De polska borgmästarna och Förintelsen

När det blev känt att förlaget De Gruyter 2024 skulle ge ut den tysk-polske historikern Grzegorz Rossoliński-Liebe monografi, Polnische Bürgermeister und der Holocaust, om polska borgmästare i det ockuperade Polen – som också finns fritt tillgänglig som e-bok på nätet – krävde Kulski-stiftelsen att utgivningen skulle stoppas. Stiftelsen vände sig mot att Julian Kulski, Warszawas borgmästare under kriget, prydde bokens omslag. Men dess agerande tycks framför allt ha handlat om att ifrågasätta att det förekom polsk kollaboration med tyskarna. Sedan boken gavs ut har den mötts av hätsk och oseriös kritik från polska högernationalistiska journalister och politiker, däribland den sittande presidenten, för att den skuldbelägger polacker för Förintelsen.

Hösten 2025 kom en ny våg av hätsk kritik. Den resulterade bland annat i att dokumentationscentret Topographie des Terrors ställde in en presentation av boken, efter påtryckningar från den polska ambassaden i Berlin och det tyska utrikesdepartementet. Vid samma tidpunkt kom nya angrepp från det regeringsnära Institutet för nationellt minne i Warszawa, liksom en rad hatiska påhopp och personliga hot mot Rossoliński-Liebe i polsk press och på sociala medier. Trots trakasserierna kom inga offentliga reaktioner från tyska historiker. Även tidigare hade det funnits en tvekan inför forskning om kollaborationen, och då inte bara polsk sådan. Vid en konferens ska den amerikanske historikern Alan E. Steinweis ha sagt att tyska historiker inte vill »dela med sig« av ansvaret för Förintelsen. 

Sedan boken gavs ut har den mötts av
hätsk och oseriös kritik från polska högernationalistiska journalister och politiker, däribland den sittande
presidenten, för att den skuldbelägger polacker för Förintelsen.

Utvecklingen under hösten 2025 uppmärksammades av den kanadensisk-polske historikern Jan Grabowski, som hade utsatts för liknande angrepp för sin djuplodande forskning om Förintelsen i Polen som bland annat visade på den utbredda inhemska antisemitismen. I tidningen Jüdische Allgemeine anklagade han sina tyska kollegor för att vara »fega«. Han kopplade deras hållning till en text som den tyske utrikesministern 2020 hade publicerat tillsammans med chefen för Institut für Zeitgeschichte i München (IfZ) där deras gemensamma budskap var att Tyskland ensamt var ansvarigt för Förintelsen. 

I januari 2026 togs Rossoliński-Liebes fall upp av Network of concerned historians, en organisation vilken gjort till sin uppgift att samla stöd för historiker som utsätts för trakasserier och hot. I det stödbrev som författades underströk man att det kan finnas skilda meningar om Rossoliński-Liebes tolkningar om Polens samarbete med Tyskland. Vad saken gällde var i första hand respekten för akademisk frihet. Uppropet samlade 400 namn runt om i världen, bland dem historikerna Omer Bartov och Mary Fulbrook. Påfallande var att få prominenta tyska historiker inom forskningsfältet gav sitt stöd, men bland undertecknarna fanns ändå namn som Michael Wildt och Christoph Dieckmann.

Sedan följde en skarp debatt i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ). Ett viktigt inlägg kom från professorerna Stephan Lehnstaedt och Andrea Löw, vilka motiverade varför de inte hade undertecknat stödbrevet. Löw, föreståndare för Förintelseforskningen vid IfZ, menade att det var en »skandal« att presentationen av Rossoliński-Liebes bok hade ställts in, men att det inte rörde sig om censur utan om en senareläggning. (Evenemanget genomfördes mycket riktigt några månader senare.) Lehnstaedt och Löw pekade ut risken för att en offentlig debatt om kollaborationen skulle kunna gynna det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland. Grabowskis inspel skapade, hävdade de, ett »outhärdligt vän-fiende-tänkande« och tyska historiker hade visst forskat om kollaborationen. Om de teser som fördes fram i Rossoliński-Liebes bok sade de dock ingenting.

Svaren från Rossoliński-Liebe och Grabowski som följde på den hastigt uppblossade debatten var skarpt formulerade. De underströk att Förintelsen måste förstås som ett transnationellt fenomen. För varje tysk förövare gick det minst tio icke-tyskar. Den tyska Förintelseforskningen under 1990-talet var viktig, men genom att utelämna de icke-tyska aktörerna riskerade den att spela nationalistiska kretsar i Östeuropa i händerna. Rossoliński-Liebe och Grabowski lyfte i stället fram Saul Friedländers monumentala tvåbandsverk Nazi Germany and the Jews (1997, 2007), där kollaboratörernas roll betonas. Kollaborationen har på senare tid börjat utforskas av tyska historiker, bland annat av Stephan Lehnstaedt själv, men har ännu inte blivit en integrerad del av forskningsfältet.

Jüdische Allgemeine lät i början av mars föra samman Grabowski och Lehnstaedt till ett samtal som göt lite olja på vågorna. Båda var eniga om att Förintelsen var ett tyskt projekt som hade varit omöjligt att genomföra i sin omfattning utan kollaborationen. Båda var också ense om att Rossoliński-Liebes bok är mycket viktig, även om Lehnstaedt inte delade alla tolkningar. Deras åsikter går isär gällande det mottagande boken fick, men inte om bokens egentliga faktainnehåll. Grabowski påminde om att tyska historiker hade förhållit sig passiva och att många håller fast vid Förintelsen som ett uteslutande tyskt projekt. Lehnstaedt uppgav att han av princip inte undertecknade offentliga upprop.

De underströk att Förintelsen måste förstås som ett transnationellt fenomen. För varje tysk förövare gick det minst tio icke-tyskar.

Sammanfattningsvis är det noterbart att innehållet i Rossoliński-Liebes bok bara marginellt berördes i debatten, sannolikt eftersom få faktiskt hade läst den. I fokus stod i stället mottagandet och den diskussionen gav tydliga utslag om vari motsättningarna består. Mitt omdöme är att Rossoliński-Liebe och Grabowski hade de starkaste argumenten. Eftersom ganska få tyska historiker protesterade mot påhoppen från polsk sida hamnade motståndarsidan direkt i försvarsställning. Uppenbart blev också att forskning kring kollaborationen även får politiska återverkningar i Tyskland. I Polen däremot är frågan om polackers delaktighet i Förintelsen infekterad sedan länge. År 2018 instiftade den dåvarande regeringen en »Förintelselag« som kriminaliserade beskyllningar mot den polska nationen för delaktighet i förbrytelserna och det finns all anledning att tro att denna stingslighet i Polen kommer att bestå för överskådlig framtid.

Så vad behandlas då i Rossoliński-Liebes pionjärarbete om kollaborationen i det ockuperade Polen? I det monumentala verket på 1005 sidor undersöks den förvaltning som borgmästare – det högsta ämbete som polacker kunde inneha – handhade i Generalguvernementet, den tredjedel av Polen som inrättades som en tysk koloni. Förvaltningen, som till stor del bibehölls från den polska tiden, bemannades till 90 procent av polacker, men poster med avgörande beslutsmakt besattes med tyskar. 

Kontexten är viktig. Bland Polens tre miljoner judar – cirka 10 procent av befolkningen – var spännvidden stor. Många var assimilerade medan andra enbart behärskade jiddisch. Flertalet var verksamma inom småhandel, hantverk och industri, men påfallande många var läkare och advokater. Gruppen drabbades svårt av depressionen och många blev beroende av socialhjälp. För Rossoliński-Liebe är den utbredda antisemitismen – som i huvudsak var religiöst grundad – en central faktor för att förklara borgmästarnas agerande. Redan före krigsutbrottet utsattes judar för diskriminering inom vissa yrken och vid universiteten, även våldsövergrepp förekom. 

Tyskarnas brutala krig mot Polen är också en central bakgrundsfaktor. Fram till 1940 mördades omkring 60 000 personer, varav två tredjedelar var kristna polacker och övriga judar. Totalt dödades 2 miljoner kristna under ockupationen. Av generalguvernementets judar överlevde bara en procent folkmordet.

I det inledande kapitlet definierar Rossoliński-Liebe kollaboration som ett samarbete med ockupanterna som skadar befolkningen. Han konstaterar samtidigt att polsk forskning om ämnet har lyst med sin frånvaro. I stället är det historiker utanför Polen som stått för de tongivande insatserna. Ett viktigt exempel är Jan Gross bok Neighbors – The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland (2001) som skildrar hur kristna bybor massakrerade sina judiska grannar utan tysk medverkan. Vidare redovisar Rossoliński-Liebe det omfattande källmaterial, främst från polska arkiv, som utgör basen för den empiriska undersökningen. Metodologiskt rör sig studien kring begrepp som aktörskap, handlingsutrymme, mikrohistoria och tät beskrivning. Även om författaren betonar att samtliga metoder använts är det främst de två sistnämnda som får ett tydligt genomslag i framställningen. 

Det sjätte kapitlet, som belyser borgmästarna och Förintelsen, utgör bokens kärna. Med sina 400 sidor är det samtidigt svårtillgängligt, liksom boken i övrigt, eftersom kapitlen saknar sammanfattningar. I det efterföljande kapitlet behandlas borgmästarnas verksamhet i relation till den kristna befolkningen från stort till smått. Jämförelsen mellan agerandet mot judar respektive kristna hade kunnat bli tydligare om ordningen mellan kapitel sex och sju hade kastats om. Här och på några andra punkter delar jag kritiken som Christhardt Henschel framförde i sin recension i FAZ som publicerades i mars 2026. Efter två kortare kapitel som samlar ihop övriga teman, främst borgmästarnas relation till motståndsrörelsen, summeras resultaten i ett slutkapitel. 

Borgmästarna hade många uppgifter i relation till judarna. Inrättandet av gettona var en central del.

Rossoliński-Liebes Polnische Bürgermeister und der Holocaust ger en mängd inblickar i ockupationen av Polen. Den empiriska rikedomen och detaljnivån är både en styrka och en svaghet. Bokens omfång och de många upprepningarna speglar nog författarens ambition att grundligt underbygga sina påståenden och hålla kritiker på avstånd. 

De 55 borgmästare i femton städer som Rossoliński-Liebe undersöker närmare utsågs alla av tyskarna, men flertalet hade en bakgrund i de polska stadsförvaltningarna. Endast ett fåtal av de totalt över tusen borgmästarna under kollaborationen var så kallade folktyskar. Efterhand utsågs många ukrainare – en etnisk grupp som tyskarna försökte stödja sig på – och även fler riks- och folktyskar. 

Under kollaborationen fortsatte borgmästarna att sköta den sedvanliga förvaltningen i relation till den icke-judiska befolkningen – men nya repressiva uppgifter tillkom, framför allt tvångsarbetet. Ett obehagligt uppdrag var att uppdatera listorna över personer som skulle arkebuseras om tyskar utsattes för attentat – vanligen avrättades dock oftast fängslade personer. 

Borgmästarna hade många uppgifter i relation till judarna. Inrättandet av gettona var en central del. Ofta drev man på för en minskning av områdena för att gynna kristna polacker. Bevakningen sköttes av den polska polisen. Samarbetet var nära med juderåden (som tillsattes av tyskarna) om livsmedelsförsörjning, tvångarbete (som också stadsförvaltningarna drog nytta av), skatteindrivning, elförsörjning, med mera. Ett viktigt åliggande var insamlingen av veckovisa befolkningslistor. I Polen var tyskarnas definition av vem som var jude striktare än i det tyska riket: här det räckte med två judiska far- eller morföräldrar. Rossoliński-Liebe beskriver borgmästarnas medverkan vid deportationerna till förintelselägren som indirekt, bland annat arbetet med personförteckningarna. Vid utplundringen av judarna framstår de å andra sidan som i hög grad delaktiga.

Den tyska säkerhetspolisen utsatte borgmästarna för hård press eftersom de kände till att exilregeringen och motståndsrörelsen sökte kontakt med dem. Visst skydd fick de av sina tyska överordnade, men av de 20 procent som hamnade i fängelse eller i koncentrationsläger, dog eller mördades nästan hälften. Här hade Rossoliński-Liebe kunnat fördjupa diskussionen om hur detta hot påverkade borgmästarnas agerande. 

Rossoliński-Liebe beskriver borgmästarnas relation till den tyska civilförvaltningen som affärsmässig. Hans huvudpoäng är att borgmästarna hade ett »handlingsutrymme«, vilket avspeglas i att utfallen skiftade mellan olika städer. Ingen av dem valde att avgå, vilket han tar som ett mått på deras delaktighet. Deras agerande bestämdes främst av att de kände ansvar för den kristna befolkningen, men inte för judarna. Författarens samlade bedömning är därför att »Generalguvernementet inte hade kunnat fungera« utan de polska borgmästarna. Men hans övergripande tolkningar blir ibland motstridiga. Ett exempel är formuleringen, som även Henschel lyfter fram i sin recension av boken i FAZ, att det skulle ha varit »en tysk-polsk förvaltning«. Rossoliński-Liebe avser säkerligen personalens sammansättning, men de oförsiktiga orden öppnar för kritik. Å ena sidan talar han om borgmästarna som »kommunala skrivbordsförövare« och »en viktig pelare i … mordet på judarna«, å andra sidan hävdar han att de inte hade något »val om de ville bli involverade i Förintelsen«. På samma sätt blev juderåden indragna i en politik »som de inte kunde stoppa och bara i begränsad utsträckning påverka«.

Rossoliński-Liebe har skrivit ett banbrytande arbete om hur kollaborationen konkret tog sig uttryck under Förintelsen i det ockuperade Polen.

Rossoliński-Liebe har skrivit ett banbrytande arbete om hur kollaborationen konkret tog sig uttryck under Förintelsen i det ockuperade Polen. Monografin kommer säkerligen att ge skjuts åt forskningen om kollaborationen. Studien styrker de senaste decenniernas forskning som lyfter fram att Förintelsen inte enbart var ett tyskt projekt, utan i hög grad också ett europeiskt sådant. Kollaborationen var särskilt omfattande i Östeuropa där folkmordet rent fysiskt genomfördes och där flera faktorer som den starka antisemitismen, judarnas prekära ekonomiska läge och diskrimineringen redan skapat en jordmån för en kommande katastrof.

Den bitvis infekterade debatten om boken bekräftar att det i Polen finns starka nationalistiska krafter som menar sig slå vakt om nationens »heder« när man kritiserar ny forskning om kollaborationen. Det är högst oroväckande att sådana krafter redan nu får starkt genomslag. I debatten har professionella historiker utanför Polen positionerat sig på olika sätt. Det är nedslående att så få tyska historiker offentligt gett sitt stöd till Rossoliński-Liebe och att några tycks ha sneglat för mycket på politiskt-taktiska intressen. Men det var, å andra sidan, mer betryggande att så många historiker runt om i världen gav sitt stöd i uppropet för den akademiska friheten som anordnades av Network of concerned historians. 

Rossoliński-Liebe har tidigare tagit upp känsliga ämnen. År 2014 fick han lovord från akademiskt håll men hätsk kritik från ukrainska nationalistiska kretsar för sin bok om Stefan Bandera, den ukrainske högerextremistiske nationalisten som samarbetade med tyskarna och var involverad i Förintelsen. Vad kommer månne hans nästa bok att behandla?