Den analytiska filosofin i revolutionens tjänst

Minitema: Vänstern & förnuftet

 På kontinenten och i Storbritannien är det vanligt att filosofer uppträder som så kallade offentliga intellektuella. Två av det förra århundradets mest framträdande sådana, Jean-Paul Sartre (1905–1980) och Bertrand Russell (1872–1970), var båda filosofer av facket. De hade en gedigen bakgrund i filosofiämnet som de tog som utgångspunkt för att intervenera i dagsaktuella politiska och sociala frågor. Kan man också på svensk mark finna exempel på filosofer som på samma sätt uppträtt som offentliga intellektuella? Två namn som snart anmäler sig, i varje fall om vi begränsar oss till senare tid, är Ingemar Hedenius (1908–1982) och Torbjörn Tännsjö (född 1946).

Ingemar Hedenius framstår som det kanske främsta exemplet på en filosof som under de senaste halvseklet har agerat som offentlig intellektuell i Sverige. Efter att ha blivit professor i praktisk filosofi 1947 lämnade han i princip fackfilosofin bakom sig för att i stället engagera sig i kulturdebatten. Han skrev också i flera ämnen som ligger utanför filosofins räjonger, till exempel om skönlitteratur, religionshistoria och teologi. Hans påverkan på svensk filosofi blev därför begränsad. Hedenius kom, som Svante Nordin har påpekat, att tillämpa den analytiskt filosofiska metoden i den offentliga debatten. Den analytiska filosofin var för honom befryndad med samma slags rationalitetsuppfattning och värden som ligger till grund för välfärdsstaten och dess institutioner: nyttomoral, vetenskapstro, ateism, liberal demokrati och en antimetafysisk grundhållning.

Den analytiska filosofin blev därför en allierad i Hedenius kamp mot ”helhetssyner” såsom nazism, kommunism, kristendom med mera. Hedenius blev tillsammans med Herbert Tingsten (1896–1973) en stridbar och dominerande förkämpe för dessa ideal i den svenska kulturdebatten. Det var först i och med den så kallade nya vänsterns intåg under mitten av 1960-talet som Hedenius och Tingstens dominans i kulturdebatten utmanades. Den nya vänstern drömde om en socialism bortom välfärdsstaten. Det var naturligt för dess anhängare att vända sig både mot den analytiska filosofin och välfärdsstaten, eftersom båda uppfattades som en del av det borgerliga samhället. ”Vi måste satsa på en total kritik av hela det borgerliga tänkandet – utilitarismen, Hedenius, SAP-retoriken i nutida valmanifest”, skrev till exempel Göran Therborn i En ny vänster från 1966.

Den nya vänstern drömde om en socialism bortom välfärdsstaten. Det var naturligt för dess anhängare att vända sig både mot den analytiska filosofin och välfärdsstaten, eftersom båda uppfattades som en del av det borgerliga samhället.

Torbjörn Tännsjö är Kristian Claëson-professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Till skillnad från Hedenius har Tännsjö under hela sin karriär behållit kopplingen till fackfilosofin. I högre grad än Hedenius har han kombinerat filosofisk forskning med ett offentligt engagemang i frågor som rör bioetik, moralfilosofi och politisk filosofi. Till detta kommer även ett partipolitiskt engagemang i nuvarande Vänsterpartiet.

Tännsjö var en del av den radikalisering som tog sin början i en progressiv och antiauktoritär fas vid 60-talets mitt, den nya vänstern, för att mot slutet av samma decennium övergå i olika former av leninism. I sin intellektuella självbiografi Vänsterdocenten ger Tännsjö flera intressanta inblickar i de politiska och filosofiska miljöerna från 1960- och 70-talet. Boken, den första av två planerade volymer, består av 19 förhållandevis korta kapitel, i vilka Tännsjö skriver om sin barndom, sin utbildning till filosof vid Stockholms universitet, sin tid som ung lärare i praktisk filosofi vid samma universitet, sina olika forskningsprojekt och publikationer samt inte minst sitt vänsterengagemang. Boken är stimulerande och kommer säkert också att ha ett värde som källa när det så småningom blir dags att skriva historien om de nya generationer av svenska filosofer som kom efter Ingemar Hedenius, Konrad Marc–Wogau (1902–1991) och Anders Wedberg (1913–1978).

Någon uttömmande beskrivning av bokens innehåll eller argumentation kan det inte bli fråga om här.I stället fokuserar jag på några kapitel och tankar som särskilt fångat mitt intresse. I kapitlen tre och fyra beskriver Tännsjö hur han i sitt tänkande under 60- och 70-talet försökte kombinera den analytiska filosofins krav på tankereda med ett vänsterpolitiskt engagemang. Detta gjorde honom, skriver han, ”impopulär i alla läger”. I vänstermiljöer betraktades, som framgått, den analytiska filosofin som ett uttryck för en borgerlig kulturell hegemoni. I synnerhet utilitarismen, som Tännsjö anslöt sig till, brukar i sådana sammanhang med eftertryck förkastas som borgerlig.

Tännsjös analytiskt filosofiska kollegor förknippade å sin sida hans vänsterengagemang främst med den – som de såg det – pretentiösa och svårbegripliga, kontinentala filosofin. Tännsjö skrev under på ungefär samma vänsterståndpunkter som hans generations- och partikamrater, men ville motivera dem på delvis annat sätt än med den marxistiska filosofin. Han ville därför heller aldrig som Göran Therborn etablera en specifik marxistisk filosofi och samhällsvetenskap som motpol till ett borgerligt tänkande. I stället ville han använda samma slags intellektuella redskap som det övriga akademiska samfundet för att med hjälp av dem argumentera för vänsterståndpunkter. Det är ett ställningstagande som har åldrats väl.

På ett metafilosofiskt plan hade Tännsjö egentligen mer gemensamt med Hedenius än med sina radikala och kontinentalt orienterade kurskamrater, Åke Löfgren, Roger Fjellström med flera. Löfgren och Fjellström hade, enligt Tännsjö, en slagsida åt ”det falskt svåra och avsiktligt tillkrånglade”. (Göran Therborns teoretiska utläggningar betraktas på samma sätt som uttryck för ”ett konstlat djupsinne”). I en recension av antologin Filosofi och samhälle i Dagens Nyheter i april 1979, senare omtryckt i Om stora män och små, skriver Hedenius apropå Åke Löfgrens bidrag: ”Vid ett ingående studium av dylikt dravel uppkommer alltid följande fenomen. Det är som om någon lyfte huvudskålen på mig och stjälpte ut sand på min nakna och för sådan behandling oändligt sårbara hjärna.”

Även om Tännsjö uttrycker sig vänligare i Vänsterdocenten har han och Hedenius väsentligen samma syn på värdet av det slags kontinentala filosofi som Löfgren företrädde. Både Hedenius och Tännsjö uppfattar dessutom filosofin som en vetenskap i vilken man med hjälp av objektiva kriterier, såsom till exempel utfall av olika tankeexperiment, kan bedöma giltigheten i filosofiska ståndpunkter och argument. Politiskt sett är Tännsjö en upprorsman, men när det kommer till filosofisk metod och analys ställer han in sig i det analytiskt filosofiska ledet. Detta framgår bland annat av Hedenius ord om Tännsjös bidrag till Filosofi och samhälle: ”Vid den tålmodiga läsningen av sådant får man inte precis någon sand i hjärnvindlingarna. Men man får en klump i magen beroende på det hemska i försöket att göra den praktiska filosofien till något slags lyxfnask åt det kommunistiska taktiktänkandet”.

Denna passus återges, delvis felciterad, i Vänsterdocenten. Tännsjö menar att den ganska väl fångar vad han avsåg att göra: att med den analytiska filosofins hjälp argumentera för tämligen radikala vänsterståndpunkter. När Hedenius ville använda den analytiska filosofin för att bekämpa totalitära och ovetenskapliga läror, ville Tännsjö i stället använda den för att slå ett slag för socialismen. Detta gjordes med sådan bravur att Tännsjö inte sällan provocerade sin omgivning. Bokens titel är hämtad från en krönika på DN:s ledarsida från 1986 i vilken ”vänsterdocenten Torbjörn Tännsjö” bannas för att i en recension ha förkastat Robert Nozicks uppfattningar om den minimala staten.

I ett kapitel med rubriken ”Gud och den moraliska realismen” klargör Tännsjö sin syn på moralfilosofi. Han är anhängare av den moraliska realismen, det vill säga tanken på att moraliska omdömen kan vara sanna eller falska. Här avviker Tännsjö från Hedenius, som trots allt var en arvtagare till Axel Hägerströms värdenihilism. I den svenska kulturradikala traditionen har moralisk realism främst förknippats med rester från en religiös och idealistisk världsbild. Tännsjö är dock ateist. Hur kan han då inta en sådan ståndpunkt? Han skriver att hans väg från värdenihilism, som han omfattade vid tiden för sitt avhandlingsarbete, till moralisk realism har varit lång och snårig. Exakt med vilka argument han vill underbygga den moraliska realismen blir väl tyvärr heller aldrig riktigt klart i Vänsterdocenten.

Även om Tännsjö inte är religiös hävdar han att tron på objektiva värden kan spela samma roll i en människas liv som en gudstro. Tanken på att vi i en objektiv mening kan ta miste i etiska frågor skänker livet ett uppfordrande allvar. Även om det inte finns en allseende och allsmäktig Gud som håller oss ansvariga för våra handlingar, kan vi likafullt handla rätt och orätt. Denna tankegång återkommer även i bokens slut, där den fungerar som en moralisk appell för ett radikalt politiskt handlande: ”Du kan slutligen handla rätt eller orätt – något tredje gives inte. Sådan är människans lott. Ditt liv, mitt liv, allas våra liv är därmed fyllda av en rent objektiv mening.” Men är detta inte en egendomlig tanke? Behöver den inte kompletteras med Gud för att bli fullt ut förståelig?

När Hedenius ville använda den analytiska filosofin för att bekämpa totalitära och ovetenskapliga läror, ville Tännsjö i stället använda den för att slå ett slag för socialismen. Detta gjordes med sådan bravur att Tännsjö inte sällan provocerade sin omgivning.

I samma kapitel presenteras även en annan tankegång, som kanske inte är lika uppseendeväckande, men som visar Tännsjös tillhörighet till den analytiska filosofiska fåran med dess traditionella rädsla för relativism. Tännsjö menar att vi måste skilja mellan vad det för en viss person vid en given tidpunkt är rationellt att tro och vad det egentligen finns objektiv evidens för. Tännsjö applicerar sedan denna distinktion på frågan om Guds existens och konstaterar snart att det finns objektiv evidens för Guds icke-existens, men att det ändå kan finnas subjektiva rationella skäl för en person att tro på Gud. Evidensen för påståendet att Gud inte existerar består enligt Tännsjö kort och gott i att det inte finns någon lösning på teodicéproblemet.

Men går det verkligen att införa en robust distinktion mellan objektiv evidens och subjektivt berättigad tro när det gäller abstrakta filosofiska argument? Postulerar Tännsjö inte här bara påståenden för vilka han menar att det finns en föregiven objektiv evidens, vars sanning han menar styrks med hjälp av till exempel intersubjektivt upprepbara tankeexperiment, för att sedan helt fräckt skilja mellan sådana påståenden och subjektivt berättigad tro?

Distinktionen återkommer senare också i bokens slut. En hel del tycks hänga på den. Uppenbarligen vill Tännsjö med hjälp av sin distinktion undvika en position där var och en av oss bara är hänvisade till vår egen berättigade tro. I ett sådant fall finns det inte några absoluta eller universella filosofiska sanningar som tronar någonstans långt borta och som förnuftet kan sträcka sig efter. I Tännsjös metafilosofiska modell testas filosofiska argument i ett socialt isolerat metafysiskt laboratorium, där politiska-aktivistiska element aldrig inverkar på resultatet. Politisk aktivism är enligt detta synsätt ett resultat och en tillämpning av ett tålmodigt filosofiskt tänkande, men det omvända förhållandet kan aldrig gälla. Det finns hos Tännsjö, liksom hos hans analytiskt filosofiska kollegor i övrigt, därför en distinkt åtskillnad mellan det politiska-aktivistiska å ena sidan och det filosofiskt giltiga å det andra. I detta avseende är han arvtagare till ett liberalt upplysningstänkande snarare än ett marxistiskt.

Tännsjös självbiografi är skriven med gott självförtroende. Man hittar inte här så mycket av uppgörelser med tidigare radikala politiska ställningstaganden. Boken är inget bidrag till renegatlitteraturen. Tännsjö står inte med mössan i handen. I och med att han inte var maoist har Tännsjö inte, tycks han mena, något att plikta för. I förordet slår han tvärtom fast att han och hans radikala generationskamrater i grunden hade rätt. Ibland blir denna brist på självrannsakan iögonfallande. I kapitlet med rubriken ”Skamliga resor” skildras bland annat ett absurt besök i Nordkorea, som Tännsjö gjorde tillsammans med filosofkollegan Hans Mathlein under sommaren 1981. Tännsjö skildrar ingående den kritiska distans som han menar att han höll till den Nordkoreanska regimen och den officiellt påbjudna juchefilosofin.

Men varför åkte de då över huvud taget dit? Varför gav de på detta sätt sitt indirekta stöd till en fruktansvärd diktatur? Det framgår aldrig. I Bo Hammars Ett långt farväl till kommunismen (1992) dyker Tännsjös Nordkorearesa upp i förbigående. Enligt Hammar tyckte Tännsjö att det var ”mycket fint” i Nordkorea. Tännsjö ska också ha glatts åt avsaknaden av ”kommersiell hysteri och att det t.ex. bara fanns en enda sorts tekopp i affärerna”. Tännsjös och Mathleins Nordkorearesa omnämns även i en notis i Filosofisk tidskrift från 1981. Här framkommer ingen kritik av Nordkorea alls, tvärtom uttrycks beundran: ” – Vi togs emot som statsmän, berättar Mathlein och Tännsjö, en ovan upplevelse för filosofer. Vi gjorde många lärorika studiebesök i hela norra Korea. Det sociala uppbygget (skolor, daghem, bostäder), möjliggjort genom en hårt styrd planekonomi, imponerade mycket”. De ser också fram emot ”fortsatt filosofiskt utbyte mellan Pyongyang och Stockholm”. Kanske kunde ändå en mer självprövande attityd stundtals ha varit på sin plats i Vänsterdocenten.

Allt som allt är denna självbiografi ett stimulerande arbete, som i likhet med Tännsjös övriga mer populära filosofiska produktion tvingar läsaren att tänka igenom de frågor han diskuterar och försöka formulera egna svar. Det gäller kanske i synnerhet för dem för vilka varken vänsterradikalism eller utilitarism omedelbart framstår som tilltalande lösningar. Mycket mer än så kan man inte gärna begära av en offentlig intellektuell.

Publicerad i Respons 2017-4