Ensidigt negativ bild av sveriges agerande

Svensk-norska relationer under andra världskriget brukar beskrivas i positiva termer såsom humanitär hjälp till Norge, flyktinghjälp och utbildning av polistrupper. Men förhållandet mellan länderna har också en annan sida, vilken tidigare beskrivits delvis, men inte i sin helhet. Eirik Veum vill med sin bok ge en samlad bild av Sveriges regerings och myndigheters agerande, liksom av det allmänna samhällsklimatet och den förda politikens konsekvenser för norrmännen – en politik som enligt författaren i dag framstår som ett svek mot Norge. Veum är journalist på NRK och författare. Han har tidigare skrivit ett antal böcker om Norge under krigsåren. Med denna bok vill han uppmärksamma den breda allmänheten på denna sida av historien. 

De nordiska ländernas nära band till varandra och en önskan om att hålla samman är Veums utgångspunkt. Den bygger på en föreställning om Norden som en enhet, i vilken likheterna snarare än olikheterna betonas och där samhörighet och samarbete mellan broderfolken ses som något självklart. Vad detta konkret innebar är dock oklart. Enligt Veum var det nordiska statschefsmötet den 18–19 oktober 1939 ett uttryck för denna nordiska tanke. Mötet kan tolkas så, som en manifestation av nordisk samhörighet, men innehållsligt gav det inget annat än till intet förpliktigande uttalanden. Resultatet var snarare ännu en bekräftelse på att de nordiska länderna inte var beredda att utforma en gemensam politik inför det föreliggande krigshotet. Budskapet var således detsamma som i 30-talets diskussioner kring ett formaliserat samarbete, ekonomiskt och militärt: varje land fick sörja för sin egen säkerhet. Inte minst den norske utrikesministern Koht stod för det synsättet. 

Trots denna politiska oförmåga att lösa akuta problem gemensamt tycks det hos norrmännen ha funnits en tilltro till att den nordiska gemenskapen skulle kunna innebära fördelar i ett kritiskt läge. Det finska vinterkriget kunde tolkas som ett bevis för att så var fallet. Men de svensk-finska relationerna var i många avseenden specifika och skiljde sig väsentligt från de svensk-norska. Inte minst säkerhetspolitiskt stod Sverige inför helt andra problem i och med ockupationen av Norge. 

Det tyska anfallet mot Norge den 9 april 1940 blev en första prövning för de svensk-norska relationerna. Några dagar efter den tyska ockupationen förde Tyskland upp frågan om transitering av personal och förnödenheter genom Sverige till Narviksområdet, där strider fortfarande pågick. Enligt ecklesiastikminister Bagge beslöt regeringen att man skulle motsätta sig transitering av plomberade vagnar liksom givetvis av trupper och krigsmateriel; däremot skulle man tillåta en sändning till Narvik av sjukvårdsmateriel, Röda Korsbilar och mindre kvantiteter livsmedel – det vill säga en transport av humanitär karaktär. Riktigt så blev det inte. När transporten anlände till Sverige, med bland annat 25 ton mediciner och 340 ton proviant, visade det sig att den avsåg proviantering av de tyska trupperna i Nordnorge. Ytterligare tyska framställningar om transporter av livsmedel som innebar försörjning av trupp och av krigsmateriel avslogs dock av regeringen. Däremot skickades mindre kvantiteter proviant till de ockuperade delarna av Norge, liksom sjukvårdare, över 200 man, oklart vilken kategori de faktiskt tillhörde, genom Sverige till Norge fram till den norska kapitulationen den 10 juni. För norrmännen var transiteringarna under Norgefälttåget ett grovt och oförlåtligt svek. 

Kriget i Nordnorge vållade tyskarna problem. Krav på transitering av krigsmateriel återkom vid flera tillfällen från början av maj. Otvivelaktigt var samlingsregeringen då under stark tysk press och uppfattade läget som mycket allvarligt. Stormaktskrigets utveckling var dystert. Vid landets västgräns stod tysk trupp. Men så länge kriget pågick i Norge var det inte moraliskt möjligt att tillmötesgå tyska krav, inte minst med tanke på att en norsk begäran om transitering av vapen och ammunition hade avslagits. Bagge hävdade till och med att det var nödvändigt att säga nej även om detta kunde medföra en katastrof. Inom regeringen kan man ana olika uppfattningar om hur man skulle förhålla sig till transiteringskraven. Den norska kapitulationen gjorde att frågan aldrig ställdes på sin spets. 

För norrmännen var transiteringarna under Norgefälttåget ett grovt och oförlåtligt svek.

Det var inte hänsyn till Norge som var det centrala i regeringens diskussioner om transiteringarna utan förhållandet till Tyskland. Flera statsråd, däribland försvarsminister Sköld och finansminister Wigforss, ansåg att i eventuella kommande förhandlingar med Tyskland var det inte nödvändigt att ta hänsyn till den norska regeringens uppfattning. Det förefaller som om det synsättet speglade samlingsregeringens syn på Norgefälttåget som en ren tysk-brittisk angelägenhet. I Bagges dagbok framgår det att hänsyn till Norge användes som argument i diskussionerna med Tyskland, men spelade liten roll i de interna regeringsdiskussionerna. I och med Norges kapitulation den 10 juni förändrades läget. Den 8 juli slöts ett avtal som gav Tyskland obegränsad rätt att transitera krigsmateriel, soldater, permittenter, genom Sverige. Statsminister Per Albin Hansson konstaterade i sin dagbok att den svenska neutraliteten därmed var bruten. 

Per Albin hävdade i ett tal sommaren 1940 att transiteringarna inte hade någon avgörande betydelse vare sig för läget i Norge eller det stora krigets utveckling. Det senare påståendet äger nog sin riktighet. Att de också skulle sakna betydelse för läget i Norge får väl närmast ses som ett försök att bagatellisera beslutet i förhållande till dess kritiker. Protester från de allierade och den norska Londonregeringen, Tysklands press för att få till transiteringarna, liksom omfattningen av transporterna, tyder på något annat. Att mellan 1000 – 1400 tyska soldater dagligen passerade genom Sverige till och från Norge och att det varje vecka gick tusentals järnvägsvagnar med krigsmateriel och utrustning spelade naturligtvis roll för den tyska ockupationsmakten. Beslutet att tillåta tyska transporter genom Sverige under Norgefälttåget skapade bitterhet och misstro hos norrmännen i gemen och hos den norska Londonregeringen ren fientlighet mot Sverige. Detta kvarstod kriget ut.

Veum anser att en grundorsak till Sveriges agerande under kriget var att det allmänna samhällsklimatet liksom regeringen präglades av tyskvänlighet och att det inom myndighetssverige fanns en utbredd antisemitism. Indirekt ser han den som en bidragande förklaring till Sveriges sena räddningsinsatser för de norska judarna. Svensk forskning, bland annat av Karin Kvist Geverts, har också visat att antisemitismen påverkade svensk flyktingpolitik och UD:s agerande i flyktingfrågor.

Det är framför allt tjänstemän inom säkerhetstjänsten, polisen och den militära underrättelsetjänsten, C-byrån, som lyfts fram som tyskvänliga. Bland dem fanns även aktiva inom de nationalsocialistiska partierna. Mellan de svenska och tyska underrättelsetjänsterna fanns ett etablerat samarbete sedan slutet av 30-talet. Under kriget rörde det bland annat kartläggning av norrmän som kunde misstänkas ha anknytning till den norska motståndsrörelsen. C-byråns samarbete med den tyska säkerhetspolisen i Norge pågick fram till krigsslutet. Samarbetet mellan svensk säkerhetspolis och Gestapo ledde till en rad avvisningar och utvisningar av norrmän på flykt, däribland kurirer. Ett flertal av dessa greps när de återvände till Norge och hamnade i tysk fångenskap eller i tyska koncentrationsläger. Först i slutet av april och början av maj 1944 kunde norsk motståndsrörelse operera öppet från Sverige. 

Omfattningen av de svensk-tyska kontakterna mellan säkerhetstjänsterna är graverande. Men det finns också en positiv aspekt av Sveriges roll för motståndsrörelsen. Utan det neutrala Sverige som kontaktpunkt och tillflyktsort hade knappast samarbetet mellan den norska hemmafronten och utefronten kunnat utvecklas.

Tyskvänlighet i Veums framställning tycks inbegripa alltifrån individers nazistsympatier till en av olika anledningar allmänt välvillig hållning till Tyskland. Att det bland tjänstemännen i myndighetssverige fanns företrädare för dessa synsätt står klart, men Veums skildring ger läsaren intrycket att detta genomsyrade svensk byråkrati, något som saknar grund.

Sveriges ambition att hålla sig utanför kriget ledde till en anpassning till de maktpolitiska realiteterna. Att undvika konfrontation med Tyskland blev helt centralt för Sverige. Veum menar att detta förhållningssätt och de beslut detta ledde till innebar att Sverige var tyskvänligt. Ja, så kan förvisso samlingsregeringens beslut tolkas, om man som Veum menar att regeringen gick Tyskland till mötes och accepterade ställda krav. Men samlingsregeringens politik kan också ses som ett egenintresse och då inte enbart för att hålla landet utanför kriget, utan också för att upprätthålla den livsviktiga handeln. Erfarenheterna från första världskrigets ekonomiska påfrestningar förskräckte. 

Veum pekar också ut några av statsråden som tyskvänliga, bland annat utrikesministern Christian Günther och ecklesiastikministern Gösta Bagge. Otvivelaktigt gjorde Günther en del uttalanden under de första krigsåren där han var beredd att göra långtgående eftergifter för tyska krav och även talade för att Sverige borde närma sig Tyskland. En tysk seger i stormaktskriget sågs vid denna tid som given. Sverige måste därmed enligt honom förhålla sig till detta och anpassa sin politik så att landet skulle ha en gynnsam ställning vid krigsslutet. Att sätta etiketten tyskvänlig med den innebörden på hela samlingsregeringen menar jag dock är direkt felaktigt. Bagges så kallade tyskvänlighet hade endast indirekt med Tyskland att göra. För honom styrde hänsynen till Finland och de svensk-finska relationerna hans ställningstaganden. Som nämnts motsatte han sig de tyska transiteringskraven i maj 1940.

Förutom händelserna våren 1940 och transiteringsavtalet med dess konsekvenser lyfter Veum bland annat fram icke-besluten kring den diplomatiska representationen, men även utbildningen av de norska polistrupperna, som uttryck för det svenska sveket. För litet och för sent – så kan hans kritik mot samlingsregeringens hållning till utbildningen av polistrupperna sammanfattas. Under våren 1944 hade utbildningen kommit igång, men norrmännens svårigheter både med samlingsregeringen och med berörda myndigheter var så stora att utbildningens kvalitet ifrågasattes. I november/december 1944 fick dock norrmännen både ett formellt och reellt ja till utbildning av polistrupper.

Förhållandet mellan den norska Londonregeringen och samlingsregeringen kan närmast beskrivas som ett icke-förhållande. Bristen på diplomatiska kanaler skapade irritation både hos den norska Londonregeringen och hos britterna. Först i december 1943 återupprättade Sverige formellt de svensk-norska diplomatiska förbindelserna som bröts i samband med ockupationen. Det finns enligt min mening ingen annan förklaring till detta än att Londonregeringen saknade legitimitet hos samlingsregeringen. I och med ockupationen avskrev samlingsregeringen den norska regeringen inte bara statsrättsligt, utan även som representant för det norska folket. I konsekvens med detta är det enligt Veum NS-regimen i Oslo som samlingsregeringen och svenska myndigheter hade kontakt med.

Först i slutet av april och början av maj 1944 kunde norsk motståndsrörelse operera öppet från Sverige.

Veum deklarerar inledningsvis att han vill skildra relationerna mellan Norge och Sverige och de konsekvenser som svenskarnas val fick för norrmänen, även de negativa. Författaren har ingen ambition att försöka analysera de svenska motiven till krigsårens politik. Den omfattande dokumentationen, framför allt litteratur men även andra källor, får i framställningen tala för sig. Den bild som växer fram är allt annat än ljus. Veums beskrivning av Sveriges Norgepolitik är detaljerad, något omständlig, men framför allt ensidigt negativ och journalistiskt tillspetsad. Valet av perspektiv gör att andra sidor av Sveriges agerande spelar en undanskymd roll. Inte minst frånvaron av ett tidsperspektiv bidrar till ensidigheten. 

Det skedde en gradvis förändring av samlingsregeringens politik med början under hösten 1942. Till detta bidrog bland annat en allt starkare antinazistisk och pronorsk opinion. Civilsamhällets solidaritetsyttringar med Norge kom då till uttryck och ger en annan och kompletterande bild av relationerna. Krigsåren framstår därmed som något av en paradox. Det politiska klimatet på regeringsnivå var ansträngt, men samtidigt växte det fram en stark opinion till stöd för grannlandet. Bilden är således långtifrån entydig.

För att förklara de svensk-norska relationerna räcker det inte med att som författaren gör hänvisa till att Sveriges överordnade mål var att hålla landet utanför stormaktskriget. Bilden är mer komplex än så. Ytterligare aspekter behöver lyftas fram. Folkförsörjningens betydelse har nämnts. Behovet av att hålla ihop samlingsregeringen liksom de inbördes relationerna mellan norsk och svensk socialdemokrati är andra. 

Mellan svensk och norsk socialdemokrati saknades de nära relationer som fanns mellan de övriga nordiska socialdemokratiska partierna. Norsk socialdemokrati var genom sin förflutna kommunistiska period ett mer radikalt parti. Fortfarande fanns det ideologiska skillnader mellan partierna. De personer som lett partiet under den kommunistiska eran satt fortfarande i dess ledning. Förmodligen är det en förklaring till att några relationer mellan partiledningarna aldrig hade etablerats. Frånvaron av personliga kontakter påverkade inte minst möjligheten till informationsutbyte. Med den bristfälliga diplomatiska representationen saknades kontaktvägar på i princip alla nivåer. 

Med titeln på sin bok slår Veum fast att Sveriges politik under krigsåren var ett svek mot norrmännen. Det är inte alldeles självklart vad författaren avser. Det handlar ju inte om att formella avtal eller överenskommelser hade brutits. Min tolkning är att själva idén om den nordiska gemenskapen hade visat sig sakna substans på nationell nivå. Det var knappast förvånande att ett litet land under krigshot valde att se till det egna landets intressen. Samtidigt är det svårt att värja sig mot tanken att delar av den svenska politiken hade kunnat utformas på ett annat och för Norge och norrmännen positivare sätt utan att regeringens huvudlinje hade förändrats. 

Publicerad i Respons 2018-3