Humaniora vid världens slut

Föreställningen att världen håller på att ta slut har aldrig legat långt borta i den bibliska kultursfären. Sett ur de långa linjernas perspektiv (la longue durée), tycks övertygelsen om att slutet är nära ha varit regel snarare än undantag. Likväl är det svårt att komma ifrån känslan att det senaste decenniet varit osedvanligt rikt på faktorer som inbjuder till undergångsfantasier: massutrotningen av arter, den globala uppvärmningen med påföljande extremväder, den auktoritära politikens återkomst, det förnyade kärnvapenhotet, samt oron över att avancerade teknologier (artificiell intelligens, kvantberäkning) ska glida oss ur händerna.

Mot denna bakgrund är det ingen tillfällighet att apokalyptiken återinträtt på scenen. Redan den ymniga förekomsten av själva termen talar sitt tydliga språk. Knappt en dag går utan att rubriker som »Apokalyptisk värmevåg i Europa«, »Gaza är en post-apokalyptisk dödszon« eller »Kommer 2027 bli året för AI-apokalypsen?« dyker upp i nyhetsflödet. Ordet brukas i dessa sammanhang för att fånga de överväldigande dimensionerna i de rapporterade episoderna. Men det är inte bara termen som brukas med ökad frekvens. Även innehållsliga anspelningar på den bibliska apokalyptikens bilder har blivit allt vanligare – i såväl populärkultur som storpolitik.

Så har exempelvis Rysslands ex-president Dmitrij Medvedev varit frikostig med att citera ur Uppenbarelseboken i sina hotfulla utfall mot väst under den pågående kriget i Ukraina. Redan under den ryska invasionens inledande fas deklarerade Medvedev att apokalypsens ryttare nu släppts lösa, och han har därefter regelbundet återkommit till bokens profetior om ett förestående världssammanbrott. Och då har ännu inget sagts om den bibliskt bemängda föreställningsvärld som bär upp den amerikanska Maga-rörelsen – inklusive de uttalat messianska kvaliteter som tillskrivs Donald Trump. Man kan också peka på hur motiv ur den kristna apokalyptikens historia gör sig gällande på ett mer indirekt sätt. Ett bland otaliga exempel i närtid är den stjärnspäckade domedagssatiren Don’t Look Up från 2021, som i ett nutida scenario plockar upp flera av bibelns klassiska undergångsmotiv: fallande stjärnor, skälvande himlakroppar och en desperat varnande profetisk röst.

Den intensifierade närvaron av apokalyptiska föreställningar väcker en lång rad kritiska frågor. Redan det ökade bruket av begreppet manar till eftertanke. Vad gör det exempelvis med själva vår varseblivning av en företeelse när den beskrivs som »apokalyptisk«, därtill ofta ackompanjerad av ett dramatiskt bildspråk som anspelar på nedärvda apokalyptiska troper? När fungerar apokalyptiken som en kritisk sporre för konstruktivt etiskt handlande och när göder den rädsla och uppgivenhet? Vad kan vi lära oss genom att gå tillbaka till historien och studera hur apokalyptiska texter brukats och missbrukats i olika epoker?

Som antyds här är apokalyptik både en guldgruva och en akut angelägenhet för humanistisk forskning. Samtidigt är frågan hur det alls är möjligt att beforska ett så komplext fenomen. Hur gripa sig an en företeelse som i ena änden kräver gedigen historisk kunskap (inklusive kännedom om den antika världsbilden och bibelns originalspråk), i andra änden färdighet att kritiskt navigera i nutidens snabbt skiftande politiska, kulturella och mediala landskap? Är det över huvud taget möjligt att med vetenskaplig rigorositet ringa in och behandla »apokalyptik«, eller är risken att det snarare blir en tankefigur som projiceras på vitt skilda företeelser utan reell grund?

Och då har ännu inget sagts om den bibliskt bemängda föreställningsvärld som bär upp den amerikanska Maga-rörelsen – inklusive de uttalat messianska kvaliteter som tillskrivs Donald Trump.

I det följande ska jag belysa dessa frågor mot bakgrund av det pågående forskningsprogrammet At the End of the World – A Transdisciplinary Approach to the Apocalyptic Imaginary in the Past and Present, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Programmet utgör ett av de mer påkostade svenska forskningsinitiativen inom humaniora och samhällsvetenskap i närtid. Det löper över sex år och involverar tjugofyra forskare från fem olika lärosäten inom ett dussintal olika discipliner. Med utgångspunkt i några av de erfarenheter vi hittills gjort i vår gemensamma forskning vill jag reflektera över hur humanistisk forskning skulle kunna bli mer djärv och mer vital – också bortom det specifika fält som är fokus för vårt program.

Låt mig först säga något kort om den akademiska samtidsspaning som födde programidén. Att apokalyptiken återinträtt på scenen står inte bara klart när man slår upp dagstidningen. Även en snabb blick på de senaste decenniernas akademiska bokutgivning vittnar om ett intensifierat intresse för ämnet. Böckerna spänner från deskriptiva studier av hur apokalyptiska motiv kommer till uttryck inom nutida konst, film och litteratur till kritiska analyser av hur apokalyptiska motiv kan fungera som resurser för politiskt handlande (exempelvis i relation till klimat- och rättvisefrågor).

Vid en närmare anblick är det dock slående hur tunt rotad merparten av denna litteratur är i den befintliga traditionen av historisk forskning kring apokalyptik. Det akademiska intresset för apokalyptik föddes ingalunda med kalla krigets kärnvapendystopier, än mindre med senare decenniers förnyade undergångsoro. I stället har forskningsområdet en historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet, då bibelvetare först ringade in apokalyptik som en distinkt genre inom antika bibliska och apokryfiska texter. Under 1900-talet växte fältet och med upptäckten av dödahavsrullarna (1946–1947) ökade det historiska källmaterialet markant. Samtidigt utvecklades fältet från ett snävare fokus på apokalyptik som en litterär genre mot ett utforskande av hur apokalyptiken levt vidare genom historien och format människors förväntningar och farhågor.

Nu ska det inflikas att den etablerade historiska apokalyptikforskningen (vilken framför allt involverat discipliner som bibelvetenskap och kyrkohistoria) i sin tur inte varit särskilt utblickande mot de ansatser att gripa sig an apokalyptik som under senare år gjorts inom forskningsfält som politisk filosofi, ekofeminism eller kritiska mediestudier. I själva verket tangerar vi här ett mer generellt problem, nämligen den bristande kommunikationen mellan olika fält av akademisk specialisering. Inom humaniora och samhällsvetenskap gäller detta kanske i synnerhet glappet mellan mer historiska och mer filosofiska discipliner.

Susan Buck-Morss sätter ord på detta dilemma i sitt originella verk Year 1 – A Philosophical Recounting från 2021. Hennes exempel är senare decenniers historiska forskning kring det första århundradet, vilken rört sig i en riktning som radikalt kastar om flera av våra vedertagna kategorier och gränsdragningar. Problemet är att denna forskning i så låg grad nått ut till det vidare forskningssamhället, för att inte tala om den offentliga sfären. Samtidigt finns i andra änden en trend bland forskare inom mer idédrivna discipliner att plocka upp specifika historiska motiv, ofta med stort genomslag såväl inom som utanför akademin. Ett belysande exempel är de profilerade filosofer – bland andra Giorgio Agamben och Slavoj Žižek – som under 2000-talet lyfte fram aposteln Paulus som en inspiration för nutida politiskt tänkande. Problemet med den senare trenden är att befintlig historisk forskning i regel förbises med följden att nedärvda stereotyper och ibland rena felaktigheter oförblommerat traderas vidare.

Dilemmat som Buck-Morss fångar upp är alltså att banbrytande historisk forskning ofta förblir isolerad och ignorerad alltmedan filosofisk forskning med stor spridning tenderar att bli om inte ytlig så historiskt selektiv. Det var också medvetenheten om detta dilemma som sporrade vår programidé. För att beforska apokalyptik på ett nyskapande sätt behövs både gedigen historisk forskning och en bred spännvidd av akademiska kompetenser för att tyda pågående samhällsutvecklingar. Sålunda representerar hälften av de involverade forskarna olika historiska discipliner (bibelvetenskap, kyrkohistoria, historia, idé- och lärdomshistoria, konsthistoria och mediehistoria) medan den andra hälften kommer från discipliner såsom statsvetenskap, juridik, genusvetenskap, visuella studier, etnologi, media- och kommunikationsvetenskap, religionsfilosofi och systematisk teologi).

Att apokalyptiken återinträtt på scenen står inte bara klart när man slår upp dagstidningen. Även en snabb blick på de senaste decenniernas akademiska bokutgivning vittnar om ett intensifierat intresse för ämnet.

Att på detta sätt föra samman forskare från discipliner som har lite eller ingen tradition av att samarbeta med varandra är inte bara berikande för de berörda forskarna, det är också en nyckel för att bryta ny mark och tackla det slags komplexa utmaningar vi står inför i dag, vare sig vi talar om den förnyade attraktion som apokalyptiken utövar eller andra omfattande sociala, politiska och kulturella utvecklingslinjer.

Om detta är min första reflektion kring hur humanistisk forskning kan bli mer djärv och vital ska det dock genast påpekas att ett sådant arbetssätt inte är utan utmaningar. Under de år som programmet löpt har vi mer än en gång hamnat i situationer av språkförbistring och teoretisk förvirring. Ett namn – säg Ernst Käsemann eller Carl Schmitt – som är en given referenspunkt för forskare inom vissa discipliner är för andra på sin höjd just ett namn. Vid återkommande tillfällen har vi också blivit påminda om hur ett och samma begrepp – såsom »utopisk« eller »politisk teologi« – kan ha tämligen olika valör inom olika teoretiska diskurser.

Detta leder mig åter till frågan hur det alls är möjligt att ringa in en så mångbottnad företeelse som apokalyptik, i synnerhet om man inte ens kan garantera att de involverade forskarna talar samma språk. Här gäller det att vända potentiella svagheter till styrkor. Problemet, när allt kommer omkring, är ju inte perspektivrikedomen utan att olika perspektiv i alltför liten grad förs samman. En viktig del av arbetet i programmets första fas var därför att dela kunskap och etablera gemensamma referensramar i ett slags ömsesidig fortbildning. Det senare – det vill säga att fortbilda sig inom helt nya sfärer – är en lyx som etablerade forskare sällan har tid och möjlighet att åtnjuta. Bland flera givande moment vill jag här lyfta fram ett internat där bibelforskarna i vår grupp gav oss övriga en inblick i det fascinerande universum som den antika apokalyptiska föreställningsvärlden utgör. Genom närläsning av omsorgsfullt utvalda textexcerpt (bland annat ur dödahavsrullarna) fick de av oss som rör sig inom mer nutidsorienterade fält en priviligierad inblick i källmaterial som vi inte ens visste existerade och som vi än mindre skulle ha kompetens att plocka fram och arbeta med.

Delad kunskap om ett material är dock fortfarande ingen garant för att inte tala förbi varandra som forskare. En lika viktig del av arbetet under de första åren har därför varit att arbeta fram vissa gemensamma premisser och grundantaganden. Den mest fundamentala premissen handlar om avgränsning. Som redan antytts brukas termen »apokalyptik« i dag på ett ganska vidlyftigt sätt, ofta som en synonym för allmänna kristillstånd. Även inom forskarvärlden är det vanligt att man med apokalyptik förstår undergångsföreställningar i mer allmän bemärkelse. Med en sådan förståelse framstår apokalyptik som ett civilisationsöverskridande fenomen, eftersom de flesta civilisationers mytologier och religioner rymmer föreställningar om världssammanbrott och pånyttfödelse.

I denna föreställningsvärld spelar bibeltexter en väsentlig roll för att underbygga en apokalyptisk berättelse om hur den kristna civilisationen i dag är hotad av en växande muslimsk befolkning som följaktligen ofta framställs i demoniserande drag.

Vi ifrågasätter inte det produktiva i sådana formella definitioner av apokalyptik (vilka inte minst tillåter spännande komparativa studier mellan olika civilisatoriska arv). Vår ingång är emellertid en annan, då vi valt att avgränsa oss till den bibliskt rotade apokalyptiken och dess verkningshistoria i framför allt den västerländska civilisationssfären. Fördelen med denna snävare ingång är inte bara att den gör ämnet mer hanterbart. Att ta avstamp i den bibliska apokalyptiken gör det också möjligt att följa hur specifika motiv lever vidare och utvecklas genom historien.

Ta exempelvis visionen om den yttersta domen i Uppenbarelsebokens avslutande kapitel. Studerar vi den västerländska historiens arv av texter och bilder finner vi att motivet återkommer i varje epok. Så visar konsthistorikern Lena Liepe bland annat hur skildringar av domedagen utgör ett rikt förekommande motiv i medeltida kyrkokonst. Betänker man att generationer av kyrkobesökare genom historien beskådat målningar av den yttersta domen framstår det inte som särskilt förvånande att motivet etsat sig fast i vårt kollektiva medvetande. Att motivet fortsätter att skrämma och fascinera in i nutid råder det inte heller något tvivel om – från den aldrig sinande strömmen av katastroffilmer till rent vetenskapliga sammanhang. Som exempel på det senare har historikern Marie Cronqvist lyft fram den så kallade domedagsklockan (The Doomsday Clock) som lanserades av en grupp atomfysiker i kölvattnet av andra världskriget. Sedan dess har klockans visare flyttats fram och tillbaka som en barometer på världens krisläge – och visaren står nu närmare midnatt än någonsin.

Exemplet med domedagsmotivet illustrerar en annan viktig premiss för programmets forskning, nämligen antagandet att den apokalyptiska föreställningsvärlden utgör ett transhistoriskt fenomen. Med inspiration av begreppet imaginary (vilket jag här i brist på bättre alternativ översätter med just »föreställningsvärld«) såsom det utvecklats av Charles Taylor och andra, utgår vi sålunda från antagandet att apokalyptiken utgör ett sammanhängande – om än amorft – komplex av bilder och berättelser som genom århundradena fortsatt prägla våra kollektiva föreställningar om tillvarons mening och mål.

Detta grepp är fruktbart i flera avseenden. Dels hjälper det oss att urskilja hur enskilda motiv transformeras och lever vidare bortom den ursprungliga teologiska kontext i vilken de först vuxit fram. Dels kastar det ljus på den »världsskapande« kraft som den bibliska apokalyptiken haft genom historien. Å ena sidan återspeglar nedtecknade apokalypser verkliga historiska episoder – så speglar exempelvis drömmen om det Nya Jerusalem i Uppenbarelseboken aspirationerna hos en utsatt minoritet i det romerska imperiet. Å andra sidan har dessa texter i sin tur inspirerat till konkreta konstnärliga och politiska gestaltningar. Ett av de mer spektakulära exemplen på det senare, aktualiserat av Steve Sem-Sandbergs nya roman De heligas stad, är inrättandet av det Nya Jerusalem i Münster på 1530-talet. Den som läst romanen vet att företaget tog en ändelse med förskräckelse: vad som började som en strävan att finna en fristad för förföljda anabaptister mynnade ut i ett teokratiskt terrorvälde.

Episoden i Münster är en påminnelse om den apokalyptiska föreställningsvärldens destruktiva potential. Nu behöver man förvisso inte gå tillbaka till 1500-talet för att bli påmind om hur apokalyptiska troper gärna låter sig vävas in i våldsamma och exkluderande politiska agendor. Som en av våra forskare, Hannah Strømmen, visar i sin viktiga bok The Bibles of the Far Right (2024) är apokalyptiska tolkningar av kristendomen en nyckel för att förstå den nationalistiska ytterhögerns frammarsch i dag. Närmast kommer man kanske att tänka på de konspiratoriska bibeltolkningar som bär upp den redan nämnda Maga-rörelsen. Som Strømmen visar – med utgångspunkt i Anders Behring Breiviks manifest – är fenomenet dock långtifrån begränsat till USA. I själva verket hämtade Breivik inspiration från en högerradikal föreställningsvärld som är djupt rotad även i den europeiska myllan. I denna föreställningsvärld spelar bibeltexter en väsentlig roll för att underbygga en apokalyptisk berättelse om hur den kristna civilisationen i dag är hotad av en växande muslimsk befolkning som följaktligen framställs i demoniserande drag.

Till de många saker som gör Strømmens studie angelägen hör att hon inte faller för den slentrianmässiga föreställningen att det finns en autentisk eller äkta kristendom som »kidnappats« av nationalistiska politiska aktörer utan närmare koppling till bibel eller kyrka. Bibliska texter har i alla tider låtit sig brukas till både det högsta och det lägsta, såväl inom som utanför de etablerade kyrkornas hägn.

Det är svårt att inte emellanåt gripas av en känsla att apokalypsen utspelas i realtid alltmedan vi sitter nedgrävda i våra akademiska texter.

Det är inte heller så enkelt som att apokalyptiska texter skulle vara predisponerade att generera polariserande tolkningar. Tvärtom bjuder historien otaliga exempel på hur apokalyptiska texter varit till inspiration för radikala demokratiska rörelser. Ett berömt exempel är den roll som Uppenbarelseboken spelade i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika under 1980-talet. Så kunde prästen och frihetskämpen Allan Boesak karakterisera skriften som ett slags underjordisk motståndslitteratur – en maning att inte ge våldet och destruktionen sista ordet utan i stället verka för att realisera bibelns vision om en kommande rättvisa.

Detta leder mig till ytterligare en viktig premiss som håller samman vår forskning, nämligen erkännandet av den ambivalens som häftar vid det apokalyptiska arvet. Det finns en tendens i vissa populärvetenskapliga framställningar att skildra det apokalyptiska arvet antingen som rakt igenom destruktivt eller som rakt igenom emancipatoriskt. Ett exempel på det förra är John Grays bästsäljare Black Mass –Apocalyptic Religion and the Death of Utopia från 2007; ett exempel på det senare är Slavoj Žižeks Living in the End Times från 2010. Medan Gray i apokalyptiken ser roten till alla västerlandets våldsamma politiska utopier (från höger till vänster), ser Žižek i samma arv en explosiv potential för att välta den kapitalistiska världsordningen över ända.

Utan att förneka underhållningsvärdet i dessa verk kvarstår faktum att verkligheten är mer komplex än så. Snarare än att renodla och dra förhastade normativa slutsatser är vår ambition därför att skriva fram just själva komplexiteten: att studera hur apokalyptiska texter fungerat i olika historiska situationer och kritiskt reflektera över vad som i vissa sammanhang gör dem destruktiva och polariserande medan de i andra sammanhang kan vara en källa till konstruktivt etiskt engagemang. Detta innebär givetvis inte att vi frånsäger oss normativa utgångspunkter. Själva det faktum att apokalyptikens destruktiva potentialer så påtagligt aktualiseras i nutidens auktoritära politiska utvecklingar utgör om något en påminnelse om forskarsamhällets demokratiska uppdrag.

Hannah Strømmens kritiska skärskådning av den apokalyptiskt informerade föreställningsvärld som bär upp den europeiska ytterhögerns politiska agenda är ett utmärkt exempel på vad detta uppdrag innebär. Ett annat exempel är studien The End of Law – Political Theology and the Crisis of Sovereignty (2025) som samförfattats av ytterligare två forskare i programmet, teologen Mårten Björk och juristen Tormod Otter Johansen.

Idén att Kristus både upphäver och fullbordar lagen är en central idé i den kristna teologin. Det är dock en idé som haft en bitvis problematisk verkningshistoria. Inte minst har den brukats på ett polariserade sätt mot det judiska arvet. Så har judendomen framställts som en »lagisk« religion och dess anhängare som oförmögna att ta emot den förlösande nåden, medan kristendomen framställts som kärlekens religion vars följare gestaltar förlåtelsens budskap. Som Strømmen visar lever dessa polariserande stereotyper vidare in i nutiden, även om de i dag kanske allra främst vänds mot islam och muslimer. Precis som Europas judar sedan medeltiden skildrats som fjättrade vid sina arkaiska föreskrifter och därför oförmögna att låta sig assimileras, så utmålas muslimer i dag som fixerade vid sina sharialagar och därför likaledes oförmögna att bli en del av det moderna västerlandet. Detta leder mig åter till Björks och Johansens studie och forskningens demokratiska uppdrag. Just för att apokalyptiska troper besitter denna tveeggade potential är det desto mer angeläget att kritiskt utforska deras mer godartade gestaltningar. Ty är det något som gångna decenniers kritik av den klassiska sekulariseringstesen lärt oss så är det att vårt teologiska förflutna inte lämnar oss – det antar bara nya skepnader och fångas upp av nya aktörer. Vad Björk och Johansen gör är därför att skriva fram en annan historia om lagens slut. Med utgångspunkt i tre betydande rättsteoretiker under 1900-talet – Gustav Radbruch, H. L. A. Hart och Ernst-Wolfgang Böckenförde – visar de hur idén också kan vara en produktiv trop för ett kritiskt politisk-teologiskt tänkande. Idén om ett förlöst tillstånd där lagen upphävts tillåter oss inte minst att föreställa oss en högre rättvisa bortom befintliga rättsordningar och därmed utöva kritik i de fall då de senare antar förtryckande former. Att se värdet i ett sådant perspektiv är inte svårt i en tid då auktoritär laglöshet plötsligt framstår som ett fullt plausibelt scenario även i våra mest stabila demokratier.

Björks och Johansens studie är också ett exempel på det mervärde som skapas när forskare från vitt skilda discipliner för samman sina perspektiv. När gemensamma ramverk och premisser väl etablerats öppnas unika möjligheter att gripa sig an komplexa samhälleliga fenomen. Detta är också den erfarenhet jag mer än någon annan vill skicka med in i debatten om hur både humaniora och samhällsvetenskap kan bli mer vitala.

Inspirerade inte minst av Björk och Johansen planerar vi nu ett ännu mer omfattande samförfattningsprojekt. Med utgångspunkt i var och ens individuella forskning har varje deltagare parats samman med en kollega för att skriva en disciplinöverskridande artikel för en gemensam antologi. Så belyses exempelvis Uppenbarelsebokens betydelse för Malcolm X av en bibelvetare och en efterkrigstidshistoriker, alltmedan en etnolog och en religionsfilosof utforskar de strukturella likheterna mellan konspirationsteorier och apokalyptiska berättelser.

Hur inspirerande ett sådant företag än är för de involverade forskarna rör vi här samtidigt vid ännu en utmaning: tungroddheten i våra akademiska publiceringsförfaranden. När författande, kollegial granskning och de många leden i den rent tekniska produktionsprocessen är avklarade har det i regel gått flera år. Detta är och förblir en utmaning, i synnerhet för ett fält som vårt. Det är svårt att inte emellanåt gripas av en känsla att apokalypsen utspelas i realtid alltmedan vi sitter nedgrävda i våra akademiska texter. Så hur hålla takt med ett fält som rör sig så snabbt?

Här erbjuder tekniken onekligen resurser. En viktig del av vår forskningsverksamhet är därför en öppen webbinarieserie, vilken tillåter oss att löpande interagera med frontforskare från olika discipliner runt om i världen. Om detta är vårt fönster ut mot den internationella akademiska arenan ligger en lika viktig utmaning i att ha en pågående kommunikation med civilsamhället. Här har en unik möjlighet öppnat sig i form av ett flerårigt samarbete med Riksteaterns verksamhet för barn och unga. För närvarande arbetar våra forskare nära fem utvalda dramatiker som skriver nya pjäser vilka alla berör aspekter av den apokalyptiska föreställningsvärlden. Dessa pjäser kommer i nästa led att sättas upp av unga ensembler runtom i landet och därmed erbjuda ett nytt och banbrytande sätt för oss att nå ut till en samhällsgrupp som forskare sällan kommunicerar direkt med – barn och unga. Att denna grupp kanske är den som mer än andra berörs av de frågor vi beforskar gör inte saken mindre angelägen.

Humanioras decennium är en essäserie som syftar till att inleda ett samtal kring de humanistiska perspektivens potential att forma debatten i aktuella samhällsfrågor. Serien finansieras av Lars Salviusföreningen.