Svaga belägg för gemensam tysk-svensk kamp för »Neuropa«

Kvällen var kylig men tusentals stockholmare slog ändå följe till Vasaparken och Medborgarplatsen för att fira krigets slut och »demokratins seger över det nazistiska barbariet«, som det stod i det gemensamma uppropet till de två offentliga mötena. Det var den 8 maj 1945, en euforisk kväll men också en tidpunkt för summering av de gångna åren. I Vasaparken talade statsministern Per Albin Hansson om frihet och demokrati och om samlingsregeringens strävan att bevara freden och räcka flyktingar från grannländerna en hjälpande hand. Nu var inte rätta stunden att tvista om svenskt agerande som »väckt blandade känslor«, sa Per Albin utan att nämna regeringens eftergifter till Nazityskland. Man kan inte hålla sig utanför ett krig genom osmidigheter, fortsatte han, och betonade att det inte fanns anledning för svenskarna att skämmas:

Var hade Norden varit idag, om även Sverige blivit indraget i eländet? […] Vi har fört kampen på vårt sätt och är stolta över att ha lyckats.

Den som i stället valde fredsmötet på Medborgarplatsen fick höra en annan socialdemokrat, den tidigare utrikesministern Rickard Sandler som ersatts av diplomaten Christian Günther vid samlingsregeringens tillträde i december 1939. Tonen var, av referatet att döma, annorlunda. Svenskarna hade mycket att tacka de kämpande grannländerna för, framhöll Sandler, men de skulle sent glömma »smäleken av de tyska trupptåg som rullade genom vårt territorium till och från Norge. […] Att sätta betyg på vår insats bör vi helst överlåta åt andra.«¹

Det vore en förenkling att påstå att vi här har de två grundläggande narrativ, om Sverige och andra världskriget, som i olika former avlöst varandra sedan 1945. Men spår av dem finns där. Å ena sidan uppfattningen att Sveriges utrikespolitiska linje var rimligt pragmatisk och vägledd av strävan att hålla Sverige utanför kriget och en möjlig ockupation. Det ledde i sin tur till anpassningar till de större maktpolitiska förhållandena, och eftergifter till krigets parter alltefter krigsutvecklingen och de krav Nazityskland respektive de allierade ställde på Sverige. Å andra sidan åsikten att eftergifterna till Nazityskland gick alldeles för långt, vare sig det nu berodde på opportunism, feghet eller rentav sympatier för stormakten i söder. Kritikerna har inte bara tagit fasta på trupptransporter och svensk export av järnmalm och kullager till den tyska krigsmaskinen utan också lyft fram inskränkningarna i yttrandefriheten, säkerhetspolisens energiska kontroll av svenskarna och en restriktiv flyktingpolitik.

Båda versionerna har varit närvarande ända sedan kriget pågick, men har haft sina hög- och lågkonjunkturer. Under en stor del av efterkrigstiden dominerade en historieskrivning som, med historikern Alf W. Johanssons efterhandsbeteckning, har kallats för »Småstatsrealismen«. Denna åsiktsströmning försvarade samlingsregeringens navigerande för att bevara freden. Därefter följde från 1990-talet en alltmer kritisk tolkning som ifrågasatte moralen i att ställa sig neutral i en global konflikt mellan demokrati och diktatur. Den kritiken har gått så långt i sociala medier och viss populärhistoria att Sverige närmast framstått som ett halvnazistiskt lydrike till Hitlertyskland, vilket på senare år har fått historiker att efterlysa besinning. Den som vill läsa en belysande diskussion om de olika perspektiven kan med fördel gå till debatten mellan Alf W. Johansson och kollegan Klas Åmark som för tio år sedan ägde rum i just dessa spalter (Respons nr 1 och 2, 2014).

Det är en lite udda bok i det att den driver tesen om svenska makthavares tyskvänlighet med en emfas som är ovanlig bland fackhistoriker.

Det kommer fortfarande litteratur av svenska fackhistoriker som placerar sig i de gamla huvudfårorna. I Sverige och Hitler 1939–1945 (2021) står Kent Zetterberg fast vid att Sverige och samlingsregeringen genom den pragmatiska hållningen »med framgång förde en säkerhetspolitik som klarade freden, friheten, folkförsvaret och folkförsörjningen«. Året därpå följde Mikael Nilssons Historiemissbrukarna (2022), en 600-sidig uppgörelse med felaktigheter och förledande framställd kritik av neutralitetspolitiken. I Nilssons detaljerade genomgång av transiteringarna, utrikeshandeln, historien kring J-stämpeln i tyska judars pass med mera, tillbakavisas en rad missuppfattningar om vad som påståtts vara Sveriges platta fall för Nazityskland.

Historikern Werner Schmidts Svenska fotspår på vägent ill Förintelsen befinner sig i andra änden av spektrumet. Det är en lite udda bok i det att den driver tesen om svenska makthavares tyskvänlighet med en emfas som är ovanlig bland fackhistoriker. Schmidt menar sig också gå till storms mot »den överenskomna liturgin« bland svenska historiker som han anser fortfarande målar en alltför ljus och oskuldsfull bild av krigsåren. Vad är det då för alternativt narrativ som författaren konstruerar? Vi får veta att Nazityskland, åtminstone till och med 1942, hade en pålitlig bundsförvant i Sverige som gav ett aktivt stöd till de tyska krigsinsatserna. Detta skedde inte av rädsla för tyska repressalier utan på grund av makthavarnas starka förhoppningar om en tysk seger över Sovjetunionen. Även om Sverige inte var »en omedelbar krigförande makt« innebar ömsesidiga beroenden att Nazityskland och Sverige i realiteten blev till »ett slags ›allierade‹«.

Enligt Schmidt är det inte Per Albin Hansson, eller ens majoriteten av samlingsregeringen, som i första hand ska lastas för denna protyska hållning. De trodde att de satt vid makten, men de satt endast i regeringen, karakteriserar Schmidt socialdemokratin med ett Tucholskycitat. De egentliga makthavarna, menar han, var i stället de »pronazistiska nyordningsvännerna«, det vill säga den grupp av »höga militärer, näringslivsrepresentanter, högerpolitiker, ledande diplomater och framstående akademiker« som i praktiken formade de svensk-tyska relationerna före och under kriget. Beteckningen ska inte ska förstås som att de »själva var nazister eller delade alla aspekter av den nazistiska ideologin« (vad det nu betyder), men däremot tjänade de på eller sympatiserade med idén om ett Europa dominerat av Nazityskland. Tyskarnas anfall mot Sovjetunionen sommaren 1941 hade ett omfattande stöd bland dem som i realiteten gestaltade Sveriges förhållande till Nazityskland, menar Schmidt. Alltså: Genom att bistå Tyskland, och dessutom försöka tysta ned den information som sipprade igenom om massakrerna på judar längst östfronten, bidrog svenska aktörer till den process som ledde fram till Förintelsen.

Jag återkommer strax till en samlad bedömning av denna historieskrivning, men först något om bokens förtjänster. En sådan är att Werner Schmidt framhåller olikheterna i svenska opinioner och förhållningssätt, lyfter fram motståndet mot nazismen och skriver en historia som inte göder den förenklade bilden av ett överlag pro-tyskt Sverige. En annan förtjänst är bokens diskussion om Förintelsens förhistorier och kopplingar till rastänkandets förflutna och Europas koloniala projekt. Här finns också angelägna resonemang om eftervärldens, och inte minst historikers, ansvar för att, med Theodor Adornos ord, »inrätta sitt tänkande och handlande så att Auschwitz inte upprepas, så att ingenting liknande kommer att ske«. Schmidts avsikt med sin bok är att frilägga några av de samhälleliga betingelser som ledde fram till Förintelsen och därigenom, kan man förstå, varna för paralleller i samtiden.

Problemen, å andra sidan, börjar redan med Schmidts utgångspunkt: att det dominerande regeringspartiet med författarens Gramsci-terminologi saknade »samhällelig hegemoni« och förmåga »att faktiskt kunna gestalta samhällets inre utveckling och Sveriges utrikesförhållanden«, såsom relationen med Nazityskland. Det här beror i och för sig på vad man lägger i ordet »förmåga«, för det är förstås riktigt att Per Albin Hansson tvingades till kompromisser för att hålla ihop samlingsregeringen. Och visst fanns protyska utomparlamentariska aktörer från akademi, militär och näringsliv som påverkade den politiska debatten och indirekt säkert också politiska beslut. Men hade dessa nyordningsvänner, som Schmidt hävdar, problemformuleringsprivilegiet och kraften att avgöra de tysk-svenska relationerna?

Man blir fundersam redan av det faktum att socialdemokratin efter framgångsvalet 1940 stod starkare än någonsin tidigare med en absolut majoritet i andra kammaren. Men visst skulle det kunna vara så att statsministern och hans fränder ändå var i händerna på de egentliga makthavarna som också hade sina tentakler in i samlingsregeringen via utrikesminister Christian Günther och högerledaren Gösta Bagge, två aktörer som enligt Schmidt »kämpade för svensk anslutning till nazisternas ekonomiska nyordning av Europa«.

Det är här någonstans som historiebygget börjar skaka. Schmidts tes om ett Sverige som aktivt stod vid Nazitysklands sida bygger på två tvivelaktiga premisser: dels att de olika beslut som makthavarna fattade under kriget konsekvent gynnade Tyskland, dels att dessa avsteg skedde i akt och mening att stödja naziregimen i allmänhet och kriget mot Sovjetunionen i synnerhet. Eftergifterna var i själva verket inga eftergifter eller påtvingade anpassningar, skriver Schmidt, utan »målmedvetna åtgärder som ansågs nödvändiga i den gemensamma tysk-svenska kampen för ›Neuropa‹«.

För att ro en sådan slutsats i hamn tvingas författaren till en selektiv redovisning av sammanhangen och en hårdragen tolkning av källmaterialen. Man kan exemplifiera med bokens diskussion om den svenska exportpolitiken, som enligt Schmidt syftade till att gynna Tysklands krigsinsatser (och öka profiten bland svenska företagare). Enligt Schmidt hade ett ömsesidigt handelsberoende (svensk järnmalm mot tyskt kol, med mera) utvecklats mellan Tyskland och Sverige under mellankrigstiden och de redan sammanflätade nationerna fördjupade sitt utbyte under kriget till gemensam nytta. Förutom att skildringen är missvisande (fram till krigsutbrottet var Storbritannien den viktigaste kolleverantören och 70 procent av det svenska varuutbytet skedde med västmakterna) förtigs det faktum att den ensidiga handeln med Tyskland inte var ett frivilligt val. Omorienteringen mot Tyskland berodde huvudsakligen på att de svenska sjötransporterna västerut blockerades genom den tyska mineringen av Skagerack 1940. Sverige isolerades i Östersjöområdet och industri och jordbruk blev beroende av importen söderifrån av vitala produkter som bränsle och konstgödsel, och bytesvaran var den svenska malmen. Moraliskt rätt? Det kan diskuteras. Ett led i Sveriges strävan mot nazismens Neuropa? Inget tyder på det.

Lika problematisk är den ensidiga skildringen av svensk kullagerexport, som framställs som en tysk-svensk affär som ständigt ökade i omfattning, i takt med Nazitysklands framgångar. Ingenstans nämns att Sverige även sålde kullager till de allierade och framför allt till Storbritannien, en export som enligt Mikael Nilsson, som i detalj gått igenom forskningslitteraturen på området, sannolikt var mer omfattande och mer avgörande för den lokala krigsindustrin än motsvarande export till Tyskland.²

En annan vansklig tolkning av Schmidt, en detalj måhända, men signifikativ: Schmidt ser den svenska regeringens beställning av 40 tyska bombplan 1936 som uttryck för ett militärpolitiskt närmande mellan Tyskland och Sverige. Han menar att denna beställning förvisso drevs på av militära kretsar, men även att den speglade hur Per Albin Hanssons ministär redan före kriget gjorde »försiktiga försök« att distansera sig från Storbritannien, och att flygplansköpet därför måste kostat den socialdemokratiska statsministern »mycket självövervinnelse«. De två citaten har Schmidt hämtat från en samtida bedömning av Sveriges förhållningssätt gjord av Nazitysklands minister i Stockholm, Victor av Wied. Vad som däremot inte sägs i Schmidts bok, är att det underdimensionerade svenska flygvapnet vid denna tid sökte med ljus och lykta efter passande flygplansmodeller, och att flygplan likaledes inköptes från Italien, USA och Storbritannien.³

Citaten från Wied är för övrigt betecknande för ett annat problem i denna bok. Uppgifterna om vad de protyska svenska nyordningsvännerna tänker och säger hämtas mestadels inte från aktörerna själva, utan från vad deras tyska kontaktpersoner påstår att de tänker och säger. Sådana uppteckningar i tyska arkiv, som rapporter till Berlin från den tyske förhandlaren Karl Schnurre, och från Wied och andra vid Stockholmslegationen, kan å ena sidan vara bestickande. Här kan ju till exempel avslöjas protyska åsikter som de svenska aktörerna inte skulle sprida i ett offentligt sammanhang. Å andra sidan är det ett material med källkritiska fallgropar. Det är exempelvis ett klassiskt fenomen att diplomater gärna rapporterar positivt till sin hemmaregim, särskilt om denna består av lynniga och livsfarliga makthavare.

Uppgifterna om vad de protyska svenska nyordningsvännerna tänker och säger hämtas mestadels inte från aktörerna själva, utan från uppteckningar i tyska arkiv.

Så kan vi verkligen veta säkert att Christian Günther – som Schmidt citerar ur en tysk rapport – bekände inför Schnurre 1940 att Sverige »i hjärtat och enligt historisk tradition« stod vid Tysklands sida? Och om så verkligen var fallet (vilket i och för sig inte är omöjligt), betyder det med säkerhet att den svenske utrikesministern kämpade för svensk anslutning till nazisternas Neuropa, som Schmidt uppfattar saken? Om det vet vi faktiskt ännu mindre.

Kent Zetterberg ger i sin tidigare nämnda bok en alternativ tolkning av varför svenska diplomater och andra som förhandlade med Nazityskland framstått i så dålig dager, medan de som skötte förbindelserna med de allierade ofta uppfattats som västvänner: deras uppgift var i båda fallen att skapa goda diplomatiska relationer och hålla respektive motpart på gott humör i ett komplicerat förhandlingsspel med de olika krigförande sidorna. Även Alf W. Johansson har påpekat att Günthers uttalanden till tyska befattningshavare bör tolkas försiktigt, och i ljuset av en strävan att uppnå avspänning med Nazityskland. Komplexiteten kan exemplifieras med en person som bankmannen Jacob Wallenberg, som deltog i de tysk-svenska handelsförhandlingarna, uppskattades av den tyska regimen, och därmed av Schmidt inkluderas bland de protyska nyordningsvännerna och betecknas »inbiten pronazist«. I efterhand har det dock uppdagats att Wallenberg hade nära kontakter med den tyska motståndsrörelsen.⁴ Det här är detaljer, men detaljerna bygger upp helheten.

Det finns verkligen mycket att säga om den svenska hållningen visavi Nazityskland. Inte heller den helhetsbild som exempelvis Klas Åmark ger i sin stora syntes Att bo granne med ondskan (2011 och senare upplagor) är särskilt smickrande. Men i motsats till Schmidt ser inte Åmark det svenska hanterandet av Nazityskland (och de allierade) som en »önskan« eller »vilja« att stå vid Nazitysklands sida utan som en förhandlingspolitik. Den vägleddes av målsättningen att hålla Sverige utanför kriget genom kompromisser med båda krigförande sidor, och eftergifter gjordes när så ansågs nödvändigt. Det moraliskt problematiska, enligt Åmark, är att samlingsregeringen behandlade Tyskland och de allierade som två likvärdiga parter, och därtill i neutralitetens namn ansåg sig tvungna att tygla en övervägande antinazistisk svensk opinion genom pressrestriktioner och övervakning.

Och här kommer kanske ändå några lärdomar för nutiden. Inte om hur en utomparlamentarisk elit med grumliga motiv kontrollerar utrikespolitiken. Men väl om hur även en demokrati som Sverige kan komma att tumma på samhälleliga friheter vid yttre tryck, och om hur det nationella egenintresset snabbt kan bli vägledande med en orolig omvärld. När Sverige våren 2022 för första gången sedan andra världskriget valde att skänka vapen till en krigsdrabbad nation, var det inte främst solidariteten med de angripna som var styrande, fick vi veta av statsminister Magdalena Andersson i ett TV-sänt tal till nationen den 1 mars 2022: »Som statsminister är min första och sista fråga inför varje beslut: Vad är bäst för Sveriges säkerhet? Min slutsats är att svensk säkerhet tjänas bäst av att vi hjälper Ukraina att försvara sig.« Sedan dess har riksdagen klubbat en kontroversiell lag som kan begränsa meddelarfriheten om det anses säkerhetspolitiskt motiverat (Lag om utlandsspioneri) och diskussionen pågår om inskränkningar i yttrandefriheten i koranbränningarnas spår.

Vänd gärna tillbaka till Åmarks och Johanssons ovan nämnda replikväxling i denna tidskrift, där den avgörande frågan ställs: Kan man verkligen försvara demokratin genom att inskränka den?

Källhänvisningar
¹ Hanssons och Sandlers tal i den version som trycktes i Dagens Nyheter den 9 maj 1945, s. 7. Annons till mötet i Dagens Nyheter, 8 maj, s. 6.
² Stora delar av kullagerhandeln med de allierade skedde smuggelvägen, och britterna betalade dessutom mindre för kullagren än tyskarna. Se Nilsson, Historiemissbrukarna, 125–129.
³ Klaus-Richard Böhme, Svenska vingar växer. Flyg­vapnet och flygindustrin 1918–1945, Militärhistoriska förlaget 1982.
⁴ Gert Nylander, »Carl Goerdelers fredstrevare via bröderna Wallenberg«, Scandia. Tidskrift för historisk forskning 1998:2