Det moderna historiemedvetandets eviga skugga

Nyckeln till personlig utveckling är att lära känna sig själv, sin egen historia och sina bevekelsegrunder, ibland utvecklade över flera generationer. Vilka upplevelser i barndomen formade en? Varför vill man vara till lags? Beror ens smak på gener, arv eller tidiga stimuli? Rekapitulationsteorin, att individen går igenom evolutionens stadier i sin biologiska utveckling, är visserligen förlegad sedan länge men den sätter fortfarande spår i hur vi uppfattar historien. Liksom en individ måste känna sin historia för att utvecklas fruktbart (vilket i princip är detsamma som att känna sig själv) måste en nation, ett land, ja, hela mänskligheten göra detsamma. För att förstå vad vi är måste vi veta vad vi var, och hur vi tog oss till den plats där vi är i dag. Men vad händer om detta historiska medvetande går förlorat, eller aldrig ens infinner sig?

I sin nya bok Historielöshetens historia skriver Peter Josephson, docent i idéhistoria vid Södertörns högskola, om hur historiemedvetandet utvecklades jämsides med sin envisa skugga: historielösheten. Som Josephson skriver kan historielöshet förstås på flera olika sätt. Ofta har den antagit formen av en anklagelse som genom historien riktats mot både andra samhällen och det egna. Även i dag uppträder den i olika former, dels i den lite lösa bemärkelsen att ungdomar inte längre lär sig (tillräckligt mycket eller rätt) historia, dels i den djupare betydelsen att människan av i dag lever i ett slags »själv-omedvetande«, det vill säga att hon saknar förmåga att reflektera över sig själv som en historisk varelse. Vad Josephson är ute efter i sin bok är alltså att undersöka historielöshetens skiftningar i tid och rum, eller vad han med ett uttryck lånat från Marcel Proust kallar för begreppets »kriterieförändringar«.

När det gäller historia och historieskrivning, liksom vår syn på historielösheten, befinner vi oss helt enkelt i ett dialektikens Lustiga huset, där det gäller att orientera sig bland spegelbilder och väggar, illusioner och trappor.

Historia används i dag ofta som påk och pekpinne. Å ena sidan förknippas historiska epoker med brister, tillkortakommanden och till och med regelrätta brott mot mänskligheten för vilka berörda grupper kräver gottgörelse. Detta gäller såväl renässansen som upplysningen och industrialismen. Å andra sidan kan synen på historien som något som upprepar sig mynna ut i uppmaningen att studera och lära av historien, men även i försök att tona ned den. När det gäller historia och historieskrivning, liksom vår syn på historielösheten, befinner vi oss helt enkelt i ett dialektikens Lustiga huset, där det gäller att orientera sig bland spegelbilder och väggar, illusioner och trappor. Problemet är bara att just detta lustiga hus inte har någon utsida. Det finns ingen möjlighet att en gång för alla dra ett streck över historien och träda in i en evigt neutral och alltigenom saklig samtid.

I mångt och mycket är det dialektiska spelet som står i centrum för Josephsons egen historieskrivning. Ett grundantagande är att det är först när vårt moderna historiemedvetande tar form under 1700-talet som föreställningen om historielöshet uppstår. Fortfarande under renässansen uppfattades historien i huvudsak som ett arkiv med förebildliga exempel, medan den mänskliga naturen i princip ansågs konstant. Denna permanens gällde, får man anta, även statens och politikens former. Under 1700-talet, särskilt i Tyskland, utvecklas i stället synen på historien som en mänsklighetens bildningsroman, en berättelse om vår färd mot självinsikt, befrielse och ytterst en ljusnande framtid, som präglade upplysningens världsbild och som via Hegel och Marx sträcker sig ända in i vår egen tid.

Enligt de tyska romantikerna var det historiska medvetandet själva förutsättningen för utveckling. Endast om man förstod vad som hade hänt kunde man urskilja historiens rörelseriktning mot en framtid som kunde förutsägas, kanske inte i sina detaljer, men i sin övergripande tendens. Länge ansågs i princip bara de europeiska folken leva upp till dessa förutsättningar. Icke-européer, särskilt sådana som på den tiden betraktades som vildar och som saknade skriftspråk, ansågs leva i ett ständigt nu, utan potential att utveckla de nödvändiga tidsdjupen. Enligt den tyske filosofen Friedrich von Schiller var det rent av så att vilden motsatte sig historisk utveckling. Och för Hegel var Afrika kort och gott ointressant eftersom det i hans filosofiska schema var en kontinent utan historia.

Att resa mellan kontinenterna under 1700-talet var således att även resa tillbaka i tiden, till epoker och naturtillstånd utan egentlig tidsuppfattning. Olika kulturer ansågs befinna sig i olika stadier på den civilisatoriska skalan. I så måtto handlade det koloniala projektet både om att dra upp tydliga gränser mellan nord och syd, väst och öst, och om att dra in alla delar av världen i den historiska rörelsen mot framtiden.

Så sent som på 1950-talet påstod en författare som Italo Calvino att amerikanerna inte hade någon historia, och att de ersatt den med psykoanalys.

Under läsningen av Josephsons bok drar jag mig till minnes från min egen barndom hur man utan vidare kunde säga om vissa länder att ”de ligger efter oss i utvecklingen”. Men den uppfattningen var inte bara ett uttryck för översitteri utan också för tron på den mänskliga naturens ständiga rörelse mot något bättre. Det var en universalistisk historiesyn som i grund och botten var optimistisk. Och kanske var den också typisk för västvärlden? För 1800-talets historiker var det till exempel inte bara skriftlösa vildar som ansågs vara historielösa utan även en sofistikerad civilisation som Indien, trots dess rika litterära arv. Skriftspråk var alltså inte i sig en väg till rätt sorts historiemedvetande.

Som Josephson visar förändrades synen på historielösheten i takt med 1800-talets industrialisering och urbanisering. Det var inte längre bara vildarna och indierna som betraktades som historielösa, utan i samma grad den moderna, rotlösa, obildade, stressade och materialistiska människan som nu började befolka de västerländska storstäderna. Enligt dåtidens kulturkritiker banade det ökade livstempot, och så småningom den utbredda underhållningsindustrin − film, radio och tv – väg för en ny typ av ytlighet som upplöste moralen och hotade vår civilisation. Dessutom associerades historielösheten i allt högre grad med de proletära massorna, vilka under 1800- och 1900-talet ständigt sågs som det stora politiska hotet – eller löftet. Även inom den marxistiska vänstern lade man länge stor vikt vid arbetarklassens behov av att utveckla ett historiskt medvetande som skulle möjliggöra för den att inta sin föreskrivna roll på världsscenen.

Denna typ av kritik som vändes inåt mot de egna samhällena hade faktiskt också en geografisk dimension. Redan från början förknippades moderniteten med amerikanisering; USA var det stora historielösa landet. Så sent som på 1950-talet påstod en författare som Italo Calvino att amerikanerna inte hade någon historia, och att de ersatt den med psykoanalys.

Josephson placerar utvecklingen av historiemedvetande i modern mening rätt sent i historien, och menar att det för både antikens och renässansens hävdatecknare ”inte existerade någon kvalitativt avgörande skillnad mellan dåtid och nutid”. Jag tycker inte att det går att göra en sådan enkel uppdelning. Antikens tänkare gjorde trots allt åtskillnad mellan olika tidsåldrar, och ansåg att den ideala tiden, guldåldern med dess fulländade människor, låg i det förflutna. I det östromerska riket kunde man fortsätta att läsa antika klassiker, grekiska romaner och filosofi, trots att dessa skrifter stred mot kristen världsbild och moral, eftersom man var medveten om att berättelserna utspelade sig i en annan tid.

På ett liknande sätt kämpade den italienske diktaren och historieskrivaren Petrarca, som var verksam på 1300-talet, med att avgränsa det antika idealet från den kristna etiken. Han kanske inte förfogade över något fullt utvecklat historiemedvetande såsom det formulerades av de tyska 1700-talstänkarna, men gränsen tycks mig både bred och suddig.

Däremot är Josephsons resonemang om samtidens historiesyn mycket träffande. I dag verkar många ha förlorat sitt historiemedvetande, när de moraliserar över händelser och handlingar som ägde rum för många hundra år sedan. Josephson kallar det för presentism, ett uttryck han lånat från historikern François Hartog. Med detta avses att det förflutna inte längre är ett objekt för ett förutsättningslöst historiskt studium utan som Josephson uttrycker det ”ett rekvisitaförråd för vår tids politiska strider och skådespel”. Det är alltid otroligt svårt att sätta sig in i en annan tids förutsättningar, och alltför lätt att döma med facit i hand. Men även här är gränsen lite flytande. Vi kan inte döma Caesar eller Djingis Khan. Och hur är det med Napoleon? Rätt meningslöst naturligtvis. Men när blir ett skeende historiskt? Vad gäller för 1900-talets historia, eller det senaste halvseklets?

Kanske hänger vår samtids presentism också samman med en besvikelse över utvecklingen? Insikten att vår tillvaro inte per automatik blir bättre – åtminstone inte på ett rättvist och för alla lika bra sätt – innebär också att vår historiesyn blir förlegad. Kritiken mot upplysning, kapitalism, teknologi och västvärlden gör sitt till. Historien är inte längre en självklar väg mot ljuset. Klimatfrågan ställer saken på sin spets − borde vi ha stannat i ett tidigare utvecklingsskede? Presentismen, det anakronistiska moraliserandet och viljan att dekonstruera hela historien kanske hänger samman? Frågan är hur och vad det kan leda till.

Jag har bara gjort nedslag på några få sidor i min redogörelse för denna bok. Josephson har skrivit en intellektuellt spänstig och stimulerande historia som inbjuder till reflektion över hur vi tänker om det förflutna. Jag får så många associationer och sådan lust att fördjupa mig ytterligare i ämnet att jag knappt klarar att recensera den – jag vill genast kasta mig in i diskussionen. För mig innebär det högsta betyg.