Filantroper har aldrig skänkt så mycket pengar och aldrig haft så mycket makt som i dag

I en tid när ekonomisk ojämlikhet är ett hett debattämne skänker samtidigt många av världens allra rikaste bort stora delar av sina förmögenheter för att skapa en bättre värld. Dagens filantroper vill inte som förr vänta till efter sin död med att påverka, utan vill se resultat under sin livstid. Det innebär också att de får ett mycket stort inflytande som kan vara svårt att få syn på. Två nya böcker kartlägger denna utveckling ur olika perspektiv.

De senaste åren har filantropernas roll i världen förändrats markant. Från att ha spelat en marginell roll har filantropiska organisationer och enskilda privatpersoner fått ett inflytande som saknar motstycke historiskt sett. Det handlar till exempel om enorma investeringar i global utveckling och hälsa, men också om smalare insatser som lokala förändringar i amerikanska skolor.

Att filantroperna fått stort inflytande har flera orsaker. Dels har pengasummorna som doneras ökat kraftigt på senare år, dels skiljer sig den nya tidens givare sig mycket från sina föregångare. Den viktigaste skillnaden är enkel: de lever. Till skillnad från förr, när förmögna personer ofta donerade stora summor efter sin död, vill dagens filantroper åstadkomma förändringar under sin livstid. De vill inte bara stödja ett gott syfte, de vill lösa samtidens stora problem. De är dessutom ofta drivna entreprenörer, vana att ha tydliga mål, fatta snabba beslut och se omedelbara resultat. Många är unga, företrädesvis från techbranschen, vana vid att ta risker och testa nytt när något inte fungerar. För filantropin och utvecklingsbranschen, där pengarna ofta hamnar, är detta revolutionerande. Och omtvistat.

Med stora summor pengar kommer mycket makt, men det innebär inte automatiskt att det finns ett ansvarsutkrävande.

Två nya böcker skildrar fenomenet från olika perspektiv. David Callahans The Givers – Wealth, Power, and Philanthropy in a New Gilded Age tecknar en bild av ett USA, där privata förmögenheter gör stor nytta, men samtidigt ger en enorm makt. De filantropiska summorna har inte bara blivit ett tillägg till statliga satsningar, utan skatteavdragen för gåvor gör att det i viss mån blir privata pengar, i stället för offentliga, som betalar viktiga satsningar i till exempel skolor. Parallellt med statens försvagning tecknar han bilden av ett hotande demokratiskt problem. Med stora summor pengar kommer mycket makt, men det innebär inte automatiskt att det finns ett ansvarsutkrävande.

Den ojämförligt största filantropiska aktören internationellt är Bill & Melinda Gates Foundation, BMGF. Sedan starten 1994 fram till 2015 har fonden skänkt 36,7 miljarder dollar. Bill Gates var också drivande bland annat bakom starten av vaccinalliansen Gavi och är numera en aktiv debattör för satsningar på att förebygga pandemier och att bygga upp grundläggande hälsovård i fattiga länder. Tillsammans med finansmannen Warren Buffet tog makarna Gates år 2010 också initiativ till The Giving Pledge som uppmuntrar andra mycket rika personer att skänka bort halva sin förmögenhet. Åtta år senare har initiativet 174 undertecknare.

Förutom Buffett och Gates finns en rad välkända namn bland de stora filantroperna, George Soros har med sin organisation Open Society skänkt över 12 miljarder dollar för att skapa mer demokratiska samhällen och stödja diskriminerade grupper, till exempel romer och hbtq-personer. Mark Zuckerberg och hans hustru Priscilla Chan avsatte 2015 motsvarande 45 miljarder dollar i Facebook-aktier till hälsa, utbildning och teknik. Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York, har lämnat ett tydligt avtryck i det amerikanska samhället, inte bara genom sin politiska gärning, utan också med hjälp av sin stora förmögenhet. Listan blir numera mycket lång, både på dem som satsar internationellt och på dem som donerar pengar på ett smalare område och får stort inflytande, framför allt i USA, till exempel i sin hemstad.

Att det flödar in pengar i behjärtansvärda initiativ och startas nya stora filantropiska satsningar på att stoppa hivepidemin eller vaccinera barn i fattiga länder kan tyckas oproblematiskt och svårt att kritisera. Att det gett många och stora positiva effekter är de flesta bedömare överens om. Vaccinalliansen Gavi har till exempel sedan starten år 2000 bidragit till vaccinering av nästan 580 miljoner barn och hjälpt fattiga länder att rädda 8 miljoner liv. Men det finns också problem med utvecklingen. Det handlar om vem som ska ha makten över utvecklingen, om vad som händer när någon lägger in stora summor pengar i omtvistade frågor. Abortfrågan, samkönade äktenskap och skolpolitik är några av de områden som varit omdebatterade på senare år, från båda läger. Hur påverkas demokratin när pengaströmmarna bestämmer vad som är viktigt i samhället?

Det är så initierat och detaljerat att läsaren då och då närmast drunknar i olika magnaters medelklassuppväxt på den amerikanska landsbygden, deras karriärer och deras intresse för konst, parker, forskning och friskolornas vara eller icke vara.

The Givers ger en grundläggande genomgång, den är välskriven och väl underbyggd och ger läsaren känslan av insiderinformation om ett ämne som många inte vet så mycket om men som påverkar omvärlden alltmer. David Callahan går igenom de stora filantroperna, vad som driver dem, vad de har för bakgrund, vilka frågor de satsar på och hur mycket pengar de ger. Han har arbetat med frågorna under lång tid. Han är grundare av Inside Philanthropy och har skrivit ett flertal böcker. Genom sitt arbete med kartläggningar av branschen har han fått tillgång till mycket material och många filantroper och deras organisationer. Hans genomgång av framför allt de amerikanska filantroperna är insatt och ger ett helt nytt perspektiv på skärningspunkten mellan amerikansk politik och ekonomi. Det är oerhört intressant att se bakgrunden till och personerna bakom de många miljarder som strömmar ur privata fickor till olika ändamål, allt från hälsofrågor till konst. Det är så initierat och detaljerat att läsaren då och då närmast drunknar i olika magnaters medelklassuppväxt på den amerikanska landsbygden, deras karriärer och deras intresse för konst, parker, forskning och friskolornas vara eller icke vara. Men som helhet är det mycket givande. Här finns en bit entreprenörskapshistoria.

I USA, där de allra flesta filantroperna verkar, är den filantropiska historien lång, med inflytelserika föregångare som Rockefeller och Carnegie. Här är ockå både de positiva och de negativa konsekvenserna av filantropin särskilt tydliga. De nya givarna har råd att se sina filantropiska gåvor som riskkapital, alla satsningar måste inte lyckas, men frågan är om detsamma gäller mottagarna. David Callahan påpekar att det är farligt att tro att man kan lösa sociala problem och fattigdom bara för att man lyckats skapa ett Fortune 500-bolag.

Framför allt blir de risker man kan se globalt förstärkta genom det amerikanska skattesystemets mycket förmånliga avdrag för filantropiska satsningar. I förlängningen har det inneburit att de privata pengarna i vissa fall blivit en ersättning för statliga satsningar som inte kunnat göras. Ett av Callahans exempel är när pengar som inte behövt skattas för doneras till skolor, medan skolvärlden samtidigt lidit av mindre anslag av offentliga pengar. Går pengarna till de skolor som behöver det bäst eller till givarens alma mater? Det är en typfråga i den filantropiska debatten.

Här finns ett moraliskt dilemma i vilket Callahans ståndpunkt är tydlig. Han betonar att filantroperna inte är några skurkar, men att systemet som sådant urholkar demokratin. Det går nämligen att få skatteavdrag även för donationer till tankesmedjor, vilkas uppgift är att direkt påverka politiken. Systemet gör inte skillnad på om gåvan går till en matbank eller en mer politiskt inriktad organisation. Callahan ger många exempel på hur givare kunnat driva politiska frågor, dessutom anonymt, genom stora samarbetsorganisationer. I en tid när den enskilda människan känner sig liten och maktlös är det en farlig utveckling, menar David Callahan. Att det finns stora filantroper på hela den politiska skalan verkar förstås utjämnande, men fenomenet i sig, en maktförskjutning som blir extra tydlig till exempel när en filantrop storsatsar i en liten hemstad, är en oroande utveckling. Callahan betonar vikten av att reformera systemet.

Filantroper som är eller varit inflytelserika affärsmän får oftast mer inflytande i samhället genom hur de ger bort sina pengar än hur de tjänade dem. Många extremt rika väljer också att sätta sina pengar i en fond i stället för att ge dem till sina arvingar. Då ger de i och för sig inte barnen så mycket pengar, men däremot en enorm makt att utöva inflytande i samhället.

Bill Gates har ett oöverträffat stort inflytande över hälsan i världen, bland annat med styrelseplatser i vaccinalliansen Gavi och Globala fonden samt som största eller en av de absolut största frivilliga bidragsgivarna till WHO.

Chelsea Clinton och Devi Sridhar kommer i Governing Global Health – Who Runs the World and Why? åt maktfrågan från ett annat håll. Här undersöker de minutiöst vem som bestämmer i och finansierar de fyra stora internationella hälsoaktörerna Världshälsoorganisationen (WHO), Världsbanken, vaccinalliansen Gavi och Globala Fonden mot aids, tuberkulos och malaria. De två sistnämnda är delvis filantropiska initiativ. Som helhet blir det tydligt vilket stort inflytande organisationer eller enskilda personer kan ha över många människors liv. Bill Gates har ett oöverträffat stort inflytande över hälsan i världen, bland annat med styrelseplatser i vaccinalliansen Gavi och Globala fonden samt som största eller en av de absolut största frivilliga bidragsgivarna till WHO. Han är inte ensam. Inom global hälsa har filantropin funnits med från början av det internationella samarbetet kring sjukdomsbekämpning. International Congress on Charities, Corrections and Philanthropy sammanträdde för första gången i Bryssel 1865 och diskuterade bland annat barnadödlighet.

Governing Global Health är skriven av, och kanske mest för, akademiker (Clinton vid Columbia och Sridhar vid University of Edinburgh) och för den redan intresserade, med stor notapparat, en mängd diagram och förmedlar en känsla av lärobok. Men man ska inte låta sig avskräckas av det något torra metodfokuset i inledningen, med en fördjupning i principal-agent teori. Om Callahans bok är idédriven är denna mer resonerande och försiktig. Författarna talar noga om att de inte utvärderar organisationerna, utan tittar på vad som driver dem. Men den som intresserat sig för debatten kring stora institutioner som Världsbankens roll i framtiden har en guldgruva framför sig. Samtidigt är boken mycket lättillgänglig. Formatet är intressant, texten är tydlig och utredande till sin ton, författarna får fram sitt budskap utan att läsaren blir skriven på näsan. Då och då smyger det sig in en skärpa i texten, till exempel om behovet av reformer i WHO och organisationernas bristande insyn och förmåga att kommunicera: ”Vad tycker WHO är WHO:s största framgång? Vi vet inte.”

Inom hälsosektorn är de nya filantropiska organisationerna som BMGF också en av orsakerna bakom framväxten av stora så kallade public private partnerships, offentlig-privat samverkan. Pengarna till dem har exploderat de senaste två decennierna. En viktig behållning av Governing Global Health är just beskrivningen av maktstrukturer i framväxten av den sortens samarbeten, till exempel i de jämförelsevis nya hälsoorganisationerna Gavi och Globala Fonden, där det inte längre bara är stater som sitter på makten. Det har fått stora effekter. Det handlar både om finansiering och styrelseplatser, men också om initiativtaganden, om fattiga länders deltagande, om information och om öppenhet och insyn.

Ett tydligt resultat av den privata inblandningen är enligt Clinton och Sridhar att man gör fler vertikala satsningar, på till exempel enskilda sjukdomar (hiv, malaria) eller med särskilda metoder (vaccinering, myggnät) snarare än att satsa på grundläggande sjukvård. Det har kommit in ett mer affärsmässigt tänkande i de stora organisationernas hälsosatsningar, där man vill kunna mäta och se snabba resultat.

Det är med andra ord tydligt att det inte rör sig om svart eller vitt här. Precis som i biståndsvärlden som helhet är det här svåra frågor. Vad kan man säga när någon skänker bort sin förmögenhet för att rädda människoliv? Det går dessutom alltid att argumentera för att det står var och en fritt att spendera sina pengar som man vill och att det är bra att man i alla fall satsar dem på något välgörande.

Samtidigt finns maktaspekten där och frågan om vad som händer om en sorts satsningar tränger ut andra, eller om metoderna man använder verkligen är de mest effektiva för dem man säger sig vilja hjälpa – och vem som ska avgöra det.
Detta är en diskussion som det är oerhört viktigt att ta och förhoppningsvis blir den lyft och breddad med tiden. Dessa båda böcker är två angelägna genomgångar och välargumenterade inlägg i debatten. Det behövs fler.

Publicerad i Respons 2019-5