Ett konservativt alternativ till vänstern och multikulturalismen?

Den senaste tiden har en grupp franska intellektuella trätt fram i en konservativ opposition mot vänstern och mångkulturalismen. Denis Tillinac vill återupprätta högerns anseende och menar att den måste formulera ett långsiktigt alternativ till kapitalismen. Mathieu Bock-Côté hävdar att mångkulturalismens uppkomst hänger samman med marxismens misslyckande, som fick vänstern att leta efter en ny revolutionär princip. I kapitalismens ställe sattes den västerländska civilisationen och proletariatet byttes ut mot invandraren eller minoriteten.

Att upprätta högerns anseende kan förefalla vara en hopplös uppgift. Länge har den franska högern ideologiskt hamnat i kläm mellan det populistiska Front National och en självsäker vänster. I stort sett har den böjt sig för vänsterns samhällssyn och nöjt sig med att förespråka en mer liberal inriktning på den ekonomiska politiken: lägre skatter, mindre bidragsberoende och byråkrati. Det är utgångspunkten för Denis Tillinacs senaste bok, L’ âme française – À la recherche de notre honneur perdu. (Den franska själen – På spaning efter vår förlorade heder). Tillinac är något i Sverige så ovanligt som romantiskt patriotisk och konservativ, författare till romaner, essäer, berättelser och poesi, därtill mångfaldig litterär pristagare.

Nu håller dock den franska vänstern enligt Tillinac på att förlora greppet om sinnena och dess idéer och klichéer raseras. I det han betecknar som Frankrikes rådande upplösningstillstånd påskyndas därför en förändring av mentaliteterna till förmån för alternativa värden. Det borde få högerns ledare att överge sin rädsla för skuldbelagda associationer till fascism, nazism och pétainism, särskilt med tanke på att högern inte är mindre generös och öppen mot sin nästa eller mindre medkännande med de svaga. Den är det bara på ett annat sätt, med en individualiserad handlingsmoral och en syn på livet som harmonierar med ett kulturellt, civilisatoriskt arv.

Medan vänstern kvantifierar och kollektiviserar allt och ständigt begär mer –mer offentliga medel, mer jämlikhet– syns till höger inget sådant. Där uppskattar man förvisso välstånd och fred, liksom man på det hela taget föredrar även den faddaste demokrati enligt samma motto som Churchill – ”den värsta av alla styrelseformer alla andra undantagna”. Men man tror inte på ”framsteg” som förädlar den mänskliga naturen, än mindre på att kollektivt politiskt handlande påskyndar sådana. Mot vänsterns änglalikhet svarar högerns pessimistiska klarsynthet. Mot vänsterns bild av att allt som gör människosjälen olycklig är samhällets fel och dess utopi att inget är ohjälpligt, står högerns insikt om människans bestämmelse mellan hopp och fruktan, frihet och tvång. Medan vänstern ser livets sorger som olyckor på framstegets väg, ser högern dem som naturliga i en tillvaro som en gång ändå skall sluta på samma sätt för oss alla.

För högern är livet först och främst ett privat äventyr och lycka en privatsak, medan det för vänstern är ett kollektivt ”projekt” bekvämt nedkört i ”de medfödda rättigheternas tofflor”. Tillinac lyfter fram De tre musketörerna som urtyper för ”den egna lyckans smeder”, som står för mod och personligt ansvar. Och den franska konservatismens förgrundsfigur François-René de Chateaubriand får representera melankolin över en ohjälpligt förfluten guldålder man bara nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Det är samma historia som för vänstern i stort sett bara handlat om att Frankrike på 1700 talet ägnade sig åt förkastlig slavhandel, på 1800-talet åt skandalös kolonialism, under det att man på 1900-talet kollaborerade under den tyska ockupationen och torterade under Algerietkriget.

Medan vänstern tar människans påstått medfödda godhet ”på krita” för en kommande Guldålder, anser traditionalisterna till höger att människan aldrig kan bli alltigenom god och att varken klasskamp eller egonas tuppfäktningar kan upphöra med mindre än att man lobotomerar henne eller undergräver hennes mänsklighet totalitärt, som i Aldous Huxleys eller George Orwells dystopier.

Vänstern håller på sitt ”leva tillsammans” under ”de republikanska värdena”. Det avfärdar Tillinac som en iskall abstraktion, eftersom republiken är en princip för politisk organisation, inte ett värde. Och ”leva tillsammans” – för vad? Det har vänstern inget svar på, eftersom den förnekar och nedvärderar det gemensamma kulturella arvet av språk, traditioner, sinnelag, ordvändningar, religiös grund, viss humor, ordspåk med mera. Vänstern drar så att säga traditionen inför framstegets tribunal och framsteget bör emancipera människan från hennes band till det förgångna, familj och kultur.

Att bara ”leva tillsammans” inom en multikulturell ram gör invandrarens assimilation slumpmässig och osäker, hävdar Tillinac. Hur skall han kunna gå upp i sitt nya land när eliterna talar om en den minsta gemensamma nämnarens assimilation, som i stort sett bara består av ”respekten för olikheter”? Desto större skäl att inte ge efter för multikulturalism och kommunitarism, manar Tillinac. Om Frankrike går med på både dubbla, ja tredubbla hemmahörigheter, kommer det att gå under, vilket för honom är en högst påtaglig fara. Att Frankrike bara assimilerar de utifrån kommande som respekterar dess grundläggande värderingar, rättsmedvetande och traditioner borde alla politiska ledare klargöra som en självklarhet.

Kommunitarismen har drivits fram av folkvalda, intellektuella, journalister och domare. Och högern har missat dess tydliga samband med kapitalismen; också den vill avskaffa nationen. Även om en stark dos liberalism på det nationella planet har oljat och avrostat gängorna i fransk ekonomi, kräver den världsvida kapitalismens utveckling besinning. Varför överlåta detta åt vänstern ensamt? Varför inte från höger utforma ett långsiktigt alternativ till kapitalismen, som är radikalt annorlunda än socialismen? Högern borde röra sig bort från dessa två ”ismer”, som man felaktigt sett som rivaliserande, i riktning mot andliga värden och sinne för tradition. Då skulle man skapa en nödvändig motvikt till en vänster som i allt och alltid sätter jämlikheten före friheten, det universella före identiteten, nuet före minnet, abstraktionen före det konkreta och kvantiteten före kvaliteten.

Tillinacs appeller kan vara svåra att förstå för en svensk, både därför att socialismen i Frankrike trots allt inte moderniserats à la new labour och för att landets ekonomiska och sociala kris är så allvarlig och djupgående, samt inte minst på grund av den senaste tidens terrorangrepp. Detta förklarar mycket av det ödesdigra anslaget i Tillinacs förkunnelse, som nästan ger den karaktären av en domedagspredikan.

Den senaste tiden har en hel grupp franska, övervägande unga, sociologer, filosofer, romanförfattare, historiker och opinionsbildande journalister trätt fram i opposition mot den ”nya sköna värld”. De tillhör en post-”politiskt-korrekt” generation som anser det framstegsvänligare att vara konservativ än att till varje pris bejaka varje rörelse framåt som de anser leder till samhällsupplösning. De agerar hellre ensamma än i flock, men delar en beundran för filosofen Alain Finkielkraut, vilket denne emblematiske konservative nestor kvitterar med att säga sig vara smickrad och läsa dem ”med stort intresse”. En mer svavelosande högerikon som kolumnisten med mera Éric Zemmour kritiserar dem dock för att vara för sent ute.

De unga konservativa vägrar att betecknas som reaktionära och menar att det begreppet till skillnad från vad de står för innebär att ha stelnat i en attityd. Snarare anser de sig vara i linje med Albert Camus, som såg sin generations uppgift ”inte att göra om världen utan att hindra den från att störta samman”. När de partier som en gång kallades högern, som Les Républicains, vägrar att bekänna sig till konservatismen och utmanar de klassiskt konservativa och även ekologiskt sinnade med att se sig som ”genmanipulationens och skifferoljebrytningens parti”, hävdar dessa unga tänkare att den intressanta gränsen numera inte längre går mellan vänster och höger. Den går mellan vad de kallar ”progressister” och konservativa, mellan transhumanister och biokonservativa, mellan nationella suveränister och globaliseringsanhängare, mellan lokalt förankrade konservativa och gränsöverskridare. Gemensamt för strömningen är också frustrationen över att tillhöra en rörelse som alltid formulerar sig i opposition till en ny ordning.

Den kanske mest framstående av de unga konservativa är den fransk-kanadensiske sociologen Mathieu Bock-Côté med sin uppmärksammade bok Le multiculturalisme comme religion politique (Multikulturalismen som politisk religion). Enligt honom hänger multikulturalismens uppkomst i Europa samman med marxismens misslyckande. Efter kommunismens fall behövde den revolutionära principen ett nytt projekt. Då överfördes kritiken från kapitalismen till den västerländska civilisationen. På de åtalades bänk ställdes inte längre borgaren utan företrädaren för den dominerande majoritetens kultur, det vill säga den vita västerlänningen. Offret är inte längre proletären utan den ”utomstående”, invandraren eller medlemmen av någon minoritet. Som orättvisornas springande punkt utnämns i ekonomins ställe nu de sociokulturella förhållandena. Men majoritetsbefolkningen uppskattar inte att nedvärderas. Man var en gång i tiden mottagarnation, men utpekas plötsligt som det främsta hindret för skapandet av ett nytt samhälle, därför att man vägrar att bara utgöra en samfällighet bland andra i sitt eget land och för att man framhärdar i att anse sin kultur för den som bör vara normgivande. Förr eller senare uttrycker man då sin protest, ofta kanaliserad genom dubiösa partier.

Det som kallas populism, säger Bock-Côté, är ofta inget annat än folkligt motstånd mot multikulturalismen, sådan den påbjuds av eliterna. Begreppet ”folk” används mestadels används i negativ bemärkelse, som uttryck för misstro mot folket. Att populismens folk är det historiska folket i de gamla västerländska nationerna, folket av i går, är numera det politiskt korrekta synsättet. Därmed är inte längre folkets bekymmer välkomna i det demokratiska rummet. De för vilka historien utgör en länk till ett positivt minnesgods ses som farliga nostalgiker, eftersom de vill att det arv man försöker befria sig ifrån skall överleva. Detta arv får vi inte överlämna till våra efterföljande; i stället må vi begrunda vårt skamfyllda förflutna för att en gång för alla göra oss av med medvetenheten om vår historia och eventuella stolthet över vilka vi är och har varit.

En sådan medvetenhet ska sköljas bort så vi kan stå rena och pånyttfödda, befriade från vår tidigare identitetsuppfattning, liksom obefläckade, för att i stället ta emot alla andras identiteter. Så man går in för att inte inviga den nya generationen i den värld som föregått dem och impregnerar dem så att säga mot ett arv som kunde ”smitta ner” dem. Målet är alltså att göra sig av med ett arv som inte har rätt att existera i den offentliga debatten, eftersom det anses sprida myter som är främmande för den hyperkritiska medvetenhet som är dominerande norm inom medier och vid universiteten.

Multikulturalismens förödande följd blir, menar Bock-Côté, att man skapar sociala sprickor i stället för att tillsluta dem – tvärtemot vad man inbillar sig. När majoritetskulturen bara ses som uttryck för en majoritets tyranni över minoriteterna, när den gemensamma normen enbart framstår som ett verktyg för att utöva makt över minoriteterna, är ingen integration möjlig. Det är motsatsen till samlevnad och det är vad man åstadkommer med en politik som försöker institutionalisera rätten till olikhet eller positiv diskriminering.

Detta besannas av att vissa gemenskaper heller inte integreras i nationen. Orsaken påstås vara att de har alltför avvikande kulturella uttrycksformer jämfört med mottagarlandets, som anklagas för att utöva ”statsrasism” (ett begrepp som motsvarar det i Sverige gångbara ”rasistiska strukturer”). Detta språkbruk är ren ideologisk skrämseltaktik, hävdar Bock-Côté, som höljs i kvasisociologisk jargong. Han tilllägger att eftersom en nationell kultur inte längre tillåts existera, utan alla kulturer ska samexistera fritt, så uppmuntras till immigration i massiv omfattning, ett fenomen man vill låta påskina inte skulle leda till några spänningar. Ända till den punkt där realiteten dyker upp.

Uppfostringskampanjer som ”Alla Mot Hat!” mångfaldigas nu i Väst. De behandlar sina befolkningar som sjuka, förkvävda av fördomar. Bock-Côté hävdar också att yttrandefriheten i våra samhällen är på väg att inskränkas på grund av att man vill bevara varje minoritets tabun, som till exempel respekt för deras blasfeminormer. Man sätter munkavle på den offentliga debatten genom att uppfatta varje kritik av diversiteten som en uppmaning till diskriminering.

En del anser att multikulturalismen ligger i den historiska utvecklingsriktningen, men inte så Bock-Côté. Fenomenet är ett resultat av ett politiskt projekt som tagit form under de senaste 40 åren. Vi står inför en rörelse som gör anspråk på att definiera demokratin och de som inte är överens med dess definition betraktas som obehövliga i det offentliga samtalet. Det är ett sociokulturellt system som har etablerats och som överensstämmer med en bestämd syn på världen. Det stöder sig på en stat som med hjälp av sin förvaltningsapparat styr de sociala beteendena. Det är en politisk aktion, som både kan och bör ifrågasättas och bemötas politiskt. Det är möjligt att återupprätta den parlamentariska suveräniteten och den folkliga suveräniteten inför och gentemot den överdrivna juridifieringen av politiken i namn av ett förvanskat och missbrukat mänskliga-rättighetersbegrepp. Det är möjligt att återupprätta nationella gränser, möjligt för skolan att förmedla verklig kultur, liksom det är möjligt att avveckla den politik som institutionaliserar multikulturalismen i namn av rätten till skillnader.

Som bekant, påpekar Bock-Côté, har tidigare strävanden att få människan att återfödas i ett redan på jorden förverkligat paradis lett till katastrofer. Det är därför nödvändigt att återknyta till anti-totalitarismen som tanketradition. Hans analys ger en intresseväckande inblick i både fransk multikulturellt-social verklighet och i landets debattklimat med dess långtgående polemisering av argumentationen för och emot multikulturalismen. Den ter sig både ovanlig och oväntad ur ett svenskt perspektiv, för hos oss råder väsentligen konsensus i denna fråga. Kanhända kan de unga franska konservativa tänkarna tillföra en ny vinkling på debatten om integrationsproblematiken även hos oss? I Frankrike lär de i varje fall göra det, om de inte redan gjort det.

Publicerad i Respons 2016-6