Fick Emil i Lönneberga sitt namn efter Rousseaus Émile?

Behövs en ny svenskspråkig bok om 1700-talsfilosofen, kompositören och författaren Jean-Jacques Rousseaus inflytande på svensk litteratur och barnpedagogik?  

Tveklöst ja. Därför blir mina förväntningar på Marianne Molander Beyers bok högt ställda. Rousseau är en betydande gestalt i den europeiska kulturhistorien och en helt central referenspunkt när pedagogikens historia lärs ut på universitet och högskolor till framtidens lärare. Hans namn är förbundet med idéer om fri uppfostran och barns inneboende vilja till det goda. Många har kanske också snappat upp att dessa idéer kan kopplas till att Rousseau avskydde det överkultiverade och ville »tillbaka till naturen« (även om detta inte är ett ordagrant citat). Att han uppskattade »den ädle vilden« (inte heller det ordagrant). Liksom att han förenade bejakandet av det föregivet naturliga med maktkritiska och proto-demokratiska tankegångar: »Människan är född fri och överallt är hon i bojor« (som det faktiskt står, i öppningen av Om samhällskontraktet). Denna till synes progressiva bild problematiseras något av Rousseaus strikta särhållande av manligt och kvinnligt liksom hans misogyna inställning till kvinnliga intellektuella. Liksom av kännedom om filosofens stökiga biografi, som till exempel skandalen om hur den store pedagogen lämnade bort sina egna fem barn till barnhem. 

Det finns kort sagt en hel del etablerade föreställningar om Rousseau, och dessa traderas inte sällan i undervisningen på ett svepande vis. Även i den högre utbildningen händer det (det är åtminstone mitt intryck) att vetande om Rousseau presenteras lösryckt och utan att hans originaltexter läses eller sätts in i en bredare kontext. Man hör namnet, och förväntas då på förhand veta, på ett ungefär, vad det handlar om. Men vad är det man vet – egentligen?  För alla som här besväras av tanken på att ens vetande kanske egentligen främst består av urvattnat och förenklat allmängods, torde en bok med titeln Tillbaka till Rousseau vara välkommen. Huvudtiteln framstår som en anmodan att gå tillbaka till källan; Rousseau själv. Samtidigt uttrycker undertiteln, En uppfostringsfilosofi och dess avtryck i svensk litteratur och pedagogik, en ambition att även placera in tänkaren i en svensk verkningshistoria som tar fasta på de filosofiska idéernas fortlevnad.

Genom sin mycket djupa kännedom om brevskrivande och dagböcker i den svenska 1700-talsadeln visar Molander Beyer på ett övertygande vis Rousseaus direkta inflytande på tankar om uppfostran i hovmiljön i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet.

Marianne Molander Beyer är helt rätt person att skriva en sådan bok. Hon har nämligen den dubbla kompetensen av att, å ena sidan, vara docent i franska och expert på svensk-franska relationer under 1700-talet, med källnära arbeten om den parisiska ambassadören Gustav Philip Creutz, hovmannen Claes Julius Ekeblads brev och reseskildringar, och det franska språkets ställning i Sverige under 1700-talet. Å andra sidan är hon lektor i språkdidaktik vid Göteborgs universitet, med särskilt intresse för frågor om språkundervisningens former. Det borgar för både historisk förankring och relevant samtidskoppling. 

Molander Beyer kallar sin bok för en »exposé«, och det är nog just som en bredare, introducerande översikt till Rousseau och hans inflytande på svensk litteratur och didaktisk teori och praktik som boken läses bäst. Själva studien är uppbyggd av fem delar av varierande längd. Dessa omfattar avsnitt som behandlar Rousseaus liv och filosofi, hans inflytande under svenskt 1700-tal och 1800-tal, hans inflytande på »några för Sverige viktiga reformpedagoger« samt slutligen hans inflytande på den svenska barnboken. Det är alltså ett mycket stort och delvis disparat material som täcks på bokens 240 sidor. Bredden i anslaget har ett egenvärde, men är också behäftad med vissa svagheter; jag ska här försöka utveckla bägge synpunkter. 

I den inledande översikten av Rousseaus liv och filosofi delges läsaren på ett pedagogiskt sätt grundläggande kunskap om Rousseaus person och rykte. Det samma gäller för sammanfattningen av uppfostringsromanen Émile (1762), ur vilken Molander Beyer också hämtar välvalda citat till bokens olika avsnitt. Stilen är klar och lätt att följa. Ibland kanske lite för lätt. Exempelvis benämns det ovan nämnda »tillbaka till naturen!« som Rousseaus »kända slagord« och »tes«, men utan att Molander Beyer varken närmare redogör för var i Rousseaus författarskap denna åsikt förefinns eller utförligare förklarar vad denna tes innebär. Sannolikt är väl devisen tänkt att utgöra ett slags övergripande parafras av Avhandlingen om vetenskapen och konsterna (1750) och Avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna (1755). Det är en parafras som helt speglar de slutsatser som Rousseaus förundrade samtid drog av läsningen av denna traktat, och som framgent kommit att prägla synen på hans filosofi. Den äger sin rimlighet, men Rousseau var också en komplex tänkare som dialektiskt vred och vände på sina resonemang i stället för att erbjuda enkla lösningar. Problemet med att bara lämna samhället bakom sig erkändes redan i ett appendix till den senare avhandlingen:

Vad är det alltså fråga om? Måste man då förstöra samhällena, upphäva skillnaden mellan ditt och mitt och återgå till att leva i skogarna tillsammans med björnarna? Detta är en slutsats i mina motståndares anda, vilken jag hellre förekommer än låter dem skämmas över att ha dragit.

Detta resonemang skulle senare inskärpas, bland annat i tredje dialogen i Rousseau, domare över Jean Jacques (1776):

Men den mänskliga naturen skrider icke tillbaka, och aldrig återvänder man till oskuldens och jämlikhetens tider, när man en gång avlägsnat sig därifrån; det är ännu en av de grundsanningar som han [Rousseau] mest framhållit.

Poängen: Även om Rousseaus formuleringskonst är slagkraftig, går det sällan att rättvist fånga hans tänkande i slagord. Vid några tillfällen stannar Molander Beyer vid de synbara paradoxer som Rousseaus skrifter är fulla av, och påpekar, bland annat, att »Émile tror sig vara den härskande, men den naturliga värld han lever i är i själva verket lärarens värld.« Men de filosofiskt intressanta problem, som till exempel vad Rousseaus relativiseringar av motsatser som frihet/kontroll, spontanitet/planering, individ/samhälle innebär, utvecklas inte i Molander Beyers framställning, utan får stå för sig själva, närmast som självmotsägelser. I ljuset av löftet att få gå »tillbaka till Rousseau« är det synd att man som läsare ofta får hålla till godo med en typ av övergripande beskrivningar av Rousseaus tänkande – som ju redan återfinns i handböckerna – utan att ges en mer mångfacetterad bild av hans syn på vad natur, kultur, barn, uppfostran och utbildning egentligen innebär.

Här måste dock erkännas att boken ju heller inte gjort sådana anspråk på filosofisk uttolkning, utan främst handlar om Rousseaus inverkan i Sverige. Avsnittet om Rousseaus påverkan på kulturen i under svenskt 1700-tal erbjuder förvisso fördjupning. Det är också den i mitt tycke mest genomarbetade av bokens olika delar. Genom sin mycket djupa kännedom om brevskrivande och dagböcker i den svenska 1700-talsadeln visar Molander Beyer på ett övertygande vis Rousseaus direkta inflytande på tankar om uppfostran i hovmiljön i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet (såväl Adolf Fredrik och Lovisa Ulrikas som Gustav III och Sofia Magdalenas). Här skulle jag själv, som inbiten 1700-talsentusiast, gärna sett en ännu fylligare genomgång av hur Rousseaus teorier syns i Fredrik Sparres dagbok under åren för Gustav IV Adolfs uppfostran, eller av kontexten i vilken Gustav III och Madame de Boufflers diskuterade Rousseaus idéer om barnuppfostran. Men möjligen kan tänkas att läsare, som plockat upp boken med anledning av ett intresse för Rousseaus inverkan på pedagogik i dag, i stället tycker att det redan nu handlar väl mycket om Sparre och Madame de Boufflers. Den kulturhistoriskt fördjupande ambition som präglar detta kapitel står sålunda kanske i visst spänningsförhållande till den populärvetenskapligt informerande ambition som tydligare framgår i bokens senare delar, särskilt det om barnlitteratur.

I behandlingen av Rousseaus inverkan på (primärt) svenska författare under 1700-, 1800- och 1900-talet framträder en rad kända namn: Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna-Maria Lenngren, Thomas Thorild, C. J. L. Almqvist, Malla Silfverstolpe, Madame de Staël, Fredrika Bremer, Ellen Key, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Molander Beyer lyckas verkligen befästa att Rousseau varit en central referenspunkt i svensk litteraturhistoria, vilket i sig är värdefullt. Alla författare behandlas ur ett primärt biografiskt perspektiv på ett koncist översiktligt och förtjänstfullt sätt. Ibland, som i fallet med Ellen Key, framstår Rousseaus betydelse som helt avgörande. Ibland blir kopplingen till Rousseau mer associativ, som med Lagerlöf: »Liksom Rousseau och Ellen Key vände hon sig mot lättja och hyllade arbetet, den goda viljan och en god föräldrarelation«.

Det kunde nog här ha varit bra att tydligare skilja mellan Rousseaus direktinflytande på de nämnda författarna, å ena sidan, och på »rousseauismens« generella idéinflytande, som dock inte nödvändigtvis härrör från författarens texter, å den andra. Påverkan från det senare är väl egentligen välkänt, men vad Molander Beyer faktiskt också visar är att Rousseaus texter, liksom Rousseau som person, har haft långvarig betydelse i svensk litteratur. Förslaget att Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga fått sitt namn av Rousseaus Émile har förekommit tidigare i Lindgrenforskningen, men får hos Molander Beyer utökad resonans, just genom den breda bild av svensk Rousseaureception som här tecknas. Ändå hade man även här önskat fördjupning. Vad var nu Lindgrens tanke med denna intertextuella anspelning: en ren homage, eller en sorts utveckling och kritik? På vilka sätt är Emil som Émile, och på vilka sätt inte? Lite väl ofta framvisas Rousseaus inverkan utan att detta åtföljs av en analys av tankarna som sådana. Molander Beyer är, särskilt i avsnittet om Nordenflycht respektive Bremer, inne på att Rousseaus inflytande kunde kombineras med feministiska tankegångar, men klargör inte helt om det då egentligen rör sig om en genomgripande feministisk tolkning av Rousseau eller om feminister som låter sig inspireras av delar av Rousseaus filosofi. 

De garderingar som görs är ofta onödiga, för Molander Beyer har ett intressant budskap kring vad Rousseau har att bidra med i vår tids pedagogiska debatt.

I de senare avsnitten om pedagogiska teorier blir Molander Beyers egen röst tydligare och läsaren förstår att det med boken också finns en vilja att underbygga förståelsen för de »socialkonstruktiva« pedagogiker som utvecklats med inflytande av Rousseau. Denna röst hade jag gärna önskat mer av: den hade med fördel kunnat få ljuda tydligare och tidigare i boken. De garderingar som görs är ofta onödiga, för Molander Beyer har ett intressant budskap kring vad Rousseau har att bidra med i vår tids pedagogiska debatt. 

På frågan om Tillbaka till Rousseau möter de högt ställda förväntningarna beror svaret på vilka förväntningarna var. Som en fördjupning av Rousseaus filosofiska och pedagogiska tankar: nja. Som en tillgängliggörande översikt av Rousseauinflytande i svensk kultur och pedagogik: absolut.