Hitlers favorit i ny belysning

I Oliver Hirschbiegels tyska succéfilm från 2004 Der Untergang (Undergången), är Hitler ända intill slutet omgiven av känslokalla och hänsynslösa nationalsocialister, med Joseph Goebbels i spetsen, som uttalar förkastelsedomar över ett tyskt folk som förtjänar att gå under. Dock finns det ett antal motbilder i filmen. Klarast av dem alla lyser Albert Speer, som rakryggat vägrar följa Hitlers order om ragnarök, en total förstörelse av Tyskland.

Porträttet av Speer i Der Untergang som en nazist med mänskligt ansikte har haft många föregångare och efterföljare. En starkt bidragande faktor till denna bilds genomslagskraft kan tillskrivas huvudpersonen. I dagboken från Spandaufängelset fanns teman som utvecklades i den självbiografi som utkom tre år efter att Speer hade frigivits. Liksom i de många intervjuer som han ställde upp för i tidningar, radio och tv, vägde han i levnadsteckningen sina ord på guldvåg. Minnesbilderna börjar och slutar i Nürnberg och den process där han var en av de huvudåtalade. Redan från början gör han klart för läsaren att hans skildring med största sannolikhet kommer att väcka upprörda känslor, men den måste förstås mot bakgrund av hans ärliga strävan efter att vara uppriktig, att både beskriva den fascination som han känt inför Hitler och den »förfäran och skuld« som han senare hade brottats med. 

I en skickligt avvägd formulering beskriver Speer den chock han fick när han under rättegången i Nürnberg fick se en dokumentation som visade en judisk familj på väg mot sin undergång, vilket gav intryck av att förintelsen var en för honom okänd företeelse medan andra världskriget pågick. Mot slutet av boken vittnade han om vad alla vittnesmål hade resulterat i. Speer hade rannsakat sig själv och sin medverkan i Tredje riket: han »hade gjort upp med sitt liv«.

Som ett led i en ännu pågående Vergangenheitsbewältigung har Albert Speers historieskrivning och historieskrivningen om Albert Speer varit ett återkommande ämne i både Västtyskland och det återförenade Tyskland. Ett av de senaste bidragen är vandringsutställningen Albert Speer in der Bundesrepublik. Vom Umgang mit deutscher Vergangenheit, som passande nog invigdes i just Nürnberg förra året och som fortfarande visas runtom i Tyskland. 

Utställningen beskrivs bäst som historiografisk. När Speer frigavs 1966 hörde det till sällsyntheterna att förintelseöverlevare kom till tals. Till skillnad från de senaste årtiondenas diskussioner om den mångfald av faktorer och människor som krävdes för att genomföra förintelsen, riktades uppmärksamheten i mitten av 1960-talet huvudsakligen mot Hitler. Hanna Leßau, som medverkar i utställningskatalogen, karakteriserar åren kring 1970 som ett slags »Hitlerinflation« i offentligheten. Fascinationen för politikern och privatpersonen Hitler var enorm. Han beskrevs återkommande som en djävul eller demon. I succépjäsen Des Teufels General från 1946, som filmatiserades knappt tio år därefter, blir en officer som starkt påminner om flygaresset Ernst Udet indragen i ledarens trollkrets, men försöker förgäves motarbeta honom i det tysta. I mångt och mycket var det så Speer tecknade sin karriär. När den forne arkitekten och rustningsministern, som anslutit sig till nazistpartiet 1932, gjort en raketkarriär i Nazityskland och blivit en av führerns förtrogna, efter tjugo år i fängelse gav sin version ansåg många tyskar att det fanns goda möjligheter att få nya och klargörande svar på gåtan Hitler. 

Fest medgav sedermera att han blivit charmerad av Speer, med följden att han hade blivit förd bakom ljuset.

En av dem som intervjuade Speer för att skapa sig en klarare bild av vad som hade hänt i Tyskland 1933–1945 var journalisten och författaren Joachim Fest, vars bok om Nazitysklands sista dagar för övrigt var en inspirationskälla för produktionsteamet bakom filmen Der Untergang. Fest medgav sedermera att han blivit charmerad av Speer, med följden att han hade blivit förd bakom ljuset. Efter Speers bortgång 1981 drog Fest slutsatsen att det var högst troligt att Hitlers favorit hade vetat betydligt mer om utrotningen av judarna än han hade låtit påskina i Nürnbergprocessen 1945–1946 eller efter frigivningen 1966. Att Speer inte haft kännedom om de brutala villkoren i de underjordiska fabrikerna eller i de många arbetslägren förefaller vara orimligt med tanke på att han var rustningsminister och ledare för Organisation Todt 1942–45, löd Fests senkomna slutsats. 

Dessförinnan hade Fest menat att det fanns ett antal frågor som inte gick att besvara när det gällde huruvida Speer hade haft vetskap om vad som pågick under krigsåren. Den som besöker utställningen utlovas svar, men då krävs det att besökaren lyssnar till de historiker som har fått rollen som sanningssägare. Mot bakgrund av de forskningsinsatser som de har bedrivit är de alla experter som tålmodigt väntar på att informera den som trycker på knappen, varefter de via interaktiva kanaler delger kunskap om Speer mot bakgrund av de publikationer som de har gett ut under de senaste årtiondena.

Både bredd och djup är imponerande. Merparten av utställningen behandlar olika aspekter av Speerlegenden, från dess begynnelse i anslutning till Nürnbergprocessen till hans position i den västtyska och tyska offentligheten från 1960-talet fram till våra dagar. Ett centralt tema är image making och hur individer kan bli till ett varumärke. I det aktuella fallet handlar det framför allt om den roll som Speer själv hade före, under och efter kriget. Av utställningen framgår att han redan i det sena 1930-talet målmedvetet arbetade för att han skulle få en framstående position som arkitekt framöver och han arbetade på ett likartat sätt under krigsåren. Hans talang för public relations kom åter till sin rätt i konstruktionen av legenden om Speer som den opolitiske arkitekten i ondskans tjänst.

Sökarljuset riktas också mot ett antal personer i hans nätverk som aktivt bidrog till att skapa och sprida bilden av »den gode nazisten«. Ett tecken på hur framgångsrik denna image making var är rättegången 1968 mot de ansvariga för driften av koncentrationslägret Mittelbau-Dora, där tusentals tvångsarbetare dött i verksamheter som Speer ansvarade för. Denna gång satt han inte på de anklagades bänk, utan var på plats som ögonvittne. Visuellt illustreras denna ansats genom en installation i form av fem versala bokstäver som sammantaget utgör namnet Speer. Nästa anhalt är en sektion döpt till »Speer om Speer«, med fokus på hur utställningens huvudperson utvecklade sina försvarstal från Nürnbergprocessen till allehanda intervjusvar. 

Följaktligen vederläggs legenden om Albert Speer på punkt efter punkt.

Utställningens tredje avdelning handlar om forskningen om Speer, presenterad i multimedial form. De nio historiker som ingår i denna sektion ställer i sina respektive avsnitt var sin fråga. Flertalet av spörsmålen är förbundna med Speers verksamhet före och under andra världskriget. Svaren ligger i linje med de slutsatser som Fest drog efter 1981. Det finns inga belägg för att han skulle ha varit en opolitisk arkitekt, tvärtom. Det var högst troligt att han hade kännedom om koncentrationslägren och förekomst av slavarbetskraft. Det kan heller inte uteslutas att han var delaktig i förföljelsen av judar. Följaktligen vederläggs legenden om Albert Speer på punkt efter punkt.

Albert Speer in der Bundesrepublik. Vom Umgang mit deutscher Vergangenheit är en i många avseende solid och imponerande utställning. Ironiskt nog är dess främsta trumfkort också dess största svaghet. Återkommande får de nio historikerna en hjälteroll i avmytologiseringen av Albert Speer. Historieskrivningen påminner inte så litet om äldre tiders mytraserande i weibullsk tappning. Ett huvudproblem är den dubbla roll som forskarna får i utställningens narrativ. Å ena sidan får 1960- och 70-talets akademiker klä skott för att de, liksom många andra i den västtyska offentligheten, beredvilligt lät sig förblindas av Speers charm och gärna tog till sig hans berättelse om hur lätt det var att bli vilseförd, en berättelse som passade väl in i tidens västtyska självuppfattning. Å andra sidan lyfts dagens historiker helt ut ur de sammanhang som de har verkat och fortfarande verkar i, vilket gör att frågor om på vilka sätt som det unga 2000-talets bild av Speer bär spår av nutida värderingar helt förs åt sidan. Annorlunda uttryckt har sanningen om Albert Speer gått från att vara extremt tidsbunden till att vara tidlös. Ingetdera av alternativen är att föredra. 

Publicerad i Respons 2018-5