Dags att avförtrolla den svenska modellen?

Under denna svenska pandemihöst utbröt en medial debatt i Göteborgs-Posten och den nätbaserade Arena Debatt mellan ekonomhistorikern Erik Bengtsson och de båda historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh. Tyvärr kom den i första hand att fokusera på i vilken mån Bengtsson pådyvlat Berggren och Trägårdh åsikter i boken Är svensken människa? (2006) som de inte vill kännas vid. Bengtsson hävdade att de båda historikerna tonat ned klasskonflikternas roll i Sverige och idylliserat ”den gamla goda tiden” (den ironiska titeln på historikern Sven Ulric Palmes bok från 1956 där han ville hävda något liknande). Jag kan faktiskt förstå att de blev putta. Social kamp och stark upplevelse av underordning formuleras och bekämpas på skilda sätt i olika samhällen. Det är dessutom anakronistiskt att tro att känslan av klassorättvisor inte kan förenas med en politisk kultur som bygger på långa historiska trådar tillbaka i tiden.

Samtidigt kom den mediala debatten att skymma de viktiga frågor som Bengtsson vill väcka och som förtjänar mer forskning och debatt. I grunden handlar hans bok Världens jämlikaste land? om frågan varför Sverige blev ett mycket jämlikt – kanske rentav det mest jämlika – landet mätt i förmögenhet och inkomster bland de västliga industriländerna under 1900-talet. Det är förstås en viktig poäng som Bengtsson gör när han betonar att denna jämlikhet inte i första hand handlade om rötter tillbaka till något slags idyllisk bonde-demokrati eller givmild patriarkalism under 1800-talet och tidigare. I första hand berodde utvecklingen av inkomster och förmögenheter på hur industrialismens genombrott såg ut i vårt land och hur den efterhand utvecklades. Bengtsson hävdar att facket och den politiska mobiliseringen av arbetarklassen i den reformistiska socialdemokratin spelade den helt avgörande rollen. Men är det riktigt så enkelt? 

Bengtssons text drivs fram av ett starkt socialt patos och han hänvisar till sina egna rötter i ett förindustriellt fattig-Sverige. Dock slår han delvis in öppna dörrar här. Den moderna historieskrivningen om Sverige ser i detta avseende mycket annorlunda ut än för något sekel eller halvsekel sedan. Mot denna bakgrund blir hans polemik övertydlig och kanske något missriktad – som när det gällde Berggren och Trägårdh. Att folkrörelsernas uppkomst under slutet av 1800-talet och demokratins genombrott 1919 haft stor inverkan på utvecklingen av jämlikhet i Sverige är något som de allra flesta bedömare håller med om i dag. Att återigen påpeka detta kan dock ha sina poänger. Svensk historieforskning har under de senaste decennierna kanske för mycket koncentrerat sig på att framhäva den andra sidan av folkhemsbygget med rashygien och en socialingenjörsmässig ambition att ”lägga livet till rätta”. Genom att bara tala om sådant har vi kanske tenderat att glömma bort den mera positiva sidan av den politiska demokratin och folkrörelsernas roll.

Bengtssons text drivs fram av ett starkt socialt patos och han hänvisar till sina egna rötter i ett förindustriellt fattig-Sverige. Dock slår han delvis in öppna dörrar här. Den moderna historieskrivningen om Sverige ser i detta avseende mycket annorlunda ut än för något sekel eller halvsekel sedan.

Det finns otvivelaktigt mycket att diskutera med utgångspunkt i Bengtssons bok. På ett förtjänstfullt sätt tar han upp frågan om orsakerna bakom inkomst- och i synnerhet förmögenhetsutvecklingen i Sverige sedan slutet av 1800-talet. Som bekant kan vi se hur ojämlikheten först minskar kraftigt fram till 1980-talet för att därefter stiga igen, kanske inte till sådana nivåer som på 1800-talet men ändå högst påtagligt. Bengtssons diskussion om orsakerna till detta tar i hög grad sin utgångspunkt i den franske ekonomen Thomas Pikettys teorier och den empiriska forskning som han lockat till, inte minst hos Daniel Waldenström och andra när det gäller det svenska fallet. 

Det är bra att ta sin ansats i tydliga teorier. Men att ta för överdrivet stort intryck kan också leda till att man blir väl ensidig och sluten mot alternativa tolkningar. Nationalekonomer och ekonomhistoriker som diskuterat och forskat kring inkomst- och förmögenhetsutveckling har för det mesta lagt stor vikt vid marknadskrafternas roll: arbetslöshetens utveckling, tillgång och efterfrågan på olika typer av arbetskraft har spelat en nyckelroll för inkomsternas utveckling. Fördelningen mellan kapital och förmögenheter å ena sidan och arbetsinkomsternas andel i nationalinkomsten å andra sidan har ofta förklarats av kapitalets ökade roll i en modern (post)industriell ekonomi. Utan tvivel har de ibland kanske tryckt för mycket på detta och blivit hemmablinda i sin låsning till dominerande ekonomiska teoribildningar. På samma sätt blir kanske Bengtsson väl ensidig när han i stället så starkt lyfter fram (socialdemokratisk) facklig kamp och inkomstutjämnande politik som huvudspåret (typ inkomst- och förmögenhetsbeskattning) för att förklara varför Sverige blev ett relativt sett jämlikt land under delar av 1900-talet. 

Om detta kan man fortsätta diskutera och kanske utveckla mera sofistikerade teoretiska angreppssätt i vilka även politik och social makt kan inkluderas. En generell invändning man kan ha när det gäller Bengtssons tes är dock att han i så hög grad behandlar Sverige i isolering från världen i övrigt. Hans tanke att Sverige hamnade så långt ut på den pendel som drev mot minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader nästan överallt kan mycket väl bero på facklig mobilisering och utjämnande politik. Samtidigt var ju den huvudsakliga trenden likadan i nästan hela den industrialiserade världen och följer tidsmässigt samma kurva. Även i andra länder än Sverige kom förmodligen politik och fack att få en viktig utjämnande inverkan.

Bengtsson är förstås medveten om detta, eftersom han hänvisar till den amerikanske nationalekonomen Simon Kuznets resonemang om inkomsternas U-kurva (först minskade och sedan stigande sådana) rent generellt efter det industriella genombrottet. Sverige var kanske annorlunda, men hur mycket egentligen? Och när inleds denna utjämning? Kanske måste man skilja här när det gäller inkomsternas och förmögenheters utjämning tidsmässigt och koppling till politiken? Var verkligen den solidariska lönepolitiken särskilt utjämnande först på 1950-talet? Här finns fortfarande många frågetecken att reda ut. Kanske är det till och med dags att börja avmytologisera – eller för att tala med Max Weber ”avförtrolla” – detta ständiga tal om en ”svensk modell” i de mest skiftande sammanhang. Om jag förstår Bengtsson rätt så menar han att Sverige faktiskt inte var så unikt under 1800-talet. Frågan blir då om vi var så mycket mera speciella under 1900-talet som Bengtsson vill hävda?

Publicerad i Respons 2021-2