Förmågan att vända motgång till framgång

Att skriva en biografi om den turkiske politikern Recep Tayyip Erdoğan är ett omöjligt uppdrag! Medan hans anhängare beskriver honom som en frälsare ser hans kritiker honom som en maktgalen ledare som inte drar sig för några åtgärder. Från att ha varit en ledare som både turkar och europeiska politiker har förlöjligat och hånat är han i dag en maktfaktor. Men samtidigt som många är upprörda över bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter i dagens Turkiet, behöver Europa Erdoğan för att kunna hantera flyktingströmmar från Mellanöstern och andra delar av världen.

Erdoğan föddes den 26 februari 1954 i arbetarstadsdelen, Kasımpasa i Istanbul och är ledare för Rättvise- och utvecklingspartiet, Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP). Sedan den 28 augusti 2014 är han Turkiets tolfte president. Men vägen från den fattiga och hårda uppväxten i Kasımpasa till maktens korridorer har varken varit rak eller given, snarare tvärtom. Att räknas till Turkiets så kallade svarta befolkning, som bland annat betonar religion och tradition, har tidigare varit förknippat med att bli utestängd från makt och inflytande i ett land som har dominerats av de så kallade vita turkarna. Att uttrycka och framhålla religiösa värden i det offentliga har sedan Atatürks utropande av det moderna Turkiet 1923 fram till i dag varit en belastning. För Erdoğan själv har dock hans bakgrund inneburit trygghet och en vilja att kämpa och stå upp för familj och religion. Till skillnad från många politiker har Erdoğan i det närmaste en obeskrivlig förmåga att vända motgångar till framgångar.

En styrka med Akyols biografi är dels de långa historiska perspektiven, dels betoningen av psykologiska faktorer. Förutom att ge en ingående beskrivning av Erdoğans väg till makten innehåller boken en översiktlig beskrivning av Atatürks sekularism och det politiska landskap som växte fram i Turkiet från 1920-talet. Militärens omfattande makt och inflytande beskrivs och flera av landets många militärkupper sätts in i sitt politiska och sociala sammanhang. Dessa skildringar ger dels en god bakgrund till det politiska läget i dagens Turkiet, dels en fördjupad förståelse av hur och varför Erdoğan och hans anhängare respektive motståndare förhåller sig till politiken som de gör.

Militärkuppen 1960 och den efterföljande avrättningen av premiärministern Adnan Menderes var till exempel en avgörande händelse för Erdoğan. Precis som Erdoğan framhöll Menderes religionens betydelse och han hade upplöst flera av de restriktioner som hade införts av sekularisterna. Att begränsa militärens makt blir därför en drivkraft för Erdoğan och för dem som vill återinföra religionens betydelse i det offentliga rummet. Kampen mellan sekularister och de religiösa har framför allt kommit till uttryck i den segdragna konflikten om kvinnors rätt att bära slöja i offentliga rum och statliga inrättningar. Denna fråga är en vattendelare i det turkiska samhället och en tydlig konfliktlinje i partipolitiken. En annan konfliktlinje handlar om politikernas förhållande till landets minoriteter, framför allt kurder, men också till aleviter och till de turkisk/grekiska cyprioterna och till grannlandet Armenien.

Till skillnad från merparten av politiker har Erdoğan lyckats navigera i det politiska landskapet, bland annat på grund av pragmatism och en stor portion uthållighet. Dessa egenskaper har också parats med otålighet, passion och en aggressiv agitation. Precis som de flesta populister har Erdoğan lyckats att framställa sig som en man av folket. Samtidigt har han också fängslats för sina åsikter och 1999 satt han i fängelse för att ha läst en dikt av poeten Ziya Gökalp i samband med ett politiskt möte. Dikten sågs som uppviglande då den innehåller följande mening: ”Minareterna är våra bajonetter, kupolerna våra hjälmar, moskéerna våra kaserner och de troende våra soldater”. Under denna period var Erdoğan aktiv inom Necmettin Erbakans (död 2011) Refah Partisi (Välfärdspartiet), ett parti som hade sina rötter i en politisk tolkning av islam samt i ledarens manifest Millî Görüs.

Denna politik blir framgångsrik men hans motståndare fortsätter att betrakta honom som en islamistisk ulv i fårakläder och flera europeiska politiker, främst Frankrikes Sarkozy och Tysklands Merkel, är skeptiska till Turkiets ambition att gå med i EU.

Efter att ha distanserat sig från sin mentor och politiska förebild, Erbakan, och gått vidare till AKP, har Erdoğans inflytande vuxit. 1994 valdes han till borgmästare i Istanbul och i valet 2003 blev han premiärminister för AKP. Likt få andra politiker inledde Erdoğan en snabb reformering och målet är att Turkiet skall bli medlem i den Europeiska unionen. En rad demokratiseringsreformer genomfördes och kurdfrågan, liksom den infekterade Cypernkonflikten, blev viktiga att lösa för Erdoğan. Denna politik blir framgångsrik men hans motståndare fortsätter att betrakta honom som en islamistisk ulv i fårakläder och flera europeiska politiker, främst Frankrikes Sarkozy och Tysklands Merkel, är skeptiska till Turkiets ambition att gå med i EU. Ekonomin går dock bättre och bättre och Erdoğans självförtroende växer. Samtidigt blir han alltmer otålig och irriterad på de inrikespolitiska motståndare som vill stoppa eller försvåra hans politik och de internationella politiker som inte tar honom på allvar. Det är i denna process som Erdoğans politik kommer att förändras och bli alltmer konservativ och introvert.

I stället för att vända sig till Europa blir den muslimska världen alltmer lockande för Erdoğan. Men även detta kommer att förändras i och med den politiska utvecklingen i Mellanöstern. Den arabiska våren som inleds 2011 innebär bland annat att ett flertal regimer störtas i Mellanöstern och när den folkvalde egyptiske presidenten Mursi avsätts i en militärkupp 2013 får Erdoğan svårt att kontrollera sina känslor. Militärkuppen påminner honom om Menderes öde och den turkiska militärens makt. 2011 inleds också kriget i Syrien, vilket kommer att få stora konsekvenser för Turkiet. Samtidigt som den turkiska gränsen mot Syrien tycks ha varit mer eller mindre öppen för dem som ville ansluta sig till den islamiska staten börjar Erdoğan att se kurderna som ett växande problem. Krisen kulminerar när IS attackerar den kurdiska staden Kobane som ligger i Syrien på gränsen till Turkiet. Medan det internationella samfundet förfasar sig över utvecklingen och kurderna ber om hjälp, vägrar den turkiska militären att ingripa. Detta uppfattas som ett stort svek och leder till ytterligare spänningar och konflikter mellan kurder och den turkiska staten. I november 2015 skjuter turkiskt flygvärn även ner ett ryskt flygplan, vilket leder till motsättningar mellan Turkiet och Ryssland, som vid denna tidpunkt är allierad med Assad-regimen i Syrien.

Även inrikes har spänningarna ökat och protesterna i Gezi-parken i Istanbul 2013 manifesterar både folkets missnöje med Erdoğans beslut att hugga ner träden i parken för att ge plats för bland annat en moské, men också en allmän trötthet mot den förda politiken. I stället för att lyssna på folket blir Erdoğan rasande, kallar alla som protesterar för ”slödder” och sätter in vattenkanoner och tårgas mot dem som protesterar. Dessa splittringar har ytterligare förvärrats efter kuppförsöket 2016 som bland annat har resulterat i massarresteringar, stängningar av tidningar och universitet samt stora inskränkningar av demokrati och yttrandefrihet, inte minst riktade mot dem som på något sätt har associerats med den muslimske predikanten Fethullah Gülen. Samtidigt som allt fler tycks bli rädda för Erdoğan är också många stolta över honom, enligt Akyols analys.

Mot ovan tecknade bakgrund är det kanske inte speciellt förvånande att få personer har varit villiga att framträda med namn i boken och Erdoğan har inte heller ställt upp på några intervjuer för Akyols biografi. Men att vända sig till andra källor är också svårt. Vid sidan av hagiografiska och smickrande skildringar är nidbilder vanliga och sammantaget bidrar detta till att det är problematiskt att skriva en balanserad biografi om Erdoğan, på samma sätt är det svårt att skildra vad som egentligen händer i dagens Turkiet. Det som framstår som negativt för en grupp är positivt för en annan, men detta håller kanske på att ändras, enligt Akyol.

Turkiet befinner sig i dag på ett sluttande plan både när det gäller den ekonomiska och politiska utvecklingen. Från att ha varit ett framgångsland har de senaste åren inneburit en ekonomisk inbromsning med ökade sociala klyftor som resultat. Växande motsättningar mellan centralmakten och den kurdiska befolkningen är en viktig faktor, men kriget i Syrien har också gett upphov till inhemska terrordåd och Turkiet har fått ta emot allt fler flyktingar och migranter. Dessa faktorer har bidragit till bilden av Turkiet som ett osäkert land både för företag och turister.

Samtidigt har Turkiet frivilligt eller motvilligt (beroende på vem man frågar) distanserat sig alltmer från Europa och i stället valt att öppna sig för influenser från Mellanöstern och Ryssland. Sedan kuppförsöket 2016 har antalet fängslade och avskedade tjänstemän, politiker, militärer, religiösa ledare och journalister mångdubblats, vilket ytterligare har lett till spänningar och konflikter både inom och utom landet. Huruvida Erdoğan förmår att bemästra dessa problem återstår att se, men stora delar av Turkiets befolkning har anledning att tro att framtida ”lösningar” kommer att bli kostsamma och i värsta fall plågsamma.

För omvärlden handlar utvecklingen i Turkiet dels om huruvida EU är redo att kritiskt reflektera över hur de har behandlat Turkiets ansökan om medlemskap i unionen, dels om hur stor prislappen för flyktingkrisen får bli. Är EU redo att sälja ut sina principer om mänskliga rättigheter om det innebär att Erdoğan kan garantera att han kan hålla borta de stora flyktingströmmarna från Europa? Oavsett vad vi tycker och tänker om dessa frågor är Akyols biografi en viktig läsning för att förstå Turkiets politiska historia, men också vår egen samtid och hur den hänger samman med Erdoğan och Turkiets roll och betydelse i världen.

Publicerad i Respons 2017-6