Frågetecknen kring diplomatstjärnan kvarstår

”Läkarna avråder från att spela squash när man fyllt 50”, säger förre kabinettssekreteraren Sverker Åström med spjuveraktig min, och fortsätter: ”Men de avråder inte från att göra det när man fyllt 80.”

Så kunde Sverker Åström som svensk diplomatis ålderman 80+ kokettera när han mot slutet av 1990-talet förströdde sig med att lojt spela långsam squash med yngre kolleger. Den teatraliska utsagan är mycket karakteristisk för Sverker Åström, som efter ett innehållsrikt liv hade ett outsinligt förråd av anekdoter och lättsam levnadsvisdom att portionera ut i utstuderat välrepeterade repliker. Som squashspelare var han ingen stjärna, men han var under årtionden svensk diplomatis stora stjärna. Sverker Åström har nu ägnats en ny, genomarbetad biografi, kort och gott benämnd Diplomaten, skriven av Anders Sundelin, reporter och författare. 

Sundelin, som är mest känd för den uppmärksammade boken Fallet Wennerström, (1999), har rotat runt i arkiven och intervjuat kolleger och andra som kunnat berätta om Sverker Åströms liv och gärning.

Eftersom spionmisstanken var det som katalyserade bokprojektet är jakten på komprometterande stoff en röd tråd i framställningen.

Det visar sig att Diplomaten i själva verket har sin upprinnelse just i boken Fallet Wennerström. Bokidén tillskriver Sundelin sin förläggare Svante Weyler. Författaren berättar att förläggaren tog kontakt och föreslog honom att skriva en bok om Sverker Åström. Weyler var tidigare chef på Norstedts förlag och hade då medverkat vid utgivningen av Fallet Wennerström, inte minst i överläggningar med förlagets advokat om bokens två kontroversiella slutkapitel, varav det ena handlade om Åström. Behovet att förankra publiceringsbeslutet hos förlagets jurister dikterades av att kapitlet berörde Åströms kontakter med Stig Wennerström och de spionmisstankar mot honom som dessförinnan avslöjats i tidningsartiklar. Weyler ville att Sundelin, nu när Sverker Åström är död, skulle nysta vidare och vrida och vända på diplomatlegendens lysande karriär – och hans eftermäle. Var Sveriges mest uppburna diplomat sovjetisk agent!? Tanken svindlar. 

Eftersom spionmisstanken var det som katalyserade bokprojektet är jakten på komprometterande stoff en röd tråd i framställningen. En ung Sverker Åström gick med i nazistsympatiserande Sveriges Nationella Ungdomsförbund, fast han blev utesluten efter två år, eftersom han inte hade erlagt årsavgiften, Sedan gick han även med i Nationella Studentförbundet. Han gäststuderade i Kiel och München. Varför Hitlers Tyskland? Hur nazistiskt präglade var de juridiska fakulteterna vid universiteten i Kiel och München? Den i Kiel var ”ytterst nazistdominerad […]den mest nazifierade i hela Tyskland”, ja, nazismens akademiska ”stormtrupp”. München, naziströrelsens vagga, var när Sverker Åström vistades där ”en stad indränkt i hakkorsflaggor, affischer och plakat”. Sundelin kommer en bit på väg i kartläggningen av Sverker Åströms ideologiska utveckling, men kanske inte långt nog. Tillgängligt underlag tillåter inte honom att dra någon entydig slutsats. En av Åströms vänner säger till Anders Sundelin: ”Det mest intressanta är väl varför Sverker aldrig berättade om detta.” Sundelin moraliserar inte och gör inget större nummer av dessa ungdomliga snedsteg. Han understryker sin egen vilja att överse och ha förståelse genom att vidgå att han själv ”gjort ett extremt val” när han i tjugoårsåldern blev maoist.

En stor del av framställningen handlar om Åströms homosexualitet. Han berättade när han ”kom ut” 2003 att han informerat sina uppdragsgivare Tage Erlander, Olof Palme och Östen Undén om sin sexuella läggning och därför inte riskerade att utsättas för utpressning. Sundelin är inte lika tvärsäker. Jo, ”de visste, i alla fall Erlander och Palme, men inte för att han informerat dem”. Ärendet tillmättes avsevärd vikt. Inte mindre än ”elva möten om Sverker Åström som ett säkerhetsärende finns noterade i Tage Erlanders dagböcker. De kan ha varit fler.” Erlander var påtagligt stressad av detta. Farhågorna kan ha lett till att Åström i ett skede inte utnämndes till kabinettssekreterare, utan FN-ambassadör, men några år senare utsåg Olof Palme honom till kabinettssekreterare. 

En viktig källa för Anders Sundelin är Åströms självbiografiska Ögonblick – Från ett halvsekel i UD-tjänst, ursprungligen publicerad 1992, återutgiven 2003 med ett nyskrivet inledningskapitel, kallat ”Återblick” och en avslutande ”Epilog”, där Åström själv skriver om sin homosexualitet. Han påpekar där att både vänner och okända personer klagat över att hans bok ”inte är mer personlig och inte avslöjar åtminstone något av mitt privata jag”. Det tycker Åström är ”litet orättvist”.

Ett roligt grepp är att Sundelin flera gånger tar fantiserade, postuma intervjuer med Åström till hjälp. Det är genomtänkt och välfunnet, piggar upp den faktaspäckade texten, men är så klart utan dokumentärt värde. Sundelin reflekterar kring vad Åströms självbiografi förtiger – och varför. Varför är Åström tyst om sin uppväxt och studenttid? Varför förbigår han Stig Wennerström? Varför nämner han inte Raoul Wallenberg i sin självbiografi? I en av de fingerade intervjuerna svarar Sverker Åström att det är många han inte nämner. Det hör till saken att Åströms självbiografi är tematiskt uppbyggd, med kapitel som närmast är självständiga essäer. Att både det ena och andra då inte tas med kan ha fullt naturliga förklaringar. Med underrubriken ”Från ett halvsekel i UD-tjänst” har författaren täckning för att inte gå in på sin barndom och uppväxt. Men Raoul Wallenberg!? Sverker Åström säger själv: ”Det gick knappt någon dag utan att jag hade med Wallenberg-frågan att göra.”

Sundelin går mot sin magkänsla och mot sin beprövade berättarteknik att undvika ett ”jag” i sina reportage. Hans programförklaring lyder nu: ”I den här boken har jag tänkt placera ett ’jag’ någonstans i berättelsens mitt utan att för den skull aspirera på huvudrollen. Läsaren ska få följa mitt sökande efter den man som var Sverker Åström”. Läsaren får göra många besök i skrivarverkstaden. Sundelin radar upp sina vedermödor för att skildra Åströms bakgrund och yrkesliv: motgång efter motgång, frustrerande episoder och tidsödande felsatsningar, avslag på avslag på framställningar om hemligstämplade handlingar, ett mönster av tystnadsbarrikad runt Åström bland före detta kolleger. En ambassadör som tidigare på eget bevåg kontaktat författaren och uppmuntrat honom att följa upp spåret Sverker Åström backar nu ur. Även hos förre rikspolischefen Carl Persson, som fått hjälp av Sundelin att skriva sina memoarer Utan omsvep, kammar han noll. Ändå lyckas han gräva fram så mycket information om Åströms uppväxttid och familjehistoria att yngre släktingar som han intervjuar blir upplysta av honom, inte tvärtom. Man kan sympatisera med författarens känsla av besvikelse, men i slutändan har han inte alltid förmått att sovra och osentimentalt gallra bort en del perifert hittegods. 

Sundelin snålar inte med superlativer när han värderar Åströms egenskaper. Ett urval publicerade omdömen betecknar Sverker Åström som: ”Analytisk. Blygsam. Charmig. Effektiv. Engagerad. Glad. Harmonisk. Intelligent. Intensiv. Okonventionell. Omutlig. Orädd. Receptivt begåvad. Smidig. Språkbegåvad. Spänstig. Stilig. Uppmärksam. Vältränad. Vänlig. Öppen. Han är en formuleringskonstnär, en gentleman, en livsnjutare, en lysande talare, en prosans Nurejev, en spexare, en sällskapsmänniska, en världsman.” Många som kommit i kontakt med Sverker Åström skulle utan reservationer skriva under på denna smickrande helhetsbild.

Men det förekommer även kritiska omdömen. Vissa fäster sig vid och blir illa berörda av den stirrande blicken. Förra statsrådet Ulla Lindström påpekar: ”Hans kalla blå ögon kontrasterar mot hans älskvärda sätt och gör folk osäkra.” Och Gunnar Unger skriver: ”Det en aning nervösa, anspända manéret, stämman som alltid är uppskruvad en halv ton för högt, den stirrande blicken…”

Han är bitter över att polisen satt käppar i hjulet för hans – likväl lysande – karriär.

Många udda företeelser och färgstarka personligheter passerar revy i Sundelins bitvis rafflande svenska samtidshistoria. Han berättar om nattliga backanaler hos den (s)-märkte teknokraten Leif Backéus på fashionabla Djurgården i Stockholm, där socialdemokratiska höjdare – ministrar, ämbetsmän, journalister – minglade med sina borgerliga medsystrar och bröder, där första statsmakten och den tredje, övervakande, tvinnades ihop. Statsministern deltog veterligen inte, men andra ministrar som Carl Lidbom, Sven Andersson, Lennart Geijer ”i kritstrecksrandigt” och Anna-Greta Leijon – senare gift med Leif Backéus – gjorde det, liksom den vidlyftige polischefen Hans Holmér, Sverker Åström och det moderna Sveriges egen Rasputin, Ebbe Carlsson, som får epitetet ”pratkvarn […] en kul, vanvördig hovnarr”.

Sundelin lutar sig emellanåt mot externa auktoriteter, däribland den brittiske adelsmannen, diplomaten och författaren Harold Nicholson, som i klassikern ”Handbok i diplomati” skriver: ”Av alla diplomatins fel (och de äro många) är den personliga fåfängan det vanligaste och det skadligaste”. Sundelin gör ingen direkt koppling, men kuriöst nog har Sverker Åström följande självbekännelse: ”Jag har alltid varit fåfäng, men jag har aldrig varit högfärdig.” Att vara diplomat, hävdar Sverker Åström, ”det är som att spela teater”.

Sverker Åström, som vanligtvis har ett vänligt ord över för var och en, är raljant och ogin, för att inte säga fientlig, mot säkerhetspolisen. Han är bitter över att polisen satt käppar i hjulet för hans – likväl lysande – karriär. Utan att skräda orden utslungar han en våldsam anklagelse: ”Hårresande. Högsta polisledningen i ett demokratiskt land får för sig, utan några bevis, att en av de högsta tjänstemännen i landet […] är en säkerhetsrisk!” Man kan, som Anders Sundelin påpekar i ett annat avsnitt, med Montaigne undra: ”Om han har ett sådant övertag i sakkunskap och uppträdande, varför blandar han in förolämpningar, osaklighet och raseri i sin fäktning?” Det är onekligen tveksamt om Sverker Åströms otyglade utbrott stärker hans trovärdighet här.

Nej, Anders Sundelin löser inte gåtan Sverker Åström. Han påstår sig inte ha rätat ut de frågetecken som finns runt Sverker Åström och är överlag försiktig med vilka slutsatser som kan dras av det underlag han presenterar. Bokens slutkläm är inget magnifikt crescendo, utan snarare en uppgiven suck: ”Frågorna jag ställde mig i början har knappast besvarats på ett tillfredsställande sätt. Läsaren får döma. Slutet är varken lyckligt eller olyckligt. En människa föds och sedan dör hon och däremellan ett liv. Nu har jag inte mer att säga.” 

Om – vilket nog inte var meningen – betoningen skulle ligga på ordet ”Nu”, kunde detta tolkas som att fortsättning följer när hemligstämpeln släppts för ytterligare tio-tjugo år. Självfallet kommer då nya fakta att ha blivit tillgängliga. Den 70-åriga hemligstämpeln täcker tiden från 1948. Sverker Åström gick i pension 1982, men anlitades av UD – och spelade en alltmer aktiv roll i samhällsdebatten – även efter detta. Merparten av hans karriär är således fortfarande skyddad av hemligstämpeln. Nästa generation diplomathistoriker kommer att ha ett fylligare faktaunderlag att tillgå. Det kan dyka upp nya avslöjanden.

Publicerad i Respons 2018-5