Excentriska snillen i tsarernas Ryssland

Bengt Jangfeldts nya bok Immanuel Nobel & Söner – Svenska snillen i tsarernas Ryssland kartlägger familjen Nobels öden i Ryssland från mitten av 1800-talet till revolutionen 1917. Historien är inte direkt okänd sedan tidigare, men den är svår att motstå. Den börjar i december 1838, när Immanuel Nobel, svensk uppfinnare och ingenjör, anlände till Sankt Petersburg. Han var ”gravt socialt handikappad eftersom han varken kunde ryska eller något av de två andra stora språk som talades i den ryska huvudstaden – franska var societetsspråket och tyska användes inom förvaltning, handel, hantverk”. Men vid denna tid hade även svenskan hunnit bli ett viktigt språk i Ryssland – och de svenskspråkiga en betydande minoritet. Finland var sedan trettio år tillbaka en del av det ryska riket och i huvudstaden hade ”en mycket sammansvetsad och mycket inflytelserik svensktalande elit” hunnit etableras. Immanuel Nobel välkomnades i denna skara, vars medlemmar ofta innehade höga positioner inom statsförvaltningen och militären och där åtnjöt stort förtroende. Via de finska kontakterna fick Nobel möjlighet att visa upp sina snillrika uppfinningar för statliga och militära myndigheter. Viktigast var inledningsvis hans undervattensminor, för vilka han fick bra betalt av regeringen. Med pengarna i hand kunde han etablera sig på mer permanent basis i Petersburg och dra igång en mer omfattande industriell verksamhet. Den blev en succé. Immanuel Nobel uppfann gevär som sköt snabbare och vägde mindre. Han automatiserade tillverkningen av vagnshjul. Han utrustade hotell och sjukhus med centralvärme och halverade samtidigt deras vedkonsumtion. 

När Krimkriget bröt ut 1853 lades nobelska minor ut i tusental för att hindra fienden att närma sig Kronstadt och Sveaborg. Den nobelska verkstaden tog sig dessutom an utmaningen att omrusta ryska krigsfartyg med ångmaskiner. Men när tsar Nikolaj I 1855 efterträddes av sonen Alexander II vände lyckan. Beställningar annullerades och ingångna kontrakt bröts i samband med den nye tsarens policy att förlita sig på utländsk teknik. Nobel hamnade i ekonomiska svårigheter som visade sig oövervinneliga. Företaget likviderades 1859 och Immanuel Nobel återvände till Sverige efter 20 år i Ryssland. 

Kvar i Sankt Petersburg blev hans söner Robert, Alfred och Ludvig. Alfred lämnade Ryssland efter ett par år medan Robert kom att bo periodvis i Ryssland. Ludvig blev kvar livet ut. Ludvigs tekniska snille matchade faderns, men dessutom visade han sig exceptionellt talangfull som organisatör och företagsledare. Han anlade en ny maskinfabrik, som vid sidan om civila beställningar levererade granater, gevär, kulsprutor och maskiner till krigsministeriet. Tsaren och hans generaler lät sig övertygas eftersom kvaliteten var högre än vad de utländska tillverkarna kunde erbjuda. Men Ludvig väckte också stor respekt från fabriksarbetarnas sida, eftersom han på ett för Ryssland unikt sätt månade om deras hälsa, hygien och utbildning – och gav dem del i företagets vinst. Det svenska brukssamhället hade nått Ryssland. 

I nästa fas gick storebror Robert i bräschen. Under ett besök i Baku i kejsardömets sydligaste periferi blev han 1873 vittne till vad som artade sig till regionens första – men inte sista – oljeboom. Oljeindustrin dominerades på den tiden av USA, men Baku ruvade på de bästa fyndigheterna. Robert, som i likhet med Alfred var en skicklig kemist, grundade ett oljebolag som tog sig an utmaningen att tillverka fotogen (lysolja) av högre kvalitet än den amerikanska. Det lyckades. Ludvig, som blivit rik på maskinfabrikens framgångar, stod för finansieringen och 1879 grundades det legendariska Naftabolaget Bröderna Nobel. Bolaget skapade på kort tid ett gigantiskt system för utvinning och raffinering av råolja, men också för transport och distribution medelst pipelines, tankfartyg (världens första), tankvagnar och reservoarer. Nobelbolaget gick i frontlinjen för den tsarryska oljeindustrin och tog upp konkurrensen med Standard Oil på världsmarknaden. 

Robert valde att lämna Baku redan 1880. Efter Ludvigs död 1888 tog sonen Emanuel över. Denne var inte som sin far och farfar något tekniskt snille som levererade uppfinningar på löpande band, men däremot behärskade han finansens värld som ingen annan. Det passade utmärkt för att leda de ryska Nobelföretagen, som nu hade mognat och växt sig stora. Emanuel blev god vän med finansministern och erbjöds av tsaren att bli rysk medborgare, vilket han accepterade. Men vid horisonten tornade molnen upp sig. Från 1903 skakades Baku av strejker. En ung Josef Stalin var en av organisatörerna när 40 000 arbetare i december 1904 visade sin vrede genom att bränna ner 36 av Bröderna Nobels oljeborrtorn. Efter att oroligheterna spridits till Petersburg valde Emanuel att engagera sig politiskt. Han blev en drivande kraft bakom ett konservativt politiskt parti, ”17 Oktoberförbundet”, som bekämpade de nya socialistiska och revolutionära rörelserna genom att ”förespråka ett statsskick med förankring i rysk tradition.” Hans syster Marta chockade dock familjen genom att gifta sig med läkaren Georgij Oleinikoff, som i sin ungdom rört sig i kretsarna kring Lenins äldre bror Alexander Uljanov och terrororganisationen ”Folkviljan”.

Bolsjevikkuppen 1917 satte punkt för Nobels ryska företagsimperium. Bolagen nationaliserades och familjen flydde västerut. Allt var förlorat – nästan. I sista stund fick man till ett avtal med Standard Oil, som trodde att bolsjevikstyret i Ryssland skulle bli kortvarigt och därför tog risken att förvärva hälften av familjens aktier i Naftabolaget. 

Bolsjevikkuppen 1917 satte punkt för Nobels ryska företagsimperium. Bolagen nationaliserades och familjen flydde västerut. Allt var förlorat – nästan.

Jangfeldt, en av våra främsta Rysslandskännare, gräver djupare i denna historia än någon annan före honom. Boken är till sitt omfång och sin detaljrikedom något av en antites till hans tidigare verk om svenskarna i Ryssland, den sparsmakade Svenska vägar till S:t Petersburg. Den inordnar sig därmed i den serie ypperliga ”snillebiografier” som under senare år utgivits i vårt land, med Ingrid Carlbergs uppmärksammade bok om Alfred Nobel som en naturlig tvilling. 

Immanuel Nobel & Söner är en lång och ordrik, men hela tiden medryckande berättelse. Hantverket är gediget och framställningen disciplinerad på ett sätt som säkert skulle ha väckt Ludvig och Emanuel Nobels gillande (men kanske inte Immanuels). Jangfeldt förtjänar också en eloge för att han tagit ”snillena” på allvar. Han ryggar inte tillbaka inför de tekniska detaljerna i floden av märkliga uppfinningar; han öppnar teknikens svarta låda och möjliggör för läsaren att förstå vad det egentligen var som gjorde de svenska snillenas skapelser så attraktiva – och varför de ibland slutade i fiaskon. 

Hans huvudintresse rör dock Nobelfamiljens gåtfulla och ofta excentriska personligheter. Bokens förnämsta del är den första, där vi får följa Immanuel från barnsben till de sköra framgångarna i Ryssland. Immanuel Nobel ter sig som en av de märkligaste personer Sverige någonsin frambringat och vår främste uppfinnare sedan Christopher Polhems dagar. Jangfeldt tecknar, med större skärpa än Carlberg, som även hon djupdyker i Immanuels öden, porträttet av en rastlös konstnärssjäl, en man som knappt kunde läsa och skriva, men som alltid hade penna och linjal till hands, som tärde på sin sociala omgivning och vars hjärna hela tiden gick på högvarv. Hans skaparkraft och idérikedom tycks ha varit gränslös. Till de hundratals uppfinningar som aldrig förverkligades hörde en likkista med inbyggd ringklocka, konstruerad för att en skendöd person som begravts och sedan vaknat upp skulle kunna göra sig hörd.

En annan av bokens många styrkor är den noggranna kartläggningen av familjens komplexa personnätverk. En intressant social aspekt är hur påfallande ”svensk” familjen förblev intill det bittra slutet, trots att man då, 1917, kunde blicka tillbaka på närmare 80 års närvaro i Ryssland. Man umgicks ogärna utanför de svenskspråkiga kretsarna i Sankt Petersburg (och Baku), även om man för affärernas skull visste att bygga goda relationer med ryska regeringen. En följd blev att många petersburgssvenskar, inklusive Ludvigs hustru Edla, aldrig lärde sig ryska, trots att de levt hela sitt liv i landet. 

Boken har bara en svaghet: berättelsen är inte ny. Jangfeldt lägger sig påfallande nära tidigare Nobelskildringar, som släktkrönikören Marta Nobel-Oleinikoffs Ludvig Nobel och hans verk, Sigvard Strandhs Alfred Nobel (som titeln till trots även behandlar den ryska verksamheten ingående), Robert W. Tolfs Tre generationer Nobel i Ryssland och Brita Åsbrinks Ludvig Nobel: ”Petroleum har en lysande framtid!”. Det är en besvikelse. Strategin förefaller ha varit att återanvända andras berättelsetrådar och sedan fördjupa dessa där så varit möjligt. Jangfeldts berättelse bjuder därmed på få överraskningar och upprepar först och främst en konventionell hjältehistoria. Bara i ett fåtal fall försöker han sig på att utmana den tidigare historieskrivningen, som när han argumenterar för att Robert Nobels bidrag till framgångarna med Bakubolaget – som vanligen ses som Ludvigs verk – har underskattats. 

Även källmaterialet är till stora delar detsamma som i den redan existerande Nobellitteraturen: det består huvudsakligen av familjemedlemmarnas omfångsrika korrespondens och minnesskrifter. Det är ett ypperligt material, men många av breven och memoarerna som Jangfeldt citerar har redan citerats av Strandh, Tolf och Åsbrink. Många av illustrationerna har vi också sett förut. Eftersom bokprojektet ”tillkommit på initiativ av Centrum för Näringslivshistoria” (CfN) kunde man ha förväntat sig att arkivmaterial från de ryska Nobelföretagen skulle ha kommit till användning, men så är inte fallet, så när som på någon enstaka fotnot. Det är synd, särskilt med tanke på att CfN ägnat stor möda åt att samla in och digitalisera ryskspråkiga arkivdokument om både maskinfabriken och oljebolaget. Det återstår att se om detta alternativa material i framtiden kan locka en ny generation historiker att nyansera berättelsen om de svenska snillena i tsarernas Ryssland. 

Publicerad i Respons 2021-2