Granskning av digitala krigshärdar

I det agitationsnummer som vintern 1929 spreds i massupplaga runt Gävleborgs län för att övertyga potentiella läsare om att tidningen var lika bra som konkurrenternas skrev Arbetarbladet: ”Ett hastigt övergående störtregn förmår ingenting mot en sten. Men den lilla vattendroppen, som oupphörligt faller, urholkar till sist den hårda stenen. Tidningspressen är att likna vid droppen, som urholkar stenen.” Premissen för kampanjen var att oavsett vilka intressen en tidning än företräder, vilka åsikter den än förfäktar, utövar den med tiden sitt inflytande på läsaren, varför det var viktigt att locka så många prenumeranter som möjligt från de liberala och konservativa konkurrenterna. Ytterst hängde nämligen samhällets utveckling (eller tillbakagång) på vilka som hade tillgång till tidningsmediet och därmed möjligheten att utöva den påverkan som tycktes vara inbyggd i själva mediet. 

Frågan om mediernas inflytande på vårt tänkande, våra idéer och våra åsikter är minst lika aktuell i dag, men det är inte dagstidningen med sin på ledarplats deklarerade politiska linje som bekymrar oss utan de aktörer – som vi knappt vet vilka de är, var de befinner sig eller vad de egentligen vill – som använder sociala medier för att piska upp stämningar och påverka opinioner i en viss riktning. Och uppenbarligen fungerar det. Tänk om man kunde ha berättat för Arbetarbladets redaktör att år 2016 skulle ”informationskrigare” – personer vilkas arbete består i att skapa och uppdatera fejkade konton på sociala medier, locka nya följare och fylla diskussionsgrupper med ett visst innehåll – på en ”trollfabrik” i Sankt Petersburg lyckas med bedriften att organisera demonstrationer i amerikanska städer både för och emot Trump, där deltagarna skanderade trollfabrikens slagord mot varandra; att ryssar, i Ryssland, skulle uppträda som nätprofiler från amerikanska medborgarrättsrörelser i syfte att värva svartas röster till den mer rysslandsvänlige presidentkandidaten; att deras fingerade Facebookgrupper mot Hillary Clinton skulle locka hundratusentals följare som använde trollfabrikens paroller i sina manifestationer. En av dessa grupper, ”Being Patriotic” med över 200 000 följare, lyckades till och med övertyga en kvinna i Florida att anlita en skådespelare som, iklädd en gummimask föreställande Hillary Clinton, kördes runt på gatorna i en provisorisk fängelsecell.

I boken Det här är inte propaganda – Kriget om sanningen öppnar Peter Pomerantsev dörren till en värld som de flesta av oss bara känner till genom mediernas rapportering om otillbörlig påverkan på val, näthat, internettroll och digitala drev. När det uppdagades att det brittiska konsultföretaget Cambridge Analytica, som anlitades av Trumps valkampanj, samlat in detaljerad information om över 85 miljoner Facebook-användare utan deras medgivande och att informationen användes för att skräddarsy politiska annonser till amerikanska väljare, blev det ramaskri. Det blev förstås inte bättre av att mycket välgrundade misstankar riktades mot Trumpkampanjen för att på olika sätt ha tagit hjälp av Ryssland för att vinna valet. Upprörda röster talade om ett ”digitalt elfte september” eller ett ”Pearl Harbor på nätet”. Det var dock långtifrån första gången som sociala medier användes av Ryssland eller andra stater för att utöva påverkan på politiska skeenden i andra länder. Upprördheten i USA vittnar, som Estlands tidigare president Toomas Hendrik Ilves uttrycker det i boken, delvis om amerikaners självupptagenhet – problemen tas på allvar först när de drabbar dem själva. Just Estland råkade ut för liknande och i många avseenden allvarligare, men inte lika uppmärksammade, ryska digitala angrepp redan tio år tidigare i samband med att den jättelika statyn ”Bronssoldaten”, rest till minne av Sovjets seger över nazisterna och en viktig symbol för de många ryssar som bor i Estland, skulle flyttas från sin ursprungliga plats i Tallinn. 

Pomerantsev visar hur internet och sociala medier under hela 10-talet använts av allt från makttörstande politiker och totalitära regimer till knarkkarteller för att smutskasta och tysta motståndare. Hans bok rapporterar idogt arbete i arkiven blandat med resor runt om i världen i sökandet efter ”de gnistor av förnuft” som kan räddas ur den liberala demokratins och de gamla massmediernas vrakspillror. Driven av viljan att veta och förstå vad det egentligen är som sker har Pomerantsev utfört sitt arbete noggrant. Likt en krigskorrespondent besöker han den ena konflikthärden efter den andra – bland annat i Filippinerna, Mexiko, Serbien och Ukraina – och intervjuar människor på olika sidor bara för att upptäcka att slagfältet sällan är särskilt överskådligt eller ens lokalt, och att både soldater och krigsherrar kan finnas var som helst på jorden. Så är det när kriget förs digitalt, när platser och avstånd inte längre spelar så stor roll för dem som vill påverka politiska skeenden. 

Tiden när professionella journalister hade monopol på nyheterna och distributionen av den offentliga uppmärksamheten är emellertid förbi.

Boken kan beskrivas som en blandning av grävande journalistik och familjekrönika. Invävda i berättelserna om informationskrigen finns passager om Pomerantsevs föräldrar och deras liv i det kalla krigets Sovjetunionen, där de ständigt trakasserades av KGB och till slut deporterades. Genom återblickarna på familjens historia tycker sig Pomerantsev se hur ”idealen från förr har rasat samman i nuet”. Den liberala demokratin, som med sin yttrandefrihet och öppenhet från hans ukrainska intellektuella föräldrars horisont utgjorde en tydlig motbild till sovjetsystemet förtryck och förföljelser, genomgår omvälvande förändringar, vilkas slutpunkt mycket väl kan vara ett totalt sammanbrott. Åtminstone är det en obehaglig känsla som dröjer sig kvar efter att ha läst hans bok. 

Propaganda, lögner, mygel och hetskampanjer är förstås inget nytt, särskilt inte inom politiken. Den gamla goda tiden före internet och sociala medier var sällan så god som vi ibland inbillar oss, och medier av olika slag har alltid varit oumbärliga för dem som förtrycker, förföljer och förvillar. Nutidens informationskrig är dock unika, eftersom de inte på samma sätt som förut kräver närvaro på en specifik plats eller kostsam fysisk infrastruktur för produktion och spridning av propagandan. Länge kunde vi hålla oss med ganska enkla modeller för hur världsbilder formades: världen producerade händelser, nyhetsmedierna rapporterade dem och publiken konsumerade dem. Tiden när professionella journalister hade monopol på nyheterna och distributionen av den offentliga uppmärksamheten är emellertid förbi. I ett historiskt perspektiv blir det uppenbart att just massmediernas materiella begränsningar (till exempel kostnaden för att starta och driva en dagstidning eller begränsningarna i, och regleringen av, frekvensbanden för radio- och tv-sändningar) spelade en avgörande roll för framväxten av en nationell ”(med)borgerlig offentlighet” (Jürgen Habermas) som i sin tur utgjorde en förutsättning för den ”föreställda gemenskap” (Benedict Anderson) som nationalstaten ofta beskrivits som. När ett fåtal massmedier stod för en viktig andel av det stoff som våra världsbilder formades av kunde man fortfarande, åtminstone i teorin, tala om en delad, gemensam verklighet i relation till vilken det var meningsfullt att tala om olika perspektiv och olika ståndpunkter. Villkoret för demokratisk debatt är att det finns åtminstone ett minimum av fakta som alla inblandade håller för sanna. Själva debatten handlar sedan om vad som följer av dessa fakta. Den ”demokratisering” av nyhets- och uppmärksamhetsindustrin som digitaliseringen inneburit skapar ett mer fragmenterat medielandskap, som gör det allt svårare att föreställa sig en gemensam offentlighet i vilken vi kan mötas och vara säkra på att vi grälar om samma sak.

Vi som delar Pomerantsevs oro måste på allvar försöka sätta oss in i och förstå vad det är som sker i vårt samtida globala medielandskap. Att läsa Det här är inte propaganda en bra startpunkt för det arbetet.

Riktigt oroande blir Pomerantsevs framställning när han visar hur olika regimer och deras ”informationskrigare” inte bara är ute efter att påverka oss i en specifik fråga, i relation till en viss person eller organisation, eller inför ett val – vad de vill är att få oss att tvivla på själva möjligheten att formulera auktoritativa sanningar. Att bli ertappad är halva poängen, minst, med informationskrigsföringen. Att så många vet att Ryssland påverkade valet i USA, men inte riktigt hur eller i vilken omfattning, är kanske det viktigaste utfallet av den typen av insatser. Ryssland framstår som handlingskraftigt och smart, vilket skapar goda förutsättningar för framtida påverkansoperationer. När vi börjar fråga oss om någonting egentligen är vad det utger sig för att vara, öppnas nya och större möjligheter för påverkan. När ingen tycker sig veta varken ut eller in kan olika aktörer snabbt men subtilt erbjuda oss de åsikter och känslor de vill att vi ska hysa. 

På ”idéernas marknad”, som den liberala offentligheten kallats, är tanken att de bästa argumenten till slut vinner. Motgiftet mot lögner och propaganda är mer och bättre information. Men, som en av Pomerantsevs informanter uttrycker det: ”mörka tider är i antågande […] en ny generation bottar och troll håller på att föra oss längre och längre in i en ren simuleringsvärld”. Boken är ett försök att öppna läsarens ögon inför de akuta problem som den liberala demokratin står inför i spåren av digitaliseringen. 1990-talets extatiska prat om det goda ”informationssamhälle” som skulle växa fram med internet – minns till exempel Clintonadministrationens ”information superhighway” och alla ljusa visioner kopplade till den – känns avlägsna när man läser Det här är inte propaganda. Ett drygt decennium efter de snabba mobila internetuppkopplingarnas och de sociala mediernas intåg har de liberala demokratierna slutligen och obönhörligen landat i det kalla krigets efterkrigstid. 

Vad Pomerantsev med varierande grad av desperation vill få oss att förstå är att de politiker, byråkrater och intellektuella som säger sig arbeta för och värna den liberala demokratins honnörsord om frihet och öppenhet, är farligt vilsna och villrådiga inför hur det nutida digitaliserade medielandskapet egentligen fungerar. Tanken var ju att mer information skulle leda till mer frihet, till en mer välunderbyggd debatt och ömsesidig förståelse över gränserna. Med allt gott har digitaliseringen också fört med sig nya sätt att krossa och tysta oliktänkande. Den har skapat en splittring och fragmentering som försvårar sakliga diskussioner och den har berett vägen för nya och mer subtila former av motsättningar, liksom nya möjligheter att underminera såväl individer som organisationer och hela nationer.

Några lösningar på problemen presenterar inte Pomerantsev egentligen, och hur skulle han kunna göra det? Vi befinner oss mitt i en snabb utveckling som inte utan vidare låter sig beskrivas och sammanfattas, än mindre kontrolleras på något enkelt sätt. Vi som delar Pomerantsevs oro måste på allvar försöka sätta oss in i och förstå vad det är som sker i vårt samtida globala medielandskap. Att läsa Det här är inte propaganda en bra startpunkt för det arbetet.

Publicerad i Respons 2020-6