»Var möts den egna erfarenheten av ensamhet och den sociologiska analysen?«

Diskussionen utgår ifrån filosofen Nora Hämäläinens bok Granhäcken – En essä om ensamheter (Förlaget, 2024). Hämäläinen rör sig mellan sociologi, litteraturanalys och memoar i sina försök att beskriva och skärskåda fenomenet ensamhet. Granström förundras över att Hämäläinen tycks hävda att moderniteten har bidragit till en minskad ensamhet, och får medhåll i sin kritik av Paulsen.

– Jag tycker att det är ofattbart egentligen om man tänker på att under 1800-talet i Storbritannien […] så levde en procent av befolkningen i ensamhushåll. I dag i Sverige är det kring en femtedel, och i Stockholm är det över 50 procent av alla hushåll som är ensamhushåll. Och om man då börjar tänka på kapitalismen som för med sig en urbanisering […] som måste splittra upp befolkningen i små enheter, framför allt i kärnfamiljen… Det är väldigt svårt för mig att komma bort från tanken att det här har gjort oss ensammare, säger Paulsen.

Granström anser också att Hämäläinens personliga anekdoter blir för tillrättalagda och att de allt som oftast tycks finnas till enbart för att mynna ut i en uppbygglig slutsats.

– Var möts den egna erfarenheten av ensamhet och den sociologiska analysen? Kan de berika varandra?, undrar hon.

Paulsen menar att de personliga berättelserna ändå kan belysa de situationsspecifika dimensioner av ensamhet som faktiskt går att hantera på ett sociologiskt plan.

– Jag tror inte att känslan av avklippthet eller att vara förfrämligad inför sig själv är existentiell i meningen att vi alltid kommer behöva leva med den. Jag tror att mycket av det vi talar om som existentiella problem är väldigt historiska problem som vi mycket väl skulle kunna överbrygga eller bli av med om vi tog oss an dem som något annat än existentiella problem.