Globalhistoria utmanar metodologisk nationalism

Historiska studier lägger grunden till alla samhällsvetenskaper. […] Genom att värdera historia, studera historia och lära från historien kan mänskligheten få visdomen att förstå det förflutna, göra det bästa av samtiden och se fram emot framtiden. Därför är historien vår bästa lärare.

Med dessa ord från president Xi Jinping öppnade den 22:a världshistorikerkongressen i Jinan i Kina den 23:e augusti. För första gången i världshistorikerkongressernas nästan sekellånga historia hölls sammankomsten i ett land utanför västvärlden, och med över 2 600 deltagare från omkring 90 länder var kongressen den mest välbesökta någonsin. Kongressen organiserades av det internationella historikersamfundet Comité international des sciences historiques (CISH) i samarbete med Kinesiska historiska föreningen och Shandonguniversitetet i Jinan.

Förmodligen var även uppmärksamheten i värdlandet den största någonsin för en världshistorikerkongress. Vid ankomsten till Jinan möttes deltagarna av rullande välkomsttexter på stadens bussar och taxibilar. Vägkorsningarna i närheten av kongresslokalerna pryddes av stora planteringar med kongressens logotyp, ett stiliserat hästekipage från Handynastin som färdas över ett lyckobådande moln. Kongressen bevakades av den kinesiska televisionen och flera dagstidningar, bland annat Kinas ledande engelskspråkiga tidning, China Daily, som under kongressveckan publicerade flera helsidor med rapporter från ”historikernas Olympiad”.

Beslutet att hålla kongressen i Kina var inte okontroversiellt. Av politiska skäl fanns ett betydande motstånd bland de övervägande europeiska medlemmarna av CISH mot Jinans kandidatur, trots att det var det enda alternativet. Kongressen i Jinan tycks dock ha varit fri från otillbörlig inblandning från myndigheternas sida och det vetenskapliga samtalets integritet har respekterats under kongressen.

Såvitt känt var den enda större komplikationen av politisk art att en norsk delegat, Lars Harald Bøckman, nekades inresevisum, enligt uppgift på grund av att han av kinesiska myndigheter betraktades som ”politically unfriendly”. Att en forskare på det sättet hindras från att delta i en internationell, vetenskapliga sammankomst är givetvis en oacceptabel inskränkning av den akademiska friheten, något som CISH:s ordförande Marjatta Hietala också framhöll efter att saken tagits upp i CISH:s generalförsamling. Det var inte första gången som värdlandets myndigheter hindrade internationella delegater från att delta i en världshistorikerkongress. Inför kongressen i Sydney 2005 nekades flera afrikanska historiker inresevisum till Australien av oklara skäl, vilket ledde till att de australiska myndigheterna anklagades för såväl inkompetens som rasism och till en protestskrivelse till det australiska utrikesdepartementet från Australiska historiska föreningen.

Det veckolånga programmet på kongressen i Jinan bestod av cirka 170 sessioner och seminarier om historievetenskapliga forskningsfrågor med vitt skilda ämnen och inriktningar. Stora delar av programmet knöt dock tydligt an till ett genomgående perspektiv, nämligen det globalhistoriska, något som var framträdande i samtliga kongressens huvudteman liksom i många av de mindre framträdande programpunkterna. För första gången var också Network of Global and World History Organisations (NOGWHISTO) representerad på kongressen i egenskap av ansluten organisation till CISH och nätverket arrangerade flera välbesökta programpunkter. Även den mest framträdande av (de få) programpunkterna med svenskt deltagande hade ett globalhistoriskt tema och utgjordes av en poster-session för doktorander och yngre forskare med rubriken ”Global Connections – the Next Generation” (arrangerad av undertecknad tillsammans med Gunlög Fur och John Hennessey och med kommentarer av bland andra Rolf Torstendahl).

Globalhistoria har sedan 1990-talet etablerats som en av de mest nydanande och snabbast växande inriktningarna inom internationell historievetenskap, framför allt i USA, men under senare år även i många andra länder, däribland flera ledande europeiska och asiatiska forskningsnationer. Det globalhistoriska, eller transnationella, perspektivet fokuserar på interaktion och ömsesidig påverkan mellan olika länder, regioner och kulturområden genom historien och utmanar på så sätt den metodologiska nationalism som har präglat huvudfåran av den moderna historievetenskapen sedan 1800-talet. Globalhistoria handlar alltså inte bara om att studera andra länders historia, utan framför allt om att förstå hur olika delar av världens historia är sammanlänkad.

Ett sådant perspektiv kan tyckas självklart på en världshistorikerkongress, men de tidigare kongresserna – särskilt längre tillbaka i tiden – har i hög grad fokuserat på europeisk historia och dominerats av europeiska historiker, något som CISH rätteligen har kritiserats för. Mot den bakgrunden kan den 22:a världshistorikerkongressen betraktas som en milstolpe, inte bara för att den hölls i Asien, utan också på grund av det stora antalet utomeuropeiska deltagare och den globalhistoriska ansatsen.

Det vetenskapliga programmet inleddes med sessioner kring kongressens fyra huvudteman, som alla till namn eller innehåll var tydligt globalhistoriskt orienterade: Kina ur globala perspektiv, känslohistoria, revolutioner i världshistorien och den digitala vändningen i historien. Inom samtliga dessa teman bereddes perspektiv och forskare från i stort sett alla världsdelar plats, vilket resulterade i många givande diskussioner och utbyten av forskningserfarenheter.

Det kanske mest framträdande av de fyra huvudtemana var det första, Kina ur globala perspektiv. Historieämnet tycks, på gott och ont, ha en mer framskjuten plats i den kinesiska offentligheten än vad som är fallet i till exempel Sverige, och historien fyller till stora delar andra funktioner i samtiden i Kina. Svenska medier har rapporterat flitigt om hur den japanska aggressionen före och under andra världskriget behandlas i kinesisk historieförmedling och populärkultur, men den tematiken berördes inte mer än i förbigående under kongressen. I stället riktades fokus mot Kinas roll och betydelse i det globala sammanhanget, och det blev tydligt att globalhistoria ur det kinesiska perspektivet till stor del handlar om att positionera Kina i relation till andra länder och kulturer i världshistorien. Förståelsen av Kinas moderna historia i relation till den övriga världen präglas i samtida kinesisk historieskrivning av föreställningen om de ”hundra åren av förnedring”, från opiumkriget mot Storbritannien (1839–42) till den kommunistiska revolutionen 1949. I det längre historiska perspektivet uppfattas den perioden som en nedgångsperiod och anomali, och Kinas ökande ekonomiska och politiska makt i relation till omvärlden i dag ses som ett återupprättande av landets naturliga position i världshistorien.

Att globalhistoria i Kina har uppenbara kopplingar till samtidens utveckling och behov och till ideologiska former av historiebruk ska dock inte uppfattas som att den är mindre vederhäftig eller vetenskaplig. Dominic Sachsenmaier, professor i sinologi i Göttingen och författare till boken Global Perspectives on Global History (2011), menade att globalhistoria alltid, oavsett om den produceras i Kina, USA, Tyskland eller någon annanstans, är starkt påverkad av lokala sociopolitiska förhållanden och det epistemologiska sammanhanget. Trots sina universella anspråk och tonvikt på transnationella vetenskapliga nätverk och utbyten är globalhistorien fortfarande i hög grad nationellt präglad, något som gäller USA och Europa lika mycket som Kina.

Det största hindret för en verkligt universell globalhistoria, menade Sachsenmaier, är inte de lokala eller nationella kontexterna i sig, utan de globala kunskapshierarkierna, som framträder exempelvis i citeringsmönster, universitetsrankningar och olika publiceringskanalers relativa genomslag. På en session utmanade han seminariedeltagarna med att fråga om de kunde nämna en enda inflytelserik asiatisk eller afrikansk historiker som inte är verksam i Väst. Han menade också att det är viktigt att uppmärksamma hur globalhistoriker citerar varandra och hur citeringsmönstren beror av faktorer som vid vilka lärosäten forskningen produceras, i vilka tidskrifter och andra kanaler som den publiceras och på vilka språk den är författad. De globala kunskapshierarkierna är dessutom inte begränsade bara till den globalhistoriska forskningen utan omfattar även bredare uppfattningar om vad som är relevant historisk kunskap i olika delar av världen. Medan majoriteten av kinesiska högstadieelever förmodligen utan svårighet kan nämna ett flertal europeiska regenter och filosofer är det exempelvis få européer eller amerikaner som kan nämna en kinesisk kejsare eller filosof förutom Konfucius.

Omkring trettio deltagare kom till exempel från Finland, medan det svenska deltagandet begränsade sig till en handfull – betydligt färre än antalet vid kongressen i Sydney 2005, trots den längre resvägen till Australien. Förhoppningsvis låg tillfälligheter bakom det skrala svenska deltagandet och inte ointresse av att delta i det globala historievetenskapliga samtalet för att det ägde rum i ett kulturellt och språkligt avlägset land.

Som avslutning på kongressen uppförde Shandonguniversitetets symfoniorkester den fjärde satsen ur Beethovens nionde symfoni, ”Ode till glädjen”. Framförd på kinesiska av en kör av hundratalet studenter var det en passande avslutning på en världshistorikerkongress som i framtiden mycket väl kan komma att uppfattas som en symbol för det globalhistoriska genombrottet inom internationell historievetenskap.

Publicerad i Respons 2015-5