Demokrati är en maktrelation som innebär folksuveränitet

Filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö pläderar i Folk och vilja för ett slags demokratism som innebär en ”presumption” för ett demokratiskt beslutsfattande oavsett i vilket sammanhang det sker. Det kan gälla beslut i stater, företag, på arbetsplatser eller i domstolar. Om man väljer en annan beslutsmetod måste man som demokrat argumentera för det, hävdar de. I sin bok argumenterar de dock mest för demokrati, inte bara på olika nivåer inom nationalstater utan även på global nivå. Deras argument för demokrati är konsekvensinriktat; demokratin har ett värde som medel att befordra mänsklig välfärd. Men de hävdar också att om man är anhängare av demokrati, oavsett skälen för det, bör man gå med på deras demokratism.

Som stöd för denna uppfattning hänvisar de till Herbert Tingstens välkända ”överideologites”. I sin bok Demokratiens problem (1945) hävdade han att: ”Tron på demokratien […] innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist”.

De som omfattar denna överideologi ”bör se positivt på tillämpningar av den, var de än förekommer”, hävdar Tersman och Tännsjö. Problemet är att de inte ansluter sig till Tingstens definition av demokrati. I stället definierar de demokrati i termer av en procedur för kollektiva beslut som innebär att beslutet motsvaras av majoritetsviljan – om det finns en entydig sådan. Personkretsen som deltar i beslutet och vad man får fatta beslut om är ovidkommande. Demokrati i den vida bemärkelsen avsåg inte Tingsten när han formulerade sin ”överideologites”.

Dess innebörd är naturligtvis helt beroende av vad Tingsten menade med demokrati. I själva verket är överideologitesen inte en normativ tes, utan bara ett begreppsanalytiskt klarläggande av vad ”tron på demokratin” innebär utifrån vad demokrati är, enligt hans uppfattning. Eftersom Tingsten definierade ”demokrati” i termer av ”statsstyrelsens form” är överideologitesen en tes om vad ”tron” på demokratiska principer på en konstitutionell nivå innebär.

Om den handlade om ”en tro” på demokratiska procedurer i allmänhet, till exempel i företag eller i skolor, skulle ”tron på demokratin” inte kunna vara en överideologi av det slag som Tingsten avsåg. Varför skulle en konservativ eller en (ny)liberal vara anhängare av demokrati i företag? Deras bekännelse till demokrati kräver inte det. Däremot kräver den att de accepterar demokratiska beslutsprocedurer i företag om riksdagen fattar ett beslut om det, trots att beslutet går emot den egna ideologin.

I frågan om lämpligheten av demokratiska procedurer i olika samhällssektorer kan företrädare för demokratiska partier ha olika uppfattningar. Det är fullt möjligt att vara demokrat och samtidigt emot (eller för) demokratiska beslutsprocedurer i olika sektorer av samhället. Huruvida argumenten för demokrati på politisk nivå också talar för demokrati på andra nivåer kan demokrater vara oeniga om, liksom de kan vara oeniga om varför man bör ha demokrati över huvud taget. Tingstens överideologites handlar strängt taget inte om argument för demokrati; den säger bara vad den som tror på demokrati tror på – oavsett skälen härför.

Att demokrati är en egenskap hos stater, vilket inte bara Tingsten ansåg, beror på att demokrati (som ordet vanligen förstås) innebär folksuveränitet. Den som behärskar staten med dess våldsmonopol är suverän. När Robert Dahl hävdar att demokrati, per definition, innebär ”inklusion” och ”kontroll av agendan” avser han folksuveränitet, det vill säga folkets rätt att fatta beslut om vad som helst, även för eller emot demokratiska procedurer inom olika sektorer i ett samhälle. Dahl använder metaforen ”kinesisk ask” för att illustrera demokratins avgörande plats och betydelse i ett samhälle. Det är den ”stora asken”, det vill säga den övergripande rättsordningen som statsmakten utgör, som skall styras demokratiskt. Sedan kan de ”mindre askarna”, till exempel regioner, myndigheter, företag eller arbetsplatser tillämpa olika regulativa principer (demokratiska eller icke-demokratiska) beroende på vad medborgarna finner lämpligt. I den mån de mindre askarna styrs med demokratiska procedurer saknas med nödvändighet kontroll av agendan. Den bestäms av medborgarna i ”den stora asken”.

Den radikale demokraten Jean-Jacques Rousseau hade i princip samma uppfattning om demokratins avgörande plats i ett samhälle. Tersman och Tännsjö hävdar dock att han troligen skulle välkomna demokrati på arbetsplatser, eftersom man kan tillämpa direkt demokrati där. Men Rousseau betraktade medborgaren som demokratins subjekt, inte arbetstagaren. Hans argument för att demokratin kan realisera ”allmänviljan” förutsätter det.

Alf Ross, som Tersman och Tännsjö också hänvisar till, förutsatte också att demokrati handlar om makt över en stat. I sin klassiska bok Varför demokrati? (1946) anger han tre dimensioner som bestämmer graden av demokrati i en stat. Den första, som han kallar ”intensitet”, handlar om den andel av folket som har rösträtt. Den andra som han benämner ”effektivitet”, handlar om direktheten i medborgarnas maktutövning (direkt demokrati är ”effektivare” än representativ demokrati). Den tredje dimensionen, som han kallar ”extensitet”, avser ”den omfattning, vari det folkliga inflytandet och den folkliga kontrollen utsträckes till att gälla färre eller flera av statsmaktens olika förgreningar”. Ofta missförstås denna dimension av demokratibegreppet hos Ross. Extensiteten påverkas varken av storleken på den offentliga sektorn eller av utbredningen av demokratiska beslutsprocedurer i olika samhällssektorer; det är omfattningen av folkmakten över staten han avser och därmed över hela dess jurisdiktion. Om folket har en odelbar makt över staten är det suveränt.

Den demokratiska procedur som krävs för folksuveränitet är begränsad till proceduren för lagstiftning och andra tvingande offentliga beslut. ”All offentlig makt i Sverige utgår ifrån folket”, som det står i Regeringsformen (RF 1:1). Att makten är offentlig innebär inte att demokratins beslutsområde är begränsat, tvärtom. Den rättsordning som staten utgör och förfogar över penetrerar varje vrå av samhället oavsett vilka lagar som gäller. Både en socialistisk planekonomi och en nyliberal marknadsekonomi med en ”minimal stat” kan i princip förenas med en maximal grad av demokrati.

Demokratisk makt är inte liktydig med en aktiv styrning av samhället. Den består i en legalt reglerad dominansrelation som innebär en befogenhet att göra skillnad – om man vill det. Negativ parlamentarism är ett exempel på det. Statsministerkandidaten som talmannen föreslår kan tolereras av riksdagen, utan något majoritetsbeslut. På samhällsnivå tolereras också olika företeelser utan att medborgarna (eller dess representanter) fattar något beslut. Den demokratiska makten finns där ändå. Avgörande är ett medborgarna har en legalt reglerad kapacitet att göra skillnad, vilket förutsätter att de har kontroll av dagordningen i den instans som med hjälp av statens våldsmonopol kan genomdriva lagar.

Man kan invända, vilket Tersman och Tännsjö påpekar, att en fungerande demokrati också kräver empiriska förutsättningar (utbildning, social och ekonomisk grundtrygghet) för att alla medborgare skall kunna utnyttja de legala politiska resurserna på jämlik basis. Särskilt viktigt är en jämlik tillgång till olika medier för att delta i politiska samtal. Här argumenterar de för jämlika förutsättningar för att delta i demokratisk maktutövning (”empowerment”).

Oavsett om en global demokratisk stat kan rättfärdigas med de argument som Tersman och Tännsjö anför, innebär en global stat att demokratin i nationalstaterna avskaffas eftersom deras suveränitet undanröjs – även om ett begränsat demokratiskt beslutsfattande kan tillåtas enligt den vaga ’subsidiaritetsprincipen’.

Det verkar som om Tersman och Tännsjö har svårt att bortse ifrån att demokrati, per definition, handlar om kollektiv makt. Detta blir särskilt tydligt när de hävdar att nationalstaternas demokratier bör ersättas med en global demokrati för att lösa de problem som mänskligheten står inför. Det mest akuta problemet är global uppvärmning. De menar att detta problem är en ”allmänningens tragedi” (vilket kan ifrågasättas). Om så är fallet är det rationellt för alla aktörer att avstå från samarbete oavsett vad andra aktörer gör, vilket leder till ett utfall som är till allas nackdel jämfört med om alla samarbetade. Ett sätt att undanröja ett sådant samarbetsproblem kan vara att fatta ett kollektivt beslut som tvingar alla att samarbeta. Rousseaus rättfärdigande av demokrati som ett sätt att förverkliga ”allmänviljan” kan tolkas i den riktningen. Majoriteten av medborgarna kan inse att en lag som genomdrivs med tvång är till allas fördel. Med det argumentet för demokrati förutsätter att demokrati innebär folksuveränitet.

Oavsett om en global demokratisk stat kan rättfärdigas med de argument som Tersman och Tännsjö anför, innebär en global stat att demokratin i nationalstaterna avskaffas eftersom deras suveränitet undanröjs – även om ett begränsat demokratiskt beslutsfattande kan tillåtas enligt den vaga ”subsidiaritetsprincipen”. Därför är det svårt att förstå att en global demokrati är nödvändig för att rädda ”demokratin på nationell nivå”. Den slutsatsen är bara möjlig om man hävdar att demokrati ”väsentligen är en beslutsmetod” – inte en maktordning.

När Tingsten formulerade sin överideologites förutsatte han att demokrati är en egenskap hos en stat, oavsett om den är nationell eller global. Huruvida Sveriges nationella suveränitet bör uppges till förmån för en global demokratisk stat ger inte överideologitesen något svar på. Tingsten skulle bara hävda att om den frågan skulle avgöras av ett demokratiskt beslut i Sverige, så kan man vara demokrat, men därjämte för eller emot demokrati på global nivå. Han skulle också hävda att man kan vara demokrat men därjämte för eller emot demokrati på arbetsplatser.

Tersmans och Tännsjös demokratiska överideologi är långt mer krävande än Tingstens. Man hade önskat att de utvecklat premisserna för sin demokratiska överideologi mer. Då hade det blivit tydligare att den inte behöver delas av alla demokrater. Man kan inte härleda den ”demokratism” som Tersman och Tännsjö argumenterar för ur Tingstens överideologites. I sina statsvetenskapliga skrifter formulerade Tingsten aldrig någon utförlig argumentation för demokrati. Normativa frågor låg utanför statsvetenskapens domän enligt den hägerströmska värderelativism som han bekände sig till. Hans tes om den demokratiska överideologin säger inte att demokrati – varken i den mening han eller Tersman och Tännsjö avser – har ett överordnat värde.

Skälet är att demokrati är en maktrelation som innebär folksuveränitet. Det är presumtionen för den maktrelationen som kännetecknar en demokrat – inte presumtionen för en demokratisk beslutsprocedur var den än kan förekomma.

Men om vi, för argumentets skull, godtar Tersmans och Tännsjös tes att en demokrat bör ha en presumption för demokratiskt beslutsfattande var de än kan förekomma – på ”arbetsplatser så väl som i Kina” – så kan man fråga sig hur konsistent en sådan demokratism är. Om man har en presumtion för demokratiskt beslutsfattande på statlig nivå, så följer det också att man har en presumtion för att – av demokratiska skäl – godta beslut om att inte tillämpa demokratiska beslutsprocedurer i någon av ”de mindre askarna”. Kravet på demokratiska procedurer i fråga om lagstiftning trumfar kravet på demokrati på lägre nivåer. Skälet är att demokrati är en maktrelation som innebär folksuveränitet. Det är presumtionen för den maktrelationen som kännetecknar en demokrat – inte presumtionen för en demokratisk beslutsprocedur var den än kan förekomma.

Tersman och Tännsjö kunde hållit fast vid Tingstens konventionella definition av demokrati. Men då hade de tvingats att argumentera för demokratiska procedurer utan att hänvisa till ”en tro på demokratin”, vilket hade varit mer klargörande. Argumenten för demokratiskt styrda företag, genom statligt eller kooperativt ägande, bottnar mer i socialistiska värderingar (som man kan ha respekt för) än i en demokratisk överideologi. Man är, som sagt, ”demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist”.

Publicerad i Respons 2021-4