En blick i backspegeln löser inte nödvändigtvis vår egen tids dilemman 

Under efterkrigstiden användes första och andra världskrigets framgångsrika neutralitetspolitik som argument för svensk alliansfrihet. Men när Ryssland invaderade Ukraina 2022 hade strategin gjort sitt. Natomedlemskapets förespråkare menade att neutralitetspolitiken var en produkt av kalla krigets maktbalans, det vill säga en annan historisk kontext, och att den därför inte var relevant längre. Att den säkerhetspolitiska doktrinen hade stått som garant för fred och stabilitet saknade plötsligt betydelse.

Även inrikespolitiskt tänkte Socialdemokraterna länge med hjälp av historiska analogier. I sökandet efter lösningar i nuet och för det kommande refererade de till tidigare framgångar. Välfärdspolitiken rättfärdigades inom ramen för en normativ folkhemsberättelse som talade om hur samhället borde vara inordnat och som gav riktning åt den samtida politiken. Numera har det förflutna på sin höjd en nostalgi­framkallande funktion i Socialdemokraternas iscensättningar. Allt fler tycks anse att även om jämförelser över tid var användbara i 1950-talets industrisamhälle är de knappast optimala i ett alltmer globaliserat tjänstesamhälle. 

Analogitänkandet har alltså genomsyrat Sveriges moderna historia. Orienteringspunkter i det förflutna har gett mening i nuet och sporrat till visioner om det kommande. Länge behärskades den svenska efterkrigspolitiken tämligen friktionsfritt av tron på att välformulerade och förenklade jämförelser längs tidsaxeln ger viktiga lärdomar för handlandet. Och fortfarande genomletar beslutsfattare och politiska strateger det förflutna efter förhållanden som har retorisk resonans i samtiden. Inför en komplicerad framtid vänder de sig medvetet eller omedvetet till det skenbart välbekanta, det vill säga till historien. 

Mönstret är tydligt. Historiska analogier används flitigt och tenderar ofta och odramatiskt att förvandlas till identitetsskapande myter. Att läsa historikern Francis J. Gavins nya bok Tänka historiskt − En vägledning i statskonst och strategi är därför upplyftande, ja, inspirerande. Man blir varse faran med de förenklade jämförelser som präglat bland annat Sveriges moderna historia. Politikerna har betraktat historien som en uppsättning policyrecept, inte en kontextbunden erfarenhet, och utgått från att händelser i det förflutna har en vedertagen och väldokumenterad innebörd, även om det sällan varit fallet. Historien har använts politiskt snarare än analytiskt. Svensk neutralitets- och välfärdspolitik ingår inte i Gavins analys, men väl München 1938 som felaktigt fått klassikerstatus som varningsflagga för eftergiftspolitik mot diktatorer. Börskraschen på Wall Street 1929 är ett annat exempel som diskuteras i boken. 

Vid finanskrisen 2008 drogs paralleller till 1930-talets depression. Till skillnad från mellankrigstiden var ekonomin emellertid globaliserad och finansiellt integrerad på ett helt annat sätt än under mellankrigstiden. Att samhällen förändras teknologiskt, kulturellt och institutionellt innebär att det som fungerade då inte nödvändigtvis fungerar nu. Föreställningen att en kris kan hanteras utifrån tidigare fall är alltså vilseledande. Lättköpta historiska paralleller riskerar på det sättet att fördunkla viktiga skillnader och överbetonar lik­heter samtidigt som sammanhang och nyanser går förlorade. 

Med rätta är Gavin kritisk till det flitiga användandet av ytliga jämförelser längs tidsaxeln, men han anser likväl att kunskap om det förflutna i sig kan göra det lättare att förstå och orientera sig i vår »invecklade och ofta förvirrande omvärld«. Historiskt tänkande ser han som ett flexibelt, intelligent sätt att förhålla sig till allt vi finner främmande, och som kan hjälpa beslutsfattare att navigera i en komplex värld. Dock sker det för sällan eftersom kunskap signerad av statsvetare och ekonomer enligt honom ges företräde. 

I Tänka historiskt står frågor om krig och fred i fokus med motiveringen att de har format världen vi lever i. Dess­utom anser författaren att lärdomar och insikter från utrikes­politik, ekonomi, nationell säkerhet och övergripande strategifrågor kan tillämpas i alla situationer där beslutsfattare står inför viktiga och svåra val. Han är därför kritisk till att politisk och diplomatisk historia liksom statskonst numera marginaliseras i de akademiska miljöerna, vilket han till dels förklarar med att hotet om nya världskrig avtog efter kalla krigets slut. 

För Gavin liksom för många andra historiker är samhälls­nyttan central och får rättfärdiga deras verksamhet på ett existentiellt plan. Nuets perspektiv blir därför ofta styrande och aktualiserar frågor som: Varför uppstår konflikter? Varför ser samhället ut som det gör? Vilka konsekvenser har diktaturer och totalitära system? Vilken politisk betydelse har propaganda och lögner? Han diskuterar egentligen inte principiellt var i kronologin jämförelser eller referenspunkter ska sökas, men tycks främst inriktad på 1900-talet. Inför 2000-talets krig mot Afghanistan och Irak anser han exempel­vis att politiska ledare i västvärlden borde ha reflekterat över skeendet i juli 1914 då en laddad atmosfär ledde till katastrofala misstag. Den äldre historien betraktas som mindre intressant. Här kan vi kanske gå till oss själva. Genomtröskade kapitel i svensk historia som Kalmar­unionen och Stockholms blodbad må vara dramatiska, men berättar självklart föga om vår egen tid.

Närhistorien är däremot ett problematiskt forskningsfält eftersom djuplodande analyser ofta kräver distans i tid. Dessutom är det många gånger svårt att få tillgång till vederhäftigt källmaterial. Likväl menar Gavin att den är väsentlig att studera. Fördelarna uppvägar nackdelarna. Han tillmäter även professionalisering och yrkeskunskaper stor betydelse. Historiker ska ha samma höga utbildningsnivå som fysiker och flygplansdesigner, och han tycks närmast kräva en sorts certifikat. Ett inte helt orimligt krav kan man tycka, med tanke på hur många där ute som saknar formell utbildning inom historia men ändå ser sig kallade att skriva om den, inte minst journalister.

Historiker ska ha samma höga utbildningsnivå som fysiker och flygplansdesigner, och han tycks närmast kräva en sorts certifikat.

Huvudpoängen i Tänka historiskt är alltså att historiker ska hjälpa politiker att fatta bättre beslut och i förlängningen bidra till att skapa ett bättre samhälle. Utan historietänkandets effektiva filtrering och vägledning står politikerna handfallna och drunknar i fakta. Energin ska i första hand ägnas åt att opartiskt formulera genomtänkta och fokuserade frågor om det förflutna, nuet och framtiden samt försöka besvara dem. Och inget ska vara partsinlagor. I studier av exempelvis kalla kriget bör infallsvinklar kring skuld och seger därför undvikas. 

Själv radar han upp tolv frågor som historiker kan använda sig av för att bistå politiker att fatta kloka beslut: Hur hamnade vi här? Vad pågår samtidigt? Vad lämnas osagt? Hur ter sig tendenserna? Hur ser andra på saken? Varför spelar detta någon roll? Vilka möjliga oväntade utfall finns det? Var detta oundvikligt? Sker det snabba förändringar? Använder vi det förflutna på rätt sätt? Har det aldrig inträffat tidigare? Vad innebär det? 

Frågorna ser Gavin som ett första ödmjukt förslag med förhoppningen att andra kan utveckla eller förbättra dem. Han är medveten om att uppgiften inte är enkel och ställer sig också tvivlande till att beslutsfattare har tid och det tåla­mod som krävs för en omsorgsfull, tidskrävande genomlysning av tidigare händelser. I en vardag med fullklottrade kalendrar, där beslut ofta fattas snabbt och på osäkra grunder, finns knappast utrymme för djuplodande resonemang. Politiker efterfrågar alltså förenklad kunskap och tvivlar i grund och botten på vad historiker, som många gånger är skeptiska till makten, har att erbjuda.

Ambitionen att tydliggöra vad historiker kan bidra med och vikten av eftertänksamhet och noggranna överväganden inför stora politiska beslut är förstås lovvärd. Men är det egentligen så mycket nytt Gavin bidrar med? Nämnda frågebatteri är knappast originellt utan ingår oftast naturligt i historikers tanke­operationer. Att historien är kontextbunden och används slarvigt av beslutsfattare är också välkänt, liksom att det förflutna är komplext och sällan lämnar entydiga svar. 

Det finns även andra problem. En blick i backspegeln löser inte nödvändigtvis våra nutida dilemman, utan tenderar snarare att leda till skepsis. Dessutom ser historiker många gånger på världen med olika glasögon och levererar motstridiga tolkningar. Lägg till att de inte är tränade för prognoser och därför knappast bättre än andra på att utforma framtidsscenarier. 

Vidare är risken stor för deterministiskt tänkande. Med detta avses föreställningen att det förflutna upprepar sig eller följer ett fast mönster, vilket ger en känsla av förutsägbarhet och gör att vissa beslut framstår som oundvikliga. Historien fungerar visserligen som analysredskap och ger självklart perspektiv och väcker idéer, men den erbjuder knappast manualer för framtiden eller säkra prognosmodeller. Valet av historiska analogier är dessutom ofta politiskt färgat. Inför frågan om USA:s intervention i Gulfkriget 1991 var motståndarnas argument »inget nytt Vietnam«. Amerikanska soldater skulle inte fastna i sanden på samma sätt som de gjort i djungeln. Anhängarna önskade däremot »inget nytt München 1938«, alltså inga eftergifter till Iraks diktator Saddam Hussein. 

Historien fungerar visserligen som analysredskap och ger självklart perspektiv och väcker idéer, men den erbjuder knappast manualer för framtiden eller säkra prognosmodeller.

Tanken att ge historiker en mer framträdande roll i beslutsfattandet är långt ifrån ny. Tidigare fanns förslag om att inrätta ett historiskt råd i Vita huset med forskare som inte bara skulle studera det förflutna i sig utan också bedriva så kallad tillämpad historia. De skulle utgå från nuets förhållanden och försöka identifiera paralleller i det förflutna, föreslå ­politiska åtgärder och bedöma sannolika följder. Kort sagt använda historisk kunskap för att förstå och hantera samtida problem.

Gavin följer således till dels upptrampade stigar och överskattar betydelsen av historiska analyser i politiska beslutsprocesser. Att väga in gårdagens händelser när avgörande beslut ska fattas är en ytterst komplex procedur. Dessutom levererar det förflutna som nämnt knappast några tydliga lektioner. Däremot visar han övertygande hur viktigt det är att i aktuell samhällsdebatt reflektera över historien som ständigt förser oss med ledtrådar till förståelse av nuet. Det förflutnas moraliska och politiska dilemman inspirerar till tankar kring tidsenliga frågor. 

Boken innehåller också en rad kloka och matnyttiga observationer kring hanterandet av historien, kring forskningens villkor och förutsättningar. Man behöver inte hålla med om allt, men den är ett substantiellt och angeläget inlägg i debatten om det förflutnas nytta och användbarhet. Och även om man är skeptisk till historiens betydelse i nuet är alternativet att ignorera historiska erfarenheter självklart än mer problematiskt. För att travestera historiefilosofen R. G. Collingwood: »Genom att studera det förflutna kan vi åtminstone förstå vad människor är kapabla till.« Och hur vi än vrider och vänder på historieskrivningen är det en jämförande verksamhet där vi försöker att begripa våra egna erfarenheter genom att utforska och analysera tidigare ­generationers handlande. 

Historiskt tänkande är självklart att föredra framför politisk retorik och slagord. Den avgörande skiljelinjen går inte heller mellan att använda eller inte använda det förflutna, utan som Gavin påpekar mellan å ena sidan ett reflekterat och metodmedvetet historiebruk och å andra sidan ett retoriskt och instrumentellt.