En studie i maktens teknologi

De flesta förknippar begreppet makt med tvång. B utövar makt över A om B – i värsta fall med våld – tvingar A att göra något som A annars inte skulle ha gjort. Nu är våld en kostsam och obehaglig form av maktutövning, och ur B:s perspektiv är det naturligtvis bättre om hot om våld eller annan påtryckning räcker. Ännu bättre är det om A anammar B:s världsbild och övertar de idéer om gott och ont som följer med den. Den effektivaste formen av maktutövning är den som inte märks.

I äldre tider delade den andliga och den sekulära sfären på makten. »Det finns ingen överhet som inte är av Gud«, deklarerade aposteln Paulus i Romarbrevet och upphöjde därmed lydnad gentemot den världsliga makten till en plikt för varje troende. När kyrkans grepp över menigheten i och med upplysningen försvagades, uppstod ett vakuum. Det växande missnöjet med löftet till de troende om ett liv efter detta fick allt fler att vända intresset mot det liv de levde i nuet. Till en del kom nationalismen att fylla tomrummet efter kyrkans vittrande värdegrund. Den erbjöd en samling värden som hade fördelen att vara lokaliserade i tid och rum – tron på en gemensam folkstam med en gemensam kultur, en nation höjd över de politiska motsättningarna, och symboler som flagga och statyer över nationella hjältar som påminde undersåtarna om kravet på lojalitet.

Liberalism och socialdemokrati blev konkurrenter till nationalismen genom att förespråka samma inriktning på det liv vi lever här och nu, men med hela mänskligheten snarare än nationen som grund för gemenskapen människor emellan. Vid mitten av 1900-talet stod de som idémässiga segrare, sedan nationalismen lett in i två världskrig och otaliga andra konflikter av mindre proportioner. Efter andra världskriget hyste många en tilltro till marknadsekonomin som en stabil bas för ett samhälle, men samtidigt ansågs det nödvändigt att staten utövar tillsyn och i vissa fall reglerar marknaderna. I de västliga demokratierna gav statens förmåga att under kriget mobilisera hela samhällen i kampen mot nazism och fascism legitimitet åt statsmakten.

Men ingen maktrelation är stabil, inte heller den mellan stat och marknad i en blandekonomi. Medan delar av vänstern efter kriget umgicks med tankar på en expanderande stat, sökte högern ta tillbaka den mark som hade förlorats under kriget och öka marknadernas utrymme i samhället. Fram till och med 1970-talet hade vänstern initiativet, och sociala försäkringar, barnomsorg och utbildning expanderade, något som gynnade den kvinnliga halvan av befolkningen. Miljöproblemen ledde till skärpta krav på industriell verksamhet. Under 1980-talet vände vinden; privatiseringar och nya styrformer gröpte ur den offentliga sektorn.

Boken har krävt ett tålmodigt arbete i olika arkivkällor, till stora delar i osorterat material som klassificerats som ›Övrigt‹. Det är empirisk samhällsvetenskap av bästa märke.

Lite i skymundan fördes en strid om den del av samhället som inte faller under vare sig stat eller marknad och som med en otydlig term brukar kallas det civila samhället – hushållen och deras mer eller mindre formella sociala nätverk. Om denna strid har Orsi Husz skrivit den mycket läsvärda boken Bankminded – Banks as Intimate Agents of Everyday Life in Welfare State Sweden (2025). Husz är professor i idéhistoria vid Uppsala universitet, men också knuten till universitetets centra för företagshistoria och för teknik- och vetenskapsstudier. Hennes forskning har fokus på det ekonomiska livets kulturella aspekter, och den aktuella boken handlar om just det.

Den process som Husz beskriver och analyserar började på 1950-talet och har tagit oss från en regim i vilken bankerna spelade en ganska undanskymd roll i samhällslivet till ett läge där de har koloniserat stora delar av svenskars och andra folks vardagstillvaro. Vad hon leder i bevis är att processen inte var efterfrågestyrd utan driven av ekonomiska makthavare och opinionsbildare, att den innebar ett radikalt kulturskifte och att den dessutom i vissa delar underlättades av genuint nordiska samhällsinslag som kollektiv lönebildning och välfärdsstat. Boken har krävt ett tålmodigt arbete i olika arkivkällor, till stora delar i osorterat material som klassificerats som »Övrigt«. Det är empirisk samhällsvetenskap av bästa märke.

Kulturskiftet ses ur fem olika perspektiv, som ganska väl ansluter till lika många skeden i förloppet, även om de naturligtvis överlappar – klass, genus, moral, ideologi och identitet. I begynnelsen, på 1950-talet, hade de flesta svenskar ett ganska okomplicerat förhållande till sin bank. Det pengaöverskott man hade sattes in på sparbank. Affärsbankerna hade sitt eget kretslopp, avsett för förmögna personer och företag. Löner hanterades av arbetsgivaren och betalades vanligtvis ut i kontanter. Så småningom kom affärsbanks- och sparbankssfärerna att närma sig varandra. Med datoriseringens hjälp kunde bankerna erbjuda arbetsgivarna lönehantering till konkurrenskraftiga priser, vilket ledde till att ett snabbt växande antal svenskar fick sina löner utbetalade till ett eget lönekonto. Bankerna försökte också aktivt övertala kontoinnehavarna att använda checkar som betalningsmedel, vilket de flesta till att börja med upplevde som främmande och förknippat med överklass. 

Problem uppstod också med kontoöverskridanden och ett växande antal bedrägerier, som drabbade detaljhandel och servicebranscher som hotell och restaurang. Men lönekontona integrerade relativt snabbt det stora flertalet hushåll i banksystemet, och bankerna såg då sin möjlighet att lämna den traditionella nischen för betalningsförmedling och erbjuda ett bredare spektrum av tjänster på denna massmarknad. Så hade man eliminerat en klasströskel.

En andra inbrytning i familjelivet gjordes av bankerna under 1960-talet. Den hade en tydlig genusvinkel. Ett växande antal kvinnor gick vid denna tid ut på arbetsmarknaden, fick egna inkomster och därmed också större ekonomisk makt i hushållet. Kvinnor var i normalfallet också mottagare av barnbidraget. Bankerna spelade på denna ansvarsfulla roll och försökte attrahera kvinnor genom rikstäckande konferensturnéer i Folkets Hus och biografer, där finansiell utbildning kombinerades med modevisningar under rubriken »Gyllene Vardag«. Syftet var att överbrygga det av många upplevda gapet mellan familjelivets helgd och den kalla ekonomin, och offensiven blev framgångsrik.

I kombination med kontokorten, som registrerar alla transaktioner och därmed individens alla vanor och ovanor, har banker och kontokortsföretag tillgång till en integritetskänslig informationskälla som saknar historiskt motstycke.

Sociologen Daniel Bell lyfte i sin klassiker The Cultural Contradictions of Capitalism (1976) de spänningar som uppkommit i den moderna kapitalismen mellan traditionella dygder som flit och sparsamhet å ena sidan och konsumtionsdriften å den andra. I synnerhet avbetalningsköpen, där konsumtionen föregår sparandet i stället för tvärtom, ställer den här konflikten på sin spets. Det är också på detta område som Husz hittar de starkaste meningsskiljaktigheterna mellan traditionalister och det finansiella avantgardet. Inom konsument­kooperationen fanns en mycket stark princip mot köp på kredit, bränd som man var av de många tragedierna som följt på skuldsättning i låginkomsthushållen. 

Konflikten nådde sin kulmen när marknaden började invaderas av små plastkort som ömsom kallades köpkort, ömsom kreditkort, och dämpades först när man valde den neutrala termen kontokort. Det som fällde avgörandet och fick kooperationen att till slut acceptera korten, och införa ett eget, var att man insåg att en stor andel av de egna medlemmarna redan var kunder hos andra företag. Debatten hade starka ideologiska undertoner. Erik Elinder, en av de drivande aktörerna bakom införandet av kontokorten, med starka egna ekonomiska intressen i frågan, engagerade två akademiska forskare att skriva kreditens historia med avsikt att lansera tillgången till kredit som en grundläggande mänsklig rättighet. Efter några års forskning avbröts samarbetet, när konflikten mellan Elinders politiska agenda och forskarnas integritet blev för djup.

Det sista stadiet i bankernas penetration av civilsamhället rör identiteten. En av statens mest centrala funktioner i historien har varit att säkerställa identitetshandlingen – oftast passet, senare körkortet eller i vissa länder ett försäkringskassekort. Ur det perspektivet är det smått häpnadsväckande att den i stora delar har delegerat legitimeringen av enskilda personer till bankerna, inte bara i kontakterna med dem utan också i umgänget med myndigheter, hälso- och sjukvård och andra instanser. Efter digitaliseringen av BankID 2003 har tjänsten fått en sådan spridning att det är mycket svårt att klara sig i samhället utan den – helst i den mobila versionen som i många fall krävs, till nöds i en variant som är installerad på hemdatorn. I kombination med kontokorten, som registrerar alla transaktioner och därmed individens alla vanor och ovanor, har banker och kontokortsföretag tillgång till en integritetskänslig informationskälla som saknar historiskt motstycke.

Bankernas hegemoni liknar kyrkans i mer än ett avseende. Bankerna får i dag tillträde till individers och hushålls inre liv genom ett finmaskigt nät av tjänster – betalningsförmedling, lån, rådgivning och kapitalförvaltning. För tjänsterna tar man betalt i reda pengar, men man får också detaljerad information om sina användare. Bolånen, som vuxit till en av de viktigaste posterna i hushållens ekonomiska liv, skapar ett långvarigt beroendeförhållande till banken, inte olikt den syndaskuld som varje kristen upparbetar och som endast kan lösas genom kyrkans förmedling. Varken bankerna eller kyrkan vill ytterst att skulden ska försvinna, eftersom den är en viktig del av grunden i beroendet. Amorteringskrav är något som banker har motsatt sig.

Den information om människors liv som man får tillgång till genom att hantera alla transaktioner är inte helt olik det som förmedlas via bikten inom den katolska kyrkan. I bikten har den som bekänner sina synder visserligen möjligheten att filtrera den information som lämnas, men samtidigt får kyrkan kunskap också om sådant som inte lämnar avtryck i betalningssystemet. Det är svårt att säga vilken informationskälla som är mest intim. Vad som händer med informationen avgör till sist den som lagrar den. Husz visar hur bankerna under en tid hävdade att man endast sysslade med transaktioner men att man så småningom medgav att frestelsen att utnyttja informationen i kommersiellt syfte blev för stark. Om det stannar där är en öppen fråga. Förvaltarna av sociala medier har ju ertappats med att sälja information som utnyttjats i politiska syften. Facebook överförde information om 87 miljoner användare till företaget Cambridge Analytica, som använde den för styrning av politisk påverkan (Isaak & Hanna, Computer, Aug 2018). Företagets insatser för att påverka politiska val inskränkte sig inte till USA utan inbegrep ett stort antal länder över hela världen.

Religionernas ansträngningar för att kolonisera både det synliga och det akustiska rummet genom kyrkor och moskéer med höga torn, klockringning och böneutrop har också de sina motsvarigheter i bankvärlden, om än med andra uttryck. Huvudkontoren har förvisso haft en tendens att samlas kring Kungsträdgården i Stockholm, men de är trots allt inte lika iögonfallande som kyrkorna med sina spiror. Som Husz noterar har bankernas makttillväxt löpt parallellt med en tilltagande anonymisering. Kontakterna med banker, som tidigare sköttes i fysiska möten på centralt belägna kontor, ska numera hanteras via dator eller telefon. Ett fysiskt möte kräver bokning. 

Men det finansiella systemet gör sig dagligen påmint genom börsrapporter och ekonomiska analyser av ränteläge och kronkurs. Här har politiken hjälpt till. Sedan systemet med en självständig riksbank infördes har vi återkommande högtider, numera åtta till antalet, när bankens direktion meddelar vilken räntenivå som tills vidare ska gälla. Liturgin inbegriper, förutom själva ritualen när beslutet läses upp inför de församlade massmedierna, flera veckors förhandsspekulationer om vilket beslut som ska fattas, följda av mer eller mindre väntade kommentarer efteråt.

I den religiösa repertoaren ingår också vardagliga ting som markerar religionens närvaro – kors och radband som smycken, den judiska mezuzan vid varje troendes dörrpost, madonnastatyer i plast på bilens instrumentbräda till skydd mot trafikolyckor och annat. Det lilla plastkortet har i Huszs berättelse på liknande sätt blivit till en vardaglig bärare av bankkulturen, i början mött med tveksamhet eller motstånd, så småningom tvärtom accepterat som ett tecken på trovärdighet. Ett av ungdomars steg in i vuxenvärlden är numera att få ett eget kontokort, en rite de passage som för många har ersatt konfirmationen. Så skapar man ett banksinnat folk.