Den ungerska labyrinten

De senaste årens våg av böcker om Raoul Wallenberg har på flera sätt skilt sig från den tidigare litteraturen i ämnet. Medan denna i huvudsak varit inriktad på dramat kring den försvunne diplomaten och den svenska regeringens i många stycken tvivelaktiga agerande inför den mäktige grannen i öster har fokus nu förskjutits till perspektiv som tidigare till stor del förbigåtts. Ett sådant är Raoul Wallenberg som person. Det är således anmärkningsvärt att det först var under 2012 som en av 1900-talets mest internationellt kända svenskar blev föremål för biografier med en bredare ansats och där huvudpersonen inte bara var ett objekt som andra förhöll sig till, berättade om eller senare under decenniernas lopp utredde. 

Men det är inte bara personen Raoul Wallenberg som varit märkligt frånvarande, också det krigstida Ungern har kommit att utgöra en diffus bakgrund till den räddningsaktion som Wallenberg anslöt till och i hög grad kom att leda och anpassa till de alltmer desperata yttre förhållandena. Av andra agerande är det framför allt den sinsemellan djupt splittrade SS-organisationen och dess olika ungerska medlöpare som lyfts fram. Av dessa agerande har Adolf Eichmann kommit att spela den mest framträdande rollen, trots att det i dag med rimlig säkerhet går att dra slutsatsen att Eichmann och Wallenberg aldrig träffades öga mot öga och än mindre åt middag och grälade om nazismens framtid. Detta tillhör mytbildningen om den försvunne hjälten, den Wallenberg-genre som blomstrat mest under årens lopp. 

Men det ungerska politiska och militära sammanhang som Wallenberg anlände till var långt mer mångbottnat och förmodligen betydelsefullt än vad tidigare framställningar i allmänhet uppmärksammat. Skälen har varit flera, dels att Wallenbergforskningen först på senare år börjat intressera sig för det större sammanhang i vilket det mer avgränsade dramat Raoul Wallenberg kom att utspela sig, dels det förhållande att det ungerska primärmaterialet varit otillgängligt fram till kommunistregimens fall och att den ungerska historieskrivningen fram till dess också förträngde viktiga aspekter av det historiska förloppet. Budapest 1944-45 handlade här om ungersk fascism och tysk nazism på ena sidan och Sovjetunionen och dess ungerska bundsförvandet å den andra, inget annat. Jenö Lévais bok om Wallenberg, som skrevs kort efter kriget och innan Ungern slutgiltigt staliniserats, försvann ur bilden.

Den förste som lyfte fram den mer mångfacetterade och samtidigt förbisedda ungerska kontexten var den nyligen framlidne historiken Attila Lajos, som med hjälp av ungerskt källmaterial kunde ge en mer heltäckande bild av de olika utländska och inhemska hjälpinsatserna, där den svenska utgjorde en viktig men trots allt begränsad del. I Skymning över Budapest går historikern Gellert Kovacs vidare längs detta nya eller snarare återupptäckta spår, men med fokus på det politiska skeendet och den tilltagande motsättningen mellan tyskarnas medlöpare och olika framväxande inhemska motståndsgrupper.

Ungern tillhörde ursprungligen den grupp länder som utan större motstånd kunde förmås att gå med i det tyska angreppet mot Sovjetunionen 1941 i hopp om att med små insatser återfå förlorade territorier. Så blev nu inte fallet och våren 1943, då den ungerska 2:a armén gått sin undergång till mötes tillsammans med de inringade tyskarna i Stalingrad, stod det klart för den ungerska statsledningen att man satsat fel och att enda räddningen låg i att komma loss från kriget och den för­ödande alliansen med Tyskland. Regeringen och militärledningen började hösten 1943 i hemlighet söka kontakt med västmakterna för att kunna lämna kriget utan sovjetisk ockupation. Västmakterna var dock misstänksamma och hade i vilket fall snart avskrivit Ungern i den kommande europeiska tudelningen. Någon invasion via Balkan, som ungrarna hoppats på, blev aldrig aktuell. 

Tyskarna hade dock hela tiden insyn i den ungerska regeringens dubbelspel och kunde välja ett lämpligt tillfälle att slå till och i mars 1944 besatte tyska trupper utan motstånd ”bundsförvanten” Ungern. Det första av flera på varandra följande ungerska motståndsförsök kunde snabbt krossas av Gestapo och fältet var fritt för tyskarna att med entusiastisk handräckning från en första ungersk quisling-regim snabbt och med få inhemska protester genomföra massdeportationen av huvuddelen av ungerska judar till Auschwitz. Men den tyska ockupationen innebar samtidigt en tilltagande splittring bland ungerska nationalister och även bland högerextremister, som inte självklart uppskattade det sätt på vilket landet reducerats till en tysk koloni, som i praktiken styrdes av en SS-guvernör medan landets industri konfiskerades.

När Raoul Wallenberg anlände till Budapest i början av juli hade deportationerna stoppats av den åldrade regenten Horthy som alltför sent insett hur i grunden förstört Ungerns anseende nu var. Samtidigt hade en underjordisk motståndsrörelse – Magyar Függentlensegi Mozgalom – börjat organiseras med kontakter in i den fortfarande fungerande ungerska statsapparaten och armén. MFM:s mål var att organisera ett väpnat uppror mot de tyska ockupanterna i ett förnyat försök att byta sida i kriget. Horthy höll i oktober 1944 ett radiotal som tillkännagav att kriget var slut för Ungerns del, men i själva verket hade det bara börjat. Tyskarna och deras handgångna män fanns överallt och kunde utan svårighet krossa detta andra avhoppsförsök. 

Tyskarna upphöjde nu den pronazistiska pilkorsrörelsens ledare till sina ungerska marionetter, men trots misslyckandena och massarresteringar reorganiserades motståndet, nu i en lös koalition som innehöll resterna av MFM, men också olika kommunistiska grupper, sionistiska väpnade grupper och även högerextremister som vände sig mot pilkorsarnas reservationslösa kollaboration. Pilkorsarnas terror och maktfullkomlighet ökade också motståndet inom armén och polisen och även inom den milis som med stor brutalitet utfört vårens deportationer till Auschwitz. Dessa organisationer blev allt mindre enhetliga i takt med att de löstes upp på individnivå, samtidigt som båda lägren infiltrerade och bekämpade varandra, inte minst pilkorsarnas ”Ansvarskrävande Enheten” och SS ”Überfallkommando”. I denna labyrint av terror, där den kvarvarande judiska befolkningen var den mest utsatta, grasserade angiveriet och ingen kunde riktigt lita på var lojaliteterna fanns, lojaliteter som också kunde växla beroende på situationen. 

Gellert Kovacs skildrar inte bara hur denna väv av motstånd och kollaboration växte fram och förändrades och vilken roll olika återkommande nyckelpersoner spelade, han visar också att Raoul Wallenberg och hans medarbetares kontakter med det underjordiska motståndet både var mer omfattande och mer betydelsefulla än vad som tidigare uppmärksammats. Hans metod att undersöka detta är förvånande enkel: Wallenbergs fickkalender som ”hittades” i KGB:s arkiv och överlämnades till Sverige. Fickkalendern innehåller kortfattade noteringar om möten, ofta bara ett namn eller initialer och ett klockslag. Under långa perioder finns inga noteringar alls. Hittills har kalendern främst uppmärksammats i kontroversen kring Wallenbergs påstådda möte med Eichmann, men Kovacs placerar i stället den i en ungersk kontext och kan därigenom få fram en rad kopplingar till personer och adresser med anknytning till motståndsrörelsen. 

Dessa kontakter kom framför allt att få praktisk betydelse i försöken att skydda de judar som försetts med svenska och andra internationella skyddspass under pilkors­terrorn. Medan den mytiske Wallenberg uppträdde ensam och i kraft av sin personlighet, förekommer den i källorna belagde Wallenberg ofta tillsammans med andra, mot slutet är dessa inte sällan i uniform och med beväpning. Denna förekomst av beväpnade medhjälpare har varit känd, men Kovacs visar hur de var organiserade och opererade i ett slags motpol till pilkorsarnas ”Ansvarskrävande Enhet” och hur skyddsstyrkorna var kopplade till motståndsrörelsen och dess olika synliga och osynliga väpnade grupperingar. 

Detta gällde inte minst de vaktstyrkor som placerades ut kring de judiska husen, officiellt för att bevaka judarna, men i realiteten för att slå larm vid angrepp från pilkorsarna. Den märkligaste och minst kända delen av den underjordiska motståndsrörelsen i Budapest utgjordes av det ungerska lokalförsvaret, de så kallade kiska-förbanden (kiska var en förkortning för militära understödsförband). Denna motsvarighet till tyskarnas massuppbådade Volkssturm upprättades på initiativ av den ungerska arméledningen och organiserades av överstelöjtnanten Zoltán Mikó, som i realiteten var motståndsrörelsens militäre chef och som genom kiska-förbanden kunde bygga upp en hemlig armé inte bara fullt synligt utan med bistånd från pilkorsarna. Det föregivna syftet med organisationen var att försvara huvudstaden kvarter för kvarter medan det verkliga var att öppna fronten mot de anryckande sovjetiska styrkorna. Kiska representerade det sista, och som det skulle visa sig misslyckade, försöket från en inhemsk ungersk opposition att åstadkomma ett sidbyte.

Förvånande länge undgick tyskarna och pilkorsarna att upptäcka vad som pågick mitt framför näsan på dem, att kiska bara var motståndsgrupperna i en ny och uniformerad förklädnad. När Gestapo och pilkorsarna till slut kom konspirationen på spåren tog sig Zoltán Mikó ut till fronten och försökte förmå den lokale befälhavaren som han kände att öppna fronten. Men denne tvekade, Mikó kunde ju vara en provokatör. Och i den ungerska labyrinten var det inte längre möjligt att lita ens på gamla vänner och kolleger. Mikó såg ingen annan råd än att själv ta sig över frontlinjen. Där greps han av ryssarna, anklagades för att vara spion och sköts senare under 1945. 

Kovacs överlåter till största delen till läsaren att själv reflektera över vad Wallenbergs kopplingar till motståndsrörelsen och dess olika nyckelpersoner innebar, både för möjligheterna att utföra det som var hans allt överskuggande uppdrag, att rädda liv, och för den tragiska epilogen i händerna på de sovjetiska säkerhetsorganen, den epilog som så länge kommit att påverka och ibland helt överskugga bilden av skeendet i Budapest.

Kovacs behandlar sitt ämne med stor förtrogenhet och inlevelse. Läsaren besparas källkritiska djupdykningar som, hur nödvändiga de än må vara, har en tendens att skymma händelseförloppets starka dynamik och – inte minst – den säregna och mångbottnade miljö i vilket det äger rum. Budapest framträder i Kovacs skildring som ett kaotiskt mikrokosmos där sam­tidens och det förflutnas olika krafter stiger till ytan, samtidigt bara för att kort därefter svepas bort av Röda Armén. 

Publicerad i Respons 2014-1