Dokumentationsdrama på liv och död

Journalsystemet som havererade låter som en torr undertitel till en bok om ett misslyckat offentligt it-projekt. Men i Simon Campanellos genomgång av Millennium­skandalen framstår det snabbt som en underdrift. Millennium var nämligen långt mer än bara ett journalsystem. Från början hade regionpolitikerna i Västra Götaland drömt om en »framtidens vårdinformationsmiljö«, men vad de fick var snarast ett digitalt system med hårdkodade påbud om att införa helt nya arbetsrutiner på klinikerna, utan att detta hade efterfrågats av någon.

Jag skriver »var«, inte »är«. För våren 2026, bara några veckor efter att Campanellos bok utkommit, meddelades att även Region Skåne till slut ger upp sina planer på att införa Millennium. Såvitt jag förstår betyder detta att journalsystemet aldrig mer kommer att användas i Sverige. Totalt var det bara i drift under tre katastrofala dagar i Borås 2024. Under den korta tiden hann sjukhuspersonalen självmant, av hänsyn till patienternas säkerhet, i hög grad återgå till papper och penna.

Vad boken också visar är att Millenniumkollapsen inte kan reduceras till ett regelrätt it-haveri, som när servrar blir överbelastade eller data läcker ut. Visst förekom även rena driftproblem under de där novemberdagarna. Men det verkliga problemet hade byggts upp under åratal, då man till att börja med inte beaktat personalens önskemål, och därefter försummat att utbilda samma personal i det nya systemet – som egentligen inte alls var nytt, utan en relik från 1990-talet. Systemet använde uråldriga och tidskrävande gränssnitt där enkla arbetsmoment krävde orimligt mycket skärmtid. Bara att ordinera en tablett alvedon krävde att läkaren klickade i en rad långa flervalsmenyer – där det självklara valet, att tabletten ska sväljas, inte var förvalt utan bara ett av sextiotalet alfabetiskt ordnade alternativ, »som att den ska ordineras i fostervatten eller in i patientens hjärnhinna«.

Det är uppenbart att skandalen hänger nära samman med den jättelika upphandling där man litade på säljarnas löften om att ett åldrat, monolitiskt it-system för den amerikanska vården skulle kunna anpassas till svenska arbetssätt, ett beslut som skulle innebära åtskilliga miljarder i sjön.

Under den korta tiden hann sjukhuspersonalen självmant, av hänsyn till patienternas säkerhet, i hög grad återgå till papper och penna.

Allt börjar på ett regionfullmäktigemöte i maj 2013. En ung moderatpolitiker lägger i talarstolen fram sin vision om att Västra Götaland ska få »världens mest moderna vårdinformationsmiljö« och möts av unisont bifall från övriga partier. Snart har regionen börjat förbereda en jättelik upphandling, utifrån premissen att man vill köpa in ett beprövat it-system från något av de världsledande företagen. Det är oklart om någon reflekterar över den uppenbara motsättningen i att systemet på samma gång ska vara banbrytande och väletablerat.

Simon Campanello, teknikreporter på Dagens Nyheter, har lagt ned ett minst sagt imponerande arbete på att sammanställa hela förloppet. Allt redovisas strikt kronologiskt. Detaljerna är relativt många, utvikningarna är få. En sådan framställning har sitt dokumentära värde. Men som sakprosa blir det lite torftigt. Under läsningen hoppas jag allt oftare att författaren ska stanna upp, ta ett par steg tillbaka och se till det större perspektivet. Så sker dock aldrig, utan allt bara fortskrider: politiker, tjänstemän och it-konsulter bygger vidare på en alltmer otjänlig koloss utan att någon vill lyssna på de tilltagande protesterna från vårdpersonal.

Proceduren för upphandling kallas tydligen »konkurrenspräglad dialog«. Regionen bjuder in de marknadsledande företagen från USA för att marknadsföra sina produkter i Sverige. Ett av företagen heter Cerner och skryter om att deras Millennium är världens mest använda journalsystem; som namnet antyder härstammar det från 1990-talet. Det har från början utvecklats för den amerikanska, privatfinansierade vårdens syften. Denna vård skiljer sig från svensk offentlig vård – något som bland annat visar sig i att programvaran för tidsbokningar heter »Revenue Cycle«, intäktscykeln. Gränssnittet ser ut att härstamma från persondatorernas barndom. Allt sådant pekar på att Millennium kanske inte är idealiskt, men tycks bli oväsentligt inom ramarna för den strikt formaliserade upphandlingsprocessen.

Tjänstemän i olika arbetsgrupper formulerar tusentals krav på vilka tjänster systemet ska kunna utföra. Därefter för de in sina poäng i omfattande Excelark utifrån hur väl anbuden uppfyller varje krav. Varje företags anbud rymmer tusentals punkter, för vilka arbetsgrupperna ska sätta olika slags poäng. Sedan viktas poängen enligt en modell där funktionalitet väger tyngst (48 procent), priset anses medelviktigt (21 procent) medan aspekten »innovation« mest får symbolisk betydelse (2 procent).

För mig som utomstående betraktare framstår det hela som en dålig parodi på New Public Management. Fast måhända är detta det enda möjliga sättet att enligt lagens alla regler och i så stor skala genomföra en offentlig upphandling av ett it-system – vad vet jag? Här önskar jag att författaren kunnat dröja sig kvar vid de uppenbara absurditeterna och erbjudit öppningar för läsaren att reflektera. Vad för slags samhälle är det som har drivit fram detta upplägg, som gjort för att omöjliggöra varje helhetsbild och för att tysta varje röst från sjukhusgolvet?

Kraven på sekretess är rabiata under upphandlingsprocessen. Tjänstemännen i de fjorton arbetsgrupperna är livrädda för att hamna i rätten om de råkar växla ett ord med fel person, eftersom varje grupp åläggs att vara sin egen sekretessbubbla som bara tillåts kommunicera uppåt i hierarkin.

Det förvånar mig lite att författaren inte gör någon sak av de upprepade kränkningarna av offentlighetsprincipen som framkommer. Först är det en varningslista som forskaren Johan Magnusson på ett tidigt stadium överlämnade till regionens chefer. »Själva listan har idag gått förlorad«, skriver Campanello utan att visa någon indignation. Sedan är det en konsultrapport som regionen beställt och som av allt att döma innehåller svidande kritik – men som aldrig diariefördes. Det är givetvis en betydande skandal i sig, som dock naturligt nog hamnar i skuggan av att det faktum att det som listan varnade för blev verklighet.

Längre fram i boken får vi veta att det är svårt att följa den dialog som förts mellan Cerner och regionen, då »processen är kringgärdad av stor sekretess«. Hur kommer det sig att handlingarna fortsätter hemlighållas även långt efter att upphandlingen är klar? Det förvånar mig att ingen ansats görs att reda ut saken. Det ska rentav ha tecknats en överenskommelse – som inte ens politikerna i regionstyrelsen fått tillstånd att läsa – där Cerner gått med på att betala en extra ersättning till regionen, men där själva penningbeloppet är sekretessbelagt!

Tillämpandet av en mycket strikt sekretess »är förstås normalt inom offentlig upphandling«, skriver Campanello. Må så vara – men för oss läsare som inte är upphandlingsproffs hade det varit till stor hjälp med en utredning av de juridiska förutsättningarna. Hemlighetsmakeriet hamnar uppenbart i motsättning till andra principer, inte minst till möjligheten att utkräva demokratiskt ansvar.

Hemlighetsmakeriet hamnar uppenbart i motsättning till andra principer, inte minst till möjligheten att utkräva demokratiskt ansvar.

Campanello närmar sig Millenniumskandalen som en fråga om projektledning och systemarkitektur. Därmed hamnar politiken lite i skymundan. De tre forskare som kommer till tals är professorer i informationssystem eller digital interaktion, men utöver detta saknar jag forskarröster från företagsekonomi och rättsvetenskap med expertis inom offentlig förvaltning. För någonstans i botten finns det politiskt beslutade regler om hur upphandlingar ska gå till. Regler som med författarens ord gör det »juridiskt snårigt« för en region att själv utveckla ett it-system, eftersom det kan anses konkurrera med marknaden.

Halvvägs in i berättelsen blir Cerner, den världsledande leverantören av vårdinformationssystem, uppköpt av Oracle, ett av världens största mjukvarubolag. Skälet till att Oracle vill ge sig in i vårdsektorn, tror många, är att företaget vill få tillgång till patientdata att använda vid utvecklingen av AI-lösningar för vårdsektorn. Man kan spekulera i om detta kan förklara företagets tydliga antipati mot den svenska patientdatalagen, men inte heller detta är ett spår som Campanello plockar upp. Klart är åtminstone att Oracles ledning står mycket nära Donald Trump, som också infört ny lagstiftning som innebär att USA:s myndigheter kan begära ut all data som lagras i amerikanska företags datacenter. Till Västra Götalandsregionens försvar får ändå sägas att man, till skillnad från Region Skåne, insisterade på att lagra all patientdata på egna servrar. Men hur långt räcker det? 

Vad skulle hända i värsta tänkbara scenario, där USA:s högsta ledning använder it-företag som Oracle som utpressningsmedel mot ett annat land? Hur stora möjligheter har leverantören, rent hypotetiskt, att sabotera sjukvården? De säkerhetspolitiska frågorna ställs aldrig i Millenniumskandalen, men de kommer bli omöjliga att undvika framöver.

Efter katastrofförsöket i november 2024 fortsatte regionens miljonkostnader för it-konsulter att ticka på, samtidigt som man beställde en oberoende granskning. Nu ansågs det så pass bråttom att någon upphandling inte gjordes (och som läsare önskar jag ännu en gång bli upplyst om vad reglerna egentligen innebär). Granskningsuppdraget går till en av världens största revisionsbyråer, KPMG – ett företag som sedan trettio år har ett »strategiskt partnerskap« med Oracle. Den tjocka rapporten från KPMG nämner »inte ett ont ord om Oracle« och diskuterar inte ens företagets eventuella ansvar, vilket dock heller inte efterfrågats från regionens sida. 

Allt medan detta pågår håller de ansvariga topptjänstemännen i region Västra Götaland tyst och vägrar låta sig intervjuas av Campanello eller andra journalister. Region­direktören lämnar sin post, kvitterar ut en fallskärm på flera miljoner och har nu fått nytt toppjobb som kommun­direktör – fortfarande utan att säga ett knyst om Millenniumskandalen. Lika tyst är det från Oracle, som uppenbarligen har som policy att inte tala med pressen om sitt eget misslyckande. Som läsare undrar man: Hur kan världens fjärde största mjukvaruföretag tillåtas komma undan med ett sådant skurkbeteende? Är det helt omöjligt att tänka sig någon typ av anständighetsgräns för vilka företag som i fortsättningen ska tillåtas lägga anbud i en offentlig upphandling?

Är det helt omöjligt att tänka sig någon typ av anständighetsgräns för vilka företag som i fortsättningen ska tillåtas lägga anbud i en offentlig upphandling?

Millenniumskandalen väcker onekligen många frågor som förblir obesvarade, inte minst om den politik som lagt grunden för de upphandlingsprocesser som uppenbarligen låter världsledande företag lova tomt och komma undan med det. Relevanta jämförelser hade kunnat göras med andra katastrofprojekt, inte minst Skolplattformen i Stockholm (som förra året blev föremål för en bok av Olle Lidbom). I förlängningen hade exemplet med Millennium dessutom gått att använda som språngbräda till framtidsfrågor om förhållandet mellan patientdata, plattformsföretag och civil beredskap. Jag inser att Simon Campanello omöjligen kunnat trycka in allt detta i en bok som redan ligger på uppemot 400 sidor. Ingen skugga ska falla över hans grundliga arbete med att sammanställa händelseförloppet. Men de många frågetecken som väcks på vägen visar på ett skriande behov av fördjupad analys. Utrymme finns alltså för fler böcker som tar upp Millenniumskandalen, men även andra jämförbara fall.