Dags att inse hur mycket Kina påverkar oss

Mediebevakningen av det amerikanska presidentvalet har varit massiv i svenska medier. Det är förståeligt, eftersom det som händer i USA påverkar Sverige och världen i stort. Mindre begripligt är att Kina ägnas så relativt liten uppmärksamhet – vi talar här om främst svenska medier. Vad som händer där har minst lika stor betydelse för oss.

För att direkt jämföra med USA, så är förberedelserna för Kinas egna ”nationella valprocess” – kommunistpartiets kongress – nu i full gång. Vid kongressen, som äger rum någon gång nästa höst (inga datum är ännu bestämda), skall politiken läggas fast och landets nya ledning utses. Partichefen (och landets president) Xi Jinping förväntas ytterligare stärka sitt grepp över parti och land, och kommer eventuellt att utpeka sin efterträdare när han – som det ännu antas – avgår år 2022. Det är ingen transparent process, ingen valkampanj av demokratiskt slag, kanske inte heller direkt medievänlig, men nog så viktig för oss att följa och förstå.

Hur förhåller vi oss till att Kina, som styrs av ett enväldigt kommunistiskt parti, fattar beslut som påverkar långt utanför landets gränser, som får ett allt större inflytande inte bara över Asien utan också över den globala politiska diskursen, som försöker omforma internationella institutioner, som köper upp våra företag, som gör aggressiva territoriella anspråk och vars ekonomiska politik har lett till en omfattande miljöförstöring? Och som nu har en president som väsentligen skärpt partiets politiska kontroll över landet?

I boken Det nya Kina – den repressiva stormakten pekar Jojje Olsson redan i förordet på dessa ”obalanser” i mediernas omvärldsbevakning. Sveriges Radio inledde sin bevakning av valet i USA nio månader innan det ägde rum – en sådan satsning på Kina är inte trolig. Det finns ett ”dryga dussintal” svenska korrespondenter i USA, men endast tre i Kina, lika många som i Helsingfors. Olsson frågar sig om det är den knapphändiga bevakningen av Kina som gör att ”vi svenskar kan så lite om Kina” eller om rapportering är så liten därför att journalisterna själva inte behärskar Kina?

Den relativa Kina-okunnigheten begränsas inte till medierna, menar Olsson. Skolans läroplaner har inte anpassats för att spegla Kinas växande, globala betydelse. Inte heller de svenska politiker Olsson följt under besök i Kina (Maud Olofsson och Anna-Karin Hatt är exemplen i boken) har i hans tycke uppvisat någon större förståelse för utvecklingen i Kina.

Mot den bakgrunden, skriver Olsson, är det ”viktigare än någonsin att känna till vad som sker i det moderna Kina”. Jag håller med om det. Antalet svenska korrespondenter i Kina går visserligen upp och ner – jag vill minnas att de åren före OS i Peking 2008 var åtta till antalet – och det finns svenska författare, Börje Ljunggren, Johan Lagerkvist, Ola Wong för att nämna några, som skriver om det moderna Kina. Men det behövs en utökad och mera kontinuerlig rapportering om Kina i Sverige. Om vi återigen ska jämföra med USA, så är den amerikanska Kina-bevakningen och Kina-debatten betydligt mera intensiv och initierad. Jämför jag med mitt eget skrå, diplomaternas, är skillnaden också stor. En amerikansk diplomat på väg till en postering i Kina genomgår som regel åtminstone ett års intensiv språkträning i kinesiska, något som en svensk diplomat bara kan drömma om.

Jojje Olsson kan inte längre själv räknas till skaran svenska korrespondenter i Kina. Han kom till Peking 2007 och verkade där som frilanskorrespondent och bloggare. Det nya Kina är hans tredje bok som fokuserar på landet. När han 2016 ville förnya sin journalistvisering avslogs ansökan. I en intervju med Epoch Times (en tidning med nära anknytning till Falun Gong) säger Olsson att detta kan ha att göra med hans bok, men också med hans under åren överlag kritiska rapportering om Kina. Han bor numera i Taiwan och räknar inte med att kunna återvända till Kina.

Det nya Kina syftar enligt Olsson till att ge en ”kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring tio av de största nutida problemen som landets myndigheter har att bemöta”. Förhoppningen är att både lekman och expert ska lära sig något nytt om ”den blinda fläck som Kina i dag utgör i många svenskars medvetande”. Och han lyckas bra med det. Jojje Olsson har skrivit en heltäckande och intressant bok om dagens Kina och de många, allvarliga problem landet står inför. Att han är journalist lyser igenom; han har följt Kina nära under de senaste knappt tio åren och förstärker texten med berättelser från en rad människor han mött eller vilkas historier han följt. Han lyfter fram olika incidenter – som till exempel snabbtågsolyckan i Wenzhou 2011 – för att förklara och ge en bakgrund till den politiska utvecklingen. Han skildrar de stora dragen i Kinas utveckling, illustrerade med vardagsbekymmer, problem och utmaningar. Den som vill ha mera av en historisk kontext, kan behöva komplettera med annan läsning, men Olsson fångar väl bilden av dagens Kina.

Det är inte en särskilt uppmuntrande läsning, som underrubriken Den repressiva stormakten också antyder. Olsson belyser den hårdnande kampen om informationsmonopolet, som partiet kämpar för att behålla i ljuset av ett explosionsartat användande av sociala medier (fem av världens åtta största sociala medier är kinesiska). Partiet försöker upprätthålla monopolet genom tekniska barriärer (Facebook, Twitter, Gmail och en rad nyhetsföretag är blockerade på den kinesiska webben) och en omfattande censur, genom att få medieföretagen att själva agera kontrollanter, men också genom att i en rad fall direkt angripa (och gripa) inflytelserika bloggare och andra på nätet med stora antal följare.

Den omfattande korruptionen i landet är ett allvarligt samhällsproblem som påverkar den ekonomiska utvecklingen och hotar kommunistpartiets maktställning, men Xi Jinping använder också kampen för att eliminera möjliga meningsmotståndare, som till exempel den förre politbyråmedlemmen Zhou Yongkang, som kunde bygga en stark maktbas som ansvarig för Kinas säkerhetsapparat och vars spektakulära fall statuerade ett tydligt exempel.

När det gäller mänskliga rättigheter beskriver Olsson hur situationen under Xi Jinping ytterligare försämrats. Människorättsförsvarare, advokater och aktivister får allt svårare att verka i en miljö präglad av alltmer beskurna politiska friheter. Särskilt advokater som tar sig an politiskt känsliga fall har blivit utsatta. Ett av de mera uppmärksammade fallen är Gao Zhisheng, en advokat som i början av 2000-talet utsågs till en av Kinas bästa advokater, men som sedan började ge rättshjälp till kristna och Falun Gong-medlemmar. Han arresterades 2006 och utsattes för tortyr i fängelset. När han kom ut 2010 var han, enligt hans amerikanske advokat, “fullständigt förstörd”. Kommunistpartiet har under Xi Jinping definierat ett ”rättssystem med kinesiska förtecken”; det skall utvecklas och reformeras, men också starkare inlemmas i det rådande samhällssystemet. Målet är som det angavs vid det tredje partiplenumet 2013, att ”skapa ett högeffektivt och auktoritärt socialistiskt rättssystem”.

Olsson visar också hur partiet ser historien och kulturen som ett verktyg för att bevara kommunistpartiets maktinnehav. Man uppmanar till vaksamhet mot ”västerländsk propaganda”, och utbildningsminister Yuan Guiren säger: ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum!” Kulturutövare är bundna att följa myndigheternas regler om vad som kan sägas och det finns författare som slutat skriva, eftersom de inte kan hantera kravet av att hela tiden behöva censurera sig själva.

Fyra bokförläggare i Hong Kong drev förlaget Mighty Currents, känt för att ge ut Kina-kritiska böcker. En av dem, den svenske medborgaren Gui Minhai, rövades bort från Pattaya i Thailand, för att sedan dyka upp i Kina. Där framträdde han i tv med ”i ett bortom alla tvivel framtvingat erkännande” och förklarade att han självmant överlämnat sig till kinesiska myndigheter för att ta straffet för en dödsolycka han ska ha varit inblandad i. Ingen trodde särskilt mycket på den historien, eftersom det uppenbarligen handlade om ett kinesiskt missnöje över förlagets utgivningar. Fallet var uppseendeväckande inte bara för hur Gui Minhai och hans kollegor behandlades och hängdes ut i tv, utan också för att det var en av de första gångerna kinesiska agenter på utländsk mark kunnat bortföra personer.

Olsson kritiserar den svenska ambassaden i Peking och myndigheter för att inte ha tagit fallet på tillräckligt stort allvar och antyder också att man förmodligen inte brydde sig så mycket, eftersom Gui Minhai ”inte är etnisk svensk och inte heller har ett svenskt namn”, men han säger också att en annan förklaring är att handelsrelationerna med Kina är viktiga – viktigare än med Etiopien, där kidnappningen av journalisterna Schibbye och Persson ledde till starkare svenska reaktioner. Olsson anser också att fallet med den svenske NGO-aktivisten Peter Dahlin, som utvisades från Kina i januari 2016 efter att ha tvingats till liknande ”bekännelser” på kinesisk tv, inte heller gavs särskild uppmärksamhet i svensk medier. Jag håller inte med om Olssons förklaringar, men kan ha viss förståelse för hans inställning; möjligen kan han också ha funderat över att Dahlins och Guis öde hade kunnat drabba honom själv, vilket det nu på sätt och vis gjort genom en förvägrad visering. Som tidigare verksam diplomat i Peking kan jag däremot säga att det särskilt i Kina sällan är så rättframt och enkelt som det kanske kan låta; det gäller att hålla vägar öppna, att inte bränna broar.

Det förmodligen största problemet Kina står inför är den omfattande miljöförstöringen, kostnaden för en lång och stark ekonomisk tillväxt. Peking är numera mer känt för sin katastrofalt dåliga luft än för att vara en kulturhuvudstad eller för att ha varit värd för OS 2008. Kina står inför en långsamt växande miljökatastrof.Luftföroreningarna – 70 procent av Kinas energibehov tillgodoses av kolkraftverk – är en del i detta, den allvarliga bristen på vatten och den ännu större bristen på tjänligt vatten en annan. Miljölagstiftningen anses vara i stort sett kraftfull, problemet är bristande implementering. I en del fall har det visat sig vara billigare för företag att förorena och acceptera böter. I andra fall bortser lokala myndigheter från föreskrifterna för att inte riskera att företagen lämnar.

Det finns positiva aspekter. Kina satsar exempelvis mer än dubbelt så mycket som USA på förnybar energi. Medvetenheten om föroreningarnas inverkan har också växt. Det breda missnöjet över miljön är i sig en anledning till oro hos den kinesiska ledningen; protester som förekommit är ett tecken på växande instabilitet och utgör i förlängningen ett hot mot kommunistpartiets maktinnehav. Därför görs nu mera från myndigheternas sida för att förbättra miljön.

Utöver detta behandlar Olsson den ekonomiska utvecklingen och de stagnationstecken ekonomin uppvisar och de ”klassiska” problemen med Taiwan, Hong Kong, Xinjiang och Tibet. Han erbjuder en gedigen och detaljerad genomgång av problematiken och utmaningarna. Men avsnittet om utrikes- och säkerhetspolitik illustrerar hur fort böcker av detta slag kan bli (i delar) omsprungna av verkligheten. Sedan den utgavs har Trump blivit vald till USA:s nästa president och hur relationen mellan Kina och USA kommer att utvecklas är förvisso oklart. Att döma av vad Trump sagt under valkampanjen kan den komma att förändras radikalt och påverka Kinas ekonomi negativt.

Likaså har valet av Rodrigo Duterte i landet där jag nu verkar, Filippinerna, förändrat den regionala dynamiken. I en helomvändning från den föregående administrationens politik, har Duterte signalerat sin avsikt att förbättra relationerna med Kina och tonar därför ner betydelsen av utlåtandet från förlikningsdomstolen i Haag om maritima dispyter i Sydkinesiska Sjön, en dom som gick helt i Filippinernas favör. Parallellt har Duterte ifrågasatt den traditionellt djupa relationen med USA, och menat att det är dags att Filippinerna och USA ”separerar”. Han har i ett slag vänt upp och ner på den regionala balansen och skapat ett möjligt utrymme för Kina att fylla.

I bokens sista kapitel, ”Xi Jinping och makten”, tecknar Olsson ett porträtt av Xi Jinping. När denne tillträdde 2012 hade många förhoppningen att han skulle bli den som skulle kunna genomföra politiska reformer vid sidan av det ekonomiska reformprogrammet. Så har inte blivit fallet. I stället har Xi Jinping ”tillförskansat sig mera makt än någon annan ledare sedan Mao Zedong” och har nu också vunnit tillträde till kommunistpartiets pantheon efter att centralkommittén förklarat honom utgöra ”ledarskapets ofelbara kärna”.

Det finns mycket att säga om Xi Jinping och Olssons redogörelse täcker väl de många aspekterna. En av de mera oroande är, som berörts ovan, att den politiska repressionen har intensifierats under Xi Jinping och toleransen gentemot allt som kan uppfattas utgöra motstånd mot kommunistpartiets maktmonopol är mycket låg. Den stora frågan nu – för att återknyta till inledningen av denna recension – är om Xi Jinping vid kongressen nästa år försöker förlänga sin tid vid makten genom att driva igenom förändringar som skulle tillåta honom sitta på sin post längre än de stipulerade två femårsperioderna. Trots hans maktposition är det inte givet att han skulle lyckas med det; han har fortfarande inte ett avgörande inflytande över partiets centralkommitté. Det är med andra ord dukat för en spännande kongress nästa år. För media, och oss andra, att följa.

Publicerad i Respons 2017-1