Fortfarande oklart varför Malin Matsdotter dömdes hårdast

De svenska trolldomsrättegångarna under 1600-talet har förfärat och fascinerat sedan tiden de rasade och forskningen har sedan dess tagit sig an dem ur en mängd perspektiv; de anklagade har kartlagts liksom anklagarna, de straffrättsliga dimensionerna har nagelfarits, de teologiska aspekterna har betonats, liksom de sociala, genusvetenskapliga och mentalitetshistoriska. Professor Marko Lamberg, docent i nordisk historia vid Tammerfors universitet och i gemenskaps- och samfundshistoria vid Jyväskylä universitet, tar i sin nyutkomna bok Häxmodern – Berättelsen om Malin Matsdotter ett nytt grepp om de dramatiska häxprocesserna i Stockholm åren 1676–77, nämligen att kultur- och språkskillnader spelade en avgörande roll för domarna som fälldes. Av de nio kvinnor i Stockholm som dömdes till döden, dömdes Malin Matsdotter hårdast av alla. Enligt Marko Lamberg hängde det ihop med att hon var finska.

Studien är kronologiskt upplagd och inleds med ett gripande porträtt av den enkla kvinnan Malin Matsdotter, född i Österbotten år 1610 eller 1613. När hon dog på bålet 1676 var hon änka för andra gången, drygt 60 år gammal och stockholmsbo sedan cirka 40 år tillbaka. Malin Matsdotter hade genom åren fött femton barn, av vilka Maria och Annika var de enda som hade överlevt, nu 19 och 20 år gamla. Malins första make hade dött åtta år tidigare under dramatiska former – dömd och avrättad för tidelag. När döttrarna Maria och Annika 1676 angav sin mor för trolldom var Malin Matsdotter således en redan hårt prövad kvinna.

Marko Lamberg går därefter över till de stora häxprocesserna i Härjedalen och Älvdalen, för att sedan vända åter till Stockholm och Malin Matsdotter. Den detaljerade framställningen av trolldomsrättegångarna, stundtals i dialogform, låter oss ta del av det invecklade och komplexa förloppet från början till slutet: hur den tolvårige Gävlepojken Johan Johansson Griis först upplyste stockholmarna om blåkullafärder inför storögda ögon, till domarnas framtvingande av bekännelser av de utpekade till hur tvivlen började leta sig in i rättssalarna, varpå domarna snart pressade vittnena att erkänna (lika hårt som tidigare) att de ljugit. 

Häxmodern öppnar dörren till ett lika fascinerande som skrämmande universum, men ger samtidigt upphov till frågor och invändningar. Avsaknaden av noter gör det svårt att bedöma Lambergs läsning och bearbetning av källorna samt kommunikationen med den tidigare forskningen. Lamberg håller sig ofta sakligt och tillbörligt reserverad inför hur långt källorna bär, och för därtill många insiktsfulla och nyanserade resonemang om de inblandade i denna historia. Ibland förefaller sakframställningen emellertid ojämnt genomarbetad. En dödsdömd fick inte halsen avskuren, som det heter på ett ställe. Inte heller avhöggs häxor med svärd. På ett annat ställe anges att tidelag förtegs och accepterades i tysthet av svenskar och finländare, men på sidan därefter anges att så många som 700 personer kan ha avrättats för tidelag mellan åren 1635 och 1778, två utsagor som kan sägas bestrida varandra.

Därtill rymmer texten generaliserande utsagor, ibland närapå raljanta, som att ”domarna förefaller att hellre lyssna på lögner än på sanningen”. Eller att greve De la Gardie eventuellt önskade ”roa sig lite i den grå vardagen” när han besökte en av de upprättade vakstugorna (oroliga föräldrar turades om att vaka över sina barn om nätterna så att trollpackor inte skulle kidnappa dem i sömnen). Vittnesutsagorna om blåkullafärderna omnämns i texten som hjärnspöken, fantasifoster, skrönor och osanningar. Sådana formuleringar tar inte riktigt hänsyn till den tidens verklighetsuppfattning, i vilken övernaturliga fenomen var en del av tillvaron. Det var en besjälad tid. Verkligheten uppfattades bestå av olika skikt, i vilka goda och onda makter styrde eller spelade med. Djävulen stod alltid beredd att nästla sig in i Guds rike på jorden. Starka drömmar kunde ses som övernaturliga erfarenheter, själen kunde förflytta sig ut ur människans kropp och ta andra varelsers gestalt. Att i sömnen lämna sängen och flyga till Blåkulla var fullt möjligt. 

Varför dömdes då Malin Matsdotter hårdare än alla andra? Marko Lamberg kan vara något viktigt på spåren när han lyfter fram etnicitet som svar på kommissorialrättens dömande; tidigmoderna stadsstyrelsers misstänksamhet gentemot utsocknes är omvittnad. Främlingsfientligheten var inte kontroversiell. Stadsstyrelser i riket var i regel skeptiskt inställda till främmande. Begick de brott var det inte ovanligt att de förvisades tillbaka till Arboga, Skänninge, Åbo eller den bygd som de en gång hade kommit ifrån.

Misstron mot just finländare menar Marko Lamberg hängde ihop med deras omvittnade trolldomskunskaper. Detta önskar man emellertid som läsare veta mera om. Först i bokens sista kapitel (”Malins eftermäle”) redovisas tidigare forskning, som enligt Lamberg helt förbigått den etniska aspekten av det som hände i Stockholm. Lamberg framhåller dock den finske Rafael Hertzbergs avhandling från 1889 som ”med rätta [menar] att de finska kvinnornas rykte som trollkonor medverkade till Malins öde”. Hur då, vill man veta. Lamberg refererar inte innehållet i Hertzbergs studie, faktiskt inte heller sina egna tidigare studier om misstänkliggörandet av finländare i Stockholm (angivna i källförteckningen), som kunde ha kastat ljus över hur föraktet tog sig uttryck. Kapitlet ”Malins eftermäle” hade med fördel kunnat placeras inledningsvis i Häxmodern och getts ett långt större utrymme.

Marko Lambergs tes om etniciteten fungerar som en utgångspunkt, men den prövas dock inte genom studien med illustrerande exempel på hur misstänksamheten mot de finska tog sig ut i praktiken. ”Dessutom var de finskor”, kan det heta, men utan närmare förklaring till vari det förklenande låg. Domarna själva talade ju aldrig i termer om härkomst. Lamberg skriver: ”Det sägs aldrig högt, det protokollförs inte, att den enda anledningen till att inte fria Agnis från hennes misstankar är hennes finska härkomst.”

Marko Lamberg lyfter emellertid fram fler variabler bakom Malin Matsdotter öde, som att hon envist vägrade att erkänna sig skyldig. Några Blåkullafärder hade hon inte för avsikt att bekänna. Det var ju lögner. ”Jag är hellre i elden än lyssnar på sådant prat”, var vad hon hade att säga om döttrarnas och de andras anklagelser.

I tidens rättstänkande spelade bekännelsen en avgörande roll, inte för den fällande domen (sex vittnen eller bekännelse krävdes för fällande dom), men för den dömdes själ. Även en dödsdömd och avrättad kunde invänta det eviga livet – om denne ångrade sitt brott. När Marko Lamberg resonerar om Malins grymma straff beaktas inte fullt ut den teologiska aspekten av rättstänkandet, i vilken bekännelse, ånger och bot (genom straffet) ägde en djup och väsentlig mening. Vid tiden för Malins rättegång på försommaren 1676 ifrågasattes ännu inte vittnesmålen. Bara några månader framåt i tiden skulle domarna börja tvivla på Blåkullafärderna och snart avfärda dem som lögner, inte för att dessa plötsligt kommit att ses som villfarelser, utan för att domarna börjat tvivla på trovärdigheten av somligas vittnesmål. När Malin Matsdotter ställdes inför rätta lades ännu stor vikt vid vittnesutsagorna. Och vittnena var otaliga. Sålunda dömdes hon hårt, trots sitt nekande. 

Flertalet domare kom dock snart att ifrågasätta Malin Matsdotter avrättningsform, skriver Lamberg. De uppfattade den trots allt vara i grymmaste laget. Om hon bekände sina brott, resonerade de, kunde hon ”skonas” genom halshuggning. Men Malin vägrade. Kunde de kanske skrämma henne till bevekelse? Nypa henne med tänger så att hon svimmade? Kanske skulle hon mjukna när hon såg pålen mitt i bålet, eller när bödeln började fjättra henne vid den? Malin vägrade dock envist att bekänna. Enligt Lamberg hängdes då en påse krut runt hennes hals, i syfte att förkorta pinan. Domen om levande bränning var alltså inte okontroversiell, ens bland dem som hade fastställt den. 

Malin vägrade dock envist att bekänna. Enligt Lamberg hängdes då en påse krut runt hennes hals, i syfte att förkorta pinan. Domen om levande bränning var alltså inte okontroversiell, ens bland dem som hade fastställt den.

Kanhända var Malin, mer än någonting annat, ”typisk” som trolldomsanklagad. Det var huvudsakligen kvinnor som figurerade i dessa mål, både som utpekare och utpekade. I talet om Blåkullafärderna låg en pockande makt. En fattig, ogift ung kvinna kunde med vittnesmål mot änkor, hustrur och matmödrar få världen att vackla. Malin Matsdotter levde därtill ett okristligt liv. Ständigt var hon i bråk med sina döttrar och inte sällan med grannarna. Hon svor och bannade, arbetade på helgdagar och kunde inte sina böner, vare sig på svenska eller finska. Det okristliga levernet var en graverande faktor; det gjorde henne mottaglig för Djävulen och hans listiga anhang och var sålunda ett indicium på hennes skuld. En brottsanklagad ansågs rent allmänt stå i förbund med Djävulen. Men om den anklagade bekände sitt brott upplöstes bandet dem emellan, varpå hotet från den onde kunde avvärjas. Således fanns starka incitament från domstolarnas sida att beveka en anklagad till bekännelse. Men Malin vägrade, som sagt. 

Att det var kvinnor som figurerade i trolldomsjakten stod klart redan vid tiden för när det hela begav sig. Domaren Urban Hjärne slog fast i sin sammanfattande promemoria att aktörerna varit kvinnor, men förklarar det inte mot bakgrund av social och ekonomisk utsatthet, utan mot kvinnors läggning och kynne. Kvinnor är stridslystna, skriver han, avundsjuka, ärelystna, skvalleraktiga, nyfikna, vidskepliga, lättledda – och envisa: en kvinna ändrar ogärna sin uppfattning hur oförnuftig hennes ståndpunkt än är. Antagligen uppfyllde Malin Matsdotter i hans ögon en lång rad av dessa egenskaper. 

Marko Lamberg är en rutinerad forskare. Häxmodern är resultatet av en imponerande källbearbetning och den prövade Malin Matsdotter får här en välförtjänt och inkännande genomlysning. Men frågan om vad som slutligen avgjorde hennes fall dröjer sig kvar. Tesen om etnicitet prövas inte på ett transparant sätt genom studien och låter sig därmed varken verifieras eller avfärdas. Kanske kan domaren Urban Hjärne åter tas på orden, som i diskussionerna om Malin Matsdotters skuld och stränga straff sade till de andra: ”Den här saken är ganska oklar och jag kan varken fria eller fälla”.

Publicerad i Respons 2021-2