Läsandet som ett ständigt pågående äventyr

På en gång strödda artiklar och en samlad livsöverblick. Få skulle klara en sådan genre. Men författaren och akademiledamoten Per Wästberg gör det. Förutsättningen är nog att yttre och inre aldrig har varit skarp åtskilda i hans liv. Andra människor har ständigt haft lika stor plats som han själv i blickfältet och hans eget livsöde har hela tiden varit nära förbundet med skeendena i världen.

Tidvatten kallar Per Wästberg sin bok, spåren i sanden som man önskar bevara en kort stund innan floden sköljer in och utplånar dem. Spåren är i första delen av boken ett antal människor som Wästberg har mött eller stått nära under sitt liv. De är både fler till antalet och mångdubbelt mer namnkunniga än de personer som de flesta av oss ens har snuddat vid. En del av dem, som George Sand, var i och för sig inte bekanta till Per Wästberg men lika närstående ändå. Andra, som E. M. Forster, har han bara bott i närheten av, men ändå kunnat fånga upp betydelsefulla detaljer om – som till exempel den gången han genom en öppen dörr till en bokhandel i kvarteret kunde urskilja Fosters röst, som han benämner som »överraskande vek«.

De flesta är dock människor som Wästberg har umgåtts med privat. Det sista porträttet i sviten är av hans dotter, författaren och konstnären Johanna Ekström som gick bort våren 2022. Men personkretsens spridning är världsomfattande. Wästbergs Sydafrikaförankring känner vi väl till, men enligt hans egen uträkning har han besökt hela åttio huvudstäder. Världsmedborgarskapet är alltså väl säkrat och visar sig lika mycket i hans vänners skiftande verksamheter som i deras geografiska hemorter.

Som ett andra hem i London hade Wästberg länge det halvt underjordiska motståndsnäste som var John och Diana Collins hus i Amen Court, apartheidsmotståndare, organisatörer och fredsaktivister. Hans bästa vän i USA var neurofysiologen och medborgarrättskämpen Allen Counter. Från öst hade han en förstahandskälla i Vladimir Bukowski, författare och dissident som efter tvångsförvisning från Sovjet bodde i London. Påtagligt är att det är det kontrastfyllda, motsägelsefulla och överraskande hos de stora andarna som fascinerar Wästberg. Som ett paradexempel kan man se den välrenommerade protestantiske teologen Paul Tillich som uppges ha slukat pornografi dolt bakom teologiska tidskrifter.

Lika bländande är ofta de aforistiska formuleringar som fångar vari den avporträtterades speciella genialitet ligger.

Lättast att fångas av är de svenska porträtten, och det gäller såväl författarkollegorna som diplomater och affärsmän. Med den vardagliga omgivningen mer närvarande blir Wästbergs förmåga att med några streck åstadkomma en helhetskaraktär bländande. När han skriver om mångsysslaren och affärsmannen Tomas Fischer liknar han sig för övrigt vid karikatyrtecknaren på Gröna Lund som snabbt måste få ner sitt föremål på papper innan det drar vidare till nästa attraktion.

Lika bländande är ofta de aforistiska formuleringar som fångar vari den avporträtterades speciella genialitet ligger. Som när det gäller Kristina Lugn och hennes användning av det vardagliga språket:

[…] hon avläste med fingertoppskänsla sin klaustrofobiska samtid. Hon klottrade på tillvarons brandväggar, bollade med färdiga fraser och iscensatte deras bedräglighet. Det kunde låta som pladder, men plötsligt hörs bara en viskning, öm och kärleksfull. Hon rörde sig snabbt på språkytan och förvandlade en skrattspegel till ett brännglas.

Det märks att Wästberg har haft anteckningsboken med sig ända från tidigaste ungdom, repliker från Stockholmsoriginal han mötte på 1940-talet verkar ordagrant återgivna. Men när det gäller de tidiga sinnesintrycken tycks inga anteckningar behövas. I Westbergs personliga minnen manas de fram. Krigstidens Stockholm med hästspillning och isutkörning på gatorna och ljudet av visslingarna i biljetten på en eller annan matiné på någon av den tidens Östermalms många biografer. Eller sommarloven i skärgården med doften av Salubrin och den soluppvärmda luften i oanvända gästrum.  Skolstarten med de blå skrivböckerna och känslan av att doppa sin stålpenna i bläckhornet.

Stommen i Per Wästbergs liv är böckerna, särskilt läsandet. Skrivandet har varit viktigt och ymnigt. Men det är läsandet som går som ett huvudstråk genom boken. Allt kan knytas till något ur världslitteraturen som berört honom. När Wästberg på ett ställe tar upp frågan om litteratur och klass- och könsgränser väcker det en viss nostalgi även hos mig. Fanns det inte en tid av större oskuld? En tid då man frågade mindre efter vilken klass, eller kanske i synnerhet vilket kön en författare tillhörde? Då läsande var något av detsamma som Virginia Woolf beskriver i samband med skrivandet: att »det är fördärvligt för den, som skriver att tänka på sitt kön«.

Stommen i Per Wästbergs liv är böckerna, särskilt läsandet. Skrivandet har varit viktigt och ymnigt. Men det är läsandet som går som ett huvudstråk genom boken.

För Wästberg är läsandet att bli hemma i tillvaron. Få dörrar att öppna sig. Märka att där finns rum efter rum att träda in i:

Det är inte fråga om att avslöja eller beslöja utan om att smyga sig in, röra sig fritt över ojämn yta, glömma begrepp som framgång och nederlag, fåfängans stilblommor, prestationskravens klättermöss.

För Wästberg tycks läsandet vara ett ständigt pågående äventyr där något innersta rum aldrig finns, där upptäckandet är utan ände och bara döden sätter ett slags punkt.

Wästberg sticker inte under stol med att hans liv har varit privilegierat. Inte bara tillhör han historiens kanske mest gynnade generation, uppväxt i ett land som då var ett av världens mest lyckligt lottade. Han föddes in i en intellektuell och besutten borgerlighet och han fick av föräldrarna en uppväxt som var både full av omsorg och ovanligt fri och tillåtande. När jag, tre år yngre och Djurgårdsbo, tog studenten minns jag hur ryktet gick om det nygifta paret Per och Anna-Lena och att lägenheten de flyttade in i var en gåva av fadern Erik Wästberg.

Men vem kan missunna honom? Varje sekund av detta liv förefaller väl använd. Såväl Wästberg som alla han berättar om i denna bok har haft liv som är till också för att konkret uträtta något för världen. Och mer indirekt genom ett generöst inneslutande av allt. Upptäckarglädje mer än (be)dömande kännetecknar hela framställningen. Porträtten hos Wästberg är bejakande, allt får finnas, later och oarter har sin plats.

Ett uns av elakhet ryms bara i aforismdelen i boken, den som bär titeln »Motstycken«. För första gången mer mot än med. Det som gisslas i aforismerna är antingen tidsfenomen eller allmänmänskliga svagheter som missunnsamhet och skvaller. Till den senare hör en som den här: »Hon sög i sig skvaller och skandaler likt en tvättsvamp och spottade ut dem i form av faktisk information.« Till den förra kategorin kan man räkna den här: »Den förolämpade generationens kränkta studenter – unga moralister födda långt efter 1968 – går på kulturens glasskärvor, blöder, skriker på renhållning och antiseptiska omslag.«

Till det som kan kallas den samlade livsöverblicken hör det avslutande kapitlet, »Den sena kärleken«. Det är en vacker skildring både av en älskad människa och av den livsförhöjelse som en ny kärlek innebär, av allt döma en viktig ingrediens i hela Per Wästbergs liv och skapande. Bejakelse är dominanten här med, bejakelse även om erfarenheterna kan peka i annan riktning eller om omvärlden förhåller sig skeptisk. Som i Luftburen, romanen från 1969, är de omgivande miljöerna en viktig medspelare i kärlekens framväxt. Här är det pråmarna på Seine, den varma luften ur gallren över Metron, Sofias upptäckt av den stad som varit Pers sedan 50-talet.

Inte utan förtjusning citerar Wästberg den karakteristik som DN-kritikern Lars-Olof Franzén gjorde av honom på 1980-talet. Franzén liknade honom vid den sorts män som kunde produceras vid engelska prestigeuniversitet under mellankrigstiden: endera poeter som W. H. Auden och Stephen Spender eller spioner som Kim Philby och Anthony Blunt. Wästberg var båda menade Franzén. En person som delvis levde undercover, deltog i sammanträden och skötte sina uppdrag. Men som plötsligt var borta, försvunnen till ett eller annat underjordiskt rum.

Jag skulle vilja addera en sort till; Richmal Cromptons Bill och hans kamrater »de laglösa«. Billböckerna var favoritlektyr för Per Wästberg under pojkåren, och de åberopas ofta och kärleksfullt av honom ännu. Den lag som de laglösa bryter mot hör till ett samhälle som ännu är ganska regelstyrt och har sin grund i det auktoritära, men där finns ett ganska väl tilltaget utrymme för överseende. Busstreck går att blunda för. I alla fall så länge som ansiktet är tvättat och håret väl kammat. Upptågen i Bills värld är mer av äventyr och upptäcksfärder än av uppror och protest, och grunden är en tilltro till att ordningen i grunden är god. »Jag har tyckt om mitt liv« står det i näst sista stycket av boken. Det gör läsaren också. Ett liv som är så öppet och utgivande, så omättligt och ändå besinningsfullt är svårt att inte tycka om. När »den där springan av ljus« som alltid skymtar för Per Wästberg bakom varje ny dörr att öppna blir att svårare att se, då är en tillitsfullhet som den hans bok vittnar om ett stråk att värma sig vid.