En brottning med nationalismen

Mitt första möte med Marcus Ehrenpreis skedde på en gata i Sofia 1980, vilket kan verka överraskande, eftersom han gick bort 1951. Men hans ande hade satt varaktiga avtryck i staden. Jag var i Bulgarien för att göra ett radioreportage om folkkulturfestivalen i Koprivsjtitsa, en mycket nationalistisk företeelse. Under en promenad i den bulgariska huvudstaden kom jag in på en sidogata, och plötsligt stod jag framför en vacker men förfallen byggnad. Kunde detta inte ha varit en synagoga? Porten stod öppen, och inifrån byggnaden hördes hammarslag och maskinsurr. Renoveringsarbete pågick. Jag kom i samspråk med en av byggnadsarbetarna, en ung man som berättade att detta mycket riktigt varit stadens största synagoga, invigd 1909. Mycket få judar fanns kvar i Bulgarien, och byggnaden hade länge lämnats vind för våg, men nu skulle den återställas.

När jag nämnde att jag kom från Stockholm sken mannen upp och utbrast: ”Jamen Stockholm, det var ju där rabbi Ehrenpreis var verksam efter sin tid här i Sofia i början av 1900-talet! Det var ju han som lät bygga den här synagogan.”

Här väcktes ett varaktigt intresse för rabbinen, författaren och kulturforskaren Marcus Ehrenpreis. Jag letade efterhand upp hans böcker på antikvariaten i Stockholm, lärda essäsamlingar med ovanliga utblickar och ett omisskännligt personligt tilltal, ja rentav patos. Och en fascinerande memoarbok.

Jag letade också efter andras skrifter om honom. En så ovanligt mångfasetterad centraleuropeisk personlighet av årgång 1869 borde väl ha blivit biograferad? Men det skulle faktiskt dröja till i år innan den luckan fylldes av Göran Rosenberg med Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek. Hans bok skulle jag vilja karaktärisera som en idéhistorisk levnadsteckning, där huvudpersonens oavlåtliga tankearbete för att finna en etiskt framkomlig och intellektuellt hållbar väg genom en föränderlig och utmanande epok står mer i fokus än de privata detaljerna från släktkrets och familjeliv.

Ehrenpreis tillhörde den generation av centraleuropeiska intellektuella som i ungdomen fick uppleva det moderna Europas liberala öppning efter 1848 med dess berusande aura av kreativ befrielse och obegränsad framstegstro, men som några decennier senare slogs till marken av dess negation – världskrigens och Förintelsens politiska och kulturella sammanbrott.

Född i en bokhandlar- och boktryckarfamilj i Lemberg, då en provinsstad i den habsburgska dubbelmonarkin (nu Lviv i västra Ukraina), studerade Ehrenpreis i början av 1890-talet vid universitetet i Berlin och vid den legendariska Hochschule für die Wissenschaft des Judentums. Han var därefter under några år rabbin i en liten församling i Kroatien, för att 1900 värvas till posten som överrabbin för judarna i Bulgarien. Under åren i Sofia blev han djupt involverad i den balkanska politiken, så djupt att det Stockholm där han tillträdde som överrabbin 1914 till att börja med kunde upplevas som en lugn reträttpost, där han förutom de rabbinska plikterna kunde ägna sig åt sitt författarskap. Han nådde snabbt en position som erkänd författare på svenska, men han blev också församlingens ledare under andra världskrigets ödesmättade år, när det judiska folkets själva existens stod på spel.

Rosenberg ägnar betydande utrymme åt Ehrenpreis viktiga verksamhet under denna period, med den komplicerade och känsliga relationen till de njugga svenska myndigheterna under försöken att rädda judiska flyktingar undan den nazistiska förföljelsen som huvudtema. Ehrenpreis utsattes efter kriget för orättvis och osaklig kritik för sitt agerande under krigsåren, där det påstods att han av taktiska skäl skulle ha motarbetat vissa räddningsaktioner. Rosenberg tillbakavisar effektivt dessa seglivade missuppfattningar, men det är inte dessa i och för sig intressanta och viktiga sidor av Ehrenpreis liv och verk som är bokens huvudspår. Vi får följa en ihärdig idékamp, där Ehrenpreis efterhand frigör sig från sin samtids konventionella och allmänt omfattade politiska tankemönster, i vilket nationalismen hade blivit en dominerande överideologi.

Det gamla Europa med dess känsliga samspel mellan exterritoriella nätverk av ståndstillhörigheter och konfessioner och lokala etniska strukturer höll på att undanträngas av den nya och enkelriktade nationella principen, en process som kulminerade i samband med fredssluten efter första världskriget. Europa blev ett pussel av mödosamt utsågade nationalstater som började förvisa de människor som inte passade in (eller gjorde sig av med dem på annat sätt).

Den judiska nätverkskulturen hade förvisso varit marginaliserad i det kristna Europa, men hade ändå varit integrerad i de feodala strukturerna, om än med en ojämlik status. När nu nationens nya föreställda gemenskap – som proklamerade ett oupplösligt samband mellan folk, territorium, språk och kultur – ersatte de feodala kontrakten, var kunde judarna då höra hemma? I Central- och Östeuropa tävlade ett antal etnonationella projekt om samma befolkningars uppmärksamhet, och de krävde alla lojalitet av judarna. När nationen blev norm blev judarna plötsligt onormala, och som en respons på detta började en inomjudisk strävan efter normalisering göra sig gällande. Det uppstod en judisk nationalism, som fick beteckningen sionism. Diasporan, judarnas traditionella liv bland folken, sågs nu som en anomali som borde övervinnas. Judarna borde bli en nation bland de andra nationerna. Under trycket av den judiska befolkningens svåra politiska och ekonomiska situation i Östeuropa vann den sionistiska idén snabbt genklang, men det var först när Theodor Herzl med sin bok Judestaten (1896) trädde fram som förgrundsgestalt för den deciderat politiska sionismen som rörelsen blev en faktor av internationell betydelse.

Ehrenpreis hade redan under sin gymnasietid i Lemberg fångats av samtidens nya tankemönster och grundat en studentförening med namnet Sion. Han tog senare kontakt med Herzl och deltog i den första sionistiska världskongressen i Basel 1897, men det visade sig tidigt att hans tankar om den judiska framtiden skilde sig väsentligt från Herzls projekt. Under intryck från den i Odessa verksamme skriftställaren Ahad Ha’am (Asher Ginsberg) anslöt han sig till den strömning som brukar kallas kultursionism. Kultursionisterna ville skapa ett judiskt kulturellt centrum i Palestina för att på så sätt främja en andlig och kulturell renässans i diasporan. Detta utvecklingsarbete skulle också medverka till Palestinas sociala och ekonomiska framåtskridande. Däremot avvisades tanken på en judisk nationalstat.

Nationalismen, med grundandet av etniskt definierade nationalstater som det yttersta målet, var ju tidens överskuggande doxa, för att använda Pierre Bourdieus terminologi – en självklarhet, en allmänt omfattad föreställning höjd över varje diskussion. Ehrenpreis idéutveckling blev trots de omtumlande upplevelserna på Balkan, som demonstrerade tidsandans riskablaste sidor, en ganska utdragen frigörelseprocess. En bokserie med titeln Nationernas bibliotek som han gav ut mellan 1918 och 1921 tillsammans med den kände slavisten Alfred Jensen avspeglar denna idékamp. Tanken var att för den svenska publiken presentera de nya eller nygamla nationer som efter första världskriget hade stigit fram på den europeiska scenen. Projektet följer ett schema som är tydligt inspirerat av Johann Gottfried Herders romantiska nationsbegrepp, med historien, landet, folket och kulturen som huvudrubriker. Serien börjar med ett band om bulgarerna 1918, därefter kommer polackerna, judarna och ukrainarna, men sedan upphör boksviten. Det berodde delvis på medredaktören Jensens död 1921, men om Ehrenpreis fortfarande hade trott på idén skulle han säkert ha kunnat gå vidare på egen hand.

Men redan i boken om judarna från 1920 smyger sig ett slags tvivel på konceptet in, när Ehrenpreis som ett exempel på den moderna hebreiska litteraturen citerar ett långt avsnitt av Ahad Ha’am, där kontentan är att den judiska traditionen är föränderlig och mångfaldig och således knappast kan fångas in i den nationalistiska entydighetens tvångströja.

Den katastrofala politiska utvecklingen i mellankrigstidens Europa tycktes för många judar bekräfta det ohållbara i den statslösa diasporatillvaron, och den politiska sionismen som tidigare hade varit en minoritetsrörelse fick nu en ny klangbotten. I detta läge fortsatte Ehrenpreis envist med sitt fasthållande vid den kultursionistiska ståndpunkten, där diasporan uppfattades som ett slags uppdrag för judarna och judendomen – att leva bland folken och verka för en universalistisk humanism – en särskilt viktig uppgift i en brutal och gudlös tid. Den roll han tog i det svenska kulturlivet måste ses mot denna bakgrund. Och nu närmar vi oss det som Rosenberg kallar ”rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek” och det är inte någon tidigare okänd pikant episod, utan handlar om Sveriges förhållande till det judiska.

Enligt Rosenberg såg Ehrenpreis i den goda relation, som de små svensk-judiska församlingarna hade till det kulturellt tongivande Sverige, en unik möjlighet till en produktiv kulturdualism, där judisk tradition i ekumenisk anda skulle samspela med svenska värden under framväxten av ett liberalt modernt samhälle. I ett samtal 1925 med den välvillige ärkebiskopen Nathan Söderblom hade Ehrenpreis framhållit att det i de förödande krigens tid hade vuxit fram ”en konfessionsöverskridande insikt om att striden nu inte stod mellan en väg till Gud och en annan, utan mellan en värld med Gud och en värld utan”.

Men efter en kort smekmånad i början av 1920-talet tillbakavisades detta optimistiska närmande i bryska och nedlåtande ordalag av inflytelserika representanter för den svenska lutherdomen. Somliga, som liberalteologen Emanuel Linderholm, blev så småningom uttalat pronazistiska. Även på ytan frisinnade kretsar inom och utom kyrkan visade sig vara genomsyrade av fyrahundra år av fördomsfulla lutherska missuppfattningar och nidbilder av judendomen. Det var helt enkelt en djupt ingrodd föreställning att judendomen var ett slags primitivt förstadium till kristendomen; möjligen var den av religionshistoriskt intresse, men judarna borde inse att någon förlovning kunde det inte bli fråga om, så länge de inte insåg och accepterade kristendomens överlägsenhet.

Och nu närmar vi oss det som Rosenberg kallar ’rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek’ och det är inte någon tidigare okänd pikant episod, utan handlar om Sveriges förhållande till det judiska.

Rosenbergs bok är en mycket personlig skrift, men inte främst beträffande Ehrenpreis upplevelser och privata angelägenheter, utan i den meningen att den ytterst handlar om författarens egen idékamp med sitt judiska kulturarv. Rosenberg resonerar här och där i texten med den beundrade Ehrenpreis; ibland tycks den gamle rabbinen rentav sitta på andra sidan skrivbordet, redo för kommentarer och förklaringar. De avslutande orden i inledningskapitlet skulle kunna stå som ett motto för denna viktiga, välskrivna och fascinerande bok:

Genom dig vill jag följa en judisk väg av förtröstan och förtvivlan – från din tid till min.

Publicerad i Respons 2021-5