Fantastisk bildvärld som bottnade i realiteten

Jag målade min egen verklighet.

När magasinet Time publicerade detta citat i en intervju med Frida Kahlo 1953 var hon en erkänd konstnär på egna meriter, inte den berömde muralmålaren Diego Riveras karismatiska hustru som också målade litet. Reportern var intresserad av hennes relation till surrealismen. Frida svarade att hennes bildvärld bottnade i realitet, till skillnad från de avantgardistiska målarnas skildringar som var sprungna ur fantasi och drömmar. Därmed inte sagt att Frida inte hade tjänat på surrealisternas varma omfamnande. 1938 blev rörelsens grundare André Breton hänförd. Han och hans hustru Jacqueline var på besök i Mexiko för att träffa Lev Trotskij, som inackorderades med pålitlig personal av paret Rivera i eget hus. Breton erbjöd sig att skriva en text till katalogen över hennes planerade första soloutställning på Julien Levy Gallery i New York. I hennes måleri såg han ren surrealism. Han erbjöd sig också att arrangera en utställning i Paris.

I New York sålde de utställda 25 målningarna bra. Recensionerna var positiva och i stort var det en rungande succé. Frida njöt av sin vistelse. Vännerna var många och hennes älskare, fotografen Nickolas Muray, var nära. I januari klev hon ombord båten mot Paris. Där uppdagades det att Breton varken hämtat ut konsten eller bokat galleri. Frida var rasande, evinnerligt trött på de franska kulturmännen som bara pratade och hängde på kaféer och aldrig jobbade för brödfödan. Hon avskydde bohemernas innehållslösa poserande. Dessutom drabbades hon av njurinflammation. Efter en tid på sjukhus kom paret Marcel Duchamp och Mary Reynolds till hennes undsättning. Hon fick bo hemma hos dem. Reynolds tog hand om henne och Duchamp styrde upp utställningen.

Den franska kultureliten välkomnade Frida Kahlo. Picasso gillade både hennes personlighet och måleriet. Magasinet Vogue publicerade en bild av hennes ringprydda hand på omslaget och modeskaparen Elsa Schiaparelli var betagen av hennes Tehuantepec-kläder. Trots uppskattningen längtade Frida hem. På vägen tillbaka till Mexiko stannade hon en tid i New York. Relationen med Muray tog definitivt slut. Sannolikt vägde hennes fysiska tillkortakommanden in i uppbrottet.

Frida Kahlos liv och konst var avhängigt hennes fysiska förmåga. Det gick aldrig många månader mellan besvären, allt från mindre krämpor i foten som gjorde att hon inte orkade gå så långt till operationer och långvariga konvalescenser. Hon drack ofta alkohol i stora kvantiteter och tog starka värktabletter. Men hennes livsglädje var enorm. 

I Frida Kahlo – En biografi redogör den amerikanska konsthistorikern Hayden Herrera utan pekpinnar för Fridas intensiva liv. En stor behållning av boken är analyserna av måleriet. Herrera redovisar utvecklingen i hennes konst, visar på händelser i Fridas liv som påverkat motivvalen och drar genomgående balanserade slutsatser. Hon berättar ingående om bildernas referenser till sydamerikansk folkkonst och tradition och följer spåren som leder till klassisk västerländsk konsthistoria. Boken är rikt illustrerad och återger både fotografier på konstnären och hennes målningar. Det är en inspirerade och värdig framställning av Frida Kahlos liv och orubbliga kärlek till livets komplexitet och oundvikliga förgänglighet. 

Hon drack ofta alkohol i stora kvantiteter och tog starka värktabletter. Men hennes livsglädje var enorm.

Redan som liten blev Frida medveten om att kroppens kapacitet i stor utsträckning påverkar livet. Sex år gammal fick hon polio. Efter nio månader instängd på sitt rum hade hon förvandlats från ett knubbigt busfrö till en gänglig flicka med reserverad blick. Hennes högra ben var markant avsmalnat, en skada som följde henne livet igenom. Herrera spårar Fridas säregna kombination av självupptagenhet och utåtvändhet till denna tidiga upplevelse av ensamhet och sängliggande. När Frida tillfrisknat ordinerades motion. Det var inte självklart att en respektabel flicka skulle få röra på sig, men pappa Guillermo uppmuntrade sin favoritdotters aktiviteter. Hon klättrade i träd, rodde och spelade boll, ofta ensam. På barns elaka vis var det alltid någon som påpekade att hennes utseende skilde ut sig. Tappert vägrade hon låta sig nedslås och cyklade runt som ett jehu i fladdrande långkjol. 

Frida Kahlo växte upp med sina fem syskon i en villa i stadsdelen Coyocán i Mexico City. Mamma Mathilde var en mycket gudfruktig och traditionell person med både spanskt och indianskt påbrå. Pappa Guillermo var född i Tyskland och hade ett porträtt av sin idol, filosofen Arthur Schopenhauer, på väggen i studion. Guillermo Kahlo var en ansedd fotograf. Mestadels fotograferade han arkitektur. 

I tonåren började Frida Kahlo på Nationella förberedande skolan, en skola för barn till den intellektuella eliten, belägen mitt i Mexico City. Hon var en av 35 flickor bland 2000 elever. Det framstår som en fantastisk tid på ett enastående lärosäte långt från förortens stillsamhet och kontroll. Studenternas röst var en viktig del av utbildningen, understödd av reformanda och revolutionär glöd. Frida tillhörde de vetgiriga och uppstudsiga som visade rätt liten respekt för sina lärare. Hon och hennes kompisgäng hängde på Ibero-amerikanska biblioteket, läste böcker, gjorde läxor och pratade. Frida var kär och hade sällskap med Alejandro Gómez Arias, senare i livet en framstående jurist och politisk journalist. En helt vanlig dag i september 1925 satt de tillsammans på en buss. Den kolliderade med en spårvagn. Ett järnrör penetrerade Fridas bäcken. Hon var 18 år.

Det var en fruktansvärd olycka. Den fysiskt aktiva flickan låg i gips, hade ont och var uttråkad. Mitt i sin förtvivlan började hon måla. Hennes första målning var ett självporträtt till Alejandro. Den var färdig i slutet av 1926. Herrera beskriver porträttet som ett slags visuell vädjan. Frida kände att hon höll på att förlora Alejandro. Han visade ingen som helst förmåga att tillfredsställa hennes behov, kryddad som de var med tonåringens hela ohämmade register. Han blev så nervös av situationen att han åkte iväg på en längre resa till Europa, som utökades med en tripp till Ryssland. Utdrag ur hennes brev finns citerade i boken. De är både smäktande och hjärtskärande läsning. 

Liksom många av Fridas förälskelser och förbindelser, både med män och kvinnor, förblev Alejandro en person i hennes liv. Men hennes största kärlek var maken, Diego Rivera. Hon var 22 år gammal när hon 1929 gifte sig med den 21 år äldre Diego. Hon dog bara någon månad innan de skulle ha firat silverbröllop, 1954. En period var de skilda. Uppbrottet verkar ha varit bra för båda. Det andra äktenskapet ingick de med förhållningsregler. Diego förstod hur mycket hon betydde för honom. Frida lyckades frigöra sig något från sin roll som hustru och hennes måleri tog fart, inte minst för att hon behövde försörja sig. 

Diego var hennes största beundrare och uppmuntrade henne alltid att måla. Han talade alltid om hennes konst som överlägsen hans egen. Redan när de träffades var Diego Rivera en välutbildad, ytterst professionell och internationellt berömd konstnär. Under de första åren av äktenskapet bodde de på grund av hans arbete i långa perioder i San Fransisco, Detroit och New York. Han var en stor man med stor kapacitet som kunde arbeta fullständigt slut på sig själv och som mådde allra sämst när han inte kunde jobba. Hans figurativa storskaliga måleri hängde tätt samman med hans kommunistiska övertygelse. 

Diegos relation till partier och kommunistpartiets olika sektioner påverkade i hög grad både hans och Fridas liv. Mot slutet av sitt liv var Frida en högljudd kommunist. De var ett kändispar vars stormande passion, okonventionella liv, vackra hem och sensationella samling av precolumbianska skulpturer ofta avhandlades i media. Att de älskade varandra råder det inte det minsta tvivel om. 

På barns elaka vis var det alltid någon som påpekade att hennes utseende skilde ut sig

Frida Kahlo är en av 1900-talets mest kända konstnärer och en given stilikon. Hennes karakteristiskt magnetiska, omsorgsfullt ihopsatt yttre lager var också en effektiv sköld som hon själv kunde styra. Hon var en komplex och excentrisk person. Full av kraft och motstridigheter, och till brädden fylld med ömhet inför livets och naturens storslagenhet. Mot slutet av sitt liv levde hon ofta i kaos och vanmakt inför kroppen som aldrig slutade göra ont och som höll henne borta från att kunna måla. Självmordsförsöken var många, men hon dog hemma i sin säng av lung-emboli, blodproppar i lungorna. 

Publicerad i Respons 2021-2