En oförtjänt åsidosatt antirealist

Det tycks ibland krävas både ett litterärt sällskap och ett gäng eldsjälar för att i historiens motvind hålla liv i ett författarskap. Delblancsällskapet bär syn för sägen. Sedan starten 1999 har de med löpande insatser – en årligen utgiven medlemstidning (Delbladet), en matig hemsida, jubileumsevenemang och ett flertal högkvalitativa skrifter – arbetat för att upprätthålla intresset för Sven Delblancs författarskap. I slutet av förra året (2025) fick hans insats som dramatiker ett lyft med den innehållsrika och vackert formgivna volymen Den dramatiske Delblanc (red. Lars Ahlbom och Leif Risberg).

Sällskapets mångsidiga arbete är naturligtvis glädjande, men samtidigt drabbas jag av en nedslående tanke. När trotjänarna Lars Ahlbom och Leif Risberg inte längre håller Delblancs fana sträckt i vinden och när författarskapets många andra kunniga – men till åren komna – uttolkare en dag lägger ner sina pennor, ja vad ska det då bli av Sven Delblanc? I Den dramatiske Delblanc drar de flesta av dem sina strån till stacken. Flest drar Ahlbom, som betar av Delblancs radio­teaterproduktion, och Risberg som skriver om inte mindre än tre av Delblancs historiska dramer. De övriga medverkande hör i övervägande grad också till de trogna vingårdsarbetarna. Men här lyser en yngre generation litteratur- och dramaforskare med sin frånvaro. 

Det har länge klagats över hur tyst det är om Delblancs författarskap. Är det så att tystnaden ekar särskilt högt efter en energisk och vitt verkande författare som Delblanc? Så kan det säkert vara. Eller är den bistra sanningen den att Delblanc, nu när kanoniseringskvarnens stenar har fått mala ett tag är på väg att bli ohjälpligt marginaliserad? Men nog borde det i långa loppet finnas ett stort rum i våra litteraturhistoriska salar för Sven Delblanc?

Till de av Delblancs insatser som det talas allra minst om i dag hör hans dramatik. Men han är långt ifrån ensam bland 1900-talets dramatiker om att inte längre bli spelad. Vad sätts i dag upp av den en gång – åtminstone för vissa dramer – så beundrade dramatikern Pär Lagerkvist? Än mer tomt kan det nog kännas för dem som ännu minns Lars Forssells storhetstid som dramatiker. Redan vid hans bortgång 2007 ojades det över hur orättvist ospelad han var.

Jag har svårt att se att Delblancs mest betydande teaterstycken i dag skulle vara ospelbara på våra större scener. Eller anses hans huvudteman inte längre aktuella? Ett av dessa, som behandlas med olika variationer – exempelvis i Kastrater och Grottmannen – och i dramatiken, är konstens förhållande till moralen, och mer specifikt konstnärens samhälleliga ansvar och roll i förhållande till den föränderliga politiska makten. Ämnet är ständigt aktuellt. Tänk bara på den österrikiske författaren Daniel Kehlmanns till många språk översatta och omtalade roman Ljusspel (2023). Den handlar om den berömde stumfilmsregissören Georg Wilhelm Pabst som försökte operera konstnärligt med hedern något så när i behåll, trots att Tredje rikets propagandaminister flåsade honom i nacken. En påminnelse om hur fort de villkor under vilka konstnärer verkar kan förändras.

Delblancs i särklass mest intressanta dramatiska försök på detta tema blev Senecas död (i bokform 1982, premiär på Dramaten våren 1983). Verket blev omskrivet inte minst för att teaterstycket utformades efter hans estetiska vision av en teater som spräcker de realistiska ramarna och är demonstrativt konstfull. Den romerske författaren och politikern som under Neros styre tvingades begå självmord har många gånger blivit föremål för konstnärlig gestaltning och skönlitterär bearbetning. För Delblancs del blev den danske författaren Villy Sørensens uppmärksammade bok Seneca – Humanisten ved Neros hof (1976) utlösande för hans eget skapande. Dramat, i regi av parhästen Per Verner-Carlsson, dyker upp i många av antologins texter, och det underkastas en sorgfällig analys av Beata Agrell. 

Delblanc nådde konstnärligt inte lika långt med pjäsen Den arme Richard, med undertiteln En melodram i två akter (premiär på Dramaten i december 1978). Pjäsen tar upp Richard Strauss manövrerande i en tillspetsad historisk situation när många såg honom som medlöpare till den nationalsocialistiska regimen. I den än mindre framgångsrika pjäsen Morgonstjärnan, som behandlar det så kallade Dalupproret 1743, är det frihetstidens vittra stjärna Olof von Dalin som duckar inför den folkliga revolten mot tidens styre och tar sin tillflykt till elfenbenstornet. Båda dessa pjäser behandlas med ackuratess av Risberg. 

Tanken på vad Delblanc hade kunnat åstadkomma med sin spegelkonst i våra dagar är onekligen eggande.

Förhållandet mellan författarens frihet och den politiska makten eller valet mellan kommersialismens horhus och censurens fängelse, för att travestera Delblanc, är allt annat än inaktuella ämnen, inte minst med tanke på författarnas situation i världen just nu. »Denna fasansfulla vanmakt inför världens tilltagande barbarisering och tyranni de senaste åren…« skrev Delblanc i början av 1980-talet till Per Verner-Carlsson. En dramaidé började växa fram i dialog med den estetiskt profilerade regissören. Delblanc låter huvudpersonen i Senecas död säga: »Jag håller fram en spegel för min tid. Det är en blodtörstig demon som ser sin bild däri.« I Seneca såg Delblanc en parallell till sin egen tids hårt trängde intellektuelle. Liksom då även nu. Det är inte utan att formuleringen dröjer kvar. Tanken på vad Delblanc hade kunnat åstadkomma med sin spegelkonst i våra dagar är onekligen eggande. 

Det är för övrigt alldeles utmärkt att boken ger så stort utrymme åt samarbetet och den inte helt friktionsfria vänskapen mellan Delblanc och Verner-Carlsson – exponerad i den brevväxling som känsligt och precist kommenteras av Magnus Florin. Breven ger också exempel på vilken virtuos brevskrivare Delblanc var. Det saknas sannerligen inte kostliga formuleringar och dräpande utbrott – det är rent av Tegnérklass. Vad sägs om följande öppenhjärtiga utspel, som också illustrerar Delblancs estetiska målsättning i vilken ingick en motvilja mot att kränga på sig tidens socialrealistiska tvångströja: 

Yppsen-Strindbög(realisten)-Tjochov­-O’Neill-Norén-linjen är ju inte min bowl of soup. Fast ibland har jag lust att pröva stilen bara för att visa att jag kan. Småborgerlig pappa-mamma-barnkonflikt i hotellkök, hjärnornas kamp tills den unge Siegmund skär tasken av sin alkoholiserade pappa Wotan och sätter på cancerösa Frigga bakifrån? Men är det min modell? Snarare Stravinskijs Oedipus Rex, med hela texten på latin eller hettitiska […].

Nej, det var nog inte Delblancs modell som dramatiker. Brevpassagen demonstrerar dessutom hans fäbless för det skabrösa och groteska. Han hamnar inte långt efter Gunnar Ekelöf i dessa rader. Parentetiskt sagt är det bara att hoppas att Delblancs brev en dag kan ges ut i bokform.

Kanske vore Delblanc värd en renässans på tiljan i vår, om möjligt, än mer oroande tid. Eller är det just den svartsyn som präglar en hel del av hans dramatik, liksom många av hans prosaverk, som gör honom svårspelad i dag? I det återgivna förordet till sorgespelet Damiens (1988) talar Delblanc om hur den pjäsen till hans stora lättnad fick sätta punkt för »svartsynens trilogi« (Kastrater, Speranza och Jerusalems natt). Är det månne så att man i särskilt alarmerande tider vill bespara teaterpubliken upplevelser som riskerar att beröva dem allt hopp inför framtiden?

I själva verket var denne särling med sitt författartemperament, sin bildning och beläsenhet och sin mångsidiga penna kanske för stor för Sverige.

Men tv-dramat Maskeraden, som sattes upp i en första version som radioteaterpjäs, borde väl med tanke på den succé som den gjorde när det begav sig återigen kunna tas upp på repertoaren? Framgången för den första versionen hängde förstås på Thommy Berggrens utsökta spel som Gustav III, liksom på de legendariskt fria tolkningarna i regi och skådespel av Thorsten Flinck. Delblanc ersatte den enligt hans mening ensidigt negativa bilden av Gustav III som en fjollig monark med en långt mer rikt utrustad och komplex kung; en medvetet verkande kung som under en kort period öppnade fönstren mot kontinenten och lät vindarna därifrån svepa in över den svenska kulturen. Fångad strax före attentatet på Operan framställs han också som mycket mänsklig i de tvära kasten mellan majestätisk stoiskhet och dödsångest. Kungens närmast sadistiska behandling av sin son – den blivande Gustav IV Adolf – är en exponering av en »närmast fascistoid föräldraroll«, som Lars Ring formulerar det i sin givande genomgång av dramats många gestalter.

Tv-dramat Hemresa blev Delblancs sista teaterstycke. Det uppfördes av SVT knappt ett år efter Delblancs död i december 1992. Lars Lönnroth pekar i sin skarpsynta analys på flera intressanta omständigheter som inte minst rör regissören Jan Bergmans bearbetning av dramat. För det första framhäver han hur den antirealistiska dramatikern Delblancs tydliga kopplingar till den sene Strindbergs drömspelsteknik och Swedenborgs spekulativa metafysik tonas ned i denna uppsättning, för att inte säga smusslas bort, till förmån för just en mer socialrealistisk föreställning. För det andra lyfter han fram hur Delblanc här – liksom i merparten av sin övriga dramatik – konstnärligt vrider och vänder på samma tematik som i sin prosakonst. Här rör det sig om livsuppgörelser vid livets slutstation. Många scener är hämtade ur Delblancs självbiografiska bok Livets ax (1991). Lönnroth belyser även hur regissören reducerar Delblancs religiöst förankrade försoningstematik, som också innebär en uppgörelse med den egna skulden i förhållande till de närstående. I och för sig: Vad annat kan man vänta i en kultur som den svenska där beröringsskräcken med religionen, och inte minst den med den kristna trosläran, är så pass utbredd?

Ironiskt nog blev Sven Delblanc aldrig så älskad av publiken som när han försåg den med verk i vilka han ogenerat offrade sina antirealistiska ideal på realismens altare. Samuel­sviten blev en dundersuccé på bokmarknaden och Hedebysviten dessutom folkkär tv-serie. Lyckade horerier, med Delblancs ord. Men hans författarskap, till vilket de många betydande insatserna som dramatiker naturligtvis måste räknas, var nu så mycket rikare. I själva verket var denne särling med sitt författartemperament, sin bildning och beläsenhet och sin mångsidiga penna kanske för stor för Sverige. Är det måhända det som i ett allt torftigare kulturklimat gör honom till en snart akut hotad klassiker. 

Den författare som var precis lagom svensk och understruket västerbottnisk, hans generationskamrat P. O. Enquist, gick på ett annat vis hem i folkhemmet. I dag är det han som har en egen podcast – »I kapten Enquists bibliotek« – där ett par unga läsare med beundransvärd entusiasm går igenom verk för verk i författarskapet. Men vem av dem som under sina mest produktiva decennier var författaren med landets största eld, för att parafrasera Strindberg, är knappast en fråga värd att ställa. Det var tveklöst Sven Delblanc. Därom vittnar också flera av de dramer som i denna volym förtjänstfullt belyses.