Vitvaror, det är vad som finns att se på ”Robots – ett hisnande äventyr”, den stora robotutställningen på Tekniska museet som pågår fram till 15 mars nästa år. De industrirobotar som visas upp ser ut som de måste; för dem gäller den gamla regeln ”form följer funktion”. Armar, leder, gripverktyg, kamera – färdigt!
För de övriga robotarna på utställningen, de som kan beskrivas som skisser, experiment och framtidsvisioner om social interaktion mellan människa och maskin, finns ingen sådan regel. De skulle kunna se ut hur som helst. Man skulle kunna göra dem färgglada, som seriefigurer, som djur, men det gör man inte. Den som designar en sådan robot ger form åt sina egna förväntningar, gör en bild av något som ännu inte finns, och därför kan det vara värt att titta litet närmare på hur de ser ut.
Det intressanta är att designutrymmet är så smalt. Robotar ska vara vita. Robotar ska se ut som modern, ren och vit sjukhusteknologi, som om de tillhörde samma familj av apparater som en tandläkarstol av senaste modellen eller en magnetkamera. Deras ansikten ska vara en mask av vit plast, så slätpolerad att lysrören speglar sig i eleganta slingor. En mask vars proportioner påminner om ett barns huvud: stor panna, stora ögon, litet käkben. Ibland är deras ögon sneda och blanksvarta, och då är det inte barn som är förlagan, utan snarare den där välkända bilden av en utomjording med överdimensionerat huvud och spinkig kropp (”grey aliens”). Och ibland lyckas formgivarna inte så bra. Om jag vaknade upp bredvid den spanska vårdroboten REEM skulle jag tro att jag hade mött Jason Voorhees, mördaren i hockeymask från Fredagen den trettonde-filmerna.
Därför påminner de om biskopar, som skrider fram i fotsida klädnader. Litet barn, litet sjukhus, litet präst och litet utomjording – det är robotarnas haute couture sommaren 2019.
”Hallå där, unge man!” säger skådespelarroboten Robothespian till mig. De mest avancerade robotarna kan numera avgöra besökarnas kön och ålder. Gå kan de däremot inte göra. De rullar på hjul, men hjulen ska helst inte synas. Då skulle roboten se litet för mycket ut som en maskin och den emotionella förbindelsen mellan människa och maskin – som av någon anledning är så viktig, utan att någon förklarar varför den är det – skulle riskera att brytas. Därför påminner de om biskopar, som skrider fram i fotsida klädnader. Litet barn, litet sjukhus, litet präst och litet utomjording – det är robotarnas haute couture sommaren 2019.
Bredvid robotarna sitter skyltar med ledande frågor. ”Skulle du kunna vara vän med en robot?” ”Kan robotdesign hjälpa oss att bli mer jämställda?” Frågorna är inte så öppna som de ser ut. När du läser en fråga av detta slag händer något väsentligt: du börjar föreställa dig den robot som frågan handlar om som om den redan existerade.
Frågan ”Skulle du låta en robot ta hand om din mormor?” får dig att acceptera idén att det över huvud taget kan finnas robotar som klarar av att vårda mormor, oavsett vad hon själv tycker om saken. Det eleganta är att ingen predikar för dig hur sådana robotar skulle kunna se ut. Du lockas att föreställa dig dem på egen hand. När vårdrobotarna har etablerats i ditt medvetande kan du tacka ja eller nej till dem, men det spelar inte särskilt stor roll vad du väljer. Frågorna får dig att tro att det är ditt svar som är det viktiga, men det verkligt viktiga är de premisser du sväljer oprövade, innan du har svarat.
Även om du svarar nej har du accepterat premissen och den vårdande roboten finns nu i ditt huvud, trots att den ännu inte finns i världen. Med tiden kommer du sannolikt att vänja dig vid idén om vårdande robotar, du har ju varit med om att konstruera den själv, och ditt nej övergår i ett ja. Detta är en mycket effektiv form för övertalning. Den är vanlig i vår passiv-aggressiva och låtsat antiauktoritära tid.
Barnen trängs helst framför den fransk-japanska roboten Pepper. Den har de smidigaste, mest människolika händerna. Dess inspelade röst, barnvänligt pipig som en skådespelare på helium, uppmanar besökarna att ta kontakt genom att ta den i händerna eller göra fistbumps. Det svåra, när jag tittar på Pepper, är att se vad jag faktiskt ser. Redan genom att den här produkten kallas robot – mer än 10 000 Peppers har sålts – bäddas den in i fantasier, förväntningar och föreställningar som sträcker sig långt bortom vad den kan och inte kan göra. När du tittar på Pepper ser du inte ett stycke plast och elektronik, du ser framtiden. Skulle du lyckas klä av Pepper och de andra robotarna den decimetertjocka aura av förväntningar som omger dem, finns en risk att det som blir kvar kommer att påminna om en sådan där cymbalspelande apa med en skruv i ryggen, som barn kunde få i julklapp på 1950-talet.
Det jag hade velat se mer av är de gamla mekaniska automater som inleder utställningen: en svan som plockar upp metallfiskar med näbben, en docka som kan teckna en detaljerad fasad om den får penna och papper, ett huvud som kan röka cigaretter. De visar att lusten att konstruera apparater som härmar levande varelser inte har någonting med datorer att göra – den går hundratals år tillbaka i tiden. Hos dem, inbillar jag mig, är det närmare till den ledtråd som avslöjar vad det hela handlar om, en ledtråd som är mycket svårare att urskilja hos Pepper.
Det är som om människan skulle vinna en viktig seger över naturen om vi lyckades bygga en maskin som perfekt härmar en levande organism.
Här finns något som vi måste bevisa, inför naturen och inför oss själva – men vad? Det är som om människan skulle vinna en viktig seger över naturen om vi lyckades bygga en maskin som perfekt härmar en levande organism. Detta är värt hur stora ansträngningar som helst – de forskare som berättar om sitt arbete på utställningens videoinspelningar lyser av hänförelse. Att uppfostra ett barn är, som jämförelse, bara ett slitsamt och orättvist jobb.
Varför det är så viktigt att bygga sådana maskiner vet jag inte, men jag vet vad som kommer att hända under varje steg på vägen. Så fort en ny årsmodell av de livshärmande maskinerna har lanserats kommer kraven på att hela världen måste anpassa sig efter den teknologi som nu har blivit verklighet. Till den avancerade idén att teknologin ska anpassa sig efter människan har vi ännu ett litet stycke kvar.
