Gjorde långväga sjöfart svenskar globaliserade?

Slog man på 90-talet upp ”globalisering” i Nationalencyklopedin fick man veta att detta är ett begrepp i elektrofysiken. Då hade ändå begreppet börjat användas i den samhällsvetenskapliga litteraturen, men det var naturligtvis inget emot vad som komma skulle. Nu är ”globalhistoria” en etablerad inriktning inom historia och ekonomisk historia. Det är inom denna nya tradition Leos Müller verkar och med sin bok Sveriges första globala århundrade argumenterar han dels för att globaliseringen började före 1800-talet, dels för att Sverige kom med i globaliseringen på 1700-talet.

Inom ekonomisk historia är det en vanlig uppfattning att en första våg av globalisering svepte fram under 1800-talets andra hälft, att denna våg bröts av första världskriget och att en andra våg kom efter det andra världskriget. Handelns expansion med utjämning av varupriser, kapitalrörelser med interaktion mellan avlägsna finansiella marknader samt storskalig migration är enligt denna uppfattning globaliseringens beståndsdelar. Müller går inte direkt i polemik, men det är tydligt att han inte delar ett sådant strikt ekonomiskt definierat perspektiv. Han ser det mänskliga interagerandet som det avgörande och genom den långväga sjöfarten blev svenskar globaliserade. Att Sverige därmed blev globaliserat är den bild Müller förmedlar, men detta skulle förtjäna en diskussion.

Nu är diskussion och polemik inte särskilt framträdande i boken och för en bredare läsekrets är det kanske dess stora styrka. Globaliseringen ägde rum genom svensk seglation på Medelhavet samt till Kina och Västindien. I olika kapitel får vi möta människor som var inblandade, en del blev tillfångatagna av kapare och sålda som slavar i de så kallade Barbareskstaterna i Nordafrika, några tjänade ihop förmögenheter i Kanton, en var Sveriges (och med tiden även Danmarks) oavlönade konsul i den nya Nordamerikanska republiken, en och annan väletablerad tesmugglare inte att förglömma. De sistnämnda agerade mer i närområdet och det rörde sig om smuggling av te till Skottland och England, som hårt beskattade det te som det engelska Ostindiska kompaniet importerade. Detta öppnade en marknad för det svenska Ostindiska kompaniet, som hade sin storhetstid under några decennier fram till dess att Parlamentet 1784 reducerade teskatten från 119 till 12,5 procent. Av någon tabell och antydningar kan man förmoda att det danska Ostindiska kompaniet också levde högt på tesmuggling.

Inom ekonomisk historia är det en vanlig uppfattning att en första våg av globalisering svepte fram under 1800-talets andra hälft, att denna våg bröts av första världskriget och att en andra våg kom efter det andra världskriget.

Tesmugglingen är också ett exempel på Müllers lågmälda, eller ska vi säga litterära, berättarton. Officiellt skedde reexporten av te från Göteborg till Holland, men Müller kan med brevväxling mellan personer knutna till Ostindiska kompaniet visa att säkert huvuddelen gick till Skottland och därifrån vidare även till London. Inte bara priset utan också kvaliteten gjorde Gottenburgh Teas eftertraktade. Enligt Eli Heckschers klassiker Svenskt arbete och liv (1941) var det porslin och siden från ostindiefararna som reexporterades, medan teet huvudsakligen konsumerades inom Sverige. Müller gör ingen poäng av att det ”egentligen” var tvärtom – länge var det annars ett slags sport inom svensk ekonomisk-historisk forskning att visa att Heckscher ”hade fel”.

På sätt och vis kan man säga att Heckschers föreställning om den inhemska tekonsumtionen hade varit ett starkare argument för tesen om 1700-talet som Sveriges första globala århundrade. Då hade handeln med Kanton inte bara involverat en mindre krets svenskar utan också påverkat livsstilen i Sverige. Som inledning till kapitlen om seglationen till olika delar av världen skriver Müller ett kapitel som motiverar en sådan tankegång. Det handlar om 1700-talets ”konsumtionsrevolution”: varor som socker, te och kaffe kom att dominera över de tidigare århundradenas import av kryddor. I England ökade importen av socker, i huvudsak från Västindien, från ett kilo per capita i början av århundradet till 10 kilo mot slutet. Müller nämner att den svenska sockerkonsumtionen i slutet av 1700-talet blott hade kommit upp till ett kilo. Detta stämmer också mer med den traditionella bilden av Sverige vid denna tid som ett fattigt land jämfört med Holland och England, där nya varor fick en bredare spridning. Historiska nationalräkenskaper, som på senare år sträckts tillbaka till medeltiden för flera europeiska länder, tyder dessutom på att senare delen av 1700-talet för Sveriges del var en period av ekonomisk tillbakagång. Att svenskar, och svenska företag som Ostindiska kompaniet, var involverade i globala aktiviteter behöver därför inte betyda att Sverige vid den tiden präglades av globaliseringen.

Tittar man närmare på de olika aktiviteterna var det framför allt saltimporten från Portugal och Medelhavet, som hade mer genomgripande betydelse för den svenska folkhushållningen. Ostindiska kompaniets handel med Kina skapade betydande förmögenheter, men den största framgången byggde på reexport och inte på någon svensk marknad. När Sverige i slutet av 1700-talet förvärvade Sankt Barthélemy i Västindien, lyckades man i någon mån att utveckla det till en hamn för transithandel, men här blev inte svensk sjöfart eller handel särskilt involverade. Genom att tidigt erkänna det självständiga USA och utveckla goda relationer med den nya republiken, fanns ambitionen att göra Göteborg till en entrepot för den framväxande atlantiska handeln, men detta misslyckades. Vad Müller klart visar är att det i 1700-talets Sverige fanns aktörer med globala aktiviteter och ännu starkare globala ambitioner, men några tydliga spår av globalisering i det svenska samhället i bredare mening får vi inte se.

Att svenskar, och svenska företag som Ostindiska kompaniet, var involverade i globala aktiviteter behöver därför inte betyda att Sverige vid den tiden präglades av globaliseringen.

Även om jag inte delar Müllers tolkning om ett globalt århundrade för Sveriges del, så hade jag en mycket trevlig och intressant läsning. Njutbarheten ökas av att det är en typografiskt vacker och rikt illustrerad bok, inte minst akvarellerna av samtida resenärer förstärker känslan av en pågående globalisering. Det är dock svårt att hänga med i Müllers strävan att avdramatisera ostindiefararnas eskapader när han liknar seglatsen vid ”en bilresa på E4 mellan Haparanda och Helsingborg”. På Medelhavet blev en del sjömän tagna som slavar, men på de mer fjärran seglatserna skulle det varit mer problemfritt? Beträffande det holländska Ostindiska kompaniet finns uppgifter om att en miljon sjömän seglade ut under 1600- och 1700-talet, men en tredjedel återvände aldrig utan dog av sjukdomar och umbäranden. Jag lägger ifrån mig Müllers bok med en undran om denna sida av 1700-talets globalisering.

Frånvaron av problematisering betyder inte att Müller avstår från att redovisa sina källor. Här finns en utförlig notförteckning för den som vill botanisera vidare. Dessutom finns ett efterord om forskningsläget med inriktning på globalhistoria. Det är litet översiktligt och man kan undra varför en ekonomisk-historiker och flitig skribent om flera relaterade ämnen som Klas Rönnbäck förbigås.

Publicerad i Respons 2019-1