Finskt beroende av tyska insatser har hamnat i skymundan

Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, är en av Nordens mest namnkunniga historiker. Förutom sin vetenskapliga produktion har han också under de senaste decennierna publicerat flera tongivande, populärt hållna verk. Bland dessa kan nämnas Finlands historia (2006) och den prisbelönta Mannerheimbiografin Aristokrat i vadmal (2017). År 2009 utgav han Finland 1944, som efter att ha översatts till ett flertal språk nu nyutges i en delvis omarbetad, rikssvensk upplaga.

Boken tar oss månad för månad genom detta för Finland så dramatiska krigsår, 1944. Genom aktörer på olika nivåer, såväl ledande politiker och militärer som enskilda soldater och civilpersoner, beskrivs det storpolitiska skeendet och vardagen vid fronten samt de umbäranden – och glädjeämnen – som i stort och smått präglade det civila samhället under samma tid. Viktigast för att förstå de för Norden så avgörande vägvalen och händelserna är förstås att läsaren får ”lära känna” och sedan genomgående följa de ledande beslutsfattarna, som exempelvis president Risto Ryti, Hitler, Stalin, de finska utrikesministrarna, tyske finlandsambassadören Wipert von Blücher, kontrollkommissionens ordförande Andrej Zjdanov och inte minst marskalk Gustaf Mannerheim. Därmed ges en inblick i den process som ledde Finland från allierad till fiende med Nazityskland, och framför allt hur det nationella oberoendet med nöd och näppe kunde bevaras. De viktigaste militära skeendena skildras ingående, i synnerhet de intensiva striderna i Karelen under juni och juli. Inom varje månads kapitel behandlas också ett antal centrala teman, som exempelvis folkförsörjnings- och flyktingfrågan, men även kulturliv och vetenskap.

Det är en ständigt pågående historievetenskaplig diskussion om vad yttre definierade dateringar har för betydelse (eller inte) för förståelsen av historiska skeenden och förändringsprocesser. I den allmänna debatten används de ibland lättvindigt för att hänvisa till fenomen, processer eller attityder. Exempel är begreppen ”1968”, ”det glada 1920-talet” eller ”det långa 1800-talet”. Kritiker kan hävda att dessa artificiellt definierade tidsrymder inte har relevans som analytiska kategorier. Å andra sidan tyder mycket på att det mänskliga medvetandet faktiskt inordnar den egna existensen i dessa yttre, till synes givna ramar, varför de definitionsmässigt har betydelse för historiska undersökningar bortom det rent dateringsmässiga. Ett till synes banalt, men talande exempel är nyårsfirandet, med tillhörande löften om livsförändringar – ”nu börjar något nytt”. Oaktat hur det exakt förhåller sig, inrymmer just kalenderåret 1944 för Finlands och Nordens räkning så många helt avgörande händelser att det utan tvekan förtjänar en noggrann analys. En sådan har Henrik Meinander i och med Finland 1944 genomfört på ett utmärkt sätt.

Många år kan sägas ha ändrat Nordens och Östersjöområdets historia på avgörande sätt. Några exempel är 1397 i och med Kalmarunionens födelse, 1523 i och med dess definitiva död efter Gustav Vasas maktövertagande, och 1814 i och med Napoleonkrigens slutfaser, Kieltraktaten och den ”nordiska rockadens” genomförande. Men frågan är om inte de tillfällen då den rent fysiska skiljelinjen förändrats mellan de östliga och västliga religiösa, kulturella, politiska och ekonomiska sfärerna, mellan Ryssland och ”väst”, är de allra viktigaste – de tillfällen då gränsen mellan dessa två i viktiga avseenden skilda världar omdefinierats. Det gäller exempelvis Torgils Knutssons seger mot Novgorodriket 1293 som definierade inte bara den svenska kronans utan också katolicismens östliga utbredning, Stolbovafreden 1617, liksom 1719 och 1809 då med sista desperata insatser den svenska nationella överlevnaden räddades. Förra seklet kan sägas rymma tre sådana år. Det första är 1920, då i och med Dorpatfreden de baltiska staternas självständighet och det självständiga Finlands gränser garanterades. Det sista är 1991 då Sovjetimperiet föll samman. Det tredje är 1944, när Finland och Norden räddades.

Det är en ständigt pågående historievetenskaplig diskussion om vad yttre definierade dateringar har för betydelse (eller inte) för förståelsen av historiska skeenden och förändringsprocesser.

Förutom att Meinanders omvittnat goda stilistiska förmåga gör läsningen njutbar, och att ett antal viktiga insikter bibringas läsaren, som exempelvis Finlands chockerande stora beroende av Nazityskland för sin folkförsörjning, kan två aspekter av boken lyftas fram som särskilt centrala. Det ena är att författaren, till skillnad från vad som varit regel både inom forskning och mer populära verk om Finland under andra världskriget, tydligt påvisar och framhåller Tysklands avgörande betydelse för den finska krigsinsatsen, och därmed landets politiska handlingsutrymme under 1944 fram till stilleståndsavtalet med Sovjetunionen i september. Det gällde livsmedel och vapenleveranser generellt, men också de toppmoderna, tyska luftvärnsanläggningar vilka gjorde att den sovjetiska terrorbombningskampanjen i februari misslyckades, och framför allt reguljära tyska stridskrafters insatser under sommarstriderna i Karelen och söder om Finska viken på Narvafronten.

Att dessa redovisas och sätts in i sitt sammanhang, gör det lättare att förstå skeendet både på ett militärt och politiskt plan. Hade inte Narvafronten hållit så länge som den gjorde hade pressen på Finland ökat enormt och den finska regeringen skulle sannolikt inte haft möjlighet att tillbakavisa de extremt hårda fredsvillkor Stalin presenterade i februari, förslag som i sin utgångspunkt exempelvis innehöll en sovjetisk flottbas på Åland. På samma sätt skulle sannolikt sovjetiska styrkor ha lyckats bryta igenom i Karelen i juni/juli om inte modernt tyskt jaktflyg etablerat luftherravälde, och dito attackflyg effektivt slagit mot sovjetiska ställningar och underhåll. Hade fronten brutit samman hade vägen mot Helsingfors i stort sett legat öppen och Finlands politiska ställning efter kriget sett väsentligen annorlunda ut.

Meinander diskuterar orsakerna till detta utelämnande, eller denna blinda fläck, och kommer fram till att den har två skäl. För det första handlade det om att både i samtid och retrospektivt framställa utvecklingen år 1944 som helhet och Karelen i juni/juli som en finsk framgång eller snarare heroisk försvarsstrid. Det hade i sin tur flera skäl. Dels hade den ansvarige finländske befälhavaren general Lennart Oesch och flera av dennes kollegor anledning att framhålla sina egna roller och därmed finska stridskrafters insatser i dessa avgörande slag, dels var positiva omdömen om tyska stridsinsatser känsliga i en efterkrigsvärld präglad av ett påtagligt sovjetiskt inflytande. Till detta kommer det faktum att både sentida forskare och författare har varit och är obenägna att lyfta fram nazityska framgångar eller militär effektivitet på östfronten som något positivt, oaktat i vilket avseende, av rädsla för att få det att framstå som att man ursäktar eller förminskar nazismens brott och förintelsen. Det är till viss del förståeligt, men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt – det är fullt möjligt att både beskriva och analysera tyska militära operationer i öst och deras politiska och geopolitiska följder, och framhålla nazismens folkmord och förintelsen. Meinander klarar att göra detta, vilket är en av många styrkor med Finland 1944.

Den andra huvudaspekt som bör lyftas fram är det sätt på vilket boken ypperligt illustrerar skeendet utifrån de centrala aktörernas perspektiv – både handlande och drabbade – nästan dag för dag. Denna redogörelse, baserad på dagboksanteckningar, dåtida tidningsartiklar och inlägg i den allmänna debatten, riksdagsdebatter, urkunder och memoarer, ger en ytterst precis bild över de val beslutsfattare i detta årslånga dramatiska skeende ställdes inför och hur de resonerade inför dem. Därtill bidrar den till en oerhörd närvaro. Den ångest och den press Ryti måste ha upplevt våren 1944 känns bokstavligen i magen.

I historieskrivningen om Sverige och andra världskriget har två delvis motstående skolor utvecklats, ett pragmatiskt, småstatsrealistiskt perspektiv och ett så kallat moraliskt perspektiv. Det ena utgår från att den svenska statsledningen hade ett mycket begränsat – om något – handlingsutrymme visavi nazityska krav, givet målsättningen att bibehålla det nationella oberoendet, medan motstående skola menar att man faktiskt hade valmöjligheter, och att moralen eller omoralen i dessa bör beaktas. Problemet med det senare perspektivet är att dess uttryck ofta tenderar att hemfalla till presentism, det vill säga att forskaren eller författaren tillskriver dåtida beslut en moral eller omoral som baseras på en nutida uppfattning. När det gäller den typ av brott eller övergrepp som betraktats som sådana i alla kulturer genom alla tider, som exempelvis folkmord, är detta givetvis oproblematiskt, men när det kommer till att analysera enskilda regerings- eller myndighetsbeslut av annan karaktär leder presentism fel. Meinanders framställning och den historievetenskapliga hantverksskicklighet med vilken den är genomförd, visar att det går att få en uppfattning, explicit och implicit, om de centrala aktörernas överväganden, dubier och kval utifrån deras egna moraluppfattningar, utan att karaktärisera de beslut som slutligen togs som moraliska eller omoraliska utifrån ett nutida perspektiv.

Den fråga som läsaren dock ställer sig är: hur hamnade Finland här? Hur hamnade man i ett närmast totalt ekonomiskt, politiskt och militärt beroende av Tyskland?

Meinanders Finland 1944 är sålunda en utmärkt redogörelse för crescendot, maktspelet med dess skiftande förhållanden, och utfallet, under denna korta tidsrymd. Den fråga som läsaren dock ställer sig är: hur hamnade Finland här? Hur hamnade man i ett närmast totalt ekonomiskt, politiskt och militärt beroende av Tyskland? Hur kom det sig att finska trupper besatte mark långt bortom Stolbova- och Dorpatgränsen, den punkt där till och med ett militärt geni och en framstående statsman som Gustav II Adolf menade att gränsen för hans vapen och statskonst var nådd? Och framför allt, hur kunde man ingå ett vapenbrödraskap med en av världshistoriens mest mordiska diktaturer? Syftet med Meinanders bok är alltså ett annat än att svara på detta, även om viktiga ledtrådar ges, särskilt i avsnittet om vetenskapssamhället, och dess diskussion om den ”äktfinska” skolan och karelianismen. En forskningsmatris som behandlar dessa problemområden utifrån nya rön håller dock på att byggas med verk som Svart gryning – Fascismen i Finland 1918–1944 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka, och Saksalainen Suomi 1918 (Tyska Finland) av Marjaliisa Hentilä och Seppo Hentilä, vilka successivt ger nya insikter om perioden 1917–1944. Härvidlag kommer Meinanders bok under överskådlig tid vara standardverket för att förstå slutpunkten på denna dramatiska och formativa era i Finlands och Nordens historia.

Publicerad i Respons 2020-4