Den Kinesiska regimen vill påverka yttrandefriheten i Väst

Den kinesiska regimen har inte tvekat att öppna plånboken för att ta sig in på utländska skolor och universitet och genom denna verksamhet försöka styra vad som sägs i för den känsliga politiska frågor. En annan kanal för påverkan är den organisation som kinesiska utlandsstudenter måste ansluta sig till och som finansieras och får politisk vägledning av kinesiska myndigheter. Regimen får också västerländska akademiska förlag att bedriva självcensur genom hotet att de annars ska stängas ute från den kinesiska marknaden.

Till Sveriges radios program ”Kaliber” i april i år sade Per Svensson, kommunstyrelsens ordförande i Falkenberg: ”Det är jättemärkligt att vi har undervisning i kinesiska som inte är källkritisk och där en lärare från Kina får stå helt oemotsagd och ge sin version av hur Kina fungerar och hur samhället ser ut.” Han tillade att vi inte kan ha det så i den svenska skolan och att Falkenberg därför har avslutat avtalet om det så kallade Konfuciusklassrum som funnits vid stadens gymnasium sedan 2012.

I slutet av förra året meddelade likaledes Luleås tekniska universitet att man inte kommer att förlänga samarbetet med Kina gällande sitt Konfuciusinstitut, som är det sista av de fyra som funnits vid svenska universitet och högskolor. Därmed blir Sverige sannolikt det första europeiska land, där alla Konfuciusinstitut och Konfuciusklassrum som tidigare öppnats nu har stängts.

Därmed blir Sverige sannolikt det första europeiska land, där alla Konfuciusinstitut och Konfuciusklassrum som tidigare öppnats nu har stängts.

Utvecklingen är ironisk med tanke på att det var i Sverige som det första Konfuciusinstitutet utanför Asien slog upp portarna, nämligen vid Stockholms universitet 2005. Institutet i Stockholm var också det andra i Europa att stängas efter att Hanban, den institution inom kinesiska utbildningsdepartementet som administrerar de kontroversiella instituten och klassrummen, ställt allt större krav på kontroll över verksamheten.

Liksom alla andra Konfuciusinstitut världen över finansierades det i Stockholm delvis av Kina, som även bistod med betalda lärare och undervisningsmaterial. Men när avtalet skulle förnyas i slutet av 2014 ville Hanban att ledamöter, föreståndare och stadgar skulle bestämmas av institutets styrelse, som i sin tur nu skulle utses av Stockholms universitet tillsammans med Hanban, i stället för som tidigare av universitet på egen hand. Det nya avtalet skulle även innebära att institutet blev ekonomiskt självständigt. Allt detta var oförenligt med svensk lagstiftning om högre utbildning, noterade rektor Astrid Söderbergh Widding, och sade upp samarbetet.

Till skillnad från liknande initiativ som British Council eller tyska Goethe-Institut, som bedriver sin verksamhet utanför värdlandets lärosäten, kontaktar Hanban i stället skolorna direkt med pengar, lärare och undervisningsmaterial. Verksamheten bedrivs sedan på campus i värdländerna. Det innebär i praktiken att institut som finansieras av en utländsk regim tillåts verka inom ramen för västerländska universitet och högskolor. Icke desto mindre har instituten välkomnats med öppna armar av lärosäten som inte haft resurser eller kunskap att expandera kinesisk språkundervisning i takt med efterfrågan, detta särskilt efter den globala finanskrisen för ett drygt årtionde sedan, när många universitet drabbades av minskade anslag och intäkter.

Från kinesiskt håll har man inte tvekat att öppna plånboken för att ta sig in på de utländska skolorna. Enligt Hanbans senaste tillgängliga årsrapport fanns det 548 Konfuciusinstitut och 1193 Konfucius-klassrum i 154 länder vid slutet av 2018. De ofta förbisedda, men potentiellt mer försåtliga klassrummen är en motsvarighet till instituten, som etableras i grundskolor och på gymnasienivå.

Fokus ligger på expansion i Väst snarare än i utvecklingsländerna. I Europa finns 182 institut och 341 klassrum fördelat på 43 länder. På de amerikanska kontinenterna återfinns 161 institut och 595 klassrum, med USA som det i särklass största värdlandet. Enligt Hanban har över 100 000 kinesiska lärare, chefer och frivilliga skickats till utländska lärosäten. Man uppger sig även ha utbildat 460 000 lokala lärare i andra länder.

Från kinesiskt håll beskrivs verksamheten som språkundervisning med inslag av utbildning i kinesisk kultur. Men i realiteten flyttar den kinesiska censuren in på lärosätena tillsammans med instituten och klassrummen. Där råder exempelvis förbud mot att diskutera ämnen som Taiwan, Tibet, massakern vid Himmelska fridens torg eller situationen gällande mänskliga rättigheter i Kina.

För en fingervisning om hur dessa ämnen hanteras är det bara att lyssna på den intervju som Sveriges radios ”Konflikt” gjorde med Gui Congyou, Kinas ökände ambassadör i Stockholm, i juni 2018. Han menade att institutens lärare är skyldiga att ”förmedla fakta” till de elever som frågar om Himmelska fridens torg samt att de kinesiska lärarna också har ett ansvar att förmedla samma fakta om denna massaker till svenska lärare – det vill säga ”fakta” som säger att en liten grupp studenter 1989 utnyttjades av främmande makt för att störta kommunistpartiet, och därmed bröt mot Kinas konstitution.

Direktiven kommer från högsta ort. Redan 2009 betecknade Kinas propagandachef Li Changchun Konfuciusinstituten som ”en viktig del av Kinas propagandaplan för utlandet”. Hans efterträdare Liu Yunshan kallade några år senare instituten för en ”andlig motorväg” som uppkommit vid precis rätt tillfälle och ska användas för att aktivt utkämpa propagandakrig internationellt. När uttalandena gjordes satt de båda männen i kommunistpartiets politbyrås ständiga utskott och tillhörde därmed den dryga handfull politiker med mest makt i hela Kina.

Det är oklart hur många tiotals miljarder kronor Hanban hittills har satt sprätt på. Men det är tydligt att institutionen bara är ett steg i ledet i den kinesiska regimens ambition att påverka innehåll och yttrandefrihet vid västerländska universitet. Denna ambition har blivit allt tydligare sedan Xi Jinping blev landets president 2013. Xi har själv framhållit utlandsstudenter som en viktig grupp för att verkställa ”den kinesiska drömmen” – den främsta av presidentens många politiska slogans för att återta vad som anses vara Kinas rättmätiga plats inom den globala stormaktspolitiken.

I ett dokument från Kinas utbildningsministerium i januari 2016, underströks vidare att utlandsstudenter alltid ska följa partilinjen och sprida ”positiv patriotisk energi” vid utländska universitet. Samma dokument framhöll även vikten av att etablera ett nätverk för att länka samman de kinesiska studenterna med landets ambassader och konsulat. Syftet sades vara att studenterna ska ”känna av moderlandets närvaro” även utanför Kinas gränser.

Ett sådant nätverk finns redan. Det heter China Students and Scholars Association (CSSA) och etablerades redan i slutet av 1970-talet, när Kina började skicka studenter utomlands efter den kaotiska kulturrevolutionens slut. Redan på 1990-talet anklagades CSSA för spionage och omstörtande verksamhet av tjänstemän vid Kanadas migrationsverk. Myndigheten menade att en av organisationens ordföranden rapporterade till Kinas ambassad om kinesiska studenter som ansågs vara prodemokratiska. 2005 identifierade belgiska myndigheter en spion och likaledes CSSA-medlem vid Katholieke Universiteit Leuven, som sades koordinera industrispionage i flera europeiska länder.

Från slutet av samma årtionde märktes allt fler öppna, politiska aktioner från CSSA. Vid Columbia University i New York anordnades protester mot ett seminarium om mänskliga rättigheter i Kina, som man ville stoppa för att ”försvara moderlandets heder och värdighet”. Vid Duke University i North Carolina förföljdes en kinesisk student som blott försökt agera medlare för att stoppa bråk i samband med en demonstration för Tibet.

”CSSA tillhandahåller en rad mer eller mindre användbara tjänster till kinesiska studenter utomlands, som möjlighet till nätverkande, kulturella evenemang och konsulär information. Men samtidigt tjänar de också som den kinesiska partistatens ögon och öron”, säger Andreas Fulda, verksam på Asia Research Institute vid University of Nottingham, till Respons.

Han menar att många av studentnätverket CSSA:s avdelningar sannolikt är relativt passiva och möjligen leds främst av studenterna själva, men framhåller att en rad fall, i vilka medlemmarna på ett aggressivt vis främjar kommunistpartiets intressen, visar att CSSA utgör ”latenta nätverk” som kan mobiliseras av både studentaktivister och partistaten.

Och på senare år – efter uttalanden likt de från Xi Jinping och Kinas utbildningsministerium ovan – har CSSA allt oftare mobiliserats på detta vis. Det har av naturliga skäl främst märkts i länder med många högt rankade universitet och utbildningar på engelska. I Australien studerar nu cirka 130 000 kineser, vilket är omkring en tredjedel av alla utländska studenter i landet. Gruppen utgör således en viktig del av intäkterna för australiska universitet och högskolor, särkilt som kinesiska studenter i motsats till de inhemska ofta betalar fulla studieavgifter.

På Kinas nationaldag 2016 kunde upprörda kinesiska studenter vid Australia National University i Canberra ses riva ner affischer med information om massakern vid Himmelska fridens torg. Aktionen fick inga påföljder, vilket sannolikt var en bidragande anledning till att flera liknande fall utspelade sig runtom i landet året därpå. Bland annat filmades en professor vid australiska University of Newcastle när han refererade till Taiwan som ett land. Filmen publicerades av lokal kinesiskspråkig media, varpå Kinas konsulat uppmanade universitet att ”agera omgående”.

Vid University of Sydney Information Technology hamnade en föreläsare i skottgluggen sedan han råkat använda en karta där delar av Himalaya, som Kina gör anspråk, på låg innanför den indiska gränsen. Liksom filmen om professorn och Taiwan spred sig denna karta som en löpeld på sociala medier, tillsammans med information om föreläsaren som snart såg sig nödgad att utfärda en ursäkt.

För kinesiska utlandsstudenter är det det obligatoriskt att registrera sig vid Kinas ambassader och konsulat, som sedan organiserar studenterna i avdelningar och grupper inom CSSA.

För kinesiska utlandsstudenter är det det obligatoriskt att registrera sig vid Kinas ambassader och konsulat, som sedan organiserar studenterna i avdelningar och grupper inom CSSA. Organisationen inte bara finansieras utan får också politisk vägledning av kinesiska myndigheter, som samtidigt kan använda CSSA för att övervaka studenterna.

Bara från Australien har otaliga exempel kommit på sådana kopplingar. Lu Lupin, ordförande för CSSA vid University of Canberra, sade 2017 i en intervju med Fairfax Media att hon ”inte skulle tveka” att rapportera andra studenter till ambassaden. En tidigare ordförande för en annan av CSSA:s avdelningar i Australien vittnade i en intervju om hur kinesiska myndigheter finansierar organisationen och hur medlemmar från hela Australien flygs in till Kinas ambassad i Canberra för politiska direktiv.

Så sent som förra hösten rapporterade Australian Broadcast Corporation om dokument från CSSA i Canberra, som gav vid handen att en av organisationens uppgifter är att ”assistera Folkrepubliken Kinas ambassad”. Dokumenten visade att ambassaden finansierar organisationen, vars ledning måste ha regelbunden kontakt med ambassaden. Ett av uppdragen var enligt dokumentet att “älska moderlandet”.

Medan Hanban sorterar under Kinas utbildningsministerium, som alltså är en del av landets regering, kontrolleras CSSA direkt av kommunistpartiet, närmare bestämt av Enhetsfronten, ett departement som rapporterar direkt till partiets centralkommitté. Denna gamla partiavdelning har återupplivats och fått betydligt mer resurser och befogenheter under Xi Jinpings ledning. Presidenten har själv beskrivit departementet som ett magiskt vapen för ”den kinesiska nationens återfödelse”, som är ännu en av hans högtflygande slogans. Enhetsfrontens primära uppgift är att säkerställa stöd för och lojalitet mot kommunistpartiet bland kineser både på hemmaplan och utomlands. En särskild byrå fokuserar på kineser i utlandet. Det inkluderar allt från personer med etnisk kinesisk bakgrund som inte ens har kinesiskt medborgarskap, till studenter som bara vistas utomlands en kortare tid. Enligt en rapport från Financial Times har ”nästan alla” kinesiska ambassader nu personal som jobbar för Enhetsfronten.

Problemen med Konfuciusinstituten uppmärksammades tidigt. Redan 2010 kallade en styrelseledamot vid Osaka Sangyo University institutet vid det japanska universitetet för en ”kulturell spionbyrå” under förhandlingar som ledde till att skolans Konfuciusinstitut tillfälligt stängdes. Université de Lyon stängde sitt Konfuciusinstitut permanent 2013, eftersom dess franska styrelseordförande menade att institutet tog instruktioner från Peking.

Samma år stängdes två institut i Kanada. Förutom de sedvanliga misstankarna uttrycktes ogillande över att personalen förbjöds ha kopplingar till Falun Gong. Detta fick fackföreningen Canadian Association of University Teachers med 70 000 medlemmar att i slutet av 2013 anta en resolution, som uppmanade alla kanadensiska universitet att avstå från samarbeten med Hanban. Föreningens ordförande kallade instituten för ”en förlängd politisk arm av kinesiska myndigheter”, som inte borde ha någon plats vid kanadensiska universitet.

Detta gav ringar på vattnet. Året därpå publicerade fackföreningen för amerikanska universitetsprofessorer en rapport som uppmanade alla högskolor att stänga sina Konfuciusinstitut, eller åtminstone omförhandla avtalen för att slå vakt om den akademiska friheten. 2014 avbröt University of Chicago samtalen om att förlänga avtalet för sitt institut, sedan Hanbans burdusa generaldirektör Xu Lin skrutit i en av kommunistpartiets tidningar om att hon skrämt universitetsledningen till lydnad under förhandlingarna.

Xu Lin, som fortfarande leder Hanban, har gjort sig ökänd för kompromisslöshet och översitteri. I en händelse, som sades ha bidragit till Stockholms universitets beslut att stänga sitt Konfuciusinstitut, höll hon kvar ett tv-team från BBC i en timme för att genom diverse påtryckningar försöka få dem att censurera en intervju. Reportern hade ställt en fråga om en akademisk konferens i Portugal, där en vansinnig Xu samlat in programblad för korrigering på grund av att en sponsor benämnts som taiwanesisk snarare än kinesisk.

Motsättningarna har eskalerat. Bara under 2018 och 2019 stängde omkring 20 Konfuciusinstitut i USA. Universitet i Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien och Danmark har också avslutat sina samarbeten med Hanban. Så sent som förra hösten rapporterades att Song Xinning, tidigare chef för Konfuciusinstitutet vid Vrije Universiteit i Bryssel, belades med reseförbud i hela Schengenområdet sedan belgisk säkerhetstjänst uppmärksammat att institutet använts för att rekrytera spioner för Kinas räkning. Enligt den belgiska tidningen De Morgen hade Song även betalat kinesiska studenter och affärsmän med kinesisk bakgrund att agera informatörer.

Kanske på grund av en mer hemlighetsfull natur, och möjligen de utåt sett harmlösa aktiviteterna, tog det något längre tid innan studentnätverket CSSA började betraktas med samma granskande blickar som Hanban. Förvisso avregistrerades CSSA tillfälligt från Cambridge University 2011, efter att ambassaden spelat en problematisk roll när en ny ordförande skulle utses. Detsamma hände 2015 vid Columbia University, efter upprepade varningar om allt från finansiella till politiska ärenden. Ändå har CSSA till helt nyligen lyckats undvika rampljuset, trots sin status som den enda eller i alla fall största studentorganisation på lärosäten världen över som finansieras och vägleds av en utländsk regim. Enligt Andreas Fulda beror detta delvis på att CSSA – även om organisationen är beroende av kommunistpartiets stöd och därmed även underkastad dess ledning – inte kontrolleras av partiet i sina dagliga aktiviteter.

Samtidigt har organisationens storlek och inflytande vuxit snabbt. I USA, där cirka 360 000 kineser studerade just före utbrottet av covid-19, finns nu över 150 avdelningar av CSSA. En mycket uppmärksammad incident i maj 2017 fick dock hela den akademiska världen och många politiker att haja till.

Den kinesiska utbytesstudenten Yang Shupings tal under skolavslutningen vid University of Maryland verkade oskyldigt, då hon leende i sin svarta examenshatt tackade för den “rena luft och yttrandefrihet” hon åtnjutit under sin studietid där. Men andra studenter upplevde detta som en attack på Kina och gick i sin tur till full attack mot Yang. Hennes inspelade tal lades ut på internet, tillsammans med en film framtagen av CSSA där tiotals andra kinesiska studenter uppgav anledningar att vara stolta över sitt land. Yangs tal ägde dessutom rum mindre än en månad före Dalai Lamas tal på terminsavslutningen vid University of California, San Diego, ett tal som CSSA, efter instruktioner från Kinas konsulat i Los Angeles, sedan länge försökt stoppa genom att hota med att ”vidta åtgärder”.

De är välkomna tillbaka till Kina om de ”älskar moderlandet från hjärtat” och är villiga att göra en insats för nationen, tillade talesmannen med bestämd röst.

På sociala medier tog en enorm hatstorm form. Yang Shuping kallades för hora och varnades för att återvända till Kina. Man uppmanade till att ta reda på var hennes familj bor och vad de arbetar med. Smutskastningen spreds snart till statliga kinesiska medier. Partitidningen Folkets Dagblad, en av världens största tidningar, anklagade henne för att fjäska, sprida rykten och ljuga. I dess mer tabloidartade utgåva Global Times beskrevs Yang som omogen och elak. Kinesiska utlandsstudenter måste alltid göra sitt bästa för att ”skydda” sitt land, påpekade en tidigare ordförande inom CSSA som tidningen intervjuade. Det tog heller inte långt tid för myndigheterna att ställa sig bakom kritiken av Yang Shuping. När saken kom upp på en presskonferens, sade Lu Kang, talesman för Kinas utrikesministerium, att utlandsstudenter måste visa ansvar när de uttrycker sig offentligt. De är välkomna tillbaka till Kina om de ”älskar moderlandet från hjärtat” och är villiga att göra en insats för nationen, tillade talesmannen med bestämd röst.

Påtryckningarna fick till slut Yang Shuping att göra avbön i form av en offentlig ursäkt på Kinas största mikroblogg Sina Weibo. Hon skrev där bland annat att hon är stolt över sitt älskade moderlands utveckling samt att hon lärt sig sin läxa.

Tillsammans med incidenterna i Australien samma år, och den försämrade relationen mellan de båda länderna efter att Donald Trump valdes till USA:s president, har CSSA på allvar hamnat i blickfånget i USA. FBI:s ordförande Christopher Wray varnade i början av 2018 för att kinesiska studenter bedriver spionage på amerikansk mark. En rapport från kongressutskottet U.S.-China Commission samma år menade att CSSA aktivt utför Enhetsfrontens arbete samt försöker dölja den politiska vägledningen från ambassader och konsulat.

CSSA pekades också ut i vicepresident Mike Pences uppmärksammade så kallade ”oktobertal” 2018, som fortfarande ses som ett tidigt kvitto på vad många i dag beskriver som ett nytt ”kallt krig” mellan USA och Kina. I talet, där kommunistpartiet fick skarp kritik på flera punkter, framhölls CSSA som en organisation vilken rapporterar till kinesiska ambassader och konsulat, när kinesiska studenter eller till och med amerikanska universitet avviker från partiets linje.

Åtgärder har på flera håll börjat tas även mot CSSA. Kanadensiska McMaster University upphävde 2019 dess status som studentorganisation på grund av koordineringen med Kinas konsulat. Detta skedde efter att organisationen anklagat en kanadensisk aktivist för ”separatism” när vederbörande uppmärksammat brotten mot mänskliga rättigheter i Xinjiang. Den kommitté som övervakar de kanadensiska underrättelsetjänsternas samlade verksamhet har vidare varnat för att CSSA:s aktiviteter utgör hot mot såväl yttrandefrihet som mötesfrihet i Kanada.

Sverige har varit förskonade från liknande skandaler, då situationen här ser något annorlunda ut. Sedan studieavgifter för utomeuropeiska studenter infördes 2008, blev svenska universitet en mindre attraktiv destination för kineser. Därför finns det bara omkring 2 500 kinesiska studenter i Sverige i dag, vilket icke desto mindre är en av de allra största grupperna av utlandsstudenter. CSSA finns registrerat vid sex svenska universitet och högskolor. En av organisationens tidigare ordföranden vid Handelshögskolan i Stockholm, har på Linkedin uppgett att CSSA fick vägledning och styrning av utbildningssektionen vid Kinas ambassad i Stockholm.

För någon med kunskap om den kinesiska partistaten är mekanismerna bakom medlemmarnas agerande i CSSA inte särskilt svåra att förstå. Till att börja med är den kinesiska propagandan i många fall väldigt effektiv. Många studenter drivs sannolikt av en genuin patriotism, låt vara att den ofta kan liknas vid ett flockbeteende som framkallats av regimens informationsmonopol. Vidare finns det personliga vinster att göra som ordförande eller framstående medlem av CSSA. Dessa innefattar såväl nätverkande med myndigheterna, som värdefulla erfarenheter att lägga till i den personliga resumén.

Sist men inte minst, som exemplet med Yang Shuping tydligt visar, finns det väldigt litet att tjäna, men allt att förlora på att som kinesisk utlandsstudent sticka ut hakan. Angiverikulturen inom CSSA skapar självcensur – den allra mest effektiva formen av censur – bland studenterna. Organisationens krav och varningar skapar ofta även självcensur hos universitet som inte vill alienera en viktig inkomstkälla.

Angiverikulturen inom CSSA skapar självcensur – den allra mest effektiva formen av censur – bland studenterna. Organisationens krav och varningar skapar ofta även självcensur hos universitet som inte vill alienera en viktig inkomstkälla.

Det handlar inte bara om studieavgifter. Kinesiska aktörer spenderar stora summor på direkta bidrag till västerländska elituniversitet. Enligt USA:s utbildningsdepartement har kinesiska företag, universitet och medborgare skänkt mer än 900 miljoner dollar till amerikanska universitet sedan 2013. Av dessa har Harvard University mottagit 93 miljoner dollar. Siffrorna bedöms dessutom vara i underkant. I början av 2020 uppgav utbildningsdepartementet att Yale University ensamt hade ”missat” att rapportera 375 miljoner dollar i inkomster från utlandet under de senaste fyra åren, detta efter att departementet påbörjat en utredning om utländsk finansiering av amerikanska lärosäten.

När Andreas Fulda talar om brittiska universitet, säger han att han skulle önska att de var uteslutande allmänt finansierade. Han påminner om hur utrikespolitiska kommittén i brittiska underhuset varnat för att marknadsincitament kan underminera Storbritanniens akademiska frihet. Specifikt uppmanande kommittén den brittiska regeringen att utforska tillvägagångssätt för att skydda universitet från auktoritära länders försök att utöva ekonomiskt inflytande, exempelvis genom tillbakadragen finansiering.

Inte heller Storbritannien har sluppit undan aktioner från CSSA. När aktivisten Anastasia Lin i början av 2017 skulle medverka i en debatt vid Durham University, varnade först den kinesiska ambassaden att detta skulle ”skada relationen” mellan länderna. Ambassaden kontaktade sedan CSSA, som i sin tur direkt kontaktade universitetsledningen för att meddela att Lins medverkan ”skadar känslor och tro” hos de kinesiska studenterna. CSSA påminde även om att Storbritannien med tanke på Brexit behöver vårda sina befintliga handelsrelationer. Andreas Fulda nämner vidare en rapport från tankesmedjan Royal United Services Institute for Defence and Security Studies, som menar att ekonomiskt beroende är kommunistpartiets föredragna metod för att utländska universitet ska censurera och begränsa sig själva. ”Allmän finansiering av brittiska universitet skulle eliminera ett sådant beroende av den kinesiska regimen”, konstaterar Fulda.

Men denna självcensur är inte begränsad till universitetsledningar och studenter. Många utländska forskare och föreläsare är i sitt yrke beroende av tillgången till Kina. Jag har själv hört berättelser från flera akademiker – i Sverige och andra länder – om att de undviker att tala om känsliga ämnen eller ens dela känsligt material på internet av rädsla för att hamna under regimens lupp. Ett inreseförbud eller ett uppsagt samarbete kan vara av största betydelse för forskning och karriärmöjligheter.

Censuren sträcker sig genom hela den akademiska infrastrukturen genom att även inkludera akademiska förläggare. Hösten 2017 uppdagades att Cambridge University Press, världens äldsta förlag med anor från 1500-talet, tog bort 315 artiklar från sitt digitala arkiv i Kina efter ett ultimatum. Landets myndigheter förklarade att om inte artiklar rörande ämnen som Tibet, Mao Zedong och massakern vid Himmelska fridens torg raderades, skulle Cambridge University Press hela arkiv blockeras i Kina.

Censuren ledde, förutsägbart nog, till en kritikstorm. Namninsamlingar påbörjades och det manades till bojkott. Hur kunde ett så aktat namn sälja ut sitt varumärke? Efter bara några dagar blev trycket från den akademiska världen, medier och olika organisationer så stort att Cambridge University Press ändrade sitt beslut och upphävde censuren. Detta ledde heller inte till någon blockering i Kina, trots att statliga medier raljerade över hur universitet och förläggare som inte följer direktiven minsann kan packa ihop och sticka.

Debaclet hyllades således som ett exempel på att det minsann går att stå upp emot Kinas krav. Uppmärksamheten ledde även till att flera andra akademiska förläggare avslöjade att de ställts inför liknande krav. Vissa hade hörsammat kraven, andra hade valt att självmant lämna Kina. Kanske kunde även dessa nu gå samma väg som Cambridge University Press?

Men glädjen blev kortvarig. För bara ett par månader senare, i november 2017, avslöjades att världens största akademiska förlag, Springer Nature, sedan en tid tillbaka raderat över 1 000 artiklar från sitt sökbara arkiv i Kina, detta efter ett liknande ultimatum från kinesiska myndigheters håll: ignorera kraven och allt material görs otillgängligt.

Av rädsla att gå miste om den kinesiska marknaden, utövade alltså världens största akademiska förlag sin egen självcensur.

I stället för att göra en pudel, argumenterade Springer Nature för att man inte alls utövade censur; det handlade blott om att följa lokala lagar och bestämmelser. Man vägrade även att berätta om censurens omfattning eller hur länge den pågått. Av rädsla att gå miste om den kinesiska marknaden, utövade alltså världens största akademiska förlag sin egen självcensur. Insatserna var visserligen högre för Springer Nature än Cambridge University Press. Man samarbetar nämligen med lokala internetföretag som Tencent och har dessutom en omfattande tryckeriverksamhet i Kina. Även denna skulle hotas om man viftade bort regimens krav.

Situationen påminde om hur den kinesiska regimen stoppade regimkritisk litteratur i Hongkong. Det räckte inte med att hösten 2015 kidnappa den svenska förläggaren Gui Minhai och hans kollegor samt skrämma kunderna som köpte politiskt känslig litteratur. Man hotade även stadens bokaffärer och tryckerier, som riskerade att förlora sin verksamhet i och tillgång till Kina om de sålde eller tryckte litteratur som inte föll Peking på läppen.

Metoderna är effektiva och censuren fortsätter. I december 2018 framkom att det brittiska akademiska förlaget Taylor & Francis i ett paket som erbjuds till landets bibliotek tagit bort 83 publikationer som kinesiska myndigheter ansett vara ”olämpliga”. Det var vid detta laget känt att antalet prenumerationer på tjänster och material från Cambridge University Press sjunkit betydligt i Kina under det senaste dryga året.

Även akademisk litteratur i utlandet har drabbats. Ett av de mest omtalade exemplen på detta inträffade 2017, när förlaget Allen & Unwin stoppade utgivningen av professor Clive Hamiltons bok Silent Invasion – How China is Turning Australia into a Puppet State. Hamilton hade tidigare gett ut åtta böcker på Allen & Unwin, som nu kommit på anda tankar med anledning av den hotbild som man upplevde mot såväl förlaget som professorn personligen. Fallet benämndes som första gången någonsin en utländsk makt lyckas stoppa en bokpublicering i Australien.

Kinesisk påverkan vid utländska universitet blev särskilt tydlig i samband med den proteströrelse som startade i Hongkong förra sommaren. Från universitet världen över kom videoklipp på kinesiska studenter som störde seminarium och demonstrationer samt rev ner så kallade ”Lennon Walls” bestående av post-it-lappar till stöd för Hongkong.

Ofta syntes grupper av CSSA-medlemmar dränka andras röster genom att sjunga Kinas nationalsång. Inte sällan slutade kaoset i regelrätt handgemäng, eller efterföljdes av så kallad doxxing, det vill säga offentliggörande online av personlig information om såväl kinesiska som andra studenter, vilka uttalat stöd för demonstranterna i Hongkong.

En ofrånkomlig paradox drogs här till sin spets. Kinesiska studenter bör givetvis ha lika stor rätt som alla andra till yttrandefrihet under sin tid vid utländska universitet. Men samtidigt blir det problematiskt, eftersom dessa friheter utnyttjas för att underminera de institutioner som garanterar samma rättigheter, särskilt i samröre med en regim som aldrig skulle tillåta samma beteende på hemmaplan.

Att högljutt bemöta dessa studenter med anklagelser om hjärntvätt och indoktrinering har ofta visat sig ge motsatt effekt. Risken är att de då i stället dras närmare Peking, stärkta i sin övertygelse om att det västerländska systemet är ute efter att håna och förminska Kina. En mer effektiv, om än mer besvärlig, lösning vore att skapa förutsättningar för kinesiska studenter att tänka kritiskt samt förstå värdet och innebörden av yttrandefrihet.

”Personal på fakulteterna borde visa intellektuellt ledarskap genom att erbjuda skräddarsydda introduktionskurser med information om byggstenarna i ett öppet samhälle”, säger Andreas Fulda. Han framhåller att alla möjliga slags introduktionsaktiviteter äger rum när utländska studenter först anländer till ett västerländskt campus. Dessa handlar ofta om hur man tar sig runt på campus, eller andra praktiska saker i studentlivet. Dock verkar det saknas information om exempelvis kritisk användning av nyhetsmedier, vilket vore nyttigt för elever från länder vilkas regeringar reglerar tillgången till information. ”Då vi tar emot ett växande antal internationella studenter, borde vi säkerställa att de faktiskt får uppleva fördelarna med att leva och studera i ett öppet samhälle. Därför borde vi börja experimentera med mer kreativa former av introduktioner till universiteten”, menar Fulda. Han tilläger att detta ännu bara är början på en svår fråga som kräver en mer kritisk och reflekterande allmän debatt. Samtidigt beskriver han det som ”uppmuntrande” att det nu åtminstone finns en växande vilja bland politiker och politiska beslutsfattare i EU och Storbritannien att i alla fall erkänna problemets existens.

Är den akademiska friheten inom områden som Kina anser politiskt känsliga därmed dömd att gå under också vid västerländska universitet?

Sedan Xi Jinping blev president har den akademiska friheten i Kina försämrats betydligt, liksom tillståndet för en rad andra politiska och civila rättigheter. Det är en utveckling som sammanfaller med att partiets makt över samhället har stärkts, liksom dess ambition att påverka utländska lärosäten. Enligt Institute of International Education fanns det innan coronakrisen över en miljon kinesiska studenter i utlandet. Denna siffra spås öka ytterligare i takt med Kinas ekonomiska expansion.

Är den akademiska friheten inom områden som Kina anser politiskt känsliga därmed dömd att gå under också vid västerländska universitet? Inte nödvändigtvis, menar Andreas Fulda. Han har undervisat utländska studenter från Kina sedan hösten 2007, och minns från tidigare år att kinesiska studenter då mer reflexmässigt tog landet i försvar mot kritik från västerländska föreläsare som man ansåg opassande. På senare år har han dock märkt en viss attitydförändring.

”Nuförtiden kommer det ofta kinesiska studenter till mitt kontor och berättar om hur de upplever att Kina befinner sig vid ett vägskäl”, säger Fulda. Vad han finner anmärkningsvärt är att dessa studenter i regel är från familjer med stora rikedomar eller politiska kontakter, som har tjänat på den nuvarande utvecklingen. Men samtidigt inser de i ökad utsträckning att Kina inte utvecklas på ett hållbart vis under Xi Jinpings ledarskap.

”Jag finner detta fascinerande. Genom att läsa på kinesiska sociala medier, kan man lätt få intrycket att unga kineser blir alltmer ultranationalistiska och i allt större utsträckning stödjer den kinesiska partistaten. Men mina möte offline med kinesiska studenter har gett mig uppfattningen att detta inte är hela bilden”, avslutar Fulda.