Från nyttigt gift till reglerat narkotikum

Det är onekligen svårt att bedöma farligheten hos en drog eller för den delen att väga de positiva effekter som ett visst kemiskt ämne har mot de faror som finns med att använda det. Den aktiva substansen i opium, morfin, är ett bra exempel. Morfin har en kraftigt smärtlindrande effekt och är ett oumbärligt läkemedel vid större trauman där patienten måste ha omedelbar smärtlindring. När morfinet binder till så kallade opioid-receptorer i hjärnan känner vi inte längre smärtan. Samtidigt finns det en annan sida av myntet: morfin kan också ge en oerhört stark känsla av njutning, en upplevelse som är så intensiv att den kan leda till beroende och missbruk.

I mars 2007 publicerades en synnerligen kontroversiell artikel i den högt rankade medicinska tidskriften The Lancet. De medverkande forskarna hade analyserat ett stort antal droger med avseende på deras farlighet. De lät farmakologer, kriminaltekniker, läkare, kemister, poliser och psykiatriker utvärdera drogerna utifrån tre olika parametrar: fysisk skada, beroendeframkallande effekt och social skada. Just morfin var inte med i denna undersökning men däremot dess nära släkting heroin, som nådde de högsta värdena på alla tre skalorna. Det som gjorde artikeln kontroversiell var att droger som amfetamin bedömdes ha en liknande farlighet som alkohol och tobak, medan exempelvis LSD klassades som mindre farligt. Det är onekligen så att lagstiftning och vetenskap inte alltid följer varandra. Både alkohol och tobak har brukats under så lång tid att det vore politiskt svårt att lagstifta bort dem. Det är inte heller rimligt att på dessa grunder släppa andra droger fria.

I dag debatteras det friskt om cannabis och flera länder, liksom en handfull delstater i USA, har legaliserat visst bruk av cannabis. I Uruguay var tanken att distributionen av cannabis skulle vara knuten till apotek, som man anser har särskild kompetens för att hantera sådan försäljning. Det liknar onekligen situationen i Sverige vid sekelskiftet 1900, när opium fanns att tillgå receptfritt på apotek. Opium var ett erkänt farligt ämne som skulle låsas in i särskilda skåp och tydligt märkas med gifttecken. Samtidigt användes det för smärtlindring och man ansåg att allmänheten var kapabel att dosera ämnet efter behov. Dessutom såg man mellan fingrarna med att opium i viss utsträckning brukades för att framkalla njutning. I Carl von Linnés avhandling nummer 40, troligen författad av Olof Reinhold Alander, kan vi läsa:

Opium är den i solen intorkade mjölksaften från sårade omogna kapslar av Papaver somniferum, med vilken för opiums utvinnande åkrar besås i Turkiet och angränsande länder. Det fördriver bekymmer, sorg och fruktan för faror samt framkallar munterhet, skratt, glömska, fjollighet, raseri, varför också deras kejsare före ett fältslag brukat ge sina soldater ett drakma opium per man, för att de utan skräck skulle gå till anfall mot fienden. Men om de få för stor dos framkallar det pupillutvidgning, ansiktsrodnad, stamning, hicka, slapphet i underkäken och andra symptom. De som länge missbrukat detta heroiska medel bli därav slöa, vårdslösa, fåniga, förlora talförmågan, bli magra, melankoliska, darrande som av för tidig ålderdom. Men förståndigt använt är det ett förnämligt läkemedel.

Daniel Berg disputerade i december 2016 med en avhandling i ekonomisk historia med titeln Giftets värde – Apotekares förståelse av opium i Sverige 1870–1925, där han undersökt hur synen på opium förändrats under fem decennier fram till 1923, när Sverige fick sin första narkotikalagstiftning. Berg bjuder på en spännande och intressant tidsresa när han med diskursanalys som metod granskar artiklar i apotekarnas facktidskrift Svensk Farmaceutisk Tidskrift för att teckna en bild av hur apotekarna såg på opium, och inte minst på sin roll som självständiga fackmän med beslutsrätt över giftiga ämnen. Berg har valt att inleda sin studie i en tid när opium inte var ett problem och avsluta den strax efter den lagstiftning som praktiskt sett satte stopp för en epok av fri tillgång till opium. Berg har vidare valt ut tre kortare fallstudier begränsade till åren 1870–1875, 1900–1905 samt 1920–1925, där han har läst och analyserat samtliga artiklar som nämner opium och liknande ämnen. Genom dessa växer bilden av apotekaren gradvis fram.

Liksom Berg kan jag inte undgå att fascineras av hur synen på droger så markant har ändrats. I dag lever vi en värld där narkotika är ekvivalent med brottslighet som ska bekämpas. I mitten av 1800-talet kunde den som ville och hade råd köpa i stort sett vilka mängder som helst på närmaste apotek. Opium sågs heller inte som ett problem utan som en vara bland många andra, om än med ett element av giftighet. Berg tar därför som sin uppgift att förstå vilka apotekarna var och vad opium ansågs vara. Under läsningen växer det fram en bild av opium som ett gift snarare än en drog. Att opium försågs med gifttecken var något som applåderades av apotekarna eftersom det skapade en speciell kunskapssfär för dem, som till skillnad från läkarna hade vana och kunskap att hantera giftiga ämnen.

Under denna tid växer det fram krav på lagstiftning kring giftiga ämnen som arsenik, men också för ämnen som användes som droger och då med särskilt fokus på eter. Det gällde alltså för apotekarna att visa att opium hade en särställning och att det var deras skyldighet att förse sina kunder med smärtlindring. Man pekade därför på att gemene man besatt kunskap om hur opiumpreparat skulle användas, då oftast i form av droppar eller kakor, men att endast apotekarna kunde anförtros den viktiga uppgiften att dosera och paketera drogen. Läkaren kunde gärna ordinera opiumbaserade droger, men det var apotekaren som hade kunskap att bereda själva produkten. Det var därför just giftigheten, inte tillgången eller möjligheten till missbruk, som apotekarna pekade på när man hävdade sin ensamrätt på att sälja opium. På detta vis kunde man med viss rätt hävda att tillgång till opium inte var ett problem så länge den hanterades fackmannamässigt.

I början av 1900 växte kunskapen kring kemiska ämnen. Samtidigt som kemister kunde isolera, strukturbestämma och i slutänden syntetisera rena kemiska ämnen, växte det ur den tyska färgämnesindustrin fram en ny industri som inriktade sig på att skapa läkemedel. Den nya kunskapen ledde därför till en medikalisering av droger som alkohol, tobak och opium. Samtidigt växte den medicinska kunskapen och allt fler sjukdomar kunde diagnosticeras och medicineras. Medikaliseringen resulterade i att en distinkt ny sjukdom kunde skönjas: morfinism. I Sverige fanns inga missbrukare men däremot människor som led av så kallad kronisk förgiftning, en omskrivning av det fula ordet beroende. För att kunna behålla försäljningen av opiuminnehållande preparat anser Berg att apotekarna offrade en del av verksamheten, den som handlade om rent morfin och som var kopplad till sjukdomen morfinism.

I den sista undersökta perioden, strax efter första världskrigets slut, är bilden en annan. I januari 1912 undertecknades i Haag det första avtalet om drogkontroll. I Sverige, liksom i många andra länder, föreslog man därför att det skulle bildas ett centrallaboratorium för all import och distribution av opium. Debatten rasade i Svensk Farmaceutisk Tidskrift. Samtidigt slogs många av de gamla argumenten för att få sälja opium omkull. Ett centrallaboratorium skulle onekligen tillfredsställa alla krav på säkerhet och kunskap. Apotekarna uttrycker sin frustration och konstaterar: ”Vi apotekare bliva rätt och slätt endast distributörer” – en verklighet vi känner igen i dagens reklamfyllda apotek.

Med ökande krav på rena kemiska substanser försvann också en del av tjusningen med opium. Under långa tider hade de opiumhaltiga dryckerna beretts med kryddor av olika slag, exempelvis saffran, och de hade distinkt lukt och smak – som kunderna både såg som ett kvalitetstecken och som en del av njutningen. Med ökande renhet och krav på isolerade substanser fanns snart bara den beska smaken av rent morfin kvar. Metamorfosen var komplett; opium hade förvandlats från ett farligt men nyttigt och allmänt brukat gift till en illegal drog utan eget värde.

Berg har onekligen skrivit en intressant avhandling som kretsar kring frågan hur opium kunde gå från ett allmänt brukat gift med stort värde till ett kraftigt reglerat narkotikum, men också kring den spännande frågan om hur apotekarnas yrkesroll under samma tidsperiod nedmonterades. Det är en grafiskt sett vacker bok med starka inslag från jugendstilen. Den genomgående gröna färgen, som ska föra tankarna till Scheeles arsenikinnehållande färgämne, ger en strikt och elegant känsla. Tyvärr gör dock Berg ibland små utflykter in i naturvetenskapen och allt som oftast kidnappar han dess språk. Här ser vi också en tydlig schism mellan historikern och naturvetaren. Berg skriver:

En naturvetenskaplig position – att ruset och beroendemissbruket liksom allt annat är kemi och därför objektiv verklighet – kan aldrig vara annat än ett diskursivt påstående. Det måste också alltid kompletteras med påståendet att all kemi uppträder som meningsfull verklighet först när den blir poesi. För att förstå ruset måste det beskrivas för oss och så fjärmas från sitt överflödande uttryck som ren erfarenhet. Kemin, liksom människan, objektifierar sig i världen som språk – som poesi.

Jag håller onekligen med om att kemin kräver sitt språk, men styrkan med den naturvetenskapliga metoden är att den alltid strävar efter att falsifiera vad som just sagts, och därmed vinner den sin styrka. Rus och beroende är synnerligen mätbart i form av signalsubstanser och hastigheter i nervimpulser.

Eftersom boken är en avhandling i ekonomisk historia används samhällsvetenskapliga termer som ibland gör det svårt att smälta texten. Därtill har Berg en docerande ton i sin framställning och han använder ett språk så fyllt av metaforer och språkliga dekorationer att innehållet ibland skyms. Det är synd eftersom ämnet är synnerligen intressant för en vidare allmänhet. Bergs text ger mig mycket att tänka på i dagens diskussion kring cannabis. Apotekens opiumförsäljning kunde nedmonteras genom att drogen renodlades och medikaliserades. Till slut fanns inte längre någon reell möjlighet att försvara opiumet till fördel för morfin. Kanske kommer samma sak ske med cannabis, en drog som säkert har viktiga medicinska tillämpningar skilda från dess narkotiska effekter. Forskningen går vidare.

Publicerad i Respons 2017-4