Dubbelroll som författare och förläggare

I ett halvt sekel, fram till mitten av 1900-talet, dominerade Elsa Beskow den svenska barnlitteraturen med bilderböcker och berättelser. Sedan kom Astrid Lindgren med Pippi Långstrump och alla de andra berättelserna. De omvandlades snabbt till teater, radio och film. Under lång tid var Lindgrens berättelser också lika med svensk barnfilm.

Parallellt med sitt författarskap var Astrid Lindgren ansvarig för utgivningen av barn- och ungdomsböcker på Rabén & Sjögren. Hon var förläggare och chef, men föredrog att kalla sig redaktör, skriver Kjell Bohlund i sin bok Den okända Astrid Lindgren. Titlar av denna typ kan lova mer än de håller, men den tidigare chefen på Rabén & Sjögren sviker inte läsaren, tvärtom. Det är spännande från första början att läsa hans skildring av Astrid Lindgrens arbetstäta tid på det bokförlag där hennes egna böcker också kom ut. Hon anställdes 1946, året efter utgivningen av Pippi Långstrump, och gick i pension 1970.

Rabén & Sjögren hade startats 1942 av konsthistorikerna Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren. Den senare försvann ur bilden efter några år och Hans Rabén började rikta in sig på barnboksmarknaden. Finanserna var skakiga och utan Astrid Lindgren och hennes böcker hade barnboksförlaget förmodligen gått omkull rätt snart. Den ekonomiske räddaren i nöden blev Karl Sörlin, av Lindgren beskriven som en liten tjock, snäll och rik knös (i ett brev till föräldrarna), med andra ord i termer av hygglig kapitalist. Sörlin, som hade bokhandel och förlag i Norrköping, hade köpt förlaget, förmodligen för att tjäna pengar på lagret, när det hotades av konkurs. Efter några år såldes det till Kooperativa Förbundet. Få vet att det var Sörlin som räddade Rabén & Sjögren, framhåller Bohlund, och hela den historien ger en viktig del till förlagshistoriken. Man kan tillägga att det var på Sörlins förlag i Norrköping som Tove Janssons andra muminbok kom ut i Sverige 1947, så hans verksamhet fick sannerligen betydelse för ett par av Nordens största barnlitterära författare.

Lindgrens arbete på förlaget har förstås uppmärksammats tidigare. Så har litteraturforskaren Helene Ehriander publicerat flera innehållsrika uppsatser om hennes korrespondenser med författare och i Margareta Strömstedts biografi (1977/1999) finns avsnitt om Lindgren som redaktör och barnboksutgivare. Detsamma gäller Jens Andersens biografi som kom för några år sedan. Strömstedt förbluffas av hur försiktigt och ibland ängsligt förläggaren Lindgren kan reagera inför mer djärva inslag i manuskripten. Det är nästan så att man undrar hur hon skulle ha gjort med ett manus som Pippi Långstrump, skriver Strömstedt träffande.

Strömstedt förbluffas av hur försiktigt och ibland ängsligt förläggaren Lindgren kan reagera inför mer djärva inslag i manuskripten.

Dubbelrollen som författare och förläggare är också huvudspåret i Kjell Bohlunds framställning. För att locka författare till förlaget arrangerades tidigt pristävlingar som utlystes under olika teman. I en flickbokstävling fick Astrid Lindgren andra pris för Britt-Marie lättar sitt hjärta (1944) – hennes debutbok – och året därpå blev det första pris för Pippi Långstrump. Men när hon blivit anställd på förlaget kunde hon inte längre delta i tävlingarna och inte heller få pris, vilket hon noterar med viss självironisk förvåning. I ett brev till föräldrarna skriver hon: ”Igår avgjordes förlagets senaste pristävling (om ungdomsböcker i yrkesmiljö) och det kändes riktigt tomt att inte få något pris. Men så hade jag ju inte deltagit heller.”

Bohlund har djupdykt i olika arkiv och materialsamlingar och går igenom flera författarkorrespondenser, bland annat till den numera bortglömda Viola Wahlstedt. Ungefär 97 brev finns bevarade i Astrid Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket, vilket är rekord. Ingen annan författare skrev så många brev till förläggaren Lindgren. Mest handlar det om brist på pengar och skillnaden mellan den framgångsrika förläggaren och den utfattiga författaren kunde nog inte vara större. Wahlstedt var en typisk ”mellanförfattare” som aldrig fick något genombrott, medan Lindgren var berömd, hyllad och med tiden rik.

Astrid Lindgren hade stor makt som förläggare och hon var mycket skicklig. Breven till författarna är fyllda av vänligt resonerande kommentarer, men som Bohlund visar kan det också handla om mer handfasta ingrepp. En författare – vars bok aldrig kom ut – får efter flera turer följande förslag: ”Hur skulle det vara om jag skrev min version av det första kapitlet, så som jag skulle vilja ha det om jag vore författarinnan?” Allt styrdes av en tveklös vilja att skriva fram en barnbok på topp. Hon ville helt enkelt förklara hur det skulle kunna bli så mycket bättre. I allmänhet höll författarna med mig, sade hon senare glatt i en intervju.

Två författare kom Lindgren i rejäl konflikt med. Den ena var Lennart Hellsing. Hon var inte Hellsings redaktör – han gick till Hans Rabén – men när Hellsing skriver negativt om Emil i Lönneberga i en recension och raljerar över Lindgrens kommersiella julkortsidyller i Bullerbyn tar det fyr. Den följande korrespondensen ventilerar barnboksutgivningens teori och praktik, men ur helt olika perspektiv. Den verbala brottningen blir också en match mellan manligt och kvinnligt. Han skriver om konstnärlighet, estetiska ideal och försörjning, hon om villkor för förlagsarbete och utgivning, men också om sitt eget författarskap. Den andra författaren var Edith Unnerstad. Hon hade stora framgångar med sina böcker om familjen Pip-Larsson och varför hon och Astrid Lindgren blev ovänner är oklart. Möjligen bottnade också detta i Lindgrens dubbelroll som författare och förläggare.

Ett kapitel ägnas Lindgrens relationer till sina illustratörer och de ekonomiska förhållandena mellan författare och illustratör. Länge fick illustratören vackert nöja sig med engångsarvoden, någon royalty var det inte tal om. Meningen är ju inte att du ska åka snålskjuts på Astrid Lindgrens verk, sade exempelvis förlagschefen Hans Rabén till Emil-illustratören Björn Berg under en tuff förhandling. Bohlund bygger på Björn Bergs dagböcker, där den upphettade förhandlingen skildras ingående. Berg fick till slut ett royalty-avtal, men Lindgren deltog inte alls i diskussionerna. Hon var medveten om Bergs betydelse för framgångarna med Emilböckerna och ville inte byta tecknare.

Meningen är ju inte att du ska åka snålskjuts på Astrid Lindgrens verk, sade exempelvis förlagschefen Hans Rabén till Emil-illustratören Björn Berg under en tuff förhandling.

Att relationen till Pippi-tecknaren Ingrid Vang Nyman blev alltmer ansträngd har framkommit tidigare, exempelvis i Lena Törnqvists biografi över Vang Nyman (2016). Vang Nyman ställde krav och var ”besvärlig” på ett sätt som ingen annan tecknare. I samband med en affär med ett tyskt förlag – hon vill ha mer betalt – blir Lindgren rasande. Affären kan gå i stöpet och det är Vang Nymans fel. Det finns nog inget annat brev som är så ilsket i förlagskorrespondensen, påpekar Bohlund, och det är också en olustig läsning. Utskällningen handlar inte enbart om skilda idéer om finansiella villkor, utan också om uppträdande och sinnestillstånd:

Jag ser klart, hur målmedvetet du hela tiden arbetar på att stöta dig med så många människor du någonsin kan. Du skulle aldrig drömma om att någonsin försöka gå fram med lämpor, nähädå, det ska köras huvet i väggen. Så fort det finns ett tillfälle, och allt utbyte av tankar mellan människor ska helst föras med advokathjälp.

I sin innehållsrika bok visar Bohlund hur Astrid Lindgren snabbt och effektivt växer in i rollen som manusgranskare, redaktör och beslutsfattare. Hennes osannolika arbetskapacitet och snabba intellekt var en förutsättning för förlagets expansion och raden av framgångsrika författarskap som växte fram under hennes tid som förläggare. Samtidigt får vi en ny belysning av barnbokens möjligheter på den litterära marknaden efter andra världskriget.

Från 1940-talet och en bit in på 1960-talet skrev Astrid Lindgren brev till sina föräldrar och Bohlund citerar flitigt ur dem. Här finns obetalbara beskrivningar av möten och inte minst restaurangbesök som del av förläggarens arbete och nätverkande. Menyn för en ”fin lunch” med en prisjury år 1948 består av ”hummer americaine, som är det bästa jag vet, sen färskrökt lax med spenat och sen glace med varm chokladsås.” Middagarna kan te sig ännu lyxigare med exempelvis rysk kaviar, krustader och hummersoppa.

Jag grips av stor längtan att läsa dessa brev eftersom de, utöver beskrivningarna av måltider, tycks innehålla så mycket om Lindgrens syn på sitt arbete. Det är också en av bokens många förtjänster att den så konsekvent håller sig till förlagsarbetets villkor och förutsättningar. Men man kan också njuta av att på egen hand upptäcka förbindelserna mellan brevens sybaritiska utsvävningar och den lust och längtan till födan som finns i så många av Astrid Lindgrens texter, inte minst i Pippi Långstrump.

Publicerad i Respons 2019-1