Föga nytt om hedersfrågor

År 1899 skrev den egyptiske författaren Qasim Amin i boken The Liberation of Women att ”kvinnan är mannens slav och mannen är sin härskares slav”. Han är en förtryckare i sitt hem och förtryckt utanför det. I denna kärnfulla formulering fångar Amin en viktig aspekt av den hederskultur som har varit föremål för en omfattande litteratur. Ett nytt bidrag till ämnesområdet hedersrelaterat förtryck och våld (hädanefter HRV) står sociologen och kriminologen Jamila Hussein för med boken Heder och hedersvåld – Berättelser, fakta, fördomar.

Hennes ambition är att ur ett helhetsperspektiv studera HRV utifrån patriarkala och kollektivistiska kulturer i Mellanöstern. Boken ska enligt Hussein tillgodose ett behov av mindre tyckande och mer fakta om HRV. Återgivning av fakta är emellertid inte bokens starkaste sida. Det avsnitt som går under rubriken ”tidigare forskning i ämnet” ger inte en systematisk och överskådlig orientering i litteraturen om heder. Viktiga bidrag, både nationell och internationell litteratur om HRV, utelämnas. Dessutom presenteras journalistiska böcker och myndighetspublikationer som forskning.

Hussein vill skildra HRV:s ursprung i Mellanöstern, dess orsaker, utövande och hur det ska motverkas och förebyggas. När det gäller ursprunget hänvisar Hussein genomgående till ett ”beduinsamhälle”, som inte definieras utan fungerar som ett slaskbegrepp som rymmer det mesta som har med HRV:s ursprung att göra. Hon verkar kluven i frågan om det finns en koppling mellan religion och HRV. Å ena sidan skriver hon explicit att det saknas ett samband mellan HRV och religion. HRV spåras då till förislamiska beduinsamhällen. Å andra sidan konstaterar hon ett samband mellan islam, främst sharialagar, och hedersvåld på en rad ställen i boken, när hon inte har fokus på sambandet mellan religion och HRV. Hussein har visserligen rätt när hon hävdar att HRV föregår de stora religionerna i tid, men fel när hon förkastar ett samband mellan religion och HRV. De tre abrahamitiska religionerna (men även hinduismen) glorifierar jungfrulighet, som utgör en hörnsten i hederskulturen.

De abrahamitiska religionerna föreskriver straff för för- och utomäktenskapligt sex. Islam legitimerar också barnäktenskap och till viss del även kvinnlig könsstympning. Husseins behandling av äktenskaps- och samlevnadsformer före islams uppkomst bygger på det islamiska narrativet om den förislamiska tiden, som inom islam döpts till ”ignoransens tid”. Detta synsätt har dock under senare decennier kritiserats av forskare, som visat på en stor variation av samlevnadsformer på den arabiska halvön före islam. Olika klaner praktiserade olika seder och bruk. Denna kritiska litteratur får ingen plats i Husseins framställning.

Hon verkar kluven i frågan om det finns en koppling mellan religion och HRV.

En bok som gör anspråk på att studera HRV ur ett helhetsperspektiv väcker också förväntningar på att den ska studera olika former av HRV, som bland annat fysisk och social segregering av könen, könsstympning, äktenskapstraditioner, oskuldskontroller, mödomshinneoperationer och hedersmord. Bokens empiri, som presenteras i det tredje kapitlet, har enbart fokus på hedersmord som det mest extrema uttrycket för HRV. I övriga delar i boken berörs dock andra former av HRV som barnäktenskap och tvångsäktenskap samt könsstympning översiktligt. Det finns alltså en iögonfallande diskrepans mellan bokens löfte om att studera HRV ur ett helhetsperspektiv och dess faktiska innehåll.

En av bokens generella brister är att Hussein genomgående skriver om HRV i Mellanöstern, fastän bokens empiriska material insamlats i den kurdiska staden Erbil i Norra Irak. Trots övergripande likheter i hederskulturen i olika regioner finns det variationer, både i praktiserande av HRV och i begreppsanvändning, som inte är utan betydelse. Det är till exempel skillnad mellan länder i nordöstra Afrika, där faraonisk könsstympning är utbredd, och delar av Mellanöstern, där det är vanligare med ”mildare varianter” av kvinnlig könsstympning. Under senare decennier har andelen könsstympade flickor i irakiska Kurdistan ökat, medan könsstympning i den kurdiska delen av Iran uppvisar en nedåtgående trend under samma period.

Det är också förvirrande att skriva om innebörden av heder och skam i Mellanöstern, när det är begreppens betydelse i Irak eller rättare sagt i irakiska Kurdistan som åsyftas. Hussein tar upp tre centrala arabiska ord, sharaf, ird och namus, som motsvarar begreppet heder i svenskan. Sharaf och namus refererar enligt henne till heder i allmänhet, medan ird har med kvinnans sexualitet att göra. I litteraturen om HRV, bland annat i turkisk forskning, är det emellertid vanligt att definiera namus som sexuell heder, alltså något som har med kvinnans sexuella beteende att göra. Överlag karaktäriseras Husseins genomgång av centrala begrepp av bristande stringens, glidningar och motsägelser.

Med hänvisning till viss litteratur inom området ifrågasätter hon skyddade boenden som annat än en temporär lösning för de utsatta. I stället argumenterar hon för familjebehandling, som går ut på att för en tid separera offret från familjen för att nå en kompromiss mellan parterna.

Det tredje kapitlet i boken är det mest intressanta. Där presenteras Husseins intervjuer med nio hedersmördare och anhöriga till offren, varav fyra mödrar, fyra bröder och tre systrar. Här visar Hussein att heder för bröder och fäder till offren står över allt annat i livet. De visar stolthet snarare än ånger över mordet, med undantag för en far som indirekt visar ånger när han har fått veta att dottern han mördat enligt ett obduktionsprotokoll var ”oskuld”. Detta står i skarp kontrast till systrar och mödrar till offren, som ger uttryck för både skuld, sorg och ånger. Kapitlet innehåller flera intressanta empiriska fynd som skulle kunnat utgöra underlag för ett mycket givande resonemang.

Hussein driver dock en tes som saknar stöd i den empiri hon framlägger, nämligen att nya och strängare lagar i irakiska Kurdistan, eller i Mellanöstern som hon uttrycker det, har ändrat det hedersrelaterade våldets karaktär. Det tror hon bland annat därför att hedersmord numera inte sker på dagtid och inför publik, utan i skydd av mörkret och i det dolda. Att unga män, minderåriga pojkar, väljs ut som gärningsmän av familjen, visar också enligt Hussein på våldets ändrade karaktär. Tesen är dock föga övertygande. Att vissa hedersmord sker bortom andras ögon, att maskera ett hedersmord som en olyckshändelse, att strypa, kväva eller bränna offret i stället för att skjuta eller hugga ihjäl henne, går långt tillbaka i tiden i kurdiska samhällen och är ingen direkt följd av skärpta lagar i irakiska Kurdistan. Att minderåriga pojkar väljs som gärningsmän beror inte alltid på att familjen vill komma undan med ett lindrigt straff. Pojkar har sedan länge valts som gärningsmän för att socialisera dem i hedersnormerna.

Hussein drar för långtgående slutsatser av lagändringar i irakiska Kurdistan, som sedan början av 90-talet fram till i dag inte har kunnat etablera ett demokratiskt styre präglat av respekt för medborgerliga fri- och rättigheter. Det ”regionala kurdiska självstyret” är, tvärtemot Husseins påstående, långt ifrån en rättsstat, byggd på principen om rättssäkerhet. Ändringar i formella lagar är naturligtvis positiva, men ingen garanti för lagarnas efterlevnad, eftersom rättigheter i stater där klanmentalitet och sharialagar råder inte är medborgerliga utan relationella, det vill säga bara åtnjuts av dem med ”rätt” relationer till makthavare.

I bokens sista kapitel resonerar Hussein kring hur HRV kan minskas i Sverige och hur metoderna för omhändertagande av utsatta kan förbättras. Den lösning hon föreslår är mer kunskap till professionella och en distinktion mellan våld i nära relationer och HRV. Med hänvisning till viss litteratur inom området ifrågasätter hon skyddade boenden som annat än en temporär lösning för de utsatta. I stället argumenterar hon för familjebehandling, som går ut på att för en tid separera offret från familjen för att nå en kompromiss mellan parterna. Ett allvarligt problem med denna familjebehandling är att den kan vara direkt farlig för offren. Programmet sätter familjens och inte offrets bästa i centrum. De frivilliga organisationer som länge drivit HRV-frågor avråder från detta slags ”kompromissinriktad” familjebehandling. I stället rekommenderar de att samhället bör satsa resurser på individuella och jagstärkande insatser riktade till de utsatta, eftersom det inte alls är säkert att kompromissinriktat familjearbete garanterar offrens intressen och säkerhet.

För dem som är insatta i hedersfrågor erbjuder Heder och hedersvåld knappast något nytt. Teoretiskt finns det en rad klassiker inom området från tidigt 60-tal och senare som Hussein inte tar upp; empiriskt finns det en myriad avhandlingar, vetenskapliga artiklar och populärvetenskapliga samt journalistiska böcker, varav några seriösa studier från Turkiet om ett 30-tal gärningsmän som avtjänar straff för hedersmord. Husseins bok tiger också om manliga offer för HRV, om mäns dubbla roller som både offer och förövare samt om kvinnors roll i upprätthållandet av HRV. Till dem som är mindre insatta i hedersfrågor vill jag säga att de behöver ett mått av extra energi för att ge sig i kast med detta för tidigt födda barn. Boken kryllar av redundant text, saknar illustrationer, sammanställningar, översikter och tabeller, och innehåller en rad upprepningar och slarv med fakta. Det ställs stora krav på en läsare som vill försöka röja sig fram genom ett så ofärdigt bygge.

Publicerad i Respons 2017-5