En företrädare för humanistiska ideal i svensk historieforskning

Alfs bildningsgång är en vacker illustration av vad det svenska välfärdssamhället var mäktigt under efterkrigstiden. Han föddes i Karoli församling i Malmö den 25 augusti 1940, i slutet av den första krigssommaren då Sovjetunionen invaderade Baltikum, Vichyregimen installerades i Frankrike och slaget om Storbritannien inleddes. Alfs far var varvsarbetare och den proletära uppväxtmiljön för tankarna till Bo Widerbergs Kvarteret Korpen. Trots att fadern var bördig från den småländska östkusten är det inte troligt att det var Stagnelius som inspirerade till Alfs mellannamn Wladimir: i det radikala arbetarhemmet fanns det andra hjältar. Läslusten tycks han ha ärvt på mödernet. »Om jag haft någon bildningssträvan har jag fått den från min mamma«, skrev Alf i ett självbiografiskt kapitel i boken Forskarliv (2020) och mindes hur modern vid något tillfälle hade åberopat Hegel. I sin retrospektiva betraktelse anförde Alf ett antal verk som särskilt påverkat honom: Vilhelm Ekelunds Böcker och vandringar, François de La Rochefoucaulds Maximer, Joseph Conrads författarskap, Carl Gustav Jungs Psykologiska typer, Mats Trondmans Bilden av en klassresa och Carl Grimbergs Världshistoria i tio band. Det är en kanon fjärran alla statligt påbjudna listor, ett utflöde av självstudier och planlöst läsande på Limhamns stadsbibliotek.

Efter realexamen var Alfs framtid oviss men så mycket var åtminstone klart att hans håg inte stod till krävande kroppsarbete. Som värnpliktig skrevs han in vid Södra skånska infanteriregementet i Revingehed, men redan vid den första skjutövningen uppdagades det att hans trumhinnor var känsligt sköra till följd av barndomens upprepade öroninflammationer. Genom en lycklig slump fick han i stället en plats vid Stockholms stabskompani. Väl i den kungliga huvudstaden upplystes han om att han fick studera gratis på kvällsgymnasium, ett livsavgörande besked för en obemedlad men läslysten yngling. »Jag hade drabbats av det svenska välfärdssamhället«, konstaterade han långt senare.

På aftonskolan förkovrade sig Alf i humanistiska ämnen, allra helst under den legendariske latindocenten Erik Tidners egid. Småningom kunde han ta studentexamen som privatist och började därefter läsa historia vid Stockholms universitet. Snart sökte han sig till Sven Ulric Palme, en dynamisk, okonventionell och mångförslagen professor. På äldre dar skulle Alf frekvent uttrycka den tacksamhet som han kände inför sin lärare: »utan honom hade den akademiska banan inte blivit min«. Palme å sin sida måste ha haft ett skarpt öga för forskarbegåvningar, ty en dag kallade han upp Alf på sitt tjänsterum och förklarade att denne just blivit doktorand. En något förvånad Alf insåg att han skulle ingå i det nya forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV), en enorm satsning från Riksbankens Jubileumsfond som inte bara resulterade i tjugotalet avhandlingar utan i förlängningen präglade en hel generation experter på svensk 1900-talshistoria. 

Väl i den kungliga huvudstaden upplystes han om att han fick studera gratis på kvällsgymnasium, ett livsavgörande besked för en obemedlad men läslysten yngling.

Alf kom att ingå i SUAV:s så kallade opinionsgrupp vars uppgift var att undersöka åsiktsbildningen under krigsåren, genom både konkreta historiska studier och systematisk registrering av opinionsartiklar. Hans egen forskning inriktades mot krigets begynnelseskede och 1973 disputerade han på doktorsavhandlingen Finlands sak: Svensk politik och opinion under vinterkriget 1939–1940. Det är en grundlig och empiriskt mångdimensionell studie, som röjer att Alf redan här var väl förtrogen med relevanta källmaterial, centrala aktörer och betydelsefulla historiska sammanhang.

En av de verkliga protagonisterna var givetvis statsminister Per Albin Hansson, och under det följande decenniet var det honom som Alf huvudsakligen skulle ägna sig åt. Han syntetiserade insikter från SUAV-projektet samtidigt som han bearbetade nytt primärmaterial om statsministerns ledning av samlingsregeringen. Frukten av hans mångåriga forskning blev den inträngande personhistoriska studien Per Albin och kriget (1985), som till Alfs stora förvåning recenserades av en ålderstigen Tage Erlander. När jag nu återvänder till boken är det svårt att inte se den grundläggande beundran för den politiska balanskonstnären Per Albin som Alf hyste, i synnerhet hans förmåga att hålla Sverige utanför kriget genom att jämka, fördröja och avvärja. Lika uppenbart är det att vi har att göra med ett sammansatt porträtt, långtifrån hjälteskildringens schabloner. Slutomdömet om makt- och realpolitikern Per Albin lyder: »Solkig i sin många gånger räddhågade småttighet och sin utpräglat antiheroiska attityd, glänsande i sin realistiska avvägdhet och sitt skickliga manövrerande mellan stormakterna.«

Per Albin-boken fick ett gott mottagande när den utkom under 1980-talets mitt, även om enstaka kritiska röster kunde höras. Bara några år senare ägde emellertid ett atmosfärsskifte rum i offentligheten. Det småstatsrealistiska paradigm som hade varit så starkt under stora delar av efterkrigstiden – övertygelsen att samlingsregeringen hade gjort rätt som utan andra moraliska hänsyn försökt hålla Sverige utanför kriget – framställdes nu alltmer som en uppvisning i hyckleri. Mest oförsonlig var Maria-Pia Boëthius i Heder och samvete (1991), en anklagelseakt som under de kommande åren skulle följas av en serie moraliska uppgörelser med svensk eftergiftspolitik. Alf var inte opåverkad av kritiken. Han deltog i debatten, och han var även beredd att rannsaka sin egen övertygelse, en egenskap som inte alla akademiker besitter. I ett uppmärksammat anförande vid en konferens femtio år efter krigsslutet 1995 reflekterade han över Boëthius bok och den debatt som följt. Han gav henne inte rätt i sak, men tillstod att småstatsrealismen hade skakats om som tolkningsmodell. Över huvud taget var detta omprövningens år i kölvattnet av Berlinmurens fall. Det Alf urskilde som två svenska grundmyter, den om neutraliteten och den om moderniteten, höll snabbt på att vittra sönder och Sverige stod egendomligt identitetslöst inför inträdet i Europeiska unionen. »Vi söker instinktivt efter nya riktpunkter i historien men kan inte finna några«, menade han och fortsatte: »Men denna identitetslöshet öppnar samtidigt nya möjligheter – inte minst för historievetenskapen – att på ett mera moget och dialektiskt sätt nalkas den egna historien. Början kan tas med politiken under andra världskriget som grundbulten för varje tolkning av Sveriges efterkrigshistoria.«

Det Alf urskilde som två svenska grundmyter, den om neutraliteten och den om moderniteten, höll snabbt på att vittra sönder och Sverige stod egendomligt identitetslöst inför inträdet i Europeiska unionen.

Det självprövande föredraget kom senare att ingå i Den nazistiska utmaningen, en samling texter som Alf gav ut för första gången 1983 och som i ständigt utökad form skulle utkomma i sammanlagt sju editioner fram till 2014. Med sina pedagogiska och initierade diskussioner av aktuell tysk och engelsk forskning om andra världskriget skulle boken säljas i stora upplagor och läsas av åtskilliga universitetsstudenter i historia. Alfs introduktionsgärning av samtida tysk historievetenskap hade sporrats av en berikande gästforskarvistelse i Tübingen och kom även att innefatta översättningen (med Thorsten Nybom) av Hans-Ulrich Wehlers Das deutsche Kaiserreich 1871–1918. Jag har alltid förvånats av att just Alf, med sina humanistiska och idiografiska ideal, valde att ge ut denne uppfordrande Bielefeldhistorikers historisk-sociologiska strukturhistoria. Mer kongenialt var då översättningarna av Immanuel Kants Zum ewigen Frieden och Friedrich Nietzsches Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben, som han senare skulle ge svensk språkdräkt och förse med kunskapsrika inledningar.

Under 1980-talet var Alf knuten till Militärhögskolans militärhistoriska avdelning. I efterhand beskrev han det som en mycket stimulerande arbetsplats, där han fick möjlighet att vidga sitt vetande och inte minst sätta sig in i 1800-talets militärstrategiska värld. Det var under dessa år han skrev Europas krig (1989), en modern klassiker om militärt tänkande, strategi och politik från Napoleon till 1945. En av denna boks verkliga huvudpersoner var Carl von Clausewitz, och Alf involverades under åren på Militärhögskolan i den svenska översättningen av hans livsverk Vom Kriege. Sedan kriget på allvar har återvänt till vår kontinent 2022 har dessa båda böcker fått kuslig aktualitet.  

På 1990-talet återvände Alf till svensk 1900-talshistoria. Han fick i uppdrag av Dagens Nyheter att skriva en bok om Herbert Tingsten och tackade ja, väl medveten om svårigheterna. Att närma sig Tingsten vetenskapligt var nämligen behäftat med särskilda utmaningar eftersom den legendariske chefredaktören så elegant och kraftfullt präglat bilden av sig själv i den fyrdelade memoarsviten Mitt liv. Alfs lösning blev att anlägga ett perspektiv där Tingsten inte framträdde som en dagspolitisk debattör, utan som en offentlighetens demonregissör som effektivt skärmade av det ideologiska landskapet såväl åt höger som vänster och dominerade den tidiga efterkrigstidens diskurs. Resultatet blev den skarpsinniga studien Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995), i mitt tycke hans mest inspirerande bok. 

Alfs lösning blev att anlägga ett perspektiv där Tingsten inte framträdde som en dagspolitisk debattör, utan som en offentlighetens demonregissör som effektivt skärmade av det ideologiska landskapet såväl åt höger som vänster och dominerade den tidiga efterkrigstidens diskurs.

Under många år saknade Alf fast akademisk lärartjänst och stora delar av hans karriär var förlagd till andra kunskapsmiljöer än de traditionella historiska institutionerna. Till viss del hade det säkert att göra med hans inriktning mot betydande politiska, militära och intellektuella män i det förflutna, som nog av många av hans kollegor uppfattades som en lite gammaldags form av historievetenskap. Han verkade trots allt inom det paradigm som han själv betecknade som »det materialistiskt-marxistiska social- och strukturhistoriska«. Den biografiska framställningsformen, som Alf så gärna odlade, kunde här emellanåt avfärdas som populärvetenskaplig. Inte blev det bättre av att han aldrig lyckades bli politiskt radikal på 1970-talet. Med igenkänning citerade han den engelske historikern A. J. P. Taylor: »I tried to become a Marxist but common sense kept creeping in.«

Ända in på 1990-talet måste Alf ha känt ett främlingskap inför den samtida svenska historieforskningen. I en schvungfull, obarmhärtig artikel i Dagens Nyheter 1993 tog han bladet från munnen och gick till storms mot den svenska historievetenskapens förfall. Ett befängt epistemiskt ideal hade nämligen förvandlat den till »en egendomlig kamrers- och ingenjörsvetenskap där man mera frågar efter struktur och funktion än efter utveckling och individualitet«, menade han och fortsatte: »Förgäves söker läsaren av svenska avhandlingar efter översikt och inlevelse i historiska gestalter. Med hjälp av allt finare metoder avtäcks i stället allt trivialare detaljer. En sådan historievetenskap kan inte annat än stå handfallen inför samtidens dramatiska skeenden.« På tvärs mot starka strömningar i efterkrigstidens humaniora pläderade Alf för »en historistisk öppenhet inför historien« och efterlyste mindre av teori och metod och mer av scholarship.

Om Alf hade tillhört en något äldre generation eller varit verksam i ett annat land hade hans väg till lärostolen säkerligen varit mer rak. Nu var det först i mogen ålder som han utnämndes till professor, och då vid Södertörns högskola vars inrättande 1996 hade breddat den akademiska arbetsmarknaden i Mälardalsregionen. De två sakkunniga som sattes att bedöma Alf, Sune Åkerman och Christer Winberg, var synnerligen erkännsamma, vilket var aningen oväntat eftersom de båda måste sägas representera den typ av strukturell socialhistoria som han hade hudflängt i DN ett par år tidigare. Åkerman bedömde Alfs vetenskapliga meriter som utomordentligt starka, lovordade hans skrivkonst och beläsenhet och påminde om att han under 1990-talet trätt fram som en »vältalig företrädare för traditionella och numera halvt bortglömda humanistiska ideal inom vår historieforskning«. Än mer positiv var göteborgaren Winberg, som inte alltid strök sina historikerkollegor medhårs. Han framhävde Alfs »vida utblickar och breda lärdom« och menade att han under åren rört sig från övervägande beskrivande framställningar till »ett alltmer reflekterande, teoretiskt mycket medvetet författarskap, på allra högsta nivå«. Visserligen noterade Winberg att Alf pedagogiska meriter var mer begränsade, men menade ändå att det »vore en olycka för det svenska universitetsväsendet om tjänstestrukturen likriktades så starkt att en forskare av Johanssons dignitet inte kunde finna sin rätta plats«. 

Professorsåren på Södertörn blev produktiva och öppnade nya möjligheter. Alf var med att starta Samtidshistoriska institutet och ordnade vittnesseminarier efter engelsk förebild. Han involverades som expert i utredningen om Sverige och judarnas tillgång och blev medlem i Säkerhetstjänstkommissionen. Tillsammans med Ulf Bjereld och Karl Molin ledde han det stora projektet Sverige under kalla kriget (SUKK) som gav upphov till sexton monografier, varav nio avhandlingar i historia och statsvetenskap. Ett slags summering av svensk utrikespolitik under kalla kriget presenterade ledningstrion i boken Sveriges säkerhet och världens fred (2008), ett referensverk av bestående värde. 

Det var också under detta skede som jag lärde känna Alf. Han blev en av mina handledare när jag som doktorand undersökte ett ämne som han själv upptogs av: hur erfarenheterna av nazismen hade påverkat efterkrigstidens Sverige. Det var en ynnest att få ha honom vid min sida. När jag i min avhandling tackade honom skrev jag: »Alf W. Johanssons oöverträffade kunskaper om min epok hade kunnat bli en hämsko för mig, men han har storsint delat med sig av sin historiska bildning och engagerat tagit itu med mina alster. Våra många möten har alltid förgyllts av Alfs omtanke, humor och fascination inför historien.« 

Efter pensioneringen kom Alf med entusiasm att ägna sig åt ett nytt projekt: Tidskriften Respons. Som hängiven läsare av facklitteratur och utforskare av den kulturella offentligheten visste han att den kvalificerade sakprosan behövde sina reflexionsarenor och att svensk dagspress blev allt sämre på att tillhandahålla dem. Under åren omkring 2010 arbetade han därför tillsammans med Kay Glans och Lars Grahn för att sjösätta en svensk recensionstidskrift, och det första numret av Respons kunde utges 2012. De följande åren ingick Alf i tidskriftens ledning och han bidrog med åtskilliga artiklar och recensioner om Tredje riket, dagböcker, historieskrivning, säkerhetspolitik, översättningens konst och annat som fängslade honom. Den text som väckte störst uppseende var »Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget« (1/2014). Han vände sig här med emfas mot vad han såg som en starkt moraliserande strömning i historieskrivningen om Sverige under andra världskriget sedan 1990-talet. Uppfattningen att svensk neutralitet under krigsåren hade varit en myt och att Sverige närmast varit ett nazisternas lydrike måste tillbakavisas, enligt Alf. Det rörde sig sålunda om en kritisk generalmönstring av en hel tolkningsgemenskap, på sätt och vis en korrigering av en ståndpunkt som han själv hade varit med att formulera i mitten av 1990-talet. En av Alfs trätobröder från SUAV-projektet, Klas Åmark, gick i svaromål i Respons och debatten fortsatte. Denna holmgång mellan två eminenta auktoriteter på svenskt 1930- och 1940-tal var pedagogiskt klargörande och intellektuellt stimulerande.

Med Alfs bortgång har vi förlorat en förnämlig historiker, en av de kunnigaste och mest stilistiskt njutbara. Som forskare var han helgjuten, självständig och stridbar; som människa var han vänlig, generös och omtänksam. Jag minns honom med värme och tacksamhet. 

Alf W. Johanssons utgivning (ett urval)
Monografier
Finlands sak: Svensk politik och opinion under vinterkriget 1939–1940 (Allmänna förlaget, 1973)
Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget (Tiden, 1983)
Per Albin och kriget: Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget (Tiden, 1985) 
Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut (Tiden, 1989)
Herbert Tingsten och det kalla kriget: Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946–1952 (Tiden, 1995)

Antologier 
Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet (Prisma, 2001)
Sveriges säkerhet och världens fred: Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus, 2008) (med Ulf Bjereld och Karl Molin)
Svenska historiker: Från medeltid till våra dagar (Norstedt, 2009) (med Ragnar Björk)

Översättningar
Carl von Clausewitz, Om kriget (Bonnier fakta, 1991) (med Hjalmar Mårtenson och Klaus-Richard Böhme)
Hans-Ulrich Wehler, Det tyska kejsarriket 1871–1918 (Tiden, 1991) (med Thorsten Nybom)
Immanuel Kant, Om den eviga freden (Rabén Prisma, Tiden/Athena, 1996)
Friedrich Nietzsche, Om historiens nytta och skada: En otidsenlig betraktelse (Rabén Prisma, 1998)