En palett av förhistoria

När fossil av en cirka en meter lång fullvuxen individ påträffades vid utgrävningar i grottan Liang Bua på ön Flores i Indonesien var det en sensation. Fyndet offentliggjordes 2004. Det visade sig vara en sedan tidigare okänd människoart. På grund av dess korta längd gavs den smeknamnet ”The Hobbit”, efter karaktärerna i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen-böcker. Det vetenskapliga namnet är Homo floresiensis. Det var en kortväxt art som levde för mellan 190 000 och 50 000 år sedan. Sannolikt har den utvecklats ur Homo erectus, som har en historia i regionen som sträcker sig runt en miljon år tillbaka i tiden. 

Westerman har fångats av Dubois livshistoria och vi får följa författarens resor och efterforskningar för att få veta mer om vem denna man var, hur hans yrkeskarriär utvecklades och hur hans forskning påverkar vår förståelse av människans tidiga förhistoria än i dag.

I Frank Westermans bok Vi människor är fynden av Homo floresiensis och Homo erectus en av de röda trådarna i berättelsen. En annan är personerna bakom fynden. I början av 1890-talet hittades en tand, ett skalltak och ett lårben på östra Java. Utgrävningarna leddes av holländaren Eugène Dubois (1858–1940), som utifrån fynden hävdade att han hittat ”den felande länken” mellan apor och människor. Fossilen gavs namnet Javamänniskan, efter ön den påträffades på. Senare forskning har visat att Javamänniskan tillhör Homo erectus. Westerman har fångats av Dubois livshistoria och vi får följa författarens resor och efterforskningar för att få veta mer om vem denna man var, hur hans yrkeskarriär utvecklades och hur hans forskning påverkar vår förståelse av människans tidiga förhistoria än i dag. I fokus ligger Dubois kamp för erkännande av sin tes om att Javamänniskan var ”den felande länken”, något som ifrågasattes under hela hans livstid. I dag vet vi att människans utveckling inte skett linjärt från ett steg till ett annat, utan i långsam förändring genom interaktioner mellan arter, miljö och kultur. Som en konsekvens är det inte relevant inom vetenskapen att leta efter den felande länken, även om föreställningar om en sådan lever kvar i någon form av allmänt vetande. 

En annan person vi får följa i boken är den holländska missionären och arkeologen Theodorus Verhoeven (1907–1990). Han arbetade bland annat på ön Flores och genomförde utgrävningar i Liang Bua-grottan, samma grotta i vilken Homo floresiensis påträffades långt efter att Verhoeven undersökt platsen. Han grävde aldrig så djupt ner i grottans sediment och kulturlager som behövdes för att påträffa fossil av Homo floresiensis. Också här väver Westerman berättelser om vem denna man var, hur hans yrkeskarriär utvecklades och hur hans forskning påverkat vår förståelse av människans avlägsna förhistoria. I fokus står tanken att om Verhoeven grävt djupare hade han hittat Homo floresiensis.

Detta är en sanning med modifikation då vi inte kan veta om han i sådana fall känt igen fossilen som en Homo-art. Ett annat spår som Westerman följer i Verhoevens liv är det faktum att han gick i kloster som ung i Holland, prästvigdes och åkte till Flores som missionär där han också verkade som arkeolog. Westerman lyfter också fram att Verhoeven lämnade kyrkan, avsade sig sitt prästerskap, gifte sig med sin sekreterare och flyttade tillbaka till Holland. Detta har starkt ifrågasatts av andra som en myt. 

En annan central berättelse i boken handlar om Homo floresiensis längd. Som nämnts ovan utvecklades arten från Homo erectus. Men fossil visar att Homo erectus kunde bli upp till 180 centimeter lång. Så frågan är hur en meterlång ”hobbit” utvecklas ur en reslig erectus? Här ger sig Westerman in i en till delar oklar diskussion om myter om små varelser i skogen på ön Flores. Det leder till halvhjärtade försök att få någon av de personer han träffar att berätta om dessa ”småfolk” för att ta reda på om de är förfäder till Homo floresiensis. Med tanke på att familjer av de så kallade ”Rampasasa pygmies” från byn Waemulu som ligger i närheten av Liang Bua-grottan är kända sedan tidigare, ter sig Westermans upptagenhet av små varelser i skogen något märklig. En genetisk studie har också nyligen visat att Rampasasa pygmies inte är genetiskt besläktade med Homo floresiensis. 

I stället kan det faktum att en meterlång art utvecklades ur en 180 centimeter lång art förklaras med den så kallade ö-effekten, något som också Westerman diskuterar. Ö-effekten innebär att större arter som lever på en avskild ö med begränsade resurser och utan att nämnvärt vara hotade av rovdjur, blir mindre över tid. Ett välkänt exempel från förhistorien är fossil av dvärgmammut från Kreta, som när den levde var cirka 110 centimeter i mankhöjd som fullvuxen.

Här önskar jag att texten inte bara översatts, vilket är fint gjort av Joakim Sundström, utan också fått en redaktionell handpåläggning som skapat tydligare internationell relevans i läsningen.

Med hjälp av fossiler, vetenskapliga resultat, livsöden, myter, intervjuer och fyndplatser väver Westerman ett intrikat nät av berättelser. I dessa tar han läsaren med på utflykter i Nederländerna och i landets gamla kolonialländer. Det är intressant läsning. Samtidigt verkar det skrivet för en holländsk publik, eller i alla fall för någon som har liknande förkunskaper om dessa länder som Westerman har. När jag läser om byar, torg, floder, stigar och byggnader som han besöker får jag inte känslan av att vara med just där och då. I stället undrar jag hur det ser ut där, var i världen exakt det ligger eller varför det är viktigt att jag läser om dessa platser i ett visst kapitel. Ett exempel är bokens inledning som inbegriper holländska landvinningar i Nordsjön, fossiljakt och ett störtat enmotorigt privatplan med omkommen pilot och passagerare. Berättelserna i detta och andra liknande kapitel ter sig i mina läsarögon besynnerliga och utan sammanhang med resten av boken. Här önskar jag att texten inte bara översatts, vilket är fint gjort av Joakim Sundström, utan också fått en redaktionell handpåläggning som skapat tydligare internationell relevans i läsningen. 

Westerman har en ambition att undersöka oss (Vi) människor. Som läsare får man ta del av många personers varierande drömmar, arbete, livserfarenheter, framgångar, motgångar och dåliga och bra sidor. Vi får också veta en hel del om fossil från arter som inte längre finns. På så sätt visar Westerman upp en palett av förhistoria och vad människor tänker och gör. Men texten kommer sällan längre än så. Den går inte på djupet för att undersöka underliggande orsaker till vad människor tänker och gör. På så sätt når inte boken hela vägen i sin undersökning om vilka vi egentligen är. För den med särskilt intresse för Homo floresiensis och Homo erectus, fossil och fyndplatser eller historier om de personer och de länder fossilen hittades i, kan boken emellertid vara värd en läsning. 

Publicerad i Respons 2020-4