Emily Greenhouse: På jakt efter nästa generations tänkare

På östra Manhattan, i ett fristående hus från förra sekelskiftet, har redaktionen för The New York Review of Books sitt säte. Kips Bay, som området heter, är välbärgat och stillsamt, bara några kvarter från Empire State Building. Hit flyttade tidskriften 2020, trots att New Yorks litterära och kulturella liv sedan länge har förskjutits mot Brooklyn. Flera av de fasta medarbetarna pendlar långt till redaktionen. Men tidskriften tycks också på andra sätt stå lite vid sidan av sin samtid. Den amerikanska mediebranschen skakas av ekonomiska åtstramningar och växande misstro mot etablerade medier. Under 2025 försvann över 17 000 tjänster från den amerikanska medie- och underhållningsbranschen, enligt arbetsmarknadsföretaget Challenger, Gray & Christmas. Kultur- och nyhetsmedier drabbas hårt när annonsintäkter försvinner, samtidigt som AI och plattformsekonomin sätter ytterligare press på traditionella publicister. 

Ändå är det med tillförsikt och optimism som chefredaktören Emily Greenhouse visar upp det öppna kontorslandskapet där en förhållandevis ung redaktion just skickat ett nytt nummer till tryck. Till skillnad från så många andra publikationer står tidskriften fortfarande stadigt i amerikansk offentlighet; skrivborden kantas av travar med böcker som ska skickas ut till recensenter. 

The New York Review of Books grundades 1963 av Robert Silvers och Barbara Epstein, som under mer än fyra decennier gjorde tidskriften till en central institution för amerikansk idédebatt och essäistik med global räckvidd. Här har några av USA:s mest inflytelserika författare och intellektuella regelbundet skrivit om sakprosa, skönlitteratur, politik och aktuella trender, bland dem Joyce Carol Oates, Mark Lilla, Joan Didion, Martha Nussbaum och Gore Vidal.

Tidskriften förknippas ofta med en liberal och progressiv idé­tradition, men har samtidigt värnat om en stark självständighet från partipolitik och aktivism. Under senare år har den också genomgått ett generationsskifte. Efter Silvers död 2017 följde en turbulent period då efterträdaren, författaren Ian Buruma avgick efter kritik mot tidskriftens hantering av en uppmärksammad #MeToo-relaterad publicering. Emily Greenhouse kom därefter att bli en central gestalt i tidskriftens förnyelsearbete under 2020-talet.

Efter ett besök på redaktionen fick Respons möjlighet att samtala med Greenhouse om tidskriftens framtid, hur de arbetar som redaktion och vad en kultur- och idétidskrift av detta slag kan bidra med i vår samtid. 

Respons: Vilken roll skulle du säga att The New York Review of Books spelar i det amerikanska intellektuella landskapet i dag?

GREENHOUSE: Jag tycker att det är svårt att göra tydliga karakteriseringar av det amerikanska intellektuella landskapet i dag, eftersom internet har splittrat mycket av samtalet. På ett sätt känns The New York Review of Books ny och samtida, men i sin form är den också gammal. Den dubbelheten tror jag att vi som arbetar med tidskriften lever med och möter nästan dagligen. För tidskriften är inte en enhetlig röst, utan om en samling idéer. I dag vill många i högre grad samla sina egna idéer och följa enskilda videokanaler eller nyhetsbrev, kanske sociala medieprofiler. Mot den bakgrunden tycker jag att The New York Review fortfarande är en av de viktigaste platserna för att verkligen pröva och bearbeta idéer. Det är en plats där idéer möts och där människor öppet kan vara oense, men det är också en plats där de formulerar argument för det de tror på och till viss del försöker övertyga läsaren. Tidskriften är inte ett debattforum, men det finns ändå en vilja att övertyga, utbilda, upplysa och ge läsaren intellektuell stimulans. Det är så jag ser The New York Review of Books roll. Den har förändrats av flera skäl. Grundarna blev äldre och därmed också många av de skribenter som var knutna till tidskriften. Det finns en naturlig utveckling i det. Samtidigt har den alltid varit mycket mottaglig för nya idéer, ofta från yngre skribenter. Men det som kanske har förändrats mest är hur människor läser. Och det är en utveckling som fortfarande pågår.  

Tidskriften grundades i en tid då lojalitet mot en viss intellektuell institution var en viktig del av ens identitet. Det har förändrats.

RESPONS: Många tidskrifter har svårt att hitta en publik i det nya medielandskapet. Är inte det ett problem för er?

GREENHOUSE: Vi har haft förmånen att ha en mycket stabil prenumerationsbas. Våra utgivare är kloka och har alltid förstått att det är prenumerationer som driver en tidskrift, inte någon övergång till video eller nya influencerprogram och liknande. Våra prenumeranter är lojala och engagerade i det vi gör. Samtidigt finns det en oro. Tidskriften grundades i en tid då lojalitet mot en viss intellektuell institution var en viktig del av ens identitet. Det har förändrats. Därför tänker jag mycket på hur vi når yngre läsare. Många äldre akademiker känner till och uppskattar tidskriften, men jag ser det som min uppgift att visa yngre, nyfikna människor att detta inte bara är ett forum för pensionerade universitets­lärare eller Oxbridge-akademiker, utan en plats för idéer och argumentation, för en bred och nyfiken publik.

Samtidigt vill jag inte bli inställsam. Tidskrifter på 1960- och 1970-talet tog tydligt avstånd från publikfrieri och det var inte heller vad Robert Silvers och Barbara Epstein eftersträvade när de grundade The New York Review of Books. De drevs av en mer uttalad idé och övertygelse. Men jag tror att jag har en annan uppfattning om hur tidskriften behöver möta världen i dag. Det finns en mycket snabbare kontakt med läsare numera. Vi hör direkt från våra läsare via internet. Om vi har ett stavfel får vi veta det genast, inte i ett brev tre månader senare. Så vi har haft tur som är prenumerationsdrivna och har engagerade läsare. Den största utmaningen för mig är att fortsätta förnya den läsarbasen med människor som är under femtio, fyrtio och trettio år.

RESPONS: Har du sett att läsekretsen förändrats?

GREENHOUSE: Jag har inte siffrorna framför mig, men jag tror det. Du har ju sett vårt kontor, vi är en liten redaktion med människor i olika åldrar, även om de flesta är ganska unga. Det finns inget enhetligt eller likriktat över det vi gör, och det är vi stolta över. På sätt och vis är det en kakofoni, en blandning av generationer och ideologier, men vi delar en gemensam övertygelse om vikten av mänskliga rättigheter, precision i tänkandet och intellektuell kritik. Vi vill pröva argument, analysera och ifrågasätta det som okritiskt hyllas, det överdrivet populära och det trendiga. Vi delar inte alltid en gemensam politisk linje. Skillnaderna är ofta små, men kan ändå väcka starkt engagemang.

Böcker kommer aldrig att bli irrelevanta. Det är där idéer och berättelser tar form, och som människor är vi fortfarande beroende av dem.

RESPONS: Är AI ett hot mot den typ av publicering ni står för?

GREENHOUSE: Jag kanske är naiv som säger detta, men nej. Jag är däremot oroad över hur AI kommer att påverka intellektuellt arbete och själva tänkandets landskap. När det gäller litterärt skrivande, särskilt fiktion och skildringar av vad det innebär att vara människa, är det viktigt för mig att skrivandet kommer ur en levd erfarenhet, från en kropp som upplever risk och dödlighet. Jag tror att de som stödjer det vi gör är intresserade av den mänskliga processen bakom arbetet. Språk kan analyseras och efterliknas, men rapportering måste vara sann. Till syvende och sist spelar sanningen roll och då krävs det att någon faktiskt undersöker och verifierar. Det vi gör handlar i stor utsträckning om att reflektera, analysera och försöka förstå vad som är sant. Och jag tror och hoppas att det är något som i grunden måste göras av människor.

RESPONS: Tycker du att den typ av bokkritik som ni publicerar fortfarande har kraft att påverka den offentliga debatten, eller har den rollen minskat?

GREENHOUSE: Ärligt talat tror jag att den rollen har minskat. Min morfar och farfar gick på City College ungefär vid den period som skildras i dokumentären Arguing the World (1998), som fångar en höjdpunkt i det amerikanska idé- och debattklimatet under 1900-talet. Någon kunde publicera något i Commentary, och det kunde få så starka reaktioner att människor tog avstånd från skribenten, eller att det nästan uppstod något som liknade bojkotter. Tidsandan präglades av en tydlig vilja till intellektuell konfrontation, den typen av engagemang ser väldigt annorlunda ut i dag. De recensioner som verkligen får genomslag nu är ofta hårda uppgörelser, ganska brutala kritikerangrepp. Det är inte något jag själv är särskilt angelägen om att beställa. Det finns förstås tillfällen då negativ kritik är befogad, men jag är inte intresserad av att lägga ut beställningar där man redan från början vet att kritikern är ute efter att såga boken. Det tilltalar inte mig.

Samtidigt är det tydligt att genomslaget för tryckta publikationer har förändrats. Det kommer alltid att finnas behov av att publicera. Böcker kommer aldrig att bli irrelevanta. Det är där idéer och berättelser tar form, och som människor är vi fortfarande beroende av dem. Vi behöver berättelser. De kommer inte att försvinna, även om de kanske tar sig andra uttryck eller når ut på andra sätt. Men i takt med att böckernas roll har förändrats, har också bokrecensionernas roll förändrats. Med det sagt är recensioner fortfarande en plats där idéer uppstår. I den mer begränsade sfär som vi verkar i gör bokrecensioner fortfarande skillnad och påverkar den offentliga debatten, även om vissa former av litteratur har mindre genomslag
i dag. Utrymmet för mer krävande skönlitteratur och långa essärecensioner är mindre än det en gång var.

RESPONS: Oroar det dig?

GREENHOUSE: Ja, naturligtvis.

RESPONS: På vilket sätt?

GREENHOUSE: Det oroar mig, men jag tror inte att The New York Review of Books kommer att upphöra på grund av denna utveckling. Det är ett så pass specialiserat fält, och de som känner till och uppskattar vad vi gör kommer att fortsätta göra det. Du har ju intervjuat Martha Nussbaum, som jag har förmånen att arbeta med. Det finns inte många som skriver eller tänker som hon. Samtidigt finns det färre arbetstillfällen för filosofer, färre fasta tjänster inom akademin och färre universitetsförlag med resurser för en omfattande utgivning. Det är ett mer pressat och sårbart ekosystem.

Men jag oroar mig inte för att det i framtiden kommer att saknas tänkare som Martha Nussbaum, eller att The New York Review of Books skulle upphöra. Det som oroar mig är snarare räckvidden, att genomslaget för dessa skribenter, tänkare och publikationer minskar, liksom att den ekonomiska situationen för forskare, akademiker och romanförfattare försämras. Det har skrivits mycket om Ben Lerners nya roman Transcription (2026), och den uppmärksamhet han får säger något om vår tid: det är nästan som att ett fåtal författare »väljs ut«. Det betyder inte att han inte förtjänar det, han är en enastående författare, men jag oroar mig för att vi inte upptäcker nya röster med samma skärpa. Kulturen lyfter fram vissa namn, medan tusentals böcker ges ut varje år utan att få samma uppmärksamhet. Marknadens kraft är starkare än någonsin, det märker jag tydligt.

Marknadens kraft är starkare än någonsin, det märker jag tydligt.

RESPONS: Vilken typ av röster vill du lyfta fram?

GREENHOUSE: Jag kom in i tidskriften i en övergångsperiod, inte långt efter att en av grundarna, Robert Silvers, gick bort. Det finns många oerhört klarsynta skribenter som har skrivit för tidskriften i decennier, Neal Ascherson har varit med sedan starten och Robert Paxton är en annan sådan personlighet. Det är verkliga giganter, lysande skribenter med en erfarenhet som sträcker sig över många år, och de är fortfarande en viktig del av det vi gör. Det är inte så att jag inte är intresserad av dem, däremot kände jag från början att mitt uppdrag också var att hitta och bidra till att forma en ny generation av skribenter. Historiskt har tidskriften haft fler manliga och vita skribenter än kvinnliga skribenter med annan bakgrund och många har varit äldre.

Jag har velat skaka om det här lite. Därför letar jag ofta, om än inte uteslutande, efter yngre skribenter och personer från olika kulturella miljöer. Det fanns redan en form av självförnyelse bland många av de etablerade skribenterna, som vi är stolta över att publicera. I dag, när det finns färre bokrecensioner och färre essäer av det slaget vi publicerar, tror jag att många som skulle kunna skriva i denna form i stället uppmuntras att göra andra saker, till exempel arbeta med video. Därför försöker jag hela tiden hitta skarpa och övertygande tänkare och föra in dem i vår krets.

RESPONS: Känner du som redaktör ett ansvar att introducera en ny generation skribenter och forskare?

GREENHOUSE: Absolut, det är en central del av vårt arbete. Vi måste fungera som talangscouter, vi behöver ständigt vara uppmärksamma. Det finns ett ganska livskraftigt ekosystem av nya tidskrifter. Jag arbetade länge med The New Yorker och har stor respekt för redaktionen där. Det händer ofta att skribenter vi arbetar med senare rekryteras till andra publikationer som kan erbjuda fasta tjänster. Jag kan arbeta med någon i flera år som sedan börjar skriva för The New Yorker. Men jag ser faktiskt detta som något positivt. Om skribenter kan få bättre betalt och fler möjligheter någon annanstans är det bra, även om det ibland innebär att de inte längre kan skriva för oss.

I grunden handlar det om att matcha skribenter och ämnen, det är där mycket av magin ligger.

RESPONS: Skulle du kunna beskriva hur den redaktionella processen ser ut?

GREENHOUSE: Det är svårt att beskriva en typisk dag. Vi träffar olika förlag, akademiska, kommersiella och allmänutgivande, för att gå igenom deras säsongskataloger och få en bild av vad som är på gång. Det finns alltid ett visst surr kring vissa titlar, en uppmärksammad debut, en ny bok av Jonathan Franzen eller en större historisk studie, men det viktiga för oss är att förstå ämnena, författarna och vad som är på väg. Utifrån det skickar vi idéer till skribenter. Vi har inga fast anställda skribenter, men arbetar nära många och får också in många förslag via mejl. I grunden handlar det om att matcha skribenter och ämnen, det är där mycket av magin ligger. 

Mina dagar kan vara ganska splittrade, möten, samtal med kollegor om hur arbetet fungerar, luncher med skribenter. Hela redaktionen träffas ett par dagar i veckan, men vi arbetar annars i stort sett var för sig. Eftersom jag har små barn redigerar jag ofta sent på kvällen när de har somnat, men jag försöker att inte ställa krav på andra vid den tiden. Det är ett privilegium att till exempel få gå på pressvisningar på museer, men det är också ett krävande och intensivt arbete.

Vi frågar ofta våra skribenter vad de är intresserade av. Tidskriften drivs i hög grad av deras tänkande, kanske mer än av redaktörernas. Jag känner ett starkt ansvar gentemot våra skribenter. Mitt arbete handlar till stor del om att hitta människor som tänker klart, med intellektuell skärpa och moralisk tyngd, och fråga dem: Vad upptar dina tankar just nu? Vad engagerar eller upprör dig? Vad vill du skriva om? Sedan handlar det om att koppla det till ett ämne, kanske något jag sett i en katalog från University of Toronto Press eller University of North Carolina Press. 

RESPONS: Och hur arbetar ni med texterna? 

GREENHOUSE: Vi redaktörer kan ibland gå ganska långt i arbetet med texterna. Vi skriver ibland om meningar, men målet är alltid att bevara skribentens stil och struktur. Vi har ingen enhetlig stil som vissa redaktioner med fast anställda skribenter har. Vi respekterar skribentens röst och försöker göra argumentationen så klar, tillgänglig och övertygande som möjligt. Vi försöker vara den bästa tänkbara läsaren. Ibland innebär det att be skribenten stärka ett resonemang. Ibland handlar det om att påpeka hur en text kan tolkas på ett mindre välvilligt sätt och försöka förebygga det. Vi arbetar med skribenter på mycket hög nivå, så det handlar inte om att skriva om deras texter i grunden. Men vi har många samtal. 

RESPONS: Ni har också ett förlag kopplat till tidskriften. Ser du några problem med det?

GREENHOUSE: Förlaget är helt separat. Jag har inget med det att göra. Jag har stor respekt för min kollega Edwin Frank, förlagets redaktionella chef, men han arbetar på en annan våning. Vi träffar honom och hans team på samma sätt som vi träffar andra förlag, för att gå igenom deras kataloger. Ibland recenserar vi deras böcker, eftersom många av våra skribenter dras till deras utgivning. Men vi är mycket medvetna om hur det kan uppfattas och det är viktigt att betona att vi är helt separata redaktionellt.

Vissa skämtar om att vi är sena med recensioner, men det handlar inte om lättja. Det beror på att vi prioriterar skribentens röst.

RESPONS: Finns det inte intressekonflikter här när ni väljer vad ni recenserar?

GREENHOUSE: Vi skulle aldrig göra ett nummer med bara ett förlags böcker. Det gäller särskilt i det här fallet, just på grund av risken för att det kan uppfattas som en intressekonflikt. Vi har också nära relationer till andra förlag, som Farrar, Straus and Giroux, vars utgivning vi respekterar mycket. Men vi skulle inte heller där recensera för många av deras titlar i ett och samma nummer, vi sprider ut dem.  Samtidigt är vi en mycket selektiv tidskrift. Om ett förlag ger ut trettio viktiga böcker under en säsong kan vi ändå ha svårt att ens få till en recension av dessa böcker. Mycket beror på skribenternas tillgänglighet och arbetsrytm. Vissa skämtar om att vi är sena med recensioner, men det handlar inte om lättja. Det beror på att vi prioriterar skribentens röst. Om det tar sex månader, eller ibland sexton, innan en skribent kan leverera en genomarbetad text, så väntar vi.

RESPONS: Finns det ämnen som du tycker är underrepresenterade?

GREENHOUSE: Ja, absolut. Vi har för lite om naturvetenskap, särskilt fysik. Sedan Freeman Dyson och Steven Weinberg gick bort har jag aktivt letat efter fysiker som kan skriva klart och tillgängligt, särskilt eftersom jag själv inte har den bakgrunden. Vi har förstås publicerat sådant och vi har många läkare som skriver för oss, särskilt om pandemier. Men vi skulle kunna göra mycket mer.

Samtidigt skulle jag gärna se mer om musik och populärkultur. Vi publicerar mycket om jazz, opera och klassisk musik, vilket jag uppskattar, men det finns också utrymme för andra ämnen – ja, även om ett fenomen som Taylor Swift. Samtidigt vill jag undvika ett nedlåtande »högt och lågt«-perspektiv, där man betraktar populärkulturen på ett nedlåtande sätt.  Det måste finnas ett genuint engagemang hos skribenten. Vi kan inte heller ta upp mänskliga rättigheter för ofta. Det är ett centralt tema för oss. Om vi hade haft mer resurser hade vi också kunnat göra fler reportage. The New York Review of Books är i grunden en litteraturtidskrift, även om vi publicerar en del reportage och analyser. Som det ser ut i dag innehåller våra tryckta nummer som kommer ut varannan vecka 10–20 ­artiklar och varje vecka publicerar vi ännu fler texter online. För en liten redaktion är det mycket, särskilt eftersom texterna ofta är långa. Men vi är inte en dagstidning, det är en annan typ av publicistisk verksamhet.

RESPONS: På vilket sätt bygger ni broar till den akademiska världen och akademisk forskning?

GREENHOUSE: Jag skulle inte säga att vi bygger broar till akademisk forskning. Snarare är det så att många som arbetar med idéer och kunskap också finns inom akademin. Många av våra skribenter är forskare, professorer och lärare, även om expertis för mig kan ta många former. Vi tror på sanning och på att kunskap byggs över tid och det sker ofta inom akademin, även om jag önskar att det fanns fler sådana miljöer. Det finns förstås andra miljöer, som konstnärsresidens där bildkonstnärer kan studera, få erfarenhet och utvecklas. Men det är ändå ofta inom akademin som dessa färdigheter byggs upp. Det är därför naturligt att många av våra skribenter är akademiker, något vi är stolta över. Samtidigt har vi inga formella band till enskilda universitet eller till forskningen som sådan. Ibland använder vi akademiska tidskrifter för att hitta experter och vi får ofta artikelförslag från skribenter med bakgrund i akademin.

En del av mig önskar att det vi gör lättare eller snabbare kunde komma till användning inom akademisk forskning. Men jag upplever inte att det är så vi arbetar och det är inte heller ett primärt mål för oss. Vi arbetar mycket nära akademiker, men jag ser inte tidskriften som en akademisk institution. Tvärtom märker jag hur närheten till flera framstående forskare nästan gör mig lite defensiv. Det är som att jag vill säga: hörni, jag har bara en kandidatexamen. Det här är inte en akademisk verksamhet. Det är en tidskrift för en allmän läsekrets.

The New York Review of Books är ingen pretentiös tidskrift. Vi är mycket noga med att språket ska vara tillgängligt, brett, kraftfullt och välskrivet, fritt från jargong och de slentrianmässiga formuleringar som ibland kan prägla akademiska texter. Vi vill att tidskriften ska vara relevant och levande. Frågor om mänskliga rättigheter, politik och nyheter är en central del av vårt uppdrag och av varje nummer, det är helt avgörande för det vi gör. David Shulman, en av de mest imponerande personerna jag vet, med en stark moralisk kompass, är forskare vid Hebrew University med inriktning på österländska språk, tamil och poesi. Han är också aktivist i de palestinska områdena. För mig är han både forskare och en moralisk röst. Hans arbete vilar på ett djupt akademiskt kunnande, men det är inte avskilt från samhället, tvärtom är han starkt engagerad i det. Det finns många olika sorters skribenter vi värdesätter, men han är en av dem som jag personligen sätter särskilt högt.

Vi arbetar ofta nära akademiker, men jag ser inte tidskriften som en akademisk institution.

RESPONS: Hur hanterar ni mer kontroversiella ämnen som just kriget i Gaza?

GREENHOUSE: Kriget i Gaza har förmodligen varit det dominerande temat i mitt professionella liv sedan det började. Vi är en tidskrift med ett starkt åtagande att synliggöra orättvisor och tala sanning. Och naturligtvis är också kriget som nu förs i Amerikas namn i Iran en central fråga. The New York Review har länge haft en särskild relation till staten ­Israel och dess politik. Jag skulle säga att Tony Judt var en av de mest betydelsefulla rösterna när det gäller att analysera vad Israel har blivit och hans röst saknas i dag. Sedan Hamas attacker den 7 oktober har vi samlat och publicerat ett stort antal röster med olika perspektiv och nyanser, som likväl förenas i sin kritik av det våld som Israel utövar.

Samtidigt publicerar vi många israeliska och judiska skribenter som uttrycker sorg över utvecklingen och som också skriver om judendomen som religion och kultur. Jag arbetar nära skribenter som Pankaj Mishra, Aryeh Neier, Omer Bartov, Tareq Baconi, Raja Shehadeh och Neve Gordon. Det finns många olika typer av texter som försöker förstå och beskriva det som sker, och det är också en källa till livlig och ibland hård debatt inom redaktionen. Jag får kritik från olika håll, både internt och externt och jag ser det som något i grunden sunt. Om någon anklagar mig för antisemitism kan jag bara konstatera att jag själv är judisk och att juden­domen är viktig för mig, både kulturellt och historiskt. Vi publicerar också röster som till exempel David Bell, Maurice Samuels, Daphne Merkin, Sarah Lipton och Magda Teter. 

RESPONS: Finns det en risk för att tidskriften blir politiskt polariserande i stället för att vara reflekterande och perspektiv­rik?

GREENHOUSE: Ja, absolut. Jag började på det här jobbet samma vecka som jag fick mitt första barn, vilket innebar att jag gick igenom två livsavgörande förändringar samtidigt. Det rör sig förstås om två helt olika saker, men i bägge fallen har känslan av ansvar blivit starkare i takt med att världen förändrats, inte minst efter den 7 oktober. Det har påverkat både min arbetsro och min syn på uppdraget. Vi publicerar skribenter som är djupt engagerade och öppna för samtal om en mycket komplex och svårlöst situation. Och jag ser vårt arbete som i grunden öppet och inte polariserande.

I redigeringsarbetet försöker jag ofta betona att vi ska bidra till att öppna perspektiv, inte låsa fast dem. Samtidigt är det lätt att sådana formuleringar låter som tomma slogans. Det är inte det vi vill göra. Vi strävar inte efter falsk balans eller vaga formuleringar, vi vill vara tydliga och precisa.

För mig har samarbetet med Aryeh Neier varit särskilt viktigt. Han är en central gestalt inom människorättsarbetet under det senaste århundradet – en tysk jude som kom till USA som flykting och senare grundade eller ledde organisationer som Human Rights Watch, ACLU och Open Society. Att arbeta med Neier när han skrev en text om människorätts­organisationers roll, både före och efter den 7 oktober, innebar att vi behövde förhålla oss till terrorism, våld och krigsbrott, och till det han till slut beskrev som ett folkmord. Den artikel vi publicerade, med rubriken »Is Israel Committing Genocide?«, är för mig en av de viktigaste jag har varit del­aktig i. Den präglas av en mycket nykter, noggrann och juridiskt förankrad analys. Den är inte polemisk i tonen, utan försöker hålla sig nära fakta och resonemang.

Jag publicerar också texter som är mer polemiska, men just den typen av arbete visar att vi försöker nå fram till en saklig förståelse. När vi anklagas för att vara en polariserande kraft brukar jag peka på sådana texter. Jag tror att det behövs många olika former av skrivande. Och min erfarenhet är att de som verkligen läser tidskriften noggrant sällan uppfattar oss som ensidiga.

Respons: Vilka framtidsvisioner har du för tidskriften?

GREENHOUSE: Jag har haft det här jobbet i sju år nu och jag är väldigt stolt över det vi gör. Samtidigt vill jag nå fler yngre läsare. Jag vet inte exakt hur vi ska gå tillväga, men jag skulle verkligen vilja hitta vägar in till studenter och yngre forskare. För mig finns det ett tydligt bildningsuppdrag här: att bidra till en mer nyanserad förståelse av världen. Jag vill vara med och utveckla och bana väg för nya generationer av skarpa tänkare. Det här landet och egentligen hela världen har ett stort behov av kritik. Och då menar jag inte snäv eller pretentiös akademisk diskussion, utan ett verkligt engagemang i idéer: de idéer som påverkar hur vi röstar och de idéer som formas av våra ofta bristfälliga och själviska ledare.

För demokratins skull behöver vi stärka vår förmåga till intellektuellt engagemang. The New York Review är i det sammanhanget bara en liten droppe i havet, men det är mitt arbete att försöka lyfta fram och sprida de idéer och perspektiv som våra skribenter bidrar med. Och ja, naturligtvis vill jag att tidskriften ska gå bra ekonomiskt. Men ännu viktigare är att fler får ta del av den här typen av kritiskt tänkande, att det vi gör, och det våra skribenter säger, når ut ännu bredare.

Emily Greenhouse är amerikansk journalist, född 1986. Sedan 2021 är hon ensam chefredaktör för The New York Review of Books, efter att under två år ha lett tidskriften tillsammans med Gabriel Winslow-­Yost. Greenhouse har tidigare varit verksam vid bland annat Granta och The New Yorker. Hon har även arbetat internationellt, bland annat i London och Paris. Som reporter på Bloomberg bevakade hon frågor om kön och politik. Hon tog examen från Wesleyan University i Connecticut 2008.

The New York Review of Books har en upplaga på omkring 130 000 exemplar och utkommer två gånger per månad. För mer information besök tidskriftens webbplats: nybooks.com.