Drömmen om en opolitisk politik

Jan Eckels imponerande verk Die Ambivalenz des Gutens är en skattkammare för den som är intresserad av hur den internationella människorättspolitiken har utvecklats under 1900-talet. Det var först på 70-talet som mänskliga rättigheter på allvar blev ett fält inom internationell politik och framstod då som en möjlighet att bedriva politik bortom höger och vänster. Barbara Keys visar i Reclaiming American Virtue vilket kyligt mottagande FN:s allmänna förklaring fick i amerikansk politik på 50-talet och hur frånvarande mänskliga rättigheter var i debatten fram till mitten av 70-talet. Om mänskliga rättigheter till en början framstod som en flyktväg från de etablerade ideologiska lägren är det i dag en fråga som väcker skarpa ideologiska motsättningar.

Under de senaste fem åren har den historievetenskapliga forskningen om mänskliga rättigheter tagit ett sjumilakliv. 2010 gav Harvard University Press ut Samuel Moyns omdiskuterade bok The Last Utopia – Human Rights in History. Moyn, som i grund och botten är idéhistoriker och specialist på modern fransk politisk filosofi, riktade där svidande kritik mot i stort sett alla tidigare försök att skriva om mänskliga rättigheter och historia. I synnerhet vände han sig mot de standardverk på området som utkommit runt millennieskiftet, däribland Micheline Ishays The History of Human Rights, Paul Gordon Laurens The Evolution of International Human Rights och Lynn Hunts Inventing Human Rights. Det grundläggande problem som förenade dessa studier var enligt Moyn att de närmade sig idén om mänskliga rättigheter på samma sätt som kyrkohistoriker länge såg på kristendomen – som en naturlig slutstation för mänsklighetens moraliska utveckling. Från den utgångspunkten blir arbetet med att skriva de mänskliga rättigheternas historia till en jakt på skeenden och rörelser i det förflutna som pekar fram mot vår egen tid. Hammurabis lagar, Magna Carta och rättighetsdeklarationerna från 1700-talets revolutioner slits loss ur sina historiska sammanhang och omtolkas som föregångare till det internationella regelverk som tog form under den andra halvan av 1900-talet.

Ett annat genomgående problem som Moyn uppmärksammade var benägenheten att förlägga de mänskliga rättigheternas triumfögonblick till 1948 och antagandet av FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Moyn ägnade förvisso en hel del utrymme till att kontextualisera FN-deklarationens framväxt. Han visade hur mänskliga rättigheter fick ett visst genomslag i internationella relationer under 1940-talet, främst som en krigsappell för de allierade makterna, men också som ett sätt för Franklin D. Roosevelt att lansera sin ekonomiska välfärdspolitik som en mall för andra demokratiska stater. Men en av Moyns poänger var att färdigställandet av den Allmänna förklaringen 1948 och Europakonventionen 1950 är att betrakta som de sista andetagen för den embryoniska människorättsrörelse som växte fram under krigsåren. Därefter föll mänskliga rättigheter på de flesta håll bort från det politiska medvetandet.

Det var först långt senare, under mitten av 1970-talet, som det verkliga genombrottet kom. Det viktiga årtalet i sammanhanget är därför inte 1948, utan 1977. När Jimmy Carter installerades som amerikansk president i januari det året lyfte han helt oväntat upp främjandet av mänskliga rättigheter som en av grundbultarna i den amerikanska utrikespolitiken. Senare samma år tilldelades Amnesty International – som på kort tid förvandlats från puppa till fjäril – FN:s fredspris för sitt nydanande arbete mot tortyr och för frigivandet av samvetsfångar.

The Last Utopia har mött kraftigt mothugg. Bland mer aktivistiskt lagda forskare har Moyn i det närmaste kommit att betraktas som persona non grata. Forskare som delar hans i grunden kritiska ingång till ämnet har förebrått honom för hans impressionistiska begreppsanvändning (det är aldrig tydligt vad han egentligen menar med mänskliga rättigheter) och för greppet att ställa olika epoker mot varandra. Trots att den är behäftad med ganska uppenbara metodologiska brister har The Last Utopia utlöst en febril aktivitet på historiska institutioner världen över. Förutom en handfull antologier och en ström av vetenskapliga artiklar har det under de senaste åren dykt upp ett par betydelsefulla monografier som utvecklar och nyanserar den berättelse som Moyn skisserade 2010.

För den som på allvar är intresserad av hur den internationella människorättspolitiken vuxit fram och förändrats under 1900-talet är Eckels bok en skattkammare.

Den mest imponerande av dessa är Die Ambivalenz des Gutens av Jan Eckel, docent i modern och samtida historia vid universitetet i Freiburg. På 842 sidor ger han både en svårslagbar syntes av det som tidigare skrivits inom ämnet och nya fynd från ett omfattande arkivarbete i USA, Storbritannien, Nederländerna och Chile. Trots sitt omfång har Eckels bok en betydligt snävare inriktning än Moyns. Syftet är inte att teckna de mänskliga rättigheternas historia i största allmänhet, utan att spåra framväxten av mänskliga rättigheter som ett fält inom internationell politik mellan 1940 och 1980. Hans undersökning drivs av ambitionen att elarlägga ur vilka erfarenheter, intressen och världsbilder som det här fältet har uppstått – hur språket om mänskliga rättigheter har fyllts med begreppsligt innehåll vid olika tidpunkter och skeenden samt vilken förändringskraft som det i praktiken har haft. En av de poänger som Eckel ständigt återkommer till är att den enda realistiska berättelsen om mänskliga rättigheter under 1900-talet är polycentrisk. Den måste innefatta ett brett galleri av olika aktörer – stater, internationella organ, politiska partier, professionella lobbygrupper, frivilligorganisationer och enskilda individer – och röra sig över en lika vidsträckt karta av olika politiska kontexter.

För den som på allvar är intresserad av hur den internationella människorättspolitiken vuxit fram och förändrats under 1900-talet är Eckels bok en skattkammare. Förutom sina omsorgsfulla analyser av redan välutforskade skeenden bidrar han med flera hittills saknade pusselbitar. Ett tydligt exempel är hans kapitel om mänskliga rättigheter i FN. Där inleder han med att plocka upp de viktigaste lärdomarna från den nya forskningen om framväxten av den Allmänna förklaringen. I kontrast till den mytbildning som länge omgivit detta dokument har mer aktuella studier visat att erfarenheterna från Förintelsen utgjorde en relativt obetydlig referenspunkt i förhandlingarna i FN. Inte ens den inflytelserike franske juristen René Cassin – som själv förlorade stora delar av sin familj i Auschwitz – gjorde vid denna tid några direkta kopplingar mellan folkmordet och arbetet med ett internationellt regelverk om mänskliga rättigheter. Betydligt viktigare kontexter i sammanhanget var den kristdemokratiska och personalistiska människorättsdiskurs som fick fotfäste i Västeuropa under 1940-talet och den diskurs om ekonomiska och sociala rättigheter som tog form i Syd- och Nordamerika efter den mexikanska revolutionen 1917 och den ekonomiska krisen under 1930-talet.

Eckel lyfter också fram hur inflytelserika tankesmedjor på den amerikanska östkusten, i synnerhet The Commission to Study the Organization of Peace, vid krigsslutet argumenterade för att en ny världsorganisation borde prioritera frågor om mänskliga rättigheter. Enligt kommissionens slutsatser hade andra världskriget blottlagt de totalitära staternas benägenhet till aggressiv krigföring. Krigsföretagen hade gjorts möjliga genom indoktrinering och tvångsmobilisering av de folkliga massorna och det i sin tur hade möjliggjorts genom inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter. Om man vill hårdra kommissionens resonemang var det huvudsakliga problemet inte de totalitära staternas övergrepp mot mänskliga rättigheter i sig, utan att sådana övergrepp i förlängningen kunde äventyra världsfreden.

Idén om mänskliga rättigheter som ett fredsprojekt blev vida spridd under slutet av 1940-talet och kom bland annat att återspeglas i inledningen till den Allmänna förklaringen. Men den idén visade sig också vara oerhört bräcklig. Under 1950-talet förvandlades FN:s kommission om mänskliga rättigheter till en arena för pajkastning mellan stormakterna. USA och Storbritannien sökte aktivt efter människorättsfrågor som kunde användas för att diskreditera Sovjetunionen. De tog bland annat initiativ till en utredning om tvångsarbete som under mitten av 1950-talet resulterade i en kritisk rapport från ILO. I gengäld riktade länderna inom östblocket massiv kritik mot den fortsatta rasdiskrimineringen i den amerikanska Södern samt situationen i de brittiska och franska kolonierna.

En som tydligt såg att diskussionerna om mänskliga rättigheter höll på att urarta var Dag Hammarskjöld. Efter att ha tillträtt posten som generalsekreterare 1953 försökte han konsekvent förpassa arbetet med mänskliga rättigheter till världsorganisationens kulisser. Bland annat drev han igenom en rad budgetreformer som innebar kraftigt minskade anslag till FN-sekretariatets avdelning för mänskliga rättigheter. Dess chef och tillika en av huvudförfattarna till den Allmänna förklaringen, John Humphrey, var rasande och anklagade Hammarskjöld för att försöka vingklippa en av organisationens mest progressiva verksamheter. Hammarskjölds bevekelsegrunder är, som Eckel också påpekar, inte helt lätta att utröna. Men det är tydligt att för honom framstod FN:s kommission för mänskliga rättigheter som ett forum där olika världspolitiska spänningar riskerade att förvärras. Av den anledningen var det heller inte ett forum som lämpade sig för en fredsorganisation.

I linje med Moyns övergripande narrativ menar Eckel att det är under 1970-talet som mänskliga rättigheter på allvar blir ett fält inom internationell politik. Hela kapitel tillägnas Amnesty International, dissidentrörelserna i Sovjet och Östeuropa, proteströrelserna mot militärregimerna i Latinamerika, mänskliga rättigheter i västliga staters utrikespolitik och framväxten av en postkolonial människorättsdiskurs i Asien och Afrika. Bland dessa är kapitlet om Amnesty det mest välgrundade och tankeväckande. Även om organisationen grundades i början av 1960-talet var det först ett drygt decennium senare som den utvecklades till en betydande aktör på den internationella arenan. Amnestys nydanande retorik, men också dess strategier för informationsinsamling och kampanjarbete blev en avgörande inspirationskälla för många icke-statliga organisationer, inklusive den amerikanska Helsingforskommittén som senare bytte namn till Human Rights Watch.

Eckel är noggrann med att aldrig hemfalla åt förenklade förklaringsmodeller. Avspänningen i världspolitiken, avkolonialiseringen, den nya kommunikationsteknologin och den politiska vänsterns identitetskris bidrog alla till att en transnationell människorättsrörelse kunde ta form under den här eran. Men en av de viktigaste nycklarna till att förstå varför Amnesty och dess arbete för mänskliga rättigheter fick sådan dragningskraft under 1970-talet var löftet om en moraliskt grundad, eller “opolitisk”, politik. Att engagera sig för mänskliga rättigheter framstod för många som en väg att ersätta den eviga konflikten mellan “right and left” med en kamp mellan “right and wrong” (för att använda Chantal Mouffes terminologi).

En delvis liknande analys lanseras av Barbara Keys, till vardags forskare vid the University of Melbourne, i boken Reclaiming American Virtue. Precis som Eckel följer hon i grova drag den berättelse som Moyn skisserade i The Last Utopia. Men medan Eckel gör en stor poäng av sin polycentriska ingång till ämnet, ägnar sig Keys helt och hållet åt det politiska spelet i Washington. Som bok betraktad är den betydligt mer rafflande och engagerande än Eckels systematiska framställning. Keys fångar utmärkt det minst sagt kyliga mottagande som den Allmänna förklaringen fick i amerikansk politik under 1950-talet. Flera röster inom den amerikanska högern betraktade texten, med dess starka betoning av ekonomiska och sociala rättigheter, som ett tecken på att världssocialismen stod för dörren. Som svar på detta utarbetade Frank E. Holman vid The American Bar Association och senator John Bricker från Ohio en rad reformförslag som skulle omöjliggöra för den amerikanska kongressen att ratificera internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Även om förslagen inte vann tillräckligt stöd bidrog de till att Dwight D. Eisenhower under mitten av 1950-talet valde att lämna förhandlingarna om en bindande människorättskonvention i FN.

Keys visar att mänskliga rättigheter i stort sett var frånvarande i den amerikanska debatten under 1960-talet och början av 70-talet. Inom både medborgarrättsrörelsen och proteströrelsen mot Vietnamkriget användes begreppet ytterst sporadiskt. Det var i stället i samband med kuppen i Chile i september 1973 som mänskliga rättigheter seglade upp på den politiska dagordningen. I amerikanska medier framställdes Pinochet-regimens brutalitet mer och mer i termer av kränkningar av mänskliga rättigheter. Samtidigt började en del liberala kongressledamöter, under ledning av Donald Fraser från Minneapolis, att använda sig av mänskliga rättigheter för att kräva en ny inriktning på den amerikanska utrikespolitiken.

Trots att manegen var krattad var det först i slutet av presidentvalskampanjen 1976 som Jimmy Carter tog sig an begreppet. En anledning till hans tvekan var att mänskliga rättigheter under början av 1970-talet också fått en viss roll i den starkt antikommunistiska utrikespolitik som drevs av den mer konservativa falangen inom Demokraterna. Men det var ett par faktorer som gjorde att mänskliga rättigheter trots allt passade Carters politik. För det första var det inte associerat med proteströrelsen mot Vietnamkriget. För Carter signalerade mänskliga rättigheter en ny början för den amerikanska utrikespolitiken, en möjlighet att gå vidare efter det trauma som utlösts i samband med kriget i Vietnam. För det andra var Carter – precis som Barack Obama – starkt influerad av den amerikanske teologen och etikern Reinhold Niebuhr, vars namn ofta associeras med skolbildningen ”kristen realism”. Det som gjorde språket om mänskliga rättigheter förenligt med en kristen realism à la Niebuhr var att det inte framstod som utopiskt. Carter gjorde det klart och tydligt att främjandet av mänskliga rättigheter inte handlade om att upprätta ett paradis på jorden, utan om att motarbeta den värsta ondskan.

En insikt som genomsyrar den nya historievetenskapliga forskningen om mänskliga rättigheter är att den dröm om en ”opolitisk” politik som präglat människorättsdiskursen sedan mitten av 1970-talet är både problematisk och praktiskt ouppnåelig. Utan att bli polemisk påpekar Eckel att mycket av den kunskap som produceras av människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch tenderar att isolera det mänskliga lidandet från dess bakomliggande orsaker. Organisationernas rapporter innehåller i regel detaljerade sammanställningar av olika statliga övergrepp, ofta uppblandat med personliga berättelser från offer och vittnen. Men rapporterna innefattar mera sällan några mer ingående samhällsanalyser som synliggör de strukturer inom vilka övergreppen sker. I syfte att väcka medlidande och därigenom åstadkomma bred mobilisering omvandlas komplexa skeenden i stället till en enkel kamp mellan gott och ont.

Samtidigt har det under de senaste decennierna blivit alltmer tydligt hur politiskt laddade människorättsfrågorna i grund och botten är. Om mänskliga rättigheter under 1970-talet framstod som flyktväg från de etablerade ideologiska lägren, är det i dag ett begrepp som genast väcker skarpa ideologiska motsättningar. I stort sett samtliga av våra politiska ödesfrågor – den globala migrationen, den ekonomiska ojämlikheten eller den strukturella rasismen – aktualiserar brännande frågor om vad som är att klassa som mänskliga rättigheter och vem som egentligen kan göra anspråk i deras namn. Det trösterika budskap som den nya historieforskningen på sätt och vis erbjuder är insikten om att våra meningsskiljaktigheter är fullkomligt normala. Det har aldrig funnits en tidpunkt, varken 1948 eller 1977, då det rådde konsensus om vad mänskliga rättigheter betyder. Det budskap som ligger nedbäddat mellan raderna hos både Eckel och Keys är tvärtom att den här begreppsliga osäkerheten är värd att bejaka. En av anledningarna till att mänskliga rättigheter fortfarande är ett politiskt relevant begrepp är att det är möjligt att omtolka i ljuset av nya erfarenheter och utmaningar.

Linde Lindkvist är fil. dr och forskare i mänskliga rättigheter vid Historiska institutionen vid Lunds universitet.

Publicerad i Respons 2015-4