finns flera exempel på grov, mer eller mindre förment, satir som friats vid prövningar i svenska rättsinstanser. Det finns i alla händelser inget prejudikat på motsatsen. Ett skäl när det gäller just publicitet à la Charlie Hebdo är att satiren är politisk; yttrandefriheten betraktas då som särskilt vidsträckt. För egen del kan jag ibland känna mig kluven; när det enda syftet är att såra, och såra så djupt som möjligt, kan det vara svårt att få syn på behovet av rättsligt skydd. Att sådan satir ändå får hållas beror nog främst på att den inte kan straffbeläggas utan att det får avkylande effekter på yttrandefriheten i allmänhet.

Ola Sigvardsson: Muhammedteckningarna har ju prövats av JK och lämnats utan åtgärd. Av de bilder jag hittills sett från Charlie Hebdo är min bedömning att de inte skulle bedömas som olaglig hets mot folkgrupp.

*

Agneta Broberg, diskrimineringsombudsman, har avstått från att svara på frågorna med följande motivering: Det tillhör Diskrimineringsombudsmannens uppdrag att främja människors lika rättigheter och möjligheter och att motverka diskriminering i olika former. När rasism, främlingsfientlighet och homofobi utgör hinder för lika rättigheter och möjligheter är de en angelägenhet för oss. Hets mot folkgrupp är därigenom ett tema som är av intresse för myndighetens verksamhet.

De frågor som Respons ställt berör yttrandefrihetens utveckling i Sverige, dess eventuella inskränkning över tid liksom lämpliga hänsyn vid begränsning av yttrandefriheten. De handlar också om hur diskrimineringslagstiftningen och ombudsmannainstitutet i stort kan ha påverkat utvecklingen inom medier och forskning och om teckningarna i Charlie Hebdo skulle vara hets mot folkgrupp i Sverige i dag.

Frågorna är aktuella och ­intressanta men faller inte tematiskt inom ramen för myndighetens uppdrag. De skulle dessutom kräva en större studie att grunda slutsatser på. Ett sådant faktaunderlag har vi inte i dag och det ligger inte heller, utifrån myndighetens uppdrag, i plan att ta fram ett sådant underlag. Mot denna bakgrund kan jag inte uttala mig sakkunnigt och initierat och därför avstår jag denna gång.

De tillfrågade:
Anna Skarhed, justitiekansler sedan 2009, justitieråd 2005, tidigare olika domstolstjänster; utredde sexköpslagen 2010.
Ola Sigvardsson, allmänhetens pressombudsman sedan 2011, tidigare chefredaktör på Östgöta Correspondenten och redaktionschef på Dagens Nyheter.
Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, pressombudsman 1990–1992, justitieombudsman 2008–2013, utredare av presstödet 2013; har bland annat utgivit Yttrandefrihetsgrundlagarna, andra upplagan 2014.
Agneta Broberg, diskrimineringsombudsman sedan 2011, tidigare bland annat avdelningschef på Konsumentverket och konsumentombudsman.

Publicerad i Respons 2015-1