Den svenska pedagogikens uppgång och fall

Att Sverige är ensamt i världen med en skolpeng och en utbildningsmarknad som gett oss glädjebetyg och ökad segregation känner nog de flesta till eftersom det är hett ämne i våra medier. Men mindre omskrivet och omdebatterat är hur denna kontroversiella modell påverkat undervisningen. 

I boken Fuskarna, som tilldelades Guldspaden 2025 i kategorin årets bok, berättar journalisten Natalia Kazmierska om hur en ny syn på barn och på utbildning har växt fram. Traditionell katederundervisning och hårdare kontroll av framför allt barn i utsatta områden har kommit på modet. Elevdemokrati har börjat betraktas som onödigt pynt och kritiskt tänkande underordnas fast och objektiv kunskap. Kazmierska beskriver hur detta tar sig uttryck i de skolor hon besöker:

Själva kärnan för den nya auktoritära skolan är att styra hur barn ser ut och rör sig i korridorerna. Lydigheten till systemet är själva målet.

I 2000-talets skola är konkurrensen allt. Skolor lockar sökande med egna ipads, vacker arkitektur eller få lektioner och inom många skolkoncerner utformas pedagogiken i ekonomismens anda för att bli så billig som möjligt. Enligt Kazmierska beskriver Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson dess digitala pedagogik som en filosofi om hur medborgare tar makten över sitt eget lärande. Men barn på deras skolor lämnas ensamma vid sina skärmar, lokalerna krymper och lärarna avprofessionaliseras när lektioner stöps enligt samma koncept. Allt detta gör skolan billig i drift. Kazmierska konstaterar: 

Att lärarrollens auktoritet urholkats de senaste decennierna brukar förklaras med att eleverna och deras vårdnadshavare saknar respekt.
I själva verket var det företagen som inledde denna förslumning av yrket.

Hur hamnade vi här? År 1882 publicerades skriften Realism i undervisningen. Författaren »Uffe« pläderade för en skola i kontakt med omvärlden, där elevernas bildning var det centrala. Barnen skulle få kunskap om sociala företeelser, olika religioner, konst- och kulturhistoria. Skolans mål var att utveckla eleverna som människor och undervisningen skulle levandegöras och varieras. Bakom signaturen Uffe stod lärarinnan Anna Sandström och hennes upprop fick stort genomslag. 

Den obligatoriska skolgången lagstadgades 1842, vilket föranledde en omfattande rekrytering av lärare. Eftersom lärar­utbildningen till skillnad från övriga utbildningsvägar och karriäryrken öppnades för kvinnor kom många av Sveriges allra skarpaste hjärnor att befinna sig inom det svenska utbildningsväsendet i slutet av 1800-talet. Dessa kvinnor kom att bidra till ett skifte i synen på barndomens värde, utbildningens syfte och hur undervisning kunde bedrivas.

Utmärkande för deras pedagogik var en djupt humanistisk syn på barn och ungdomar, med idéer om elevinflytande, sammanhang, gemenskap, utrymme för individuella olikheter och en undervisning som både var lustfylld i stunden och förberedde för en aktiv framtid. 

Skolans mål var att utveckla eleverna som människor och undervisningen skulle levandegöras och varieras.

En av de manliga lärarna i kretsen kring Uffe var Fridtjuv Berg. Han blev senare riksdagsledamot för Liberala samlingspartiet och ecklesiastikminister 1905–1906 och 1911–1914. Genom honom lyftes »Uffes« idéer till liberal politik och fördes in i styrdokument för såväl folkskolan som de allmänna läroverken. Många av de kvinnliga lärare som drev på den pedagogiska nydaningen var engagerade liberaler och många av dem startade egna flick- eller samskolor vars försök med moderna pedagogiska principer fick stor betydelse för det svenska skolväsendets utveckling. Mycket av det som dessa pedagogiska föregångare tänkte och genomförde skälls i dag för flum, inte sällan av deras ideologiska anförvanter bland dagens liberaler. 

Om vi med pedagogik menar föreställningar om hur undervisning bäst bedrivs har ämnesområdet existerat åtminstone sedan antiken. Som akademisk disciplin är det betydligt yngre. Under det tidiga 1800-talet bedrevs viss pedagogisk forskning i Sverige men först i slutet av samma sekel lades de första avhandlingarna fram – inom filosofiämnet. Kring sekelskiftet 1900 började röster höjas för att pedagogiken borde frigöra sig från filosofin, vilket blev verklighet 1907 i Uppsala. Den nya vetenskapliga disciplinen tog sig an både vad målet med lärandet är och hur ska det gå till. Några universallösningar ansågs inte finnas. Men nu, nästan 120 år senare, är vi alltså tillbaka i idéer om en standardiserad undervisning.

1946 års skolkommission gjorde demokratifostran till en av skolans främsta uppgifter – med andra världskrigets fasor i färskt minne. Målet var att fostra medvetna och ansvarstagande samhällsmedborgare i John Deweys anda. I linje med Alva och Gunnar Myrdals sociala ingenjörskonst blev samtidigt beteendevetenskapen i allmänhet och en mild form av behaviorism i synnerhet en dominerande psykologisk och pedagogisk riktning. Med beteendevetenskapliga metoder skulle människor styras mot lycka, prestation, demokratiskt sinne och gott uppförande.

Under 1960-talet stärktes behaviorismens ställning. I forskarantologin Pedagogikens politik (2024) exemplifieras detta med Åke Bjerstedt, då professor i pedagogik vid lärarutbildningen i Malmö. Han ville med behavioristiska metoder göra den svenska skolungdomen till världsmedborgare med samarbetsförmåga och optimal auktoritets- och propagandaresistens. Under 1970-talet kom emellertid de liberala flick- och samskolornas undervisningsmetoder åter på modet. Elevdemokrati, tematisk undervisning och grupparbeten skulle skapa elever som var på samma gång väluppfostrade och förmögna till kritiskt och självständigt handlade. Samma mål, andra metoder.

Ända sedan de liberala flickskolelärarinnornas tid har en debattstrid pågått mellan två pedagogiska läger med skilda kunskapssyner och ideala undervisningsmetoder. De har kallats »progressivister« respektive »traditionalister«. Anna Sandström var progressivist, liksom Ellen Key, som kring förra sekelskiftet blev världsberömd med sin bok Barnets århundrade som skapade intresse för de svenska progressivisternas idéer. Traditionalisterna har ingen i dag lika känd banérförare från så långt tillbaka i tiden, kanske för att de vid den tiden utgjorde etablissemanget. Först i slutet av 1900-­talet, när progressivismen hade ett relativt starkt tolkningsföreträde inom politik och praktik började enskilda politiker och opinionsbildare propagera för en mer traditionell skola, eller med deras ord en kunskapsskola. Namn som Göran Persson, Jan Björklund och Hans Bergström betonade vikten av katederundervisning, tydlig ämnes­uppdelning, mindre elevinflytande och mindre fokus på värden och förmågor.

Tonläget har ofta varit högt mellan de båda lägren och förvrängningar av motståndarnas ståndpunkter frekvent förekommande – och striden fortgår än i dag. I boken Till kunskapens försvar (2022) hävdar Hans Albin Larsson, professor emeritus i historia och utbildningsvetenskap att »inte så få« processinriktade – det vill säga progressivt verkande – pedagoger hävdat i decennier att faktakunskaper är onödigt och att läraren inte behöver kunna så mycket utan mest finnas till hands. En beskrivning som vad jag kan finna saknar stöd i forskning.

För någon som befinner sig utanför stridens epicentrum är det ibland svårt att helt förstå vad den egentligen handlar om. Hans Albin Larsson är till exempel inte nådig i sin kritik av progressivismens syster konstruktivismen som han väljer att definiera på ett tämligen försåtligt sätt:

Inom pedagogik kan det ses som en åsiktsriktning med det huvudsakliga synsättet att människor själva skapar och konstruerar kunskap i samspel med sin omvärld. Detta avviker från många andra synsätt, enligt vilka kunskap kan förmedlas från individ till individ, exempelvis från en lärare, en bok eller en föreläsning. 

Kunskap kan självklart förmedlas från en individ till en annan, men om inte kunskapen tar fäste i den mottagande parten har ju i slutänden ingen kunskap överförts. Hur kan denna självklarhet bli föremål för bittra anklagelser?

Det är också häpnadsväckande att en professor i utbildningsvetenskap kan avfärda relationell kompetens och ledarförmåga som »enkla uppgifter«. Hans Albin Larssons raljans gör att hans historieskrivning stundvis blir svår att ta på allvar. I detta speglar han på ett utmärkt sätt hur skoldebatten låtit sedan slutet av 1970-talet, då man började påstå att progressiva idéer på ett negativt sätt hade dominerat skolan under 1900-talet.

I Striden om den goda skolan (2019) berättar Magnus Hultén (som undertecknad inte är släkt med) om hur den så kallade Kunskapsrörelsen föddes i Sverige. Den annonserade sin existens genom ett upprop i form av en annons i Dagens Nyheter 1979. I den propagerade de för att skolan skulle börja sätta kunskapen i centrum. Undertecknade gjorde personer från både högern och vänstern samt prominenta kulturpersonligheter som Lars ­Gustafsson och Jan Myrdal. 

Kunskapsrörelsen och kampen mot progressivismen hade sitt ursprung i USA. Enligt Magnus Hultén var en av drivkrafterna att många lärare såg betoningen av pedagogiska arbetssätt och tematisk undervisning som ett hot mot deras professionella bas i akademiska ämnen. Tidsmässigt sammanföll de också med den nyliberala och nykonservativa våg som drog fram över västvärlden under 1980-talet.

Kunskapsrörelsen i Sverige bestod först av Föreningen för Kunskap i skolan (FKS) och splittrades i två när Aktionsgruppen för Kunskap i Skolan (AKS) bröt sig ur. AKS präglades till en början av socialdemokrater som valt att lämna FKS, men de rekryterade även medlemmar från högern och blev under 1980-talet högerns skolpolitiska idéorgan. I föreningens tidskrift Äpplet presenterades det program som AKS tagit fram. Skolan skulle förmedla humanistisk bildning och slå vakt om det västerländska kulturarvet genom ämnena svenska, historia och litteraturhistoria, och arbeta med tydliga sociala normer, ordningsbetyg, differentiering i högstadiet, valfrihet i fråga om skolform och en skolpeng som följer eleven.

I Äpplet förmedlades en mörk bild av svensk skola, och svenska skolpolitiker påstods blunda för problemen. Motståndare till Kunskapsrörelsens idéer beskrevs i tidskriften som »kunskapsfientliga salongspedagoger«, »kunskapsnihilister« och »vinglösa pingviner« som skulle »kläs av i all sin ynkedom«.

Kunskapsrörelsen fick stort genomslag i media. I sin historieskrivning menar Hultén att kunskapsbegreppet blev ett slagträ i debatten men att kampen egentligen inte handlade om att vara för eller emot kunskap, utan om en ideologisk syn på skolans uppgift och på vad som räknas som viktig kunskap. Den rörde också något annat, nämligen skolans undervisningsformer som de beskrevs i den då nya läroplanen Lgr 80.

I Lgr 80 förordades tematiskt upplagda och ämnesintegrerade studier med utgångspunkt i elevernas erfarenheter. Innehållet skulle struktureras utifrån deras intressen, erfarenheter och behov, snarare än efter ämnets akademiska uppbyggnad. Men faktakunskap framställdes ingalunda som onödig vare sig hos lärare eller elever. Lgr 80 stadgade snarare att undervisningsformer också spelar roll och att sådant som att klara av olika sätt att arbeta eller att syntetisera kunskap är kunnande värt att ta på allvar. Ändå var kritiken mot Lgr 80 ganska bred och relativt samstämmig. I läroplansutredningen 1991 skrev Läroplanskommitténs sekreterare Ingrid Carlgren att Lgr 80 kunde sägas stå för en relativistisk kunskapsuppfattning: »Jag har min kunskap så har du din.« Det undersökande arbetssätt som Lgr 80 förespråkade, menade hon, riskerade dessutom att bidra till kunskapsrelativiseringen och därmed försvåra elevernas lärande. Så här i efterhand kan man dock konstatera att hennes slutsats är långt ifrån självklar. Elevaktiva arbetssätt hade lyfts fram redan i 1962 års läroplan, efter ett långt utredningsarbete på 1950-talet. Kanske var det alltså inte Lgr 80 som var det stora problemet utan hur den uttolkades i klassrumspraktiken.

Läroplanen Lpo 94 beskrevs när den kom som en ämnesstrukturerad läroplan, till skillnad från Lgr 80, och hösten 1992 publicerade Svenska Dagbladet en ledare med rubriken »Flumskolans död«. I texten meddelades att Kunskapsrörelsen hade beslutat lägga ned sitt arbete eftersom målet var uppnått: ett styrdokument för en kunskapsskola. I dag framställs det likväl som att det var med Lpo 94 som »flummet« på allvar infördes i den svenska skolan. Hultén ser denna historiska ironi som ett exempel på »en utveckling där positionerna alltid kan flyttas fram och där det alltid finns rester av flumskolan kvar att bekämpa«. Att visionen om kunskapsskolan inte har förverkligats beror enligt detta synsätt på att det fortfarande finns progressiva lärare, lärarutbildningar och pedagogiska forskare som motverkar den. 

Först i slutet av 1900-­talet, när progressivismen hade ett relativt starkt tolkningsföreträde inom politik och praktik började enskilda politiker och opinionsbildare propagera för en mer traditionell skola, eller med deras ord en kunskapsskola.

Men hur illa var det egentligen ställt med elevernas kunskaper på 1980-talet? PISA-mätningarna hade ännu inte dragit i gång men svenska elever presterade över genomsnittet i de internationella tester som Sverige deltog i. Även i de första internationella mätningarna på 1990-talet gick det bra för svensk skola. Det var i stället parallellt med den alltmer marknadiserade kravskolans framväxt, och i takt med att skolans värdebaserade mål sattes på undantag, som resultaten började sjunka. Mätningarna Timss och PISA gjordes ändå snabbt till argument för en viss typ av pedagogik: en traditionell pluggskola. Något som knappast har stöd hos OECD:s utbildningsenhet, som står bakom PISA-testerna. Vid två tillfällen har jag intervjuat OECD:s utbildningschef ­Andreas Schleicher. Han hyllar 1980-talets svenska skola, som han kallar för »the golden standard« för utbildning: en skola som utvecklar elevernas förmågor och sociala kompetenser och som använder varierade arbetsmetoder som tematiskt lärande, ämnesövergripande studier, grupparbeten och elevinflytande.

Trenden mot ökad reglering och ständig uppföljning av elevers lärande är grundpelare i de styrsystem som med en samlingsbeteckning brukar kallas New Public Management. I skolans värld har denna utveckling helt klart förstärkts av de internationella mätningarnas intåg. Det har skett en förskjutning från kunskap som medel för demokrati, samhälls­utveckling och personlig blomstring till ett synsätt där kunskap är ett mål i sig: ett kvitto på att skolan levererar mätbar framgång i den internationella konkurrensen. OECD:s ­PISA-tester har även bidragit till vad som brukar kallas »teaching for the test«, och en insnävad syn på skolans uppdrag.

Läroplanskommittén som bildades inför Lpo 94 ställde bildningsbegreppet i kontrast till den, som de menade, rådande statliga progressivismen. Men i kommittén fanns det olika syn på vad den eftersträvade bildningen egentligen bestod i: Var det en fast och mätbar kunskap eller en pågående process och ett förhållningssätt? 

Såväl den socialdemokratiska regering som tillsatte läroplanskommittén 1990, som den borgerliga regering som tog över den efter valet 1991, önskade sig bort från progressivismens fokus på arbetssätt men behöll delvis samma mål. Eleverna skulle gradvis utveckla sin förmåga att tänka och reflektera över problem. De ideologiskt nyliberala vindarna blåste samtidigt hårda och valfrihet och effektivisering blev ledord som präglade skolpolitiken – och pedagogiken.

De skolreformer som genomfördes under 1990-talet fick stor inverkan på undervisningen i skolan. I en essä i boken Moderna pedagogiska utopier beskriver idéhistorikern ­Shamal Kaveh hur bilden av eleven under denna tid förvandlades till en »tävlande och nätverkande individ som använder sig av alla resurser för sin egen vinning«. Därmed försvann idéerna om kunskapens frigörande potential och utbildningens band till samhället. I stället blev utbildning »en i raden av investeringar som eleven och hennes familj gör«. Enligt Kaveh försvann betydelsen av kön, etnicitet och klass ur skoldebatten och jämlikhet och frihet blev en fråga om rätt eller fel individuella val.

När Hans Albin Larsson i Till kunskapens försvar, beskriver samma tid menar han att ekonomismen kom att bli den förhärskande skolideologin. Undervisningen skulle planeras och genomföras utifrån vad som leder till lägsta möjliga löner och lokalkostnader. Lärarna delades in i arbetslag för att kunna vara varandras vikarier och självstudier blev en viktig del i skolans arbetssätt eftersom det var billigt. 

Ekonomismens genombrott kom i samband med en djup ekonomisk kris och sammanföll i tid med skolreformer som målstyrning och skolpeng – idéer som byggde på New Public Management, som gör gällande att statliga och kommunala institutioner bör drivas utifrån en marknads­logik. Effekten blev dramatisk. Regelverket ändrades så att den kommunala budgeten i praktiken blev styrande för tolkningen av vad som var skolans uppgifter, skriver Larsson. 

Larsson menar vidare att ekonomismen till en början gifte sig med progressivismen. Det gjorde det möjligt att motivera budgetbesparande åtgärder som självständiga elevarbeten med pedagogiska argument. Kritiken mot ekonomismen kom först när progressivisternas idéer började framstå som en belastning, menar han. Men de progressiva såg knappast med blida ögon på ekonomismen heller. Lärarlösa lektioner, bristande stöd till barn med särskilda behov, segregation och mallade lektioner som tar ifrån lärare deras professionella omdöme rimmar helt enkelt inget vidare med progressiva grundidéer som gemenskap, ansvarstagande, kreativitet och alla elevers rätt att blomstra utifrån sina egna förutsättningar. Det är kanske inte orimligt att hävda att delar av den starka kritik som fortfarande riktas mot progressivismen egentligen borde ha ekonomismen, nyliberalismen och New Public Management som måltavlor. 

Det är kanske inte orimligt att hävda att delar av den starka kritik som fortfarande riktas mot progressivismen egentligen borde ha ekonomismen, nyliberalismen och New Public Management som måltavlor.

Under större delen av 1900-talet fanns ett internationellt intresse för svensk utbildning i praktiken och universitetsämnet pedagogik hölls högt i Sverige. Under 1970-talet fick svensk pedagogikforskning internationellt renommé när tongivande forskare som Ulf P Lundgren, Ference Marton och Roger Säljö skrev sina avhandlingar på engelska. 

Samtidigt riktades allt starkare inhemsk kritik mot att rådande pedagogisk forskning fokuserade för mycket på att fostra och överföra värden, och alltför lite på att ge kunskap. Anders Burman, Joakim Landahl och Anna Larsson konstaterar i boken Pedagogikens århundrade (2025) att den svenska pedagogiska forskning som hyllades internationellt bara några år senare kom att ses som skol- och samhälls­omstörtande från både vänster- och högerpolitiskt håll. 

Under 1980-talet började man tala om en »didaktisering« av pedagogiken. Undervisningens teori och praktik kom i fokus, med empiriska studier i klassrummet. Forskaren Roger Säljö utvecklade med inspiration från den ryske pedagogen Lev Vygotskij tankar om det sociokulturella lärandet, och man började uppmärksamma köns- och etnicitetsaspekter. Dessa teorier för lärande och kunskap utmanade under 1990-talet Jean Piagets konstruktivistiska perspektiv.

År 1993 granskade dåtidens motsvarighet till Vetenskapsrådet pedagogikämnet med hjälp av en grupp på fem professorer verksamma i USA, Norge, Danmark, Skottland och Tyskland. På det stora hela gav granskarna en positiv bild av disciplinens tillstånd men påpekade att det fanns vissa problem med resurser och att antalet professorer var lågt, vilket indirekt kan förstås som att man ansåg att pedagogiken förtjänade att stärkas ytterligare. 

Vi står mitt i en våg av extrembehaviorism och extremtraditionalism – och åter är USA förebilden när vi driver mot en mer konservativ skola.

Men hur stor betydelse har pedagogisk forskning, eller för den delen läroplaner och kursplaner, egentligen haft för skolans praktik? I slutet av 1970-talet lanserade sociologen Donald Broady begreppet »den dolda läroplanen«. Begreppet stod för hur skolan överförde fler och delvis andra värden och kunskaper till sina elever än de som stadgades i styrdokumenten. I praktiken gick en stor del av elevernas skoldagar åt till att lära sig lyda, sitta still och stå ut med att ha tråkigt. Skolan hade därmed enligt Broady en socialiserande funktion som säkerställde att de rådande maktförhållandena upprätthölls. 

Donald Broadys essä pekade på hur normer och undervisningstraditioner sitter i skolans väggar och inte låter sig påverkas så lätt. Både svenska och internationella studier från 1980-talet visade att lärarnas provfrågor styrde undervisningen och ofta utgick från en annan syn på kunskap än den som läroplanerna lyfte fram. 

 Även den internationella forskargruppen kring Ference Marton vid Göteborgs universitet skrev om detta. I boken Hur vi lär etablerade de begreppen djup- och ytinriktade studiestrategier och konstaterade att examinationsutformning har en stark inverkan på lärandet och kan styra mot ytliga inlärningsstrategier.  

I Fuskarna tar Natalia Kazmierska Nordic International School (NIS) som exempel på hur en del skolor i dag omvandlats till rena uppfostringsanstalter. Under ett besök i NIS-skolan i Trollhättan ser hon inga spår av barn: inga teckningar på väggarna och inga papier maché-modeller eller grupparbeten om vikingatiden på display. Ägarföretaget Watma vill eliminera alla intryck för att inte påverka kunskapsinhämtandet. Mitt i korridoren står däremot en stor tv-skärm där skolan dagligen uppdaterar resultatet av sitt poängsystem. Eleverna utsätts för ständiga förmaningar, tillsägelser och anmärkningar, men de kan också samla poäng genom gott uppförande. Dessa sammanställs varje vecka på skärmen. 

Kazmierska berättar också om de svenska Jensenskolorna där elever inte får bära kläder som signalerar ett avstånds­tagande från majoritetssamhällets lagar och normer. Och på Internationella Engelska Skolan kan man få en ­»behaviour notice« om man gör något fel. Ofta delas sådana ut till flickor som bryter mot skolans klädkod, exempelvis genom att ha på sig för korta kjolar och plagg med för smala ­axelband eller för djup urringning. Fem anmärkningar på en vecka ger kvarsittning.

Vi står mitt i en våg av extrembehaviorism och extremtraditionalism – och åter är USA förebilden när vi driver mot en mer konservativ skola. Redan i slutet av 1990-talet blev KiPP-pedagogiken (Knowledge is Power Program) omtalad i Sverige för att den med höga krav och sträng disciplin fick eleverna att anamma önskat uppförande. Lärarna bestämde och eleverna lydde. 

Konceptet har plockats upp och utvecklats av många amerikanska så kallade charterskolor. Där får eleverna lära sig att promenera långsamt i korridorerna med böcker under armen och att följa läraren med blicken och röra huvudet i lagom följsamma nickningar, annars förlorar de poäng.

 KiPPs idé är att dåliga livsomständigheter inte ursäktar dåliga skolresultat. »No excuses« kallas modellen och dess ideologiska grundtanke är att förändra fattiga barns beteenden, dels genom fysisk kontroll av hur de rör sig och dels genom att få dem att börja tänka rätt, för att lyckas i samhället. Enligt Kazmierska verkar det emellertid som om uppemot 90 procent av de afroamerikanska eleverna som gått på charterskolor med No excuses-pedagogik aldrig lyckas ta examen från college. När jag själv undersökte en svensk efterföljare till KiPP (Quadricepsprogrammet) visade forskningsstudier att eleverna på de skolor som anammat deras pedagogik visserligen upplevde att studieron blivit bättre och att tryggheten ökat – men de hade fråntagits allt medbestämmande och fick ingen träning i eget ansvarstagande. 

De fostrades till ögontjänare. Och när jag kollade upp hur kunskapsnivåerna påverkats gick det inte att se någon höjning. I en studie som gjorts i två av de mest framgångsrika No excuses-skolorna i New York visade det sig dessutom att undervisningen inte alls var så auktoritär som man förväntat sig. Snarare kunde den beskrivas som progressiv. I de fall när No excuses fungerar verkar det i själva verket finnas gott om ursäkter.

Vad No excuses kan ge är elever som är följsamma och lätthanterliga i skolan och perfekt förberedda för att underkasta sig alla former av auktoriteter, men inte för att ta ansvar, tänka självständigt eller ens för att tillgodogöra sig undervisningen. Vi utbildar då inte längre elever för att de ska kunna påverka samhället utan för att de ska anpassa sig till det, ofta genom helt meningslösa bestämmelser om klädsel och rörelsemönster. De elever som inte lyckas bli följsamma kan i ett system med fria skolval antas byta skola, vilket osynliggör bristerna i pedagogiken. Ändå har No excuses blivit högsta mode bland svenska skolpolitiker. Kazmierska beskriver Gabriel Heller Sahlgren som en nyckelfigur. Han är skolforskare vid London School of Economics och skriver rapporter på beställning av Svenskt näringsliv. En av dem heter No excuses – en skolpolitisk lösning för Sveriges utanförskapsområden? I den kommer han fram till att elevinflytande som ger barn och unga rätt att få vara med och bestämma bör tas bort.

De elever som inte lyckas bli följsamma kan i ett system med fria skolval antas byta skola, vilket osynliggör bristerna i pedagogiken.

Elevdemokratin är lagstadgad i Sverige sedan tre decennier men utan vetenskapliga bevis för nyttan med det pratar allt fler svenska politiker nu om att den måste inskränkas. Detta är en extra farlig tanke i kombination med vår marknadiserade skola. I en rapport från 2023 skrev myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut att utländska aktörer kan börja investera i svenska skolor för att försöka så split i vårt demokratiska samhälle. Men Moderaterna och Liberalerna fattade hösten 2025 ändå beslutet att de ska verka för att No excuses ska användas som undervisningsmetod i skolor i utsatta områden. I en tid då det finns all anledning att stärka undervisningsformer som utvecklar ungas demokratiska förmågor och motståndskraft gör regeringen alltså det motsatta.

Det pedagogiska skifte som ägt rum i den svenska skolvärlden under de senaste decennierna föranleder mig att fråga (med inspiration från utbildningsfilosofen Gert Biesta): Vad händer utöver det vi vill ska hända? 

När vi förr gav brännvinstussar till skrikiga barn för att de skulle somna så fungerade det. Det var alltså en effektiv metod. Men biverkningarna fick oss ändå att sluta med den. Så vilka kan biverkningarna bli av att fostra utsatta barn, eller barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, till underkastelse och lydnad – och lära dem att allt hänger på dem själva i en skola som brister i sin förmåga att ge stöd åt dem som behöver? Vilka krafter finns både på nätet och skolgården och lockar med gemenskap, uppdrag och status för att plocka upp dem som faller utanför?

Kring millennieskiftet började »utbildningsvetenskap« användas som ny paraplybeteckning på det akademiska utbildningsområdet. Pedagogiken, som tidigare haft denna övergripande roll, degraderades till en disciplin bland flera andra. 

Minns att pedagogiken föddes vid förra sekelskiftet ur filosofiämnet och att en av disciplinens huvuduppgifter var att svara på frågan Varför. Vad är syftet med undervisningen? Vad är det vi vill åstadkomma? Den frågan verkar inte längre anses lika intressant eller relevant. Dagens skolpolitiker, och många pedagoger, tycks mest intresserade av frågan Hur. Men hur vi bäst gör något kan bara bedömas om vi vet vad det är vi vill åstadkomma. Så vad är målet med dagens skola? Ekonomisk tillväxt? Höga PISA-resultat? Anpassliga barn? Själv håller jag på samma mål som förra sekelskiftets progressiva lärarinnor: demokrati, handlingsförmåga, jämlikhet, mänsklig blomstring, kunskap som sätts in i ett sammanhang, samarbetsförmåga, medborgar- och försörjningsförmåga. Och renodlad behavioristisk beteendemanipulation borde inte ha någon plats som metod i en modern skola.