Det gränslösa nätverkssamhället konfronteras med sina gränser

Samhällsutvecklingen ger ett vågformigt intryck: perioder av samförstånd och stabilitet ger efterhand vika för konflikter och kontroverser. Samhällsforskningen speglar detta vågmönster: långa perioder av social stabilitet fostrar studier av just stabilitetens mekanismer, medan orostider ackompanjeras av forskning om fragmentering, sprickor och utmaningar. 

Efter en lång vågdal där sociala motsättningar, stagnation och globala spänningar slog an tonen, fick vi en ny berättelse att förhålla oss till vid 1990-talets ingång. Berlinmurens fall, informationsteknologins genombrott och en till synes obegränsad tillgång på kapital tycktes lägga grunden för en ny Belle Époque, där kultur, livsformer och ekonomi blomstrade i en värld utan gränser – sociala, geografiska och etniska. Forskningen var inte sen att gripas av denna yra. En som blev alldeles särskilt tagen var sociologen och geografen Manuel Castells. Han gick från att vara en respekterad men inte särskild välkänd akademiker till att bli en global megastjärna i samband med utgivningen av trebandsverket The Information Age 1996-2000 (Informationsåldern, på svenska 2000-2007). I detta verk fångade Castells in en mängd olika tendenser i samtiden, på ett för akademiker ovanligt sammanhängande och berättarvänligt sätt. Han menade i korthet att informationsteknologin skapade ett brott i samhällsutvecklingen lika fundamentalt som en gång industrialiseringen. Informationsöverföringen ändrade allt: den skapade nya sätt att producera och konsumera, och nya sätt att beskriva sig själv och förhålla sig till andra. Politiken var inte längre den offentliga maktens centrum utan en medspelare i de globala och kunskapsladdade flödena; de klassiska skiljelinjerna mellan arbete, kapital, stad och land hade spelat ut sin roll. Från ett samhälle präglat av stora och tunga – och orörliga – institutioner (som klass, stat och företag) växte en samhällsform fram som var flexibel, rörlig och i genuin mening global. 

Om än aningen klinisk och ren, var det ingen direkt krisfri framtidsvision som Castells frammanade. Han pekade bland annat på klyftorna i informationsteknologins kölvatten, mellan grupper och mellan olika delar av världen. Samtidigt såg han nätverks- och it-samhället som påfallande helgjutet. Det hade en närmast obeveklig riktning. Identiteten blev alltmer sammansatt, tidsuppfattningen löstes upp, ekonomin fick alltmer hyperflexibla drag, staten avbyråkratiserades och politiken avideologiserades, och över allt svävade det globala och numera frikopplade finanskapitalet. Det var nätverk snarare än de klassiska sociala kategorierna klass och organisation som skapade värde och som gav identitet. Nätverken band samman människor, stater och företag, och gav dem nya och föränderliga roller, bortom de stela kategorierna av i går. Här fanns också ett närmast gränslöst utrymme att skapa om sig själv som människa och som individ – dialektiken mellan ”nätet” och ”självet” var det sociala livets mest elementära mekanism som Castells såg det – detta ett decennium innan de sociala medierna slog igenom på allvar. Informationsåldern kan därför läsas som ett slags social-libertariansk utopi, tekniken som frigörelse från traditionernas ok. 

Castells var också litet av en fatalist; han drev gäck med den marxistiska ambitionen att inte bara förklara utan också förändra samhället. För Castells var det förmätet att söka förändra riktningen på samhällsutvecklingen; det viktigaste var att frilägga mekanismerna bakom nätverkssamhällets framväxt och fortsatta utveckling, och därmed att ställa sig vid sidan av och observera. 

De sociala medier som Castells skönjde mot slutet av 1990-talet har i dag förvandlats till ett slags social infrastruktur i vilken nyheter och livshändelser utbyts.

Hur blev det då med Castells profetior? Nätverk har vi ju också fått, så långt har Castells sannerligen fått rätt. Nätverken är den mall som formar produktion och konsumtion, i korta pulser och serier, billigt och snabbt utrullat med total synkronisering mellan utbud och efterfrågan. Fabrikerna har flyttat över lagren till landsvägarna och steget mellan en beställning på internet och hemleverans är minimalt. Det är också nätverken som vi engagerar oss i och söker bekräftelse genom som individer. De sociala medier som Castells skönjde mot slutet av 1990-talet har i dag förvandlats till ett slags social infrastruktur i vilken nyheter och livshändelser utbyts.

Politiken i sin tur har antagit just rollen av nätverksstat, som söker foga in sig i värdeskapandet och inte onödigtvis mixtra med de komplexa ekonomiska relationerna. Nätverken har format de stora globala krafterna och spelet mellan kontinenterna. Relationen mellan USA och Kina under de senaste decennierna har växlat över i det Niall Ferguson kallat ”Chimerica” med sömlösa relationer mellan högteknologi, produktion, finanser och konsumtion, där vare sig USA eller Kina är helt dominerande. EU i den form vi känner den i dag är egentligen också en nätverksformation, väldigt olik den jordbruks- och stålkartell den en gång i tiden var. I dag är den i stället just en mekanism för att jämka samman intressen och ideal, ett nätverk med andra ord, om än under tydlig tysk ledning. 

Annat är sig mindre likt och utgör ett slags järtecken på att Castells friktionsfria ideal nog närmast var förutbestämt att kapsejsa. Det började egentligen redan vid böckernas utgivning och har fortsatt sedan dess, Redan något år efter att Castells skrifter rullats ut kom dot-com-kraschen, som tog död på några av de mest överdrivna föreställningarna om en ”ny ekonomi” som var funkigare och mer drömlik än den gamla. Nätverken i den ”nya” ekonomin visade sig emellertid vara lika fulla av maktspel och pekuniära ambitioner som i den ”gamla” ekonomin, men med litet modernare apparition. När sedan finanskapitalets globala nätverk havererade 2008, blev sårbarheten i nätverken ännu mer uppenbara, liksom det faktum att staten fick ta hand om notan efter finansexpansionen, företagen hade ju blivit ”för stora för att misslyckas”. Nätverken gick bara åt ett håll, företagens makt hade växt över huvudet på politiken, som fick finna sig i att försöka tämja en tiger snarare än att liera sig med en smidig och produktiv medspelare. 

Också på andra områden är det bara att kasta de gamla lärdomarna från nätverkssamhället överbord. ”Chimerica” har på sistone ersatts av oregerligt handelskrig, präglat av växande auktoritära och autarktiska tendenser. EU, nätverksstaten par préférence, rör sig mellan kris och kris, och hotas ständigt av sammanbrott – senast när det otänkbara hände, att en av grundarstaterna (Italien) fått en EU-kritisk ledning som på allvar talar om att lämna unionen, en ”Italexit”. Nätverksformen, som gav EU oanad flexibiletet att växa i både antal medlemsstater och i uppgifter, har blivit dess största belastning. Och så har vi Brexit ovanpå det förstås, som hur det än går kommer att rita om kartan för mobilitet och rörlighet i Europa på allvar. Och så naturligtvis den globala politiken, där gårdagens sanningar har mött oväntat motstånd. I dag vinner ett budskap om gränser och värn bred anklang oavsett hur oartikulerad och oelegant förpackningen är. Ju klumpigare desto mer autentisk tycks det, medan de blankslipade nätverkspolitikerna – bärare av idén om det informationsburna framsteget – står oförstående inför opinionsskiftena. 

Nätverkssamhällets fundament kommer dock inte att vittra sönder. Digitaliseringen och nätverken har ett stadigt grepp över ekonomin och det är svårt att tänka sig en återgång till industrikombinatens tidevarv, med jättelika lager och nationell självförsörjning i ekonomins alla delar. Lika svårt är det att se framför sig en återgång till de fasta sociala rollerna i samhället, med kärnfamiljer och könsroller, eller för den delen en klassisk statlig byråkrati med regleringsnit. Men gränsernas attraktion har vuxit och en kraftfull social och politisk våg – länge ignorerad som reaktionär och förkastlig – kan plocka enkla poänger på nätverkens baksidor: utslagning, elitism, upplösning, polariseringar. Lösningen, i den mån det går att tala om det för en så sammansatt problematik, är knappast att gå två steg tillbaka och försöka restaurera de klassiska identiteterna och gränserna. Alltför mycket har hänt och alltför mycket av det gamla har skapats och skakats om. Det lär också de gränsälskande populisterna märka, när deras drömmar om tullar och tariffer skadar de komplexa globala värdekedjorna. Men nätverkens stjärna har dalat och de ses inte längre som något delat gott: man kommer långt i dagens samhällsdebatt genom att hetsa mot de globala värdekedjorna, mot näthandlare som Amazon och de sociala mediernas brus. 

Castells budskap togs emot med största välvilja när böckerna om informationsåldern kom ut. De bekräftade och underströk det som en global elit – och dess bihang inom medelklassen – tänkte vid den tiden: man kan få både och, både flexibilitet och trygghet. Castells skapade en bekväm väv för denna globala självförståelse, men missade därigenom sprickorna och håligheterna. Det blev en krisfri utopi, och det var sådant som man ville höra vid millennieskiftet. Nu är tiderna andra och då behövs andra perspektiv och andra synteser. 

Det finns mycket som påminner om denna isärglidning i dag, låt vara att ekonomin går på dopat högvarv med billiga krediter i botten.

När en annan känd sociolog, Daniel Bell, försökte diagnostisera sin samtid vid mitten av 1970-talet, såg han hur ekonomi, sociala förhållanden och kultur hade glidit isär, vilket öppnade för alla möjliga slags tolkningar och krislösningar. Det finns mycket som påminner om denna isärglidning i dag, låt vara att ekonomin går på dopat högvarv med billiga krediter i botten. Vi lär behöva en berättelse om en värld genom och efter den djupa sociala och politiska kris vi just nu går igenom, och den behöver tala om vinnare och förlorare, rättvisa och nytta, stad och land – alla de dimensioner som försvann när informationsteknologin och nätverken sågs som odelat goda och oundvikliga. 

Många såg det inte så och förstod inte vem som var deras röst i detta snabbt föränderliga samhälle. Nätverken tycktes snarare vara järnburar som drev bort sysselsättning, platser och identiteter, utan att ersätta dem med något annat. Lärdomen är att nätverken måste byggas också underifrån, med närhet och ömsesidighet inte bara över gränserna utan också i det nära och lilla. Ett sådant restaureringsarbete vore något att bita i för en samtida filosof som inte bara vill förklara världen utan också förändra den. 

Publicerad i Respons 2018-4